Skallkungen - varför spetsar är jobbiga as

[BornAgain]

Jag raljerande om skallkungen och norrbottenspets i tråden om ovanliga raser. Så jag tog reda på mer.

Trädskällarnas jaktprov är att söka av ett område efter fågel och få upp dem i ett träd och sedan skälla på dem. Bara det att sökarbetet/provet pågår i 3 plus eventuellt ytterligare 1,5 timme. Hunden ska självständigt söka av ytan och varje slag ska ta ca 10 minuter. Man går inte i grupp som t.ex vid de europeiska fågelhundarna utan det är hund, förare och domare. Så hunden är i princip i arbete under hela provtiden.

Och när de får upp en fågel ska skallet pågå i minst tio minuter.

Detta är då deras normala jaktprov och vad alla hundar i de aktuella raserna borde fixa. Inte konstigt att det blev fel på 70- 80-tal när många skaffade finnspetsar som sällskap

 

[BornAgain]

Det verkar vara en bra gemenskap i raserna och om man någon gång råkar köpa en trädskällare, så verkar det inte läskigt att gå prov även om man saknar erfarenhet.

 

[AraSlei]

Ja, det är ju så det lätt blir, när en del köper arbetande hundar utan att förstå deras ursprung.. Eller tror att de kan tillgodogöra dem på andra sätt
Nobsen ska ju ändå skälla ganska lite jämfört med en del andra spetsar. En jämthund ska ha minst 240 minuter söktid och minst 1,5h ståndskallstid för ett förstapris. För höga poäng ser man gräns minst 200 minuter skälltid.
Då ligger skallfrekvensen ofta på uppåt 80-90 skall/minut.

 

[Sel]

Visst ska spetsarna skälla och jag är så otroligt glad att jakttypen och jaktproven lever kvar, men jag måste samtidigt säga att de jaktspetsar som finns i släkten inte alls är "skälliga" i vardagen. De skällande jakthundar jag minns från min barndom (de som stod i hundgården utan stimulans hela veckan halva året) finns inte längre. Kusinens norrbottning är hela släktens kärlekshund och välkommen överallt - säger inte ett knös och är en utmärkt sällskapshund jämte jakten precis som det ska vara.

 

[BornAgain]

Visst ska spetsarna skälla och jag är så otroligt glad att jakttypen och jaktproven lever kvar, men jag måste samtidigt säga att de jaktspetsar som finns i släkten inte alls är "skälliga" i vardagen. De skällande jakthundar jag minns från min barndom (de som stod i hundgården utan stimulans hela veckan halva året) finns inte längre. Kusinens norrbottning är hela släktens kärlekshund och välkommen överallt - säger inte ett knös och är en utmärkt sällskapshund jämte jakten precis som det ska vara.

Men det är just det - de är gjorda för att vara aktiva och blir (oftast) trevliga om de får sina behov tillgodosedda. Våra taxar var väldigt lättsamma hundar utanför jakten.

Samtidigt kan det nog vara svårt även för en aktiv "vanlig" hundägare att sysselsätta en del av jakthundarna och draghundarna etc. Det som finns lättillgängligt är ju ofta bruks plus rally, agility och nosework. Jag upplever att få instruktörer har en bredare erfarenhet av olika hundar och hundtyper. Ett exempel på hur vi närmare oss hundträning från olika håll är t.ex hur det låter här när viltspår kommer på tal.

Nu tror jag kanske inte är så viktigt - en jakthund av vissa typer bör man ju kanske inte skaffa om man vill jaga. Men jakthundarna är väldigt intressanta, för de har kvar sina arbetsegenskaper och det finns en koppling mellan praktiskt arbete och prov.

 

[lilstar]

Bra genomgång! Kan du göra samma för vallspetsarna? Även om de inte är lika uttalat arbetande hundar så har de ändå ett arv därifrån. Jag blir tokig på dessa i övrigt trevliga finska glapphundar vars munnar går konstant

 

[Gnist]

Bra genomgång! Kan du göra samma för vallspetsarna? Även om de inte är lika uttalat arbetande hundar så har de ändå ett arv därifrån. Jag blir tokig på dessa i övrigt trevliga finska glapphundar vars munnar går konstant

Om "munnar går konstant" så är det brister i aveln och eller uppfostran. Skälla i skogen är (ska inte vara) inte = skälla hemma och överallt.

/fd uppfödare av finska spetsar och totalt allergisk mot ouppfostrade spetsar där dålig mentalitet/dålig uppfostran ursäktas med "det är ju en (finsk) spets"

 

[AraSlei]

Om "munnar går konstant" så är det brister i aveln och eller uppfostran. Skälla i skogen är (ska inte vara) inte = skälla hemma och överallt.

/fd uppfödare av finska spetsar och totalt allergisk mot ouppfostrade spetsar där dålig mentalitet/dålig uppfostran ursäktas med "det är ju en (finsk) spets"

Jag tror @lilstar menade Finsk lapphund.
Har aldrig träffat en tyst sådan
Svaret är nog detsamma dock.

 

[Gnist]

Jag tror @lilstar menade Finsk lapphund.
Har aldrig träffat en tyst sådan
Svaret är nog detsamma dock.

Har fött upp även finska lapphundar för måååånga år sen och samma gäller för dem som för jaktspetsarna.

Ja, de har lätt till skall men skäller de i parti och minut så är där brister i aveln/uppfostran.

 

[Sel]

Men det är just det - de är gjorda för att vara aktiva och blir (oftast) trevliga om de får sina behov tillgodosedda. Våra taxar var väldigt lättsamma hundar utanför jakten.

Samtidigt kan det nog vara svårt även för en aktiv "vanlig" hundägare att sysselsätta en del av jakthundarna och draghundarna etc. Det som finns lättillgängligt är ju ofta bruks plus rally, agility och nosework. Jag upplever att få instruktörer har en bredare erfarenhet av olika hundar och hundtyper. Ett exempel på hur vi närmare oss hundträning från olika håll är t.ex hur det låter här när viltspår kommer på tal.

Nu tror jag kanske inte är så viktigt - en jakthund av vissa typer bör man ju kanske inte skaffa om man vill jaga. Men jakthundarna är väldigt intressanta, för de har kvar sina arbetsegenskaper och det finns en koppling mellan praktiskt arbete och prov.

Det fetade är verkligen supersant. Jag har provat gå på flera olika kurser med shiban sedan hon var valp - oftast bara för att jag själv ska få rutin och pepp i träningen. INGEN instruktör har haft någon som helst koll på en hund som inte beter sig som en typisk arbets/sällskapshund.
Det har inte gjort mig så mycket utöver att jag avsagt mig en del hanteringövningar och annat jag tyckt varit onödigt, men det måste vara svårt om en kommer och verkligen vill ha hjälp.

 

[lilstar]

Jag tror @lilstar menade Finsk lapphund.
Har aldrig träffat en tyst sådan
Svaret är nog detsamma dock.

Japp finsk (g)lapphund. Samtliga jag träffat har varit trevliga individer med rätt hyfsad vardagsuppfostran men det är som att de inte kan låta bli att skälla så fort de tänker eller känner något. Måste väl hänga ihop med ursprunget på något sätt?

 

[Gnist]

Japp finsk (g)lapphund. Samtliga jag träffat har varit trevliga individer med rätt hyfsad vardagsuppfostran men det är som att de inte kan låta bli att skälla så fort de tänker eller känner något. Måste väl hänga ihop med ursprunget på något sätt?

Imgen finsk jag haft/fött upp/haft på kurs har vallat med skall.

Med det sagt, så är rasen idag inte likadan som när jag hade den, nu är det -vad jag sett- mest sällskapsavel som dominerar.

 

[Raderad medlem 148099]

Japp finsk (g)lapphund. Samtliga jag träffat har varit trevliga individer med rätt hyfsad vardagsuppfostran men det är som att de inte kan låta bli att skälla så fort de tänker eller känner något. Måste väl hänga ihop med ursprunget på något sätt?

Det var min hund det, en finsk (g)lapphund. Han var egentligen en hyfsat enkel hund, bortsett från det, skällandet! Vi försökte med allt möjligt och höll på slita av oss håret. Man kände sig som en dålig hundägare som inte kunde få tyst på sin hund. Vi visste inte heller från början att finsk lapphund (eller vissa spetsar/urhundar) var skälliga, det framgick ju inte i rasstandarden (över 15 år sedan nu). Inte heller var vi bekanta med spetsar.

Älskade honom ändå över allt annat men hans absolut sämsta egenskap var hans skällande. Det fördärvade så mycket för oss. Hade ändå inte önskat en annan (första) hund för han gav mig så mycket tillbaka. Det blir dock aldrig en finsk lapphund igen för jag fixar inte skällandet. Han lever dock alltid kvar i mitt hjärta och jag kan önska att jag fick träffa honom igen (men nä, jag tror inte på ett liv efter döden ).