Sluta för att man skadat sig

[DressageNerd]

De här som säger att det bara är en hobby som man kan sluta med - Jag undrar, vad har ni då i ert liv som gör att det är värt vardagens påfrestningar? Jag har en skadad dressyrhäst som inte kan ridas, och för mig är vardagen en pina. Jag saknar allt det som gjort och fortfarande gör mig glad och motiverad. All livskvalité är för mig borta. Vad har ni i ert liv som gör att ridning "bara är en hobby"?

 

[Snowball]

@Wine-tee För många är ridning "bara" en hobby, men för många blir hästar en livsstil, ett beroende som är näst intill omöjligt att sluta med. Det handlar nog inte bara om att ha något annat i sitt liv utan för att vi alla är så olika skulle jag tro

 

[aglaonema]

Nu är det så att jag bara kommer att kunna böja benet 120 grader. Nån som vet hur det funkar att rida, ramla av med det? Upp kommer man väl inte.

 

[Sar]

Jag hade nog valt att sluta rida om jag upplevde att ridningen blev alltför riskabel för mig oavsett vilken häst jag satt på. Precis som att jag idag inte skulle sätta mig upp på en bockningskung eller en häst som var känd för att stegra över.
Hur mycket jag än älskar hästar och ridning finns det en gräns jag inte är intresserad av att överträda.
Hur andra gör är helt upp till dem!

 

[Ketrawzc]

Nu är det så att jag bara kommer att kunna böja benet 120 grader. Nån som vet hur det funkar att rida, ramla av med det? Upp kommer man väl inte.

Hur det är att ramla av med ditt knä lär nog en läkare svara på. Det kan ju också bero på hur du ramlar. Jag har landat på knä en gång, en enorm smäll som slog av mitt lårben. Har man ett skadat knä så går nog det isär först.

Upp kommer du bara du vill! Om det är så att du verkligen vill fortsätta rida så hittar du sätt som kommer att fungera.

 

[TinyWiny]

Nu är det så att jag bara kommer att kunna böja benet 120 grader. Nån som vet hur det funkar att rida, ramla av med det? Upp kommer man väl inte.

Om man kommer upp beror på hur enveten och hur uppfinningsrik man är Jag har en uppsittningsramp med låga trappsteg (den byggdes då jag inte kunde gå i trappor så stegen är typ lika höga som man vanligtvis lyfter foten bara) som är exakt utmätt efter vilken höjd stigbygeln hamnar. Då kunde jag bara lägga benet över ryggen på min häst även under de åren jag satt i rullstol. Jag använder rampen nu med även om jag numera tack och lov kan gå igen så har jag ännu inte styrkan att komma upp från marken.

Som svar på din trådstart, nej jag skulle inte sluta rida. Min läkare har hela tiden, oavsett hur sjuk jag har varit uppmuntrat mig att rida eftersom ridning är den absolut bästa sjukgymnastiken som finns. Han var dock mycket tydlig med att jag absolut inte fick ramla av. Jag skulle aldrig sätta mig på en häst som visat tendenser till att inte veta att bocksprång och bus får man göra hur mycket man vill i hagen men inte när man har en ryttare på ryggen.

Kanske kan du inte rida som innan utan får hitta andra sätt att rida på och ev. ta till de hjälpmedel du behöver för att få det hela att fungera men att sluta rida ser jag ingen anledning till.

 

[pulkaskurk]

Öhh varför det?

Jag är numera förlamad i vänster hand och hela vänstersidan funkar lite grann ibland om den har lust typ.
Skulle aldrig i livet sluta rida för det.
Det enda jag inte kan göra som tidigare är att hoppa högt.
En riktigt bra dag kan jag hoppa 1-1,10 numera men oftast blir det 70-90 men det är kul ändå

 

[Roheryn]

Nu är det så att jag bara kommer att kunna böja benet 120 grader. Nån som vet hur det funkar att rida, ramla av med det? Upp kommer man väl inte.

Mitt knä gick att böja ungefär sådär mycket när jag började rida efter knäskada (främre korsband samt inre sidoligament avslitna) för några år sedan. Upp kommer man med hjälp av pall, och själva ridningen är inga större problem. Jag rider islandshäst och sadlarna är typ dressyrsadel så man sitter med precis lagom böjda ben (som dressyrläder) och relativt stora knästöd, vilket jag tyckte var skönt i början. Red också till en början bara min gamle valack som är oerhört stabil, för att minimera risken att åka av... Trav och framförallt lättridning var jobbigt (dvs gjorde ont) i början, men på islandshäst har man ju lite fler gångarter att välja mellan!

Min läkare tyckte att ridning är en bra form av sjukgymnastik som också stärker benmusklerna, så jag blev aldrig avrådd från att rida, och hade själv inga sådana tankar heller. Min skada orsakades dock inte av ridning, skall tilläggas, utan av en skidolycka.

Nu är jag så återställd man kan bli efter en korsbandsskada, dvs jag har full rörlighet och styrka i det skadade knät, men korsbandet växer ju inte tillbaka, så jag har inga begränsningar i varken ridning eller andra aktiviteter. Har dock inte åkt av någon gång efter knäskadan, så kanske är jag omedvetet försiktigare än jag var tidigare?

 

[Roheryn]

Och för att svara på ursprungsfrågan: För mig är det och har alltid varit en kalkylerad risk att rida, en risk som det är värt att ta. Den risken varken ökar eller minskar för att man råkat ut för en skada (om inte skadan i sig är så handikappande och bestående att den i sig är en risk), så jag ser ingen anledning att sluta bara för att jag skulle råka ut för det som jag så att säga redan tagit med i beräkningen... Däremot får man kanske anpassa sin ridning efter de eventuella fysiska begränsningar man har efter en skada.

 

[mily]

Brukar använda mig av ett citat jag hittade för några år sedan för det känns så klockrent för hur jag känner

Horses aren't my whole life
They make my life whole"

Vissa har det säkert som hobby och visst, sluta rid då om du skadar dig. Men för andra är det hela livet det som gör livet värt att leva, och då är ett skadat knä inget som sätter stopp för det det avgör var och en

 

[HannaZ]

Jag skadade mitt knä i en ridolycka och nu är det vissa som ifrågasätter mitt beslut att fortsätta rida, bör man sluta för att man skadat sig?

Det finns väl lika många svar på det som det finns människor. Man får göra det man själv känner är ok.

 

[Kattennizze]

Öhh varför det?

Jag är numera förlamad i vänster hand och hela vänstersidan funkar lite grann ibland om den har lust typ.
Skulle aldrig i livet sluta rida för det.
Det enda jag inte kan göra som tidigare är att hoppa högt.
En riktigt bra dag kan jag hoppa 1-1,10 numera men oftast blir det 70-90 men det är kul ändå

Jag tycker det är hur bra som helst för de som det funkar för, alltså att anpassa ridningen efter sina förutsättningar, ridning är ju verkligen helt fantastiskt på så många olika sätt. Jag själv kommer aldrig mer kunna rida pga sjukdom mer än att skritta runt litegrann (vilket givetvis är kul men hoppningen saknar jag verkligen) så det finns olika sidor dessvärre. Jag vill bara påpeka att allt går inte att anpassa utan ibland måste man ge upp det bästa man vet för att det skadar mer än det ger.

 

[Kattennizze]

Brukar använda mig av ett citat jag hittade för några år sedan för det känns så klockrent för hur jag känner

Horses aren't my whole life
They make my life whole"

Vissa har det säkert som hobby och visst, sluta rid då om du skadar dig. Men för andra är det hela livet det som gör livet värt att leva, och då är ett skadat knä inget som sätter stopp för det det avgör var och en

Men så enkelt är det ju inte. Ibland skadar ridningen än mer än den ger. Jag ställdes inför det valet, ha svår smärta eller rida som skulle skada min kropp ännu mer. Då blir ju valet rätt lätt även om man inte vill skada sig själv ännu mer. Det är för mig helt obegripligt hur vissa ryttare glatt och villigt hoppar upp med X antal hjärnskakningar bakom sig och massor av andra skador som förvärras när de rider. De är väl extremfallen dock, hoppas jag och få till antalet.
Det är väl en sak när det gäller elitidrottare som våra ryttarstjärnor de lever ju på detta, men vanliga människor med en fritidshobby??

 

[Ketrawzc]

Men så enkelt är det ju inte. Ibland skadar ridningen än mer än den ger. Jag ställdes inför det valet, ha svår smärta eller rida som skulle skada min kropp ännu mer. Då blir ju valet rätt lätt även om man inte vill skada sig själv ännu mer. Det är för mig helt obegripligt hur vissa ryttare glatt och villigt hoppar upp med X antal hjärnskakningar bakom sig och massor av andra skador som förvärras när de rider. De är väl extremfallen dock, hoppas jag och få till antalet.
Det är väl en sak när det gäller elitidrottare som våra ryttarstjärnor de lever ju på detta, men vanliga människor med en fritidshobby??

Det är ju ett val var och en måste få göra. Tycker man att det är värt det - ja då lär dom fortsätta då.
Jag fick anpassa min ridning efter min skada, för jag tyckte inte att det var värt risken. Jag rider bara snälla hästar och har nästan helt slutat hoppa. Små uppoffringar för mig men för andra säkert helt otänkbart.

Vill man fortsätta med hästar trots smärta så behöver ju inte nödvändigtvis ridning ingå. Hästar går ju att köra också!
Det kanske innebär att man lär byta häst och anpassa en väldigt massa saker i extremfallen, men vill man så går nog det mesta även om man blir begränsad. Hästar är en livstil jag har svårt att se att jag kan sluta med helt. Även om det innebär att sälja min bästa vän och köpa en som passar mina behov bättre.

 

[pulkaskurk]

Jag tycker det är hur bra som helst för de som det funkar för, alltså att anpassa ridningen efter sina förutsättningar, ridning är ju verkligen helt fantastiskt på så många olika sätt. Jag själv kommer aldrig mer kunna rida pga sjukdom mer än att skritta runt litegrann (vilket givetvis är kul men hoppningen saknar jag verkligen) så det finns olika sidor dessvärre. Jag vill bara påpeka att allt går inte att anpassa utan ibland måste man ge upp det bästa man vet för att det skadar mer än det ger.

Fast man får ju anpassa sig?
Jag kan inte hoppa stora hinder längre och saknar det. Men man får ju jobba med det mentala då och kämpa sig till det man kan.
När jag blev skadad fick jag sälja mina stora hästar och gå över till islandsponny och lära om allt, verkligen allt. Jag fick lära mig att gå igenom tom.
Flera år senare efter enormt mycket träning och jävlar anamma kunde jag gå tillbaka till stor häst.
Men inte till vilken häst som helst, det kräver mycket av hästen att i stort sett bara kunna ridas med höger kroppshalva.
Jag rider inte på elitnivå eller ens i närheten och jag vet inte vad som skulle få mig att sluta faktiskt.
Hemska bestående skador, rejäla smärtor och allvarliga sjukdomar till trots.
Det skadar kroppen men helar själen.
Men jag vet att jag har enormt starkt psyke som hjälper mig.
Men det är ju ett val liksom, och jag har valt att må bra i själen och ignorerar smärta för jag tycker att det är lättare att stå ut med fysiska problem.

 

[mily]

Men så enkelt är det ju inte. Ibland skadar ridningen än mer än den ger. Jag ställdes inför det valet, ha svår smärta eller rida som skulle skada min kropp ännu mer. Då blir ju valet rätt lätt även om man inte vill skada sig själv ännu mer. Det är för mig helt obegripligt hur vissa ryttare glatt och villigt hoppar upp med X antal hjärnskakningar bakom sig och massor av andra skador som förvärras när de rider. De är väl extremfallen dock, hoppas jag och få till antalet.
Det är väl en sak när det gäller elitidrottare som våra ryttarstjärnor de lever ju på detta, men vanliga människor med en fritidshobby??

Ja men det var ju precis det jag menade så då märks det ju vad du har för anledning att hålla på med hästar. Vissa skadar sig och har ändå häst fast kanske får ändra vad man gör med dem bara man fortfarande kan hålla på med häst. Alla är olika, en del tycker bara att det är en hobby och för andra är det hela livet och då kan man inte bara sluta.

 

[Ginne]

Ja men det var ju precis det jag menade så då märks det ju vad du har för anledning att hålla på med hästar. Vissa skadar sig och har ändå häst fast kanske får ändra vad man gör med dem bara man fortfarande kan hålla på med häst. Alla är olika, en del tycker bara att det är en hobby och för andra är det hela livet och då kan man inte bara sluta.

Fats det måste ju vara upp till var och en och beroende på vilken typ av skada man råkat ut för och vem man är som människa. Även om hästar är ens hela liv kan man ju skada sig på ett sätt som gör det svårt att fortsätta, det kan handla om fysiska skador, om att riskerna känns för stora eller om en rädsla som man inte rår på. Jag tror att det är svårt att föreställa sig hur man kan känna i förväg.

 

[aglaonema]

Fats det måste ju vara upp till var och en och beroende på vilken typ av skada man råkat ut för och vem man är som människa. Även om hästar är ens hela liv kan man ju skada sig på ett sätt som gör det svårt att fortsätta, det kan handla om fysiska skador, om att riskerna känns för stora eller om en rädsla som man inte rår på. Jag tror att det är svårt att föreställa sig hur man kan känna i förväg.

Det är just det som är mitt problem, att jag både vill och vågar fortsätta rida men att riskerna känns för stora. Nu är min skada inte färdigrehabiliterad så jag är inte helt på det klara med vilken böjning och hur bra knä jag har.

 

[Ketrawzc]

Det är just det som är mitt problem, att jag både vill och vågar fortsätta rida men att riskerna känns för stora. Nu är min skada inte färdigrehabiliterad så jag är inte helt på det klara med vilken böjning och hur bra knä jag har.

Då gör du ju det valet som är rätt för dig! För någon annan är det inte rätt val, utan värt riskerna. Ingen kan svara på hur du ska känna och besluta. Det måste du känna själv och kanske rådgöra med en läkare som du litar på och därefter igen ställa frågan: är det värt riskerna att fortsätta rida? Är svaret nej så har du valt att sluta.