Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

[Mysaan]

Pga olika anledningar och problem så kommer jag inom några år med största sannolikhet hamna i situationen att jag inte kan rida alls längre. Som jag funderar nu så är planen att jag förhoppningsvis ska kunna ha en körponny den dagen jag inte kan rida mer. Frågan är nu då om jag ska sälja min ridhäst redan nu medans han inte är så jätte utbildad så nya ägaren får utbilda efter eget huvud och forma honom som hon vill och jag kör ponny redan nu? Eller ska jag fortsätta kämpa på med ridandet som jag trivs massor med och som dessutom är nyttigt och räknas som sjukgymnastik.
Älskar min häst otroligt mycket och önskade att han skulle vara mer körbar så kunde jag haft honom som körhäst sedan men han är inte helt stabil framför vagnen och jag vågar inte köra honom eftersom han mer än gärna börjar backa när han blir rädd.
Som det ser ut nu vet jag/vi inte hur länge till jag kommer kunna rida. Läkarna ger mig max 5 år men jag hoppas ju att jag ska kunna hålla på längre än så förståss.

Hur skulle ni gjort? Känns jobbigt att bara tänka på att sälja eftersom jag älskar denna häst och han är helt underbar med alla fel och brister samtidigt måste jag se krasst på det hela och inse att dagen kommer när jag inte kan rida honom och eftersom han är arbetsnarkoman så kan jag inte ha honom bara stå för mitt höga nöjes skull heller. En fundering var ju om man skulle köra in honom från grunden igen medans jag orkar hålla på med sånt och då faktiskt kunna ha honom som körhäst och eventuellt ta in en medryttare som kan rida lite när jag inte kan det mer.

 

[Nomina]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Hade jag varit du så hade jag väntat med att sälja hästen, dels är det lättare att sälja när hästen är mer utbildad och dels skulle jag, i din situation, vilja ha så mycket tid som möjligt med hästen. Under tiden kan man ju förbereda sig för vad som komma skall, så kanske det inte blir lika hemskt när dagen väl är där, även om det fortfarande kommer vara jobbigt.

Känner du att det skulle vara värt att köra in din häst från grunden och att han skulle kunna bli tillräckligt trygg, så go for it! Allting handlar i grund och botten om vad som känns bäst för dig, det finns inget rätt eller fel.

 

[Mysaan]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Helt ärligt tror jag aldrig han blir helt trygg i vagn och han trivs inte så superbra i vagn heller. Sånt här är ju jättesvårt men det tåls att tänkas på. SEdan kommer han aldrig bli värd mycket pengar vid en försäljning i alla fall så för den saken skull spelar det ingen roll när jag säljer.

 

[Skogstrollet]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Hade jag varit du så hade jag väntat med att sälja hästen, dels är det lättare att sälja när hästen är mer utbildad och dels skulle jag, i din situation, vilja ha så mycket tid som möjligt med hästen. Under tiden kan man ju förbereda sig för vad som komma skall, så kanske det inte blir lika hemskt när dagen väl är där, även om det fortfarande kommer vara jobbigt.

Känner du att det skulle vara värt att köra in din häst från grunden och att han skulle kunna bli tillräckligt trygg, så go for it! Allting handlar i grund och botten om vad som känns bäst för dig, det finns inget rätt eller fel.

+1 på rubbet!

 

[kryddelydd]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Tycker att du ska leva här och nu och njuta av att du kan rida.
Det var djärva läkare som vågar ge en tidsram om ett sjukdomsförlopp. Skulle jag aldrig våga, oavsett sjukdom. Osäkerheten är alldeles för stor gällande sjukdomsförlopp och hur fort sjukdomar progredierar.
"max fem år" kan ju i verkligheten ändras både till det längre och till det kortare.

Gör det du tycker är roligast! Tänk på dig själv och inte på en framtida ägare till din häst!!!

 

[Mysaan]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Visst är sjukdomsförloppen olika men generellt över alla åren så har det gått i den hastigheten som de förutspått. Visst kan det gå fortare men det tänker jag kämpa för att det inte ska göra och tar det längre tid ja då är jag bara oändligt tacksam för varje dag extra jag får om man säger så.

Men jag tror ni har rätt jag ska försöka leva i nuet och kämpa på varje dag och när dagen kommer då hoppas jag att jag rä så pass förberedd så det ska gå bra även om det kommer vara mycket sorg inblandad.

 

[Pinto]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Håller med övriga.
Försök ta en dag i taget och njut av varje dag du kan rida din häst.
När den hemska dan kommer då det inte går längre så har du en massa härliga minnen kvar i alla fall.

 

[Nomina]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Du verkar själv inställd på att det hade varit bättre med en annan körhäst, och då är det säkert så.

Var bara noga med vem du säljer din älskling till så tror jag att det kommer kännas bra för dig, även om man såklart helst hade velat ha kvar själv. Och var noga med att den nya hästen verkligen passar dig, så att du inte känner i efterhand att du hellre hade haft din gamla kvar. Jag har varit med om det och det är nog det värsta som finns, det sänker relationen med den nya hästen ännu mer, och det ger dig dåligt samvete.

Sen skulle jag inte vilja rekommendera dig att vänta för länge, men om du har 5 år kvar så vänta 4, då har du ändå 1 år till att hitta en bra köpare till din häst, och att hitta en ny häst som passar dig. Nu förstår jag ju att det inte är någon exakt tid utsatt för "när det inte kommer gå längre", men bara för att du ska förstå hur jag menar.

Jag vet att det är jättejobbigt att vara tvungen att göra sig av med sin älskling, men det kommer gå bra. Massa styrkekramar

 

[TinyWiny]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Ärligt talat, skit i vad din läkare säger om hur länge du kan rida. Det avgör ju inte hen utan du.
Jag ska absolut inte kunna rida längre, min läkare blir lika glatt överaskad vid varje läkarbesök när jag säger att jag fortfarande rider. Visst har jag fått anpassa mycket och jag måste alltid ha sällskap. Jag kan inte rida som förr men jag kan iallafall sitta på hästen i min specialsadel, med special bett och jag kan "hålla" i tygeln med special tyglar och med speciella vantar och otroser. Jag har också lärt min häst att lyssna på de hjälper jag kan ge och det fungerar. Inte som förr men det går.
Jag vägrar låta min sjukdom ta ifrån mej det jag älskar mest.
Du ska avgöra när det är dags att lägga av, ingen annan.

Säljer du hästen nu så är risken att din kropp fallerar fortare när du inte får allt det positiva det innebär att få vara med hästen du älskar och att få rida.

Ingen kan säga vad framtiden bär med sig, det gäller att leva här och nu och ta tillvara allt bra man kan.

 

[Djurjouren]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Salj isafall nu och kop en korhast medan du ar stark och frisk att orka ta alla duster man oftast behover ta med en ny hast. Nar du blir samre sa ar ni redan inkorda med varandra liksom.

 

[Neinor]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Jag tycker att TinyWiny gav ett bra svar. Känn efter själv hur länge det går och inte går.
Om jag var du skulle jag ha kvar pålle ett tag till. Jag vet inte något om din häst, men han kanske inte är arbetsnarkoman den dagen du måste ta ett sådant beslut.
Ge det några år till och njut av tiden med din häst

 

[Mysaan]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

*kl*

Tack för alla era svar och glada tillrop. Den dagen kommer då jag inte kommer kunna rida för det jag har leder till att jag blir rullstolsbunden längre fram och inte kommer kunna använda varken armar eller ben.

Som någon skrev så visst hästen är arbetsnarkoman i dag men om 5-6 år då är han äldre (7 år nu) så då kanske den värsta energin lagt sig ändå.

Mina funderingar nu går åt att skaffa en shettis att köra och då kan jag faktiskt skaffa den nu och ha både den tiden jag kan för tyvärr blir nog inte min någon trygg körhäst.

Djurjouren: Säljer jag i dag och sätter mig i endast vagn så kommer kroppen ge upp mycket fortare. Som min läkare sagt så är det absolut bäst att rida så länge det går eftersom det håller kroppen igång coh jag tränar både muskler och balans.

Tinywiny: Visst har du rätt. Den dagen jag absolut inte kan rida mer då kommer både kropp och psyke lägga av. Visst jag kanske inte kan rida som förr om 3 år men så länge jag kan klänga mig upp på ett eller annat sätt och sitta kvar när hästen skrittar så kommer jag hänga kvar på hästryggen och även om min häst är arbetsnarkoman så är han tillräckligt schysst mot dem så inte kan så mycket så han är snäll då.

 

[TinyWiny]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Om den dagen kommer då du blir sittande i rullstol så bör du också få assistans och det går faktiskt att rida trots att man inte har någon styrsel i kroppen alls med mycket hjälp. Jag har den fördelen att jag har jobbat med handikapp ridning innan min olycka och det har gjort att jag ser möjligheterna istället för att lägga av när jag inte kunde rida som förr. Visst tog det ett tag efter olyckan innan jag vågade prova att rida igen men jag är så glad och tacksam att jag vågade.

Jag hade personer som inte kunde hålla uppe kroppen själva alls, en var som kokt spagetti i kroppen men med mycket fantasi och hjälp med att bygga om en sadel så att den fick magplatta och två som höll personen på var sin sida så kunde hen rida ändå. Den lilla turen på en halvtimme motsvarade flera timmars annan sjukgymnastik så jag tycker att du ska försöka sluta tänka på vad som kan komma och focusera på att du ska fortsätta så länge det överhuvudtaget finns någon möjlighet.

Jag vet hur lätt det är att falla ner i djupa svackor rent psykiskt men det finns hjälp att få! Jag har en helt underbar människa som kommer tre gånger i veckan och hjälper mej att rida och det är så mycket värt att jag inte kan förklara det i ord.

 

[Mysaan]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Det är så lätt att se allt mörkt och jag är expert på att göra det. Jo den dagen jag hamnar i rullstol måste jag få assistent. Men då tänker jag så här lite grann (vet att jag nervärderar mig själv) det finns väl viktigare saker assistenten bör göra än ta mig till stallet så jag kan rida. (här tappar jag liksom att assistenten är till för mig och mitt välbefinnande). Sedan tänker jag men tänk om jag får en assistent som inte gillar djur eller som inte är lika noggrann med djuren som jag.

Men visst har du rätt. Självklart ska jag fokusera på att hålla på så länge det bara är möjligt att hålla på. Och sedan får vi väl ta tag i problemen när de uppstår. Tyvärr så är jag kontrollmänniska och jag vill ha kontroll på framtiden även om man inte kan ha det. *suck*

Tack för ditt stöd känner mig redan mer peppad att kämpa vidare.

 

[Kattsak]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

En annan tanken kanske skulle vara att skaffa en liten häst/ponny som du kör in redan nu och kan rida så länge du orkar? Om det nu inte är en liten liten ponny du är efter. Skickar lite fler positivia tankar åt dig..

 

[TinyWiny]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Det är så lätt att se allt mörkt och jag är expert på att göra det. Jo den dagen jag hamnar i rullstol måste jag få assistent. Men då tänker jag så här lite grann (vet att jag nervärderar mig själv) det finns väl viktigare saker assistenten bör göra än ta mig till stallet så jag kan rida. (här tappar jag liksom att assistenten är till för mig och mitt välbefinnande). Sedan tänker jag men tänk om jag får en assistent som inte gillar djur eller som inte är lika noggrann med djuren som jag.

Men visst har du rätt. Självklart ska jag fokusera på att hålla på så länge det bara är möjligt att hålla på. Och sedan får vi väl ta tag i problemen när de uppstår. Tyvärr så är jag kontrollmänniska och jag vill ha kontroll på framtiden även om man inte kan ha det. *suck*

Tack för ditt stöd känner mig redan mer peppad att kämpa vidare.

Jag vet hur svårt det är att alltid vara positiv. Vissa dagar trillar man ned och gråter och förbannar sitt öde men sedan får man försöka ta sig upp igen och se det man fortfarande kan och se allt positivt man ändå har omkring sig.
Det är svårt att få in att de som ska hjälpa en är till för sin egen skull. Det är svårt att ställa krav och be om hjälp men man måste för ingen annan vet ju annars hur man vill ha det.
Mitt krav när jag skulle få hjälp var just att den som skulle hjälpa mej tycker om djur och visst har det varit lite missöde med tillfälliga vikarier men i det stora hela så har det fungerat bra. Mina ordinarie är guld

Just kontrollen är väl en av de värsta sakerna när man blir sjuk. Man vill ha kontroll på sig själv och man vill bestämma själv och göra själv. I flera månader så drömde jag samma dröm, att jag städade huset själv... Jag ville göra det på mitt sätt och känna tillfredsställelsen när allt var fint. Men efter ett tag så kunde jag känna tillfredsställelsen över att det var fint trots att jag inte hade städat själv. Jag fick inse att alla gör inte som jag gjorde men det blir bra ändå. Jag duger ändå trots att jag inte kan göra det själv.

Det är tufft att inte veta hur illa det kommer bli, det kan man ju aldrig veta helt säkert. Men man kan försöka vara positiv så mycket det går. Man kan vara ärlig med sig själv, våga ställa krav på rätt människor och man måste se till sina rättigheter så att man får den hjälpen utifrån man behöver och vill ha.
Man får vara självkritisk och inte lägga för mycket på sin familj utan kräva hjälp så att familjens relationer inte blir lidande. I familjen så ska man få ha kvar de roller man har. Man ska inte behöva bli vårdare och vårdtagare på heltid. Man ska fortfarande få vara mamma och maka/sambo. Man måste våga kräva den hjälpen man har rätt till och i den ingår att man ska få tillbringa tid med det bästa som finns. Hästarna

 

[Mysaan]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

En annan tanken kanske skulle vara att skaffa en liten häst/ponny som du kör in redan nu och kan rida så länge du orkar? Om det nu inte är en liten liten ponny du är efter. Skickar lite fler positivia tankar åt dig..

Jag hade en stor c-ponny som var viktbärande på gång. En supertrevlig ponny som var inkörd och gammal ridskole/handikapp häst. Tyvärr blev det inte att den hamna hos mig av många olika anledningar. Den hade varit perfekt till oss ur alla aspekter eftersom även barnen vill rida och köra. Vi hade ju en liten ponny (a-ponny) åt barnen som vi tyvärr fick ta bort och sedan har vi inte lyckats hitta någon lämplig igen till ett pris som passar oss.

Tanken med att kanske ha en liten liten ponny igen är ju att den dagen jag kanske hamnar i rullstol så är det lättare att hantera en liten ponny och jag kan dra mig från stolen till vagnen (om armarna fungerar alltså).

 

[Mysaan]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Jag vet hur svårt det är att alltid vara positiv. Vissa dagar trillar man ned och gråter och förbannar sitt öde men sedan får man försöka ta sig upp igen och se det man fortfarande kan och se allt positivt man ändå har omkring sig.
Det är svårt att få in att de som ska hjälpa en är till för sin egen skull. Det är svårt att ställa krav och be om hjälp men man måste för ingen annan vet ju annars hur man vill ha det.
Mitt krav när jag skulle få hjälp var just att den som skulle hjälpa mej tycker om djur och visst har det varit lite missöde med tillfälliga vikarier men i det stora hela så har det fungerat bra. Mina ordinarie är guld

Detta är ju ett jätteproblem för mig att be om hjälp över huvudtaget. Jag är uppfostrad till att bli en självständig människa som kan ta vara på mig själv. Så även med små saker som jag inte riktigt klarar i dag har jag massa svårt att ta hjälp för. Och när det går så långt så jag verkligen måste ta hjälp så gråter jag av ilska, frustration och förbannar min kropp. Och då kan det vara småsaker som tex när vi var och tog ner taggtråd i hästarnas nya beteshage och jag inte klara av att bita av taggtråden på ett ställe. Jag började storgråta och sambon fixa av taggtråden. Man känner sig så jäkla värdelös då trots att detta var en bagatell egentligen.

Just kontrollen är väl en av de värsta sakerna när man blir sjuk. Man vill ha kontroll på sig själv och man vill bestämma själv och göra själv. I flera månader så drömde jag samma dröm, att jag städade huset själv... Jag ville göra det på mitt sätt och känna tillfredsställelsen när allt var fint. Men efter ett tag så kunde jag känna tillfredsställelsen över att det var fint trots att jag inte hade städat själv. Jag fick inse att alla gör inte som jag gjorde men det blir bra ändå. Jag duger ändå trots att jag inte kan göra det själv.

Sådan är jag också och där inser jag att det kommer bli problem för visst är mitt sätt det bästa sättet? Speciellt när det kommer till djuren och deras skötsel så är absolut mitt sätt det bästa och ända rätta. Men någonstans någon gång kommer jag nog att tvingas inse att det kan fungera på andra sätt också. Tyvärr har jag där mitt rutinberoende också pga min asperger och adhd inte ens min sambo kan göra "rätt" enligt mig i det som jag normalt sköter.

Det är tufft att inte veta hur illa det kommer bli, det kan man ju aldrig veta helt säkert. Men man kan försöka vara positiv så mycket det går. Man kan vara ärlig med sig själv, våga ställa krav på rätt människor och man måste se till sina rättigheter så att man får den hjälpen utifrån man behöver och vill ha.
Man får vara självkritisk och inte lägga för mycket på sin familj utan kräva hjälp så att familjens relationer inte blir lidande. I familjen så ska man få ha kvar de roller man har. Man ska inte behöva bli vårdare och vårdtagare på heltid. Man ska fortfarande få vara mamma och maka/sambo. Man måste våga kräva den hjälpen man har rätt till och i den ingår att man ska få tillbringa tid med det bästa som finns. Hästarna

Nej det är inte lätt att veta hur illa det blir och hur fort det blir så illa. Fick höra i går av en vän som jobbat som assistent åt en med samma sjukdom som jag har och han ahde haft den i 30 år och satt förvisso i rullstol men benen bar honom kortare bitar och det var bara en arm som inte fungerade nästan alls och det är ju väldigt hoppfullt eftersom de generellt sägs att man är näst intill död efter 30 år. Det jag känner just nu är att jag måste lära mig ta hjälp redan nu när något är tungt, jobbigt eller svårt för att inte påskynda förloppet. Jag måste även lära mig att lyssna på min kropp och ta de vilopausar kroppen kräver även om barnen är hemma och vakna vilket ajg i dag har svårt för. Sedan får vi se vad framtiden har att ge. I dag är jag positiv trots "nya" symtom så känner jag att jag aldrig ger upp utan ska kämpa för att hålla mig stående och gående så länge jag bara kan.

 

[TinyWiny]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Detta är ju ett jätteproblem för mig att be om hjälp över huvudtaget. Jag är uppfostrad till att bli en självständig människa som kan ta vara på mig själv. Så även med små saker som jag inte riktigt klarar i dag har jag massa svårt att ta hjälp för. Och när det går så långt så jag verkligen måste ta hjälp så gråter jag av ilska, frustration och förbannar min kropp. Och då kan det vara småsaker som tex när vi var och tog ner taggtråd i hästarnas nya beteshage och jag inte klara av att bita av taggtråden på ett ställe. Jag började storgråta och sambon fixa av taggtråden. Man känner sig så jäkla värdelös då trots att detta var en bagatell egentligen.

Åh vad jag känner igen mej. Jag fick klara mej själv ifrån jag bara var några år gammal och fick den hårda vägen lära mej att ingen bryr sig tillräckligt för att vilja hjälpa mej
Jag har uppfostrat mina barn som ensamstående den mesta tiden och då verkligen ensam utan stöd ifrån andra runt omkring för det fanns ingen runt omkring. Jag har flyttat själv en hel massa gånger och det var fruktansvärt jobbigt den dagen jag inte ens kunde lyfta en kartong
Jag kunde helt plötsligt inte ens laga spagetti till mina barn för jag kunde inte hälla av vattnet.
Jag kunde inte rasta min hund längre för jag klarade inte av att gå.
En hel massa gånger har jag gråtit av frustration när något jag kunde för en vecka sedan inte fungerar längre. Det är fruktansvärt och det är enormt tufft men faktum är att jag idag kan laga spagetti igen. Tack vare en insamling här på buke så kan jag ta en promenad igen för då fick jag möjligheten att köpa en egen permobil
Jag har hittat andra vägar att ta mej runt saker jag inte längre kan för jag vägrar att låta sjukdomen ta över mitt liv. Det var jättetufft de första gångerna hemtjänsten kom hem och skulle hjälpa mej. Att en vilt främmande människa skulle städa i mitt hus, att hon skulle gå upp på övervåningen och städa, dit jag inte ens kan komma längre.
Det var fruktansvärt jobbigt när jag fick hem min rullstol, det kändes som om den stog där och hånade mej, typ -du kommer aldrig kunna gå igen Men idag är jag glad för min rullstol, tack vare den så kan jag vara med på lite mer saker. Jag kunde åka iväg och handla julklappar förra julen och det var så enormt mycket värt att jag får tårar i ögonen nu när jag skriver om det.

Sådan är jag också och där inser jag att det kommer bli problem för visst är mitt sätt det bästa sättet? Speciellt när det kommer till djuren och deras skötsel så är absolut mitt sätt det bästa och ända rätta. Men någonstans någon gång kommer jag nog att tvingas inse att det kan fungera på andra sätt också. Tyvärr har jag där mitt rutinberoende också pga min asperger och adhd inte ens min sambo kan göra "rätt" enligt mig i det som jag normalt sköter.[/COLOR]

Det är klart att ditt sätt är det bästa och så långt som möjligt är det ju på ditt sätt de ska hjälpa dej. Jag har skrivit en lång "uppsats" om hur jag vill att mina ska hjälpa mej för jag orkar inte rabbla det, jag glömmer viktiga saker och ibland är jag så dålig att jag helt enkelt inte orkar alls. Särskilt om det kommer någon vikarie så är det ju viktigt att den personen har läst så att jag slipper dra allt en gång till. Det är ju ändå endel man måste berätta så vet de grunden så hjälper ju det.

Nej det är inte lätt att veta hur illa det blir och hur fort det blir så illa. Fick höra i går av en vän som jobbat som assistent åt en med samma sjukdom som jag har och han ahde haft den i 30 år och satt förvisso i rullstol men benen bar honom kortare bitar och det var bara en arm som inte fungerade nästan alls och det är ju väldigt hoppfullt eftersom de generellt sägs att man är näst intill död efter 30 år. Det jag känner just nu är att jag måste lära mig ta hjälp redan nu när något är tungt, jobbigt eller svårt för att inte påskynda förloppet. Jag måste även lära mig att lyssna på min kropp och ta de vilopausar kroppen kräver även om barnen är hemma och vakna vilket ajg i dag har svårt för. Sedan får vi se vad framtiden har att ge. I dag är jag positiv trots "nya" symtom så känner jag att jag aldrig ger upp utan ska kämpa för att hålla mig stående och gående så länge jag bara kan.

Vad skönt att du fick höra om något positivt Det är så härligt för då får man hopp.
Som jag skrev innan, det är helt okej att gråta och förbanna bara man reser sig igen sedan.

 

[Mysaan]

Sv: Sluta nu eller vänta tills det verkligen behövs?

Ja av någon konstig anledning så reser jag mig om och om igen även fast jag de senaste 4-5 åren haft otroligt tufft och trodde jag skulle få lite lugn och ro nu äntligen men då går jag på två ganska stora smällar på kort tid. Det var bara 7 veckor sedan en läkare ringde mig och sa: Frågan är inte om utan när du får din infarkt. Banta nu eller dö.
Ja riktigt så sa han inte men innebörden var den. Käftsmäll kändes det som och jag blev skiträdd eftersom jag bor så till att får jag en infarkt dör jag garanterat och det är jag inte redo för. Så bryt ihop och gå vidare.
SEdan då för 1 vecka sedan kom denna sjukdom som de kan säga med 99% säkerhet att jag har och bara ska bekräftas med en undersökning till. Så precis när jag rest mig så får jag en ny käftsmäll så jag dråsar i backen. Men jag tar mig upp denna gången också för jag måste.