Saknad

Fan vad jag saknar att ha en familj. Det har hunnit går 5 år nu. Jag fick ett julkort av mamma. Kanske vill hon att allt ska bli som vanligt igen. Det kan inte bli så. Jag kan inte ta den risken.

 

[MiaMia]

En fundering. Hur ser du på vad en relation är och hur den fungerar? Alltså interaktion, förväntningar, ömsesidig förståelse relativt skilda perspektiv osv. Och vad som är din egen hantering av situationer och reaktioner, jämfört med vad som är relationellt mellan parterna?

Jag får liksom känslan av att de här målen du sätter upp (om att vara perfekt, göra det rätta osv) mer fungerar som någon sorts checklista för dig? Producera beteende x, y, z så har jag bockat av vad som ska genomföras för att bli omtyckt. Som att det handlade om att bli godkänd i någon slags examen och få en ok-stämpel i pannan.
Men då tappas kopplingen till att relationerna handlar om en dynamisk interaktion med flera deltagande parter.

 

[EmmaBovary]

Det är för sent. Jag är redan för skadad. Jag måste skydda mig själv för att inte bli mer skadad.

Må så vara, min poäng var framförallt att peka på att omvärlden måste leva efter liknande "krav" för exempelvis din mammas misslyckande får konsekvenser för henne. Det är inte så annorlunda.

 

[Wille]

Jag har flera kollegor som varken säger god morgon eller hej då när de går.
Tänker på dessa som aningen ouppfostrade och att de ej fattar normal hyfs, men det är inte mitt problem om vuxna människor inte förstår hur man förväntas bete sig.

Ibland gör folk oss besvikna. Det ingår i konceptet mellanmänskliga relationer.

Andra lever inte upp till våra förväntningar. Mitt syskon är USELT på att svara på meddelanden och ibland blir jag väldigt irriterad. MEN jag vet att det inte handlar om _mig_, det är mitt syskons tankspriddhet och ointresse av att kolla telefonen som gör att svar dröjer (eller inte kommer alls).

Ibland orkar folk inte prata. Så är det bara.

Man gör sig själv en väldigt stor björntjänst om man tar allt folk gör som personliga förolämpningar eller som handlingar riktade mot en. Det mesta folk säger och gör handlar mer om dem själva än om en.

Det är väl en milsvid skillnad mellan folk på ett jobb och familj som är bjuden till ens hem.

Men du utesluter ju dig själv med. Du var med i en sygrupp (?) där du krävde de andra skulle rätta sig efter dig och inte prata om vad de ville och när de inte gjorde det gick du aldrig mer dit. Vi har sagt det förr, DU kan inte bestämma hur andra ska vara, kan du inte hantera det måste DU jobba på dig själv först. Annars kommer ingen ORKA vara vän med dig. Man kommer säga fel saker eller råka visa ett foto du inte kan se eller ha rivmärken på händer och ben som syns.

Nej, jag kan inte bestämma vad andra ska göra eller inte göra. Men jag måste skydda mig själv när folk inte tar hänsyn till mig. Och då är lösningen att gå eftersom jag inte kan utsätta mig för paniken jag annars drabbas av.

Märkligt nog ska jag alltid ta hänsyn till andra, men andra behöver inte ta hänsyn till mig. Det är det där igen att det är höga krav på mig, men andra slipper krav. Det är liksom inte ett dugg synd om någon som behöver ta hänsyn till mina svårigheter, men det är jävligt synd om mig när jag drabbas av en panikattack. Vet du hur det känns att ha en fullständig panikattack och skaka hysteriskt i flera timmar? Det är fruktansvärt. Men andras bekvämlighet går så klart före. Som vanligt är jag inte värd ett jävla skit.

Så din mammas ålder är inte en ursäkt till att skita i vad andra säger men din sjukdomsbild är en ursäkt för att skita i vad andra säger? Eller missförstår jag dig?

Vad är det jag skiter i menar du?

En fundering. Hur ser du på vad en relation är och hur den fungerar? Alltså interaktion, förväntningar, ömsesidig förståelse relativt skilda perspektiv osv. Och vad som är din egen hantering av situationer och reaktioner, jämfört med vad som är relationellt mellan parterna?

Jag får liksom känslan av att de här målen du sätter upp (om att vara perfekt, göra det rätta osv) mer fungerar som någon sorts checklista för dig? Producera beteende x, y, z så har jag bockat av vad som ska genomföras för att bli omtyckt. Som att det handlade om att bli godkänd i någon slags examen och få en ok-stämpel i pannan.
Men då tappas kopplingen till att relationerna handlar om en dynamisk interaktion med flera deltagande parter.

Jag vet inte vad jag ska svara på det.

Men det finns en lag om orsak och verkan. Jag försöker agera för att få ett önskat utfall.

 

[Wille]

Dags att låsa tråden @Gunnar

 

[ginnies]

Märkligt nog ska jag alltid ta hänsyn till andra, men andra behöver inte ta hänsyn till mig. Det är det där igen att det är höga krav på mig, men andra slipper krav.

Men tror du inte det kan bero på att det finns en del som fungerar så att de skiter i om det blir lite groll? det biter liksom inte på dem och när det inte gör det så vet de inte hur andra kan må dåligt av det?

 

[Wille]

Men tror du inte det kan bero på att det finns en del som fungerar så att de skiter i om det blir lite groll? det biter liksom inte på dem och när det inte gör det så vet de inte hur andra kan må dåligt av det?

Jo, det finns folk som går igång på att jag får panikattacker. Det är ingen hemlighet att jag reagerar som jag gör och ändå sitter det folk och triggar mig. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana. Och skulden läggs så klart hos mig.

 

[MiaMia]

Jag vet inte vad jag ska svara på det.

Men det finns en lag om orsak och verkan. Jag försöker agera för att få ett önskat utfall.

Om du ser på ditt eget agerande gentemot andra människor som att du ska agera enligt en lag om orsak och verkan för att få ett önskat utfall så är det ju inte speciellt mycket av relation eller ömsesidighet i det. Om du verkligen menar det fullt ut som du säger så är väl risken att det märks att du har en så instrumentell syn på andra människor - och att de inte uppskattar det.

Om jag skulle räkna upp vad jag såg som "perfekt" (eller bara önskvärt) hos någon som jag potentiellt skulle bli vän med så skulle inte att hens hela agerande baserades på att maximera ett önskat utfall vara med på den listan...

 

[Wille]

Om du ser på ditt eget agerande gentemot andra människor som att du ska agera enligt en lag om orsak och verkan för att få ett önskat utfall så är det ju inte speciellt mycket av relation eller ömsesidighet i det. Om du verkligen menar det fullt ut som du säger så är väl risken att det märks att du har en så instrumentell syn på andra människor - och att de inte uppskattar det.

Om jag skulle räkna upp vad jag såg som "perfekt" (eller bara önskvärt) hos någon som jag potentiellt skulle bli vän med så skulle inte att hens hela agerande baserades på att maximera ett önskat utfall vara med på den listan...

När man gång på gång drabbas av uteslutning, mobbning, ensamhet så är det väl inte så konstigt om man börjar söka efter varför det blir så och att försöka få ett annat resultat? Jag dög uppenbarligen inte som jag var så då måste jag ändra på mig.

 

[MiaMia]

När man gång på gång drabbas av uteslutning, mobbning, ensamhet så är det väl inte så konstigt om man börjar söka efter varför det blir så och att försöka få ett annat resultat? Jag dög uppenbarligen inte som jag var så då måste jag ändra på mig.

Men analysen av vad du ska ändra dig till kanske fortfarande är fel...

 

[Wille]

Men analysen av vad du ska ändra dig till kanske fortfarande är fel...

Kanske, men jag har som sagt inte lyckats knäcka koden för hur andra blir omtyckta.

Jag har i alla fall förstått att man aldrig ska visa att man är ledsen eller deprimerad. Man ska låtsas vara glad, oavsett vad. Misslyckas man med detta så blir man utesluten ur gemenskapen.

 

[Lovisaleonora]

Kanske, men jag har som sagt inte lyckats knäcka koden för hur andra blir omtyckta.

Jag har i alla fall förstått att man aldrig ska visa att man är ledsen eller deprimerad. Man ska låtsas vara glad, oavsett vad. Misslyckas man med detta så blir man utesluten ur gemenskapen.

Beror väl på sällskap? Om jag är deppig och letar upp en grupp som har ett helt annat syfte än att dra upp deprimerade, blir det ju rätt fel.

Samma sak om en hel grupp ska inrätta sig efter en enskilda persons speciella behov.

Det är väl få som är intresserade av den dealen helt enkelt?

 

[Wille]

Beror väl på sällskap? Om jag är deppig och letar upp en grupp som har ett helt annat syfte än att dra upp deprimerade, blir det ju rätt fel.

Samma sak om en hel grupp ska inrätta sig efter en enskilda persons speciella behov.

Det är väl få som är intresserade av den dealen helt enkelt?

Jag visade öppet för en vän att jag var ledsen och deprimerad. Det borde jag inte ha gjort. Jag skulle visat upp en fasad i stället.

Så jag har lärt mig att yta betyder mycket, vad man kan visa upp för andra. Sen att man är helt trasig inuti får man strunta i. Kanske löser man den smärtan genom att göra slut på allting.

 

[MiaMia]

Kanske, men jag har som sagt inte lyckats knäcka koden för hur andra blir omtyckta.

Jag har i alla fall förstått att man aldrig ska visa att man är ledsen eller deprimerad. Man ska låtsas vara glad, oavsett vad. Misslyckas man med detta så blir man utesluten ur gemenskapen.

Och då är vi där igen, att det kanske inte är en specifik kod du ska leta efter.
Du utgår från en väldigt specifik och snäv problemformulering. Vad händer om du istället skulle börja med t.ex. en fråga som "Hur bygger man en relation?" eller "Vad får relationer att fungera bättre/sämre?

 

[pepp]

Jag visade öppet för en vän att jag var ledsen och deprimerad. Det borde jag inte ha gjort. Jag skulle visat upp en fasad i stället.

Så jag har lärt mig att yta betyder mycket, vad man kan visa upp för andra.

Då var det inte en riktig vänskap. Jag kan visa alla mina sidor för mina få men nära vänner.

 

[kamomillo]

Man blir omtyckt för att man är sig själv, inte för att man gör sig perfekt...
Hemligheten med det, är att INGEN är perfekt!

* Jenny*

 

[Wille]

Och då är vi där igen, att det kanske inte är en specifik kod du ska leta efter.
Du utgår från en väldigt specifik och snäv problemformulering. Vad händer om du istället skulle börja med t.ex. en fråga som "Hur bygger man en relation?" eller "Vad får relationer att fungera bättre/sämre?

Relationer fungerar dåligt om man är sig själv. Det har jag sett tillräckligt av. Och hur man bygger en relation vet jag inte eftersom jag aldrig lyckats. Har försökt hålla kontakt med folk men när jag inte fått respons tillbaka har jag gett upp.

Då var det inte en riktig vänskap. Jag kan visa alla mina sidor för mina få men nära vänner.

Hade ingen annan.

Man blir omtyckt för att man är sig själv, inte för att man gör sig perfekt...
Hemligheten med det, är att INGEN är perfekt!

* Jenny*

Tyvärr har det fungerat dåligt för mig. Jag har inte dugt som jag är.

 

[Lovisaleonora]

Jag visade öppet för en vän att jag var ledsen och deprimerad. Det borde jag inte ha gjort. Jag skulle visat upp en fasad i stället.

Så jag har lärt mig att yta betyder mycket, vad man kan visa upp för andra. Sen att man är helt trasig inuti får man strunta i. Kanske löser man den smärtan genom att göra slut på allting.

Du har en bekant du upplever inte bemöter dig som du vill bli mött. Och därifrån definierar du din livssyn?

Jag vill inte att andra har det inflytandet över mitt mående.

 

[WhoIsItAgain]

Relationer fungerar dåligt om man är sig själv. Det har jag sett tillräckligt av. Och hur man bygger en relation vet jag inte eftersom jag aldrig lyckats. Har försökt hålla kontakt med folk men när jag inte fått respons tillbaka har jag gett upp.


Hade ingen annan.


Tyvärr har det fungerat dåligt för mig. Jag har inte dugt som jag är.

Beror också på vad man förväntar sig. Min bästa vön har jag inte träffat på 10 år, inte pratat med på säkert 3-4 år (vi messar varandra) men jag vet att om det skulle bli kris kommer hon finnas där.

Jag har få men bra vänner, vi hörs inte ofta, ses ännu mer sällan då alla har "sitt" så att säga med jobb, familj och livet. Mest träffar jag nog bekannta som har samma intressen som mig, men dör umgås vi ju pga hobbyn och pratar inga djupare saker. Jag träffar oftare de jag jobbar med (patienter i hemsjukvården) än mina vänner men öven det är ju en social kontakt.

 

[Motacilla]

Kanske inte vad du vill ha, men för mig fungerar det att berätta LAGOM MYCKET för mina vänner.

Alltså, inte överösa dem med en flodvåg av mina känslor en hel träff. Utan, om vi ses och jag har något på hjärtat så kan jag berätta om det en liten stund för att sedan lyssna på dem.

Jag kanske har missuppfattat, men jag har fått uppfattningen att det kanske blir antingen lite för mycket eller lite för lite för din omgivning när du bygger relationer.
Man ska inte behöva dölja vem man är, men man kan inte sitta och berätta i timmar om sina sorger och besvär heller. Det orkar ingen lyssna på, tyvärr.
Ett aktivt, lyssnande, intresse för omvärlden bär långt när man vill bli bekant med någon.

 

[MiaMia]

Och hur man bygger en relation vet jag inte eftersom jag aldrig lyckats.

Men du har kanske ändå en föreställning om vad en relation är och hur den fungerar? Annars lär ju det vara ett ställe att börja, för det bör vara svårt att uppnå något om man har en diffus uppfattning om vad det är som ska uppnås.