Söka nytt arbete under sjukskrivning?

[monster1]

Okej, då sätter vi punkt för den arbetsplatsen, den låter inget vidare. (den låter nästan som min vad gäller skade/sjukdomsstatistiken + mobbingtendenserna, men vi jobbar inom vården och typ jobbar gratis med våra kroppar och psyken som verktyg... )

Finns den här typen av arbete på annan plats? Alltså det är ju skitsvårt att råda när man inte vet vad du är/gör, men jag respekterar och förstår att du inte vill berätta det här.Jag har för mig att du berättat om detta tidigare i liknande tråd? Kan du, vill du, finns det möjlighet för dig att flytta på dig för liknande tjänst? Inom eller utanför landet?

Om inte samma tjänst finns, kan du bygga vidare på det du har bakom dig till något helt annat där dina fem års utbildning är en tillgång? Var och hur kan du gå vidare? Det är ju något bara du kan svara på här, eftersom bara du vet vad du gör liksom.

Ja visst kan jag flytta på mig (igen), och finns tjänster att söka jag är bara inte särskillt säker på att jag klarar av dem i nuvarande skick.

Ja jag har en stallkompis som jobbar inom vården i vår kommun och de utnyttjar henne på ett helt horribelt sätt , det måste finnas en ände på dessa jävla nedskärningar!

 

[honung]

Men om du söker tjänster utifrån ditt nuvarande skick, utefter dina behov och är öppen med det? Korten på bordet från början, går det?

 

[monster1]

Men om du söker tjänster utifrån ditt nuvarande skick, utefter dina behov och är öppen med det? Korten på bordet från början, går det?

Det tror jag inte. Då följer jag inte längre kravspecen.

 

[ameo]

Men alltså, nu har jag funderat en stund på detta - är du ens arbetsför på halvtid?
Kanske vore det bättre med en period av heltidssjukskrivning så att du kan släppa taget om jobbet helt och få tillbaka ditt liv? Och när livet börjar återkomma, DÅ kan du söka nya jobb.
Det låter ju inte klokt att du ens försöker jobba halvtid i en organisation som verkar kunna knäcka vem som helst!

 

[Inte_Ung]

Svarar litet kort innan jag skall rusa till mitt lågstatusjobb som räddade mig ur utmattningen.

Jag kör buss.
Efter mer än 20 år som någons sorts programmerare och ingenjör inom IT och Telecom.
Gamla företaget bjöd på rehabilitering = egen uppsägning med lön i ett år + terapi.
De hade haft sönder mig så jag krävde att de lagade mig.

Sedan så gäller det att släppa på prestigen.
Så länge som du inte gör det så kan du inte bli frisk.
Detta är ditt eget ansvar.

 

[Lovisaleonora]

Precis så var det för mig.

Jag var singel och var tvungen att försörja mig. Vad göra? Jag klarade inte att hålla så många bollar i luften som tidigare, så avancerade uppgifter och så mycket ansvar.

Det var bara att kliva ner och jobba med simplare uppgifter. Blev jag på allvar sjuk, kunde jag ju inte längre varken försörja mig eller orka med det roliga i livet. Enda förloraren: jag själv.

 

[mandalaki]

Hela organisationen är likvärdig så även om det fanns en tjänst som skulle passa mig här så skulle det inte hjälpa, de skulle inte känna igen ett kvalitetsledningssystem om det så bet dem i rumpan.

Jag är en specialkompetens därför finns det inga andra passande tjänster. Visst jag skulle kanske kunna sitta i receptionen eller något men det skulle inte vara särskilt bra för någon, jag skulle bli en väldigt dyr (och kass) receptionist, rent teoretiskt skulle jag kunna jobba i driften, men jag tror inte de vill ha mig där och jag vill absolut inte vara där stämningen inom personalen och inställningen till oss tjänstemän är nog för en sjukskrivning bara det. För min egen del skulle jag tappa otroligt i marknadsvärde om jag inte jobbar med det jag är utbildad för. Det är ju rätt trist att kasta en femårig utbildning i sjön bara tre år efter examen.

Jag har en väldig oro inför framtiden vilket försvårar tillfrisknandet därför vore det väldigt skönt om man kunde få göra något som ger en tillbaka självförtroendet och tron på en framtid.

Alltså jag blir lika galen när du beskriver den där organisationen nu som jag blev förra gången. Det är inte dig det är fel på, det är den!

Ber om ursäkt om jag missat något men har arbetsgivaren inte gjort något alls för att rehabilitera dig? Vad säger FK isåfall om det?

Att jobba kvar på halvtid med det jobb som knäckte en låter ungefär som att springa 100 m häck med ett benbrott. Tro fan att det bara blir värre!

 

[susanne]

Jag försökte att lägga korten på bordet när jag sökte nytt jobb efter en utbrändhet, det gick inte så bra, sedan när jag mörkade det så fick jag napp. Nu var detta på den tide när man fick vara sjukskriven så länge man behövde, det är säkert värre nu.

Jag fick rådet att aldrig jobba mer än att jag kunde fungera utanför jobbet också och att lägga nivån så att jag klarade det även de dåliga veckorna. Jag började med 1 timme i veckan när jag kom tillbaka. När jag sedan kunde jobba halvtid sa jag upp mig och började söka nytt jobb. Nu många år efter att jag börjat jobba igen efter flerårig sjukskrivning är jag fortfarande inte återställd, och kommer nog aldrig att bli det. Min koncentrationsförmåga är sämre och minnet kasst. Se till att inte diva det så långt som jag gjorde, sluta jobba helt ett tag.

 

[monster1]

Precis så var det för mig.

Jag var singel och var tvungen att försörja mig. Vad göra? Jag klarade inte att hålla så många bollar i luften som tidigare, så avancerade uppgifter och så mycket ansvar.

Det var bara att kliva ner och jobba med simplare uppgifter. Blev jag på allvar sjuk, kunde jag ju inte längre varken försörja mig eller orka med det roliga i livet. Enda förloraren: jag själv.

Jag är redan sjuk och det finns ingenstans neråt att kliva. Jag har inga problem att jobba "lågtstatus" vad nu det skulle vara. Men jag mår lika dåligt av att göra det. Jag kan ju lika gärna göra något jag är bra på, men i små hanterliga bitar. Någonting där jag redan har kunskapen eftersom jag inte klarar av att ta in ny kunskap just nu.

Det är dessutom svårt att få arbete som är lägre kvalificerat än det man är utbildad till, arbetsgivarna är skeptiska och facken kräver att lönen sätts efter den utbildning man har = dyrare arbetkraft, det är dessutom fler som söker de jobben som är mer kvalificerade än jag för dem. Jag är i kroppslig oform likväl som psykisk, man blir det, utmattningen ger värk och muskelspänningar och det är inte bara hjärnceller som bryts ned utan även alla andra celler då kroppen aldrig vilar utan ligger i ständig beredskap.

Det handlar inte om prestige, jag har haft massor av olika arbeten varav flera rena kroppsarbeten. Det finns nästan inga arbeten som inte kräver något av dig längre, alla jobb är stressfyllda och ansvarskrävande på sitt sätt. Alla är specialister.

 

[monster1]

Men alltså, nu har jag funderat en stund på detta - är du ens arbetsför på halvtid?
Kanske vore det bättre med en period av heltidssjukskrivning så att du kan släppa taget om jobbet helt och få tillbaka ditt liv? Och när livet börjar återkomma, DÅ kan du söka nya jobb.
Det låter ju inte klokt att du ens försöker jobba halvtid i en organisation som verkar kunna knäcka vem som helst!

Anledningen till halvtiden var att jag kände att jag behövde struktur på vardagen, att jag var rädd att fastna hemma och gå djupare i deppressionen som redan fanns där. Dessutom pratar man väldigt mycket om hur viktigt det är att inte tappa kontakten med arbetslivet när man blir sjuk för att det då är svårare att komma tillbaka. Min första läkare tryckte mycket på att sjukskrivning inte var lösningen så vi provade en del olika mediciner, men lyckades aldrig bemästra tröttheten.

 

[mandalaki]

Anledningen till halvtiden var att jag kände att jag behövde struktur på vardagen, att jag var rädd att fastna hemma och gå djupare i deppressionen som redan fanns där. Dessutom pratar man väldigt mycket om hur viktigt det är att inte tappa kontakten med arbetslivet när man blir sjuk för att det då är svårare att komma tillbaka. Min första läkare tryckte mycket på att sjukskrivning inte var lösningen så vi provade en del olika mediciner, men lyckades aldrig bemästra tröttheten.

Så där var det för mig också. Jag var sjukskriven på heltid ett par månader, sedan började jag jobba. Min läkare trodde inte heller på långa sjukskrivningar vid utbrändhet, just för att man inte skulle fastna.

MEN: min arbetsgivare lät mig lulla runt i den takt jag klarade. Varken arbetsgivaren eller jag ville att jag skull gå tillbaka till mitt chefsjobb. Istället sa de "Säg vad du kan tänka dig så ser vi om vi kan lösa det". Jag sa vad jag ville göra - och då fick jag göra det.

Att du är tillbaka på det jobb där du gick i väggen låter som att hela tiden riva av den tunna sårskorpan och sedan hälla på en liter syra. Varje dag.

 

[monster1]

Alltså jag blir lika galen när du beskriver den där organisationen nu som jag blev förra gången. Det är inte dig det är fel på, det är den!

Ber om ursäkt om jag missat något men har arbetsgivaren inte gjort något alls för att rehabilitera dig? Vad säger FK isåfall om det?

Att jobba kvar på halvtid med det jobb som knäckte en låter ungefär som att springa 100 m häck med ett benbrott. Tro fan att det bara blir värre!

Vi hade ett möte med läkaren och som var inbokat sedan innan jag blev sjukskriven eftersom det förelåg risk för långtidssjukskrivning. Jag har haft möten med min chef och förvaltningschefen för att diskutera vad min tjänst egentligen ska innebära (det är nämligen lite oklart för mig och min chef vilket gör avgränsning svår) det ledde sedan till att vår enhet haft möten med de andra avdelningarna som vi arbetar mot för att påvisa strukturella problem. Man har i princip kommit så långt i det arbetet att vår enhet lyckats (kanske?) förklara för de andra avdelningarna att vi anser att det finns ett problem med hur vi arbetar idag. Ingen verkar dock veta vad man ska göra åt det och att ta in någon utifrån är inte populärt.

 

[Sleepy]

rädd att fastna hemma och gå djupare i deppressionen... provade en del olika mediciner, men lyckades aldrig bemästra tröttheten.

Jag tror ändå du behöver vara sjukskriven på heltid. Du behöver läka. Därefter kan du söka nytt jobb i en bättre organisation, där ledningen är införstådd med behovet av det du gör och där det finns fler omkring dig som gör samma sak, så ni kan få stöd av varandra.

I förlängningen behöver du nog även hitta ett nätverk utanför jobbet, där du kan bolla och få stöd.

Men börja med läkningen. Annars kommer du ingen vart.

 

[mandalaki]

Vi hade ett möte med läkaren och som var inbokat sedan innan jag blev sjukskriven eftersom det förelåg risk för långtidssjukskrivning. Jag har haft möten med min chef och förvaltningschefen för att diskutera vad min tjänst egentligen ska innebära (det är nämligen lite oklart för mig och min chef vilket gör avgränsning svår) det ledde sedan till att vår enhet haft möten med de andra avdelningarna som vi arbetar mot för att påvisa strukturella problem. Man har i princip kommit så långt i det arbetet att vår enhet lyckats (kanske?) förklara för de andra avdelningarna att vi anser att det finns ett problem med hur vi arbetar idag. Ingen verkar dock veta vad man ska göra åt det och att ta in någon utifrån är inte populärt.

Det låter inte som det formella rehabiliteringsansvar som jag tänker på. Har FK verkligen nöjt sig med det?

 

[anna_panna]

Svarar litet kort innan jag skall rusa till mitt lågstatusjobb som räddade mig ur utmattningen.

Jag kör buss.
Efter mer än 20 år som någons sorts programmerare och ingenjör inom IT och Telecom.
Gamla företaget bjöd på rehabilitering = egen uppsägning med lön i ett år + terapi.
De hade haft sönder mig så jag krävde att de lagade mig.

Sedan så gäller det att släppa på prestigen.
Så länge som du inte gör det så kan du inte bli frisk.
Detta är ditt eget ansvar.

detta hade kunnat vara en bekant till mig som skrivit
han blev uppsagd förra året efter att ha knackat kod en massa år för sveriges största telecombolag då han blev uppsagd med ett års lön
nu kör han buss sedan några månader tillbaka och stortrivs

 

[Inte_Ung]

Jag orkar inte drittla med en massa citast, så ni får ta det som det blir.

Först av allt - TS du har aldrig varit stresstålig.
Det är därför som du har hamnat där du är i dag.
Stresståliga människor hetsar inte upp sig tillräckligt för att kunna bränna ut sig.
De är litet lagom oengagerade och kalla inför trassel i sin omvärld.

Nu och först nu så kan jag med rätta påstå att jag är stresstålig på riktigt.
Det hände alldeles nyligen och handlar om ett inre lugn.
Skillnaden mellan då och nu är att nu kan man inte trissa upp mig alls.
Jag reagerar inte längre på sådant.

En annan sak som du helt har missat är att det måste vara du som definierar ditt arbete och strukturerar upp vad du vill göra av det och vad du hinner med.
Du som måste sätta gränserna omkring dig själv.
Ingen annan kommer att göra det åt dig utan de vill bara ha ut så mycket arbete som det går för pengarna.

Om jag hade hamnat i din situation så hade jag sett till att bli sjukskriven på halvtid och sedan letat rätt på ett jobb som hästskötare där mat och husrum ingår.
Så att allt som jag skulle behöva göra är väl definierat och ger garanterad motion.

 

[Inte_Ung]

sveriges största telecombolag

Det är nog samma företag.

3G och 4G hade sitt mänskliga pris.

 

[mandalaki]

Jag har kämpat rätt hårt för att utbilda mig till det jag är idag. Mitt engagemang i det som kretsar kring mitt yrke vilket delvis även är mitt fritidsintresse och det jag brinner för är väldigt viktigt för mig. Det må vara hur fel som helst, men just nu finns det inget annat. Mina föräldrar är gamla, mina vänner bor på annat håll (och är fördjupade i sina egna karriärer) mina syskon har egna liv och familjer. Det här är det som finns.

Det här känner jag igen mig ruskigt väl i. Och jag lärde mig den hårda vägen hur farligt det är. När jag ägnade mig åt lite självrannsakan efter min utbrändhet insåg jag att jobbet hade blivit en för stor del av min identitet, och att det också var mitt intresse gjorde att jag inte släppte det under någon enda timme på dygnet. Jag var singel, hade inga fritidsintressen, jobbet uppfyllde mig totalt.

Det där är skitsvårt att göra något åt. Man är nämligen superambitiös och högpresterande och får en massa positiv feedback från arbetsgivaren. Tills det bara brakar.

En av åtgärderna jag tog till för att resa mig igen var att ta upp ridningen igen, den som jag hade slutat med redan i tonåren. Men jag behövde "en liten hobby", det blev ridning, hästar, jag skaffade egen häst - och äntligen kunde jag släppa tankarna på jobbet.

Om du är likadan som jag, så tror jag att det du behöver hos din arbetsgivare är arbetsupgifter som avslutas när du går hem. De hänger inte över dig till nästa dag, för då börjar du med något nytt när du kommer och avslutar det när du går hem.

 

[Inte_Ung]

Om du är likadan som jag, så tror jag att det du behöver hos din arbetsgivare är arbetsupgifter som avslutas när du går hem. De hänger inte över dig till nästa dag, för då börjar du med något nytt när du kommer och avslutar det när du går hem.

Det är det som är grejen med att köra buss.
Klart är klart och när turen är borta så är den.
De ligger inte på hög och väntar.

Tack vare det så kan jag leva i nuet numera och strunta i imorgon och igår.
Men det har krävts mycket träning och många år av busskörning för att komma hit.

 

[mandalaki]

Det är det som är grejen med att köra buss.
Klart är klart och när turen är borta så är den.
De ligger inte på hög och väntar.

Tack vare det så kan jag leva i nuet numera och strunta i imorgon och igår.
Men det har krävts mycket träning och många år av busskörning för att komma hit.

Med en färsk femårig utbildning förstår jag om man inte tänker på att köra buss i första hand. Jag är rätt säker på att man även på monster1:s kommun har administrativa uppgifter som är mer dagsbundna än det hon gör på sin nuvarande tjänst. I synnerhet som att arbetsgivaren inte alls verkar ha försökt rehabilitera henne skulle jag börja med att titta där.