Bukefalos 28 år!

Sitter fast

Status
Stängd för vidare inlägg.
Den här helgen hade jag tänkt skörda mina grönsaker, men igår regnade det och idag ligger jag i sängen och är apatisk. Måendet är inte på topp precis och jag får ingen hjälp av VC. De bara krånglar hela tiden och veckorna går.

Först fick jag en tid hos kuratorn men jag insåg snabbt att hon inte kunde göra något. Dessutom skulle det dröja 3 veckor innan jag fick nästa tid. Hur bedriver man en effektiv vård när det är så lång tid mellan besöken? Jag hade redan före första besöket flaggat för att jag mådde så pass dåligt att jag inte hade någon aptit ens.

En vecka efter första besöket insåg jag det orimliga i det hela och skickade då in en del kritik till mottagningen. Jag blev då uppringd och skulle få träffa en läkare men först var jag då tvungen att ordna fram min gamla journal. Innan dess kunde jag inte få någon tid. Jag frågade om de kunde be om journalen men de tyckte det var enklare och bättre om jag gjorde det själv eftersom jag annars behövde komma ner och skriva på att jag godkände att de tog ut journalen.

Det dröjde innan jag orkade ta tag i det. Och jag gick bet på att få tag i den via 1177. Tekniskt fel. Så jag informerade supporten att det inte fungerade. Mer tid gick. Sen orkade jag prova igen. Sajten fungerade men det fanns ingen möjlighet att få tag i den gamla journalen via sajten. Så jag ringde gamla mottagningen. Då fick jag veta att det inte var tillåtet för dem att skicka journalen till VC här men de skulle skicka dem till min folkbokföringsadress. Några dagar senare fick jag veta att de fick inte skicka den till mig heller. De behövde min underskrift för att göra detta :banghead:. Och mottagningen ligger 23 mil härifrån.

Jag bollas alltså fram och tillbaka samtidigt som jag inte ens begriper varför jag inte bara kan få en tid och varför journalen ens är nödvändig. Inget i den är ju aktuellt i alla fall.

Det har nu gått en och en halv månad sedan jag kontaktade VC här och inget har hänt.

Och under tiden suger livet och inget fungerar. Jag har en känsla av att det är mer som kommer att gå åt helvete. Och jag är helt ensam i allt det här.
 

Jag har ett enormt litet umgänge. Oftast särbon på telefon faktiskt. Det mesta sker online på Buke och några andra specialforum. Antingen får man vara nöjd med hur det är eller så får man göra något för att förändra det. Jag måste verkligen anstränga mig för att vara social annars isolerar jag mig för mycket och jag vet att det inte är bra för mig.
Samma här. Eller jag lever ihop med min partner och har barn men jag har märkt att jag saknar riktiga människor också. Igår träffade jag en ett par gator längre bort som, förvisso efter lite alkohol men jag tror att han var ganska klar ändå, bjöd in min lilla familj till sig (jämnåriga barn). Men sen vet jag inte hur jag ska gå vidare :rofl: jag minns inte hur man gör! Det är inte lätt att gå från it-social till fysiskt social!
 
Jag behöver sluta rida, bli sjukskriven eller liknande för att få tid till sånt.

Men om du gör lite roliga saker ger det energi och tid. Jag bokcirklar var 6:e vecka, det är fantastiskt.
Jag har en vän som har syjunta var tredje vecka på söndag eftermiddag, man ses, stickar, virkar, umgås och äter småkakor. Hon bor i "Avkroken", kände ingen när de flyttade in och satte efter tre år i ensam misär upp en lapp om sina intressen på Ica. De byter vem de är hos och det är succé.
Numer är de i hembygdsgården av och till för att få plats, och hon har hittat både vänner, jobb och ny kärlek genom en påse tovad ull typ. Man kan hitta vänner och umgänge, men då måste man söka själv.
Du bor själv, jobbar själv och rider själv. Då kanske ridskola vore roligare? Att jobba i stora staden kanske kan bli en social grej, om du vill? Men tyvärr hänger det på dig. Sen finns det jäkligt många i samma sits, men det behöver inte vara en tröst heller.
 
Men om du gör lite roliga saker ger det energi och tid. Jag bokcirklar var 6:e vecka, det är fantastiskt.
Jag har en vän som har syjunta var tredje vecka på söndag eftermiddag, man ses, stickar, virkar, umgås och äter småkakor. Hon bor i "Avkroken", kände ingen när de flyttade in och satte efter tre år i ensam misär upp en lapp om sina intressen på Ica. De byter vem de är hos och det är succé.
Numer är de i hembygdsgården av och till för att få plats, och hon har hittat både vänner, jobb och ny kärlek genom en påse tovad ull typ. Man kan hitta vänner och umgänge, men då måste man söka själv.
Du bor själv, jobbar själv och rider själv. Då kanske ridskola vore roligare? Att jobba i stora staden kanske kan bli en social grej, om du vill? Men tyvärr hänger det på dig. Sen finns det jäkligt många i samma sits, men det behöver inte vara en tröst heller.
Jag har ibland gått på ridkurs i Norrtälje (men tänkte sluta för att spara tid). De flesta känner jag igen till ansiktet numera även om jag inte alltid minns vad de heter. Jag har ganska svårt att bonda med folk, då jag alltid känner mig udda och utanför. Jag vet inte hur man gör för att bli kompis med någon. Jag har nog aldrig haft någon riktig vän faktiskt. Den jag trodde var min vän behandlade mig styvmoderligt och jag kände mig inget värd. Jag var bara någon som kunde duga så pass att det gick att stå ut med mig. Så jag är nog ganska socialt handikappad.
 
Jag har ibland gått på ridkurs i Norrtälje (men tänkte sluta för att spara tid). De flesta känner jag igen till ansiktet numera även om jag inte alltid minns vad de heter. Jag har ganska svårt att bonda med folk, då jag alltid känner mig udda och utanför. Jag vet inte hur man gör för att bli kompis med någon. Jag har nog aldrig haft någon riktig vän faktiskt. Den jag trodde var min vän behandlade mig styvmoderligt och jag kände mig inget värd. Jag var bara någon som kunde duga så pass att det gick att stå ut med mig. Så jag är nog ganska socialt handikappad.

Sånt kan du få hjälp med i terapi. Både att inte känna dig mindervärdig, din sorg över ensamheten/familj/etc och hur man handfast gör för att interagera med folk.

Det är en investering i dig själv och ditt mående som för mig iaf vore enormt mkt mer värd än materiella ting.

Ev kanske du om du kör på så här iaf inte orkar jobba ihop till det materiella.
Tar du hand om dig själv och börjar må bättre via terapi kan du få mer ork till jobb, trädgård, umgänge etc.

Sen ang familj. Man kan skapa sin egen familj. Blod är inte allt.
Jag har min ena förälder. Inga syskon och en förälder som inte går att ha en normal relation till. Den har brutit kontakten med mig och övrig släkt upprepat. Det gör för ont att bli lämnad. Så nu känner jag att jag inte vågar lita på personen.
Min familj består av mina vänner och min kille utöver min förälder.
Du kan också skapa dig en sån familj.
Du måste bara må bättre själv först. Och det kan du göra via rätt terapi.
 
Jag har ibland gått på ridkurs i Norrtälje (men tänkte sluta för att spara tid). De flesta känner jag igen till ansiktet numera även om jag inte alltid minns vad de heter. Jag har ganska svårt att bonda med folk, då jag alltid känner mig udda och utanför. Jag vet inte hur man gör för att bli kompis med någon. Jag har nog aldrig haft någon riktig vän faktiskt. Den jag trodde var min vän behandlade mig styvmoderligt och jag kände mig inget värd. Jag var bara någon som kunde duga så pass att det gick att stå ut med mig. Så jag är nog ganska socialt handikappad.

Nya vänner har jag oftast träffat genom gemensamma intressen. Du har ju massa intressen, trädgård, handarbete, yoga mm.
Men du sitter i en nedåtgående spiral, och det är plågsamt tydligt.
Jag känner spontant att du borde jobba på att göra saker bara för att de är roliga, inte för att de är måsten. Vad finns det i ditt närområde?
Hade jag flyttat till vårt sommarhus permanent hade jag engagerat mig i bygdegården som steg ett. Där håller alla byns damer till, det är en social knutpunkt.
Träffar du några grannar nånsin?
Bjud in dem på en kopp te? Men man måste ta första steget.
jag är liksom inget socialt geni, men jag kan slå på jobb-läget i början och sen blir det kanske mer av det. Jag har 3 Nära vänner (sen 7-års åldern), sen har jag skaffat mig ett gäng bekanta genom jobb, bokcirkel, vänners vänner osv.
 
Sånt kan du få hjälp med i terapi. Både att inte känna dig mindervärdig, din sorg över ensamheten/familj/etc och hur man handfast gör för att interagera med folk.

Det är en investering i dig själv och ditt mående som för mig iaf vore enormt mkt mer värd än materiella ting.

Ev kanske du om du kör på så här iaf inte orkar jobba ihop till det materiella.
Tar du hand om dig själv och börjar må bättre via terapi kan du få mer ork till jobb, trädgård, umgänge etc.

Sen ang familj. Man kan skapa sin egen familj. Blod är inte allt.
Jag har min ena förälder. Inga syskon och en förälder som inte går att ha en normal relation till. Den har brutit kontakten med mig och övrig släkt upprepat. Det gör för ont att bli lämnad. Så nu känner jag att jag inte vågar lita på personen.
Min familj består av mina vänner och min kille utöver min förälder.
Du kan också skapa dig en sån familj.
Du måste bara må bättre själv först. Och det kan du göra via rätt terapi.
Min pappa sa jag upp kontakten med när jag var 13. Mamma och mina två syskon lämnade mig i vintras. Den så kallade barndomsvännen har också försvunnit ut mitt liv. Jag litar inte på någon alls faktiskt och tror aldrig att jag kommer att göra det heller.

Nya vänner har jag oftast träffat genom gemensamma intressen. Du har ju massa intressen, trädgård, handarbete, yoga mm.
Men du sitter i en nedåtgående spiral, och det är plågsamt tydligt.
Jag känner spontant att du borde jobba på att göra saker bara för att de är roliga, inte för att de är måsten. Vad finns det i ditt närområde?
Hade jag flyttat till vårt sommarhus permanent hade jag engagerat mig i bygdegården som steg ett. Där håller alla byns damer till, det är en social knutpunkt.
Träffar du några grannar nånsin?
Bjud in dem på en kopp te? Men man måste ta första steget.
jag är liksom inget socialt geni, men jag kan slå på jobb-läget i början och sen blir det kanske mer av det. Jag har 3 Nära vänner (sen 7-års åldern), sen har jag skaffat mig ett gäng bekanta genom jobb, bokcirkel, vänners vänner osv.
Efter vinterns nära-väggen-upplevelse tänkte jag att jag skulle göra roliga saker och dra ner alla måsten/borden till ett absolut minimum. Det har inte fungerat särskilt bra. Och jag har inte lyckats knäcka nöten hur jag ska få tid att umgås med mer folk. Jag har bara sporadisk kontakt med grannarna. Alla som bor nära mig är jättetrevliga.
 
Min pappa sa jag upp kontakten med när jag var 13. Mamma och mina två syskon lämnade mig i vintras. Den så kallade barndomsvännen har också försvunnit ut mitt liv. Jag litar inte på någon alls faktiskt och tror aldrig att jag kommer att göra det heller.


Efter vinterns nära-väggen-upplevelse tänkte jag att jag skulle göra roliga saker och dra ner alla måsten/borden till ett absolut minimum. Det har inte fungerat särskilt bra. Och jag har inte lyckats knäcka nöten hur jag ska få tid att umgås med mer folk. Jag har bara sporadisk kontakt med grannarna. Alla som bor nära mig är jättetrevliga.

Kul att grannarna är trevliga! Kan du inte nästa gång du stöter på en trevlig sådan föreslå ett glas vin eller svampplockning?
Personligen försakar jag gärna tvättstugan för lite spontanhäng. Sen orkat jag tvätta och tycker det är om inte kul så uthärdligt. Det GER energi.

Mina konkreta förslag är:

Kontakt med grannarna
Hembygdsgård
Lokala bibblan kanske har aktiviteter?
Besöka museer och trädgårdar när du jobbar på annan ort
Ordna liten buketräff för folk i närområdet
Kolla lokala aktiviteter på fb

Fortsätt rida på kurs i Norrtälje, det verkar roligt!
Bor någon i närheten?
 
Min pappa sa jag upp kontakten med när jag var 13. Mamma och mina två syskon lämnade mig i vintras. Den så kallade barndomsvännen har också försvunnit ut mitt liv. Jag litar inte på någon alls faktiskt och tror aldrig att jag kommer att göra det heller.


Efter vinterns nära-väggen-upplevelse tänkte jag att jag skulle göra roliga saker och dra ner alla måsten/borden till ett absolut minimum. Det har inte fungerat särskilt bra. Och jag har inte lyckats knäcka nöten hur jag ska få tid att umgås med mer folk. Jag har bara sporadisk kontakt med grannarna. Alla som bor nära mig är jättetrevliga.

Jag litade inte heller på folk efter knepig uppväxt och diverse trauman.
Terapi hjälpte mig.
Idag har jag stort kontaktnät och gillar min tillvaro.
Förr har jag velat dö, isolerat mig och inget orkat ihop med överpresterat och bränt ut mig i omgångar.

Våga investera i dig själv i en BRA terapeut.
Så du kan få må bra, ha ork, känna närhet, kärlek och glädje.
Det finns där för dig med. Du måste bara lära dig hur.

Förstår att det låter klämkäckt och ouppnåeligt där du är nu.
Men jag hoppas du vågar försöka. För jag är övertygad om att du kan komma må ännu sämre om du fortsätter som du gör nu.
Ditt tankesätt är allt annat än bra för dig.
Hade någon annan gjort som du gör mot dig själv hade du reagerat. Om du såg någon säga allt du säger åt dig själv till någon annan Dvs.
En sån person hade man ju velat skälla ut. För så uppför man sig inte mot andra. Men du är så elak mot dig själv. Och har varit länge!
Det mår man inte bra av!
 
Jag tror du behöver antidepressiv medicin, jag. :heart
Det hjälper faktiskt väldigt många. Det har hjälpt mig. Jag tror även det finns en möjlighet att det hjälper dig.
Jag har fått för mig att du inte gillar sådant, men du kanske kan pröva i alla fall? Det kan ju knappast bli värre.

Håller med. Jag äter också, då har jag normalläge jag mår bra av. Mitt naturliga läge är för lågt, jag blir pessimist direkt.
 
Jag tror du behöver antidepressiv medicin, jag. :heart
Det hjälper faktiskt väldigt många. Det har hjälpt mig. Jag tror även det finns en möjlighet att det hjälper dig.
Jag har fått för mig att du inte gillar sådant, men du kanske kan pröva i alla fall? Det kan ju knappast bli värre.
Jag har käkat sånt mot panikångesten förut och det hjälpte inte särskilt väl egentligen, bara att jag slapp ligga på sängbotten och skaka. Biverkningarna är inte kul så visst kan det vara värre. En del av mitt liv har blivit helt sabbat av medicin. Jag vill inte sabba det igen.
Kul att grannarna är trevliga! Kan du inte nästa gång du stöter på en trevlig sådan föreslå ett glas vin eller svampplockning?
Personligen försakar jag gärna tvättstugan för lite spontanhäng. Sen orkat jag tvätta och tycker det är om inte kul så uthärdligt. Det GER energi.

Mina konkreta förslag är:

Kontakt med grannarna
Hembygdsgård
Lokala bibblan kanske har aktiviteter?
Besöka museer och trädgårdar när du jobbar på annan ort
Ordna liten buketräff för folk i närområdet
Kolla lokala aktiviteter på fb

Fortsätt rida på kurs i Norrtälje, det verkar roligt!
Bor någon i närheten?
Haken är att hitta tid. Jag har t.ex. redan tidigare tänkt vara aktiv i trädgårdsföreningen eller naturskyddsföreningens aktiviteter, men alltid kört fast på att jag inte haft tid.

Jag har ingen aning om var folk bor, om nu menar de som går samma ridkurser som jag. Men jag antar väl att de bor i närheten då det mest är de som går på ridskolan i vanliga fall som också går på kurserna.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Mycket personlig presentation av att leva med social fobi/ panikångest och hur NN hamnade som anställd på Arcus. Förmiddagen avslutades...
Svar
0
· Visningar
206
Senast: IngelaH
·
Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
27
· Visningar
2 681
Senast: Hazel
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag får aldrig komma på arbetsintervju på de jobb jag söker. Kanske beror det på att jag skriver att jag bara är tillgänglig för jobb...
Svar
1
· Visningar
686
Senast: Wille
·
  • Artikel
Dagbok Har pratat med en läkare nu på företagshälsovården. Det var intressant. Första gången jag var på FHV kände jag inte att jag och läkaren...
Svar
2
· Visningar
879
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp