Aliide
Trådstartare
Efter en 10 års lång relation valde jag att lämna den i juni förra året. Första veckorna var av förklarliga skäl väldigt arga och upprörda, för att sedan låta känslorna plana ut. Vi har sedan dess varit bättre vänner än någonsin och även bott ihop. Något som vi båda velat, det har varit svårt för oss att helt klippa banden. Nu i efterhand skulle vi förmodligen gått isär rent fysiskt för längesen, för det har knappast blivit lättare.
Men så valde jag att faktiskt ta ett jobberbjudande, helt olikt mitt nuvarande jobb, samt flytta 50 mil ifrån "vårt" hem. Vi måste verkligen komma geografiskt ifrån varandra för att låta relationen helt ta slut. Men hur är det möjligt att det kan kännas så jobbigt? Jag älskar honom verkligen, trots tråkigheter som hänt, men jag litar inte på honom samt känner att vi inte har så mycket mer att ge varandra.
Man borde väl bara blicka framåt och se positivt på det här, men det känns mer som en avgrund. Nytt jobb, ny stad, ny lägenhet, nya vänner och nya rutiner. Allt känns otroligt skrämmande och det är bara en vecka kvar. Jag har verkligen förstått det här med att man är trygg med det man har, oavsett vad man egentligen har i livet. Detta är lite som att klippa navelsträngen i sitt vuxna liv, man blir helt sammanväxta med varandra. Vi har delat i princip hela vårt vuxna liv ihop och just nu känns livet nästan över (fast jag såklart vet att så inte är fallet).
Hur har ni andra klarat av sådana här sega separationer? Utdraget och alldeles förjävligt. Att sitta som 30-årig kvinna med ångest för att man ska göra en flytt känns på något vis så fjuttigt. Man borde vara glad för alla möjligheter men istället grämer jag mig för allt som eventuellt kan gå åt helvete. Dessutom har mitt ex varit min enda familj i stort sett, tankar kring vem fan jag ska fira jul med bara snurrar i huvudet... Jag har bara honom som familj och varenda högtid framöver känns motig och ångestladdad.
Så ni som har några lyckliga historier om att lämna ett långt förhållande och sedan upptäcka livet på nytt får gärna fylla mig med styrka och mod...
Men så valde jag att faktiskt ta ett jobberbjudande, helt olikt mitt nuvarande jobb, samt flytta 50 mil ifrån "vårt" hem. Vi måste verkligen komma geografiskt ifrån varandra för att låta relationen helt ta slut. Men hur är det möjligt att det kan kännas så jobbigt? Jag älskar honom verkligen, trots tråkigheter som hänt, men jag litar inte på honom samt känner att vi inte har så mycket mer att ge varandra.
Man borde väl bara blicka framåt och se positivt på det här, men det känns mer som en avgrund. Nytt jobb, ny stad, ny lägenhet, nya vänner och nya rutiner. Allt känns otroligt skrämmande och det är bara en vecka kvar. Jag har verkligen förstått det här med att man är trygg med det man har, oavsett vad man egentligen har i livet. Detta är lite som att klippa navelsträngen i sitt vuxna liv, man blir helt sammanväxta med varandra. Vi har delat i princip hela vårt vuxna liv ihop och just nu känns livet nästan över (fast jag såklart vet att så inte är fallet).
Hur har ni andra klarat av sådana här sega separationer? Utdraget och alldeles förjävligt. Att sitta som 30-årig kvinna med ångest för att man ska göra en flytt känns på något vis så fjuttigt. Man borde vara glad för alla möjligheter men istället grämer jag mig för allt som eventuellt kan gå åt helvete. Dessutom har mitt ex varit min enda familj i stort sett, tankar kring vem fan jag ska fira jul med bara snurrar i huvudet... Jag har bara honom som familj och varenda högtid framöver känns motig och ångestladdad.
Så ni som har några lyckliga historier om att lämna ett långt förhållande och sedan upptäcka livet på nytt får gärna fylla mig med styrka och mod...
, men du har åtminstone betydligt större chans att bli lycklig på riktigt än om du hade stannat kvar i eran relation.
