Stå ut med tråkigt jobb eller hur hittar man ett roligt jobb?

[Stergo]

Jag är högutbildad, jobbar på ett lagom stort företag som expanderar så jag har bra karriärmöjligheter. Dessutom har jag en bra chef, trevliga kollegor, kan välja fritt hur mycket jag jobbar hemma och på kontoret och kan ta med hunden till kontoret. Mina dagliga arbetsuppgifter är dessutom lätt att styra till något lagom utmanande just nu. Men det är fortfarande inte vad jag skulle göra 40 h/veckan om jag hade möjlighet att inte jobba. För mig är det iofs positivt då jag hade min mamma sista vända ner i en ”utmattningskänning” senast jag gjorde någonting jag brann för. Men de flesta av oss gör inte det vi skulle göra om vi var ekonomiskt oberoende, oavsett om vi är städare, socionomer eller ingenjörer. Jag hinner dessutom inte heller med att göra allt jag vill, jag äger ingen häst och har en sällskapshund istället för något rivigt som kräver massor med aktivering. Trädgården är inte perfekt och jag hinner verkligen ainte träffa så mycket vänner eller pyssels hemma så mycket som jag vill.

 

[Wille]

Den butikskedja där jag jobbade tidigare gjorde oftast så att de som blev butikschefer var folk som hade börjat på golvet och jobbade sig upp. Och bland driftiga butikschefer valdes sedan folk till huvudkontoret, som sedan bestämde om sortiment osv. Två av mina chefer flyttades uppåt på det viset. Jag sökte faktiskt ett chefsjobb hos dem för något år sedan, och det enda som gjorde att jag inte fick det var att jag inte kunde börja omedelbart (de hade kris och behövde någon absolut nu genast) då jag givetvis hade uppsägningstid på mitt nuvarande jobb.

Nu tittar jag lite på jobb hos en kedja i en annan sorts verksamhet, men fortfarande inom handel. De har skrivit en hel del om sin rekryterungsprocess och avanceringsmöjligheter på sin hemsida, och jag ser det som ganska realistiskt att kunna avancera där. Men man börjar på lägsta nivå, på butiksgolvet eller i kassan. Men ingen omöjlighet alls att avancera till t.ex. inköpschef. Det lär dock ta ett antal år, och i mitt fall lär det också behövas en flytt.

Här är det små företag. Familjeföretag. Ägaren är också chefen och inköparen. Det finns inga positioner att avancera till.

Jag tänker att det inte är något jobb som det är fel på utan din inställning. Du vill inte jobba egentligen. Inte alls. Du vill ha pengar ändå men slippa jobba. Så länge du har den inställningen kommer inget jobb någonsin vara roligt nog att stå ut med, det kommer aldrig finnas något jobb där du inte kollar på klockan eller som du ens orkar med.

Så länge du inte kan få sjukersättning måste du med andra ord finna dig i att jobba och ett sätt att göra livet lättare är att sluta tänka så negativa känslor om jobb och att jobba.

Jag vill jobba med sånt som är meningsfullt. Och någon anställning kan inte ge mig det. Den enda vägen framåt är att starta eget för att få jobba med det jag vill. Men jag vet inte hur det ska gå till. Idag har jag kämpat hela dagen för att få något gjort. Viljan finns men jag är helt slut och har huvudvärk. Tvingade mig själv att gå ut efter en del om och men, men ändå fick jag inget gjort. Alltså, jag VILL GÖRA saker. Jag mår bra av att göra saker. Men jag är så fruktansvärt trött. Och jag hatar att vara så trött och inte orka något.

Men du vill suga ut pengar från någon, företag eller partner, utan att själv stoppa in en insats? De tankarna tror jag är direkt hindrande för att hitta en bättre situation.

Om man jobbar 25 procent och ändå blir uttråkad och själadöd gissar jag att exakt noll procent av problemet sitter i själva jobbet och dess utformning.

Om du istället tänker att det lönearbete du gör är det som nu eller senare kommer att ge dig möjligheter att utforska det du vill göra hellre ? Acceptera att just nu går det inte av ekonomiska skäl och därför krävs det annat? Inte fortsätta drömma om att någon annan ska komma och betala drömmarna utan insats från din sida?

Det där var faktiskt ett slag under bältet. Jag är inte alls intresserad av att suga ut pengar från någon. Skäms på dig!!!

Jag VILL jobba men med något meningsfullt. Idag har jag inget meningsfullt arbete då det inte bidrar till bättre miljö, matproduktion på ekologiskt vis eller annan nyttig verksamhet.

I det här finns för övrigt ett svar på trådrubriken.

1. Identifiera ett företag/verksamhet där det verkar finnas roliga jobb / verksamhet man gillar
2. Sök vilket jobb som helst i den verksamheten eller hos en aktör som har kontakt med den verksamheten.
3. Gör ett bra engagerat jobb och var öppen för alla chanser att ta mer ansvar och visa framfötterna.

Alltså att en väg för att hitta ett roligt jobb är att skapa sig förmågan att under en tid stå ut med ett något mindre roligt (”tråkigt”) jobb. Men om man har ett mål och jobbar mot det så blir även tråkiga saker roliga, om man tar steg framåt tillräckligt ofta.

Jag vill jobba med skogsträdgård och matproduktion i liten skala. Det finns inga stora bolag inom den inriktningen.

Många skulle nog vilja ha ett sådant jobb som du beskriver, men i princip inga jobb är sådana i verkligheten. Inte ens som egenföretagare i en kreativ bransch är jobbet sådant, utom i korta stunder.

Som anställd krävs det verkligen att man visar framfötterna, har ansenliga meriter och ett visst mått tur för att landa en sådan tjänst, eftersom du beskriver någon form av cheftjänst. För att klara en sådant tjänst krävs en hel radda med andra egenskaper också, exempelvis att kunna hantera svåra personalfrågor, budgetarbete osv.

Jag vill inte ha anställda.

Så sant! Tror verkligen också att det inte är självklart att veta exakt hur man känner inför ett jobb innan man faktiskt börjat och jobbat igång sig lite.
Iallafall för mig så är det en tillfredsställelse och ger ett välmående att utföra mina uppgifter på ett bra sätt och känna att jag tillför något och det är inte beroende av att jag tycker att själva arbetet är superstimulerande från början.

TS, ge de olika jobben en chans. Du kan omöjligt veta i förväg hur det kommer kännas, hur mycket energi etc det kommer att ta. Det kanske till och med kan ge lite energi om du, på rimlig nivå och tid, känner att du fixar att arbeta och gör ett gott jobb.

Fast inget jobb som jag haft har varit bra. I somras var jag så slut efter jobbet att jag inte ens orkade göra en matlåda av färdiglagad mat till dagen efter.

Hon har jobbar heltid tidigare i livet innan utmattningen och lååångt innan autismdiagnos.

Problemet är inte autismen, problemet är fobierna.

Jo, och sen kraschade jag i en utmattningsdepression. Den har jag inte hämtat mig ifrån helt. I dagsläget sover jag omkring 11 timmar per dygn. Och autism är ofta en orsak till att man blir utmattad.

TS du har en diagnos, du har problem med orken.

Problemet är att du låter det inverka ditt mindset.
Du "kan inte" "vill inte" "orkar inte" och vill inte"
Du önskar det nästan ingen kan behära. Du önskar en tillvaro som inte finns.

Om du inte klarar att försörja dig själv behöver samhället förslrja dig.
Har du myndighetskontakter som har hela bilden? Har de kallat till en SIP?

Nej, Inget SIP. Jag ska på en arbetsförmågebedömning och står i kö för det. Jag har väntat några månader nu så det borde bli när som helst.

Jag kommer endast att vara sjukskriven 25% från månadsskiftet. I övrigt jobb och arbetslöshet.

Även när det gäller fritid så är det ju bra med rimliga krav. Jag har fått uppfattningen om att TS ofta har väldigt höga krav och förväntningar och ett väldigt prestationsbaserat tänk. Jag tror att det är delvis det som gör att man känner sig misslyckad.
Tex i ngn tråd så talades det om medryttare, men då är problemet att kravet är att prestera tex inom dressyr och träna/tävla på en viss nivå. Det är det ju ganska få som gör, även de som har egen häst. Jag tror att det är en fara att allt man ska ta sig för måste komma med höga krav på prestation. Når man då inte upp till dessa krav så känner man sig misslyckad.

Nyligen när jag pratade med min psykolog på habiliteringen så pratade jag om att det finns människor som lagar mat så gott som varje dag, de har barn och de har hund. Sånt tar tid och energi. Jag lagar mat absolut max 2 gånger i veckan, har inte barn och ingen hund, så då borde det inte vara orimligt att orka pyssla med något roligt en timme om dagen. Psykologen tyckte att jag resonerade klokt.

 

[Enya]

Är det inte dags att acceptera vad du kan istället för att sträva efter vad som tydligen är helt omöjligt för dig? Det finns mycket jag skulle vilja jobba som, tex lokförare, men det är helt omöjligt för min del pga mina funktionsnedsättningar. Då får det bli annat helt enkelt. Det går inte att fortsätta sträva efter och se att bara vissa saker är viktiga när det inte går att utföra dem. Då får man skala ner och skala om det så att det istället blir på ett annat sätt som kan passa.

Och vill man inte det får man väl fortsätta leva med sin inställning att livet är miserabelt och jobb lika så. Det är trots allt bara man själv som kan ändra inställning.

 

[bettysmatte]

Här är det små företag. Familjeföretag. Ägaren är också chefen och inköparen. Det finns inga positioner att avancera till.


Jag vill jobba med sånt som är meningsfullt. Och någon anställning kan inte ge mig det. Den enda vägen framåt är att starta eget för att få jobba med det jag vill. Men jag vet inte hur det ska gå till. Idag har jag kämpat hela dagen för att få något gjort. Viljan finns men jag är helt slut och har huvudvärk. Tvingade mig själv att gå ut efter en del om och men, men ändå fick jag inget gjort. Alltså, jag VILL GÖRA saker. Jag mår bra av att göra saker. Men jag är så fruktansvärt trött. Och jag hatar att vara så trött och inte orka något.


Det där var faktiskt ett slag under bältet. Jag är inte alls intresserad av att suga ut pengar från någon. Skäms på dig!!!

Jag VILL jobba men med något meningsfullt. Idag har jag inget meningsfullt arbete då det inte bidrar till bättre miljö, matproduktion på ekologiskt vis eller annan nyttig verksamhet.


Jag vill jobba med skogsträdgård och matproduktion i liten skala. Det finns inga stora bolag inom den inriktningen.


Jag vill inte ha anställda.


Fast inget jobb som jag haft har varit bra. I somras var jag så slut efter jobbet att jag inte ens orkade göra en matlåda av färdiglagad mat till dagen efter.



Jo, och sen kraschade jag i en utmattningsdepression. Den har jag inte hämtat mig ifrån helt. I dagsläget sover jag omkring 11 timmar per dygn. Och autism är ofta en orsak till att man blir utmattad.



Nej, Inget SIP. Jag ska på en arbetsförmågebedömning och står i kö för det. Jag har väntat några månader nu så det borde bli när som helst.

Jag kommer endast att vara sjukskriven 25% från månadsskiftet. I övrigt jobb och arbetslöshet.


Nyligen när jag pratade med min psykolog på habiliteringen så pratade jag om att det finns människor som lagar mat så gott som varje dag, de har barn och de har hund. Sånt tar tid och energi. Jag lagar mat absolut max 2 gånger i veckan, har inte barn och ingen hund, så då borde det inte vara orimligt att orka pyssla med något roligt en timme om dagen. Psykologen tyckte att jag resonerade klokt.

Det du kan tänka dig att jobba med är alldeles för snävt inriktat. Det finns SÅ mycket annat meningsfullt att bidra med i samhället som inte nödvändigtvis handlar om skogsträdgård och matproduktion i liten skala. Det får du nog pyssla med som hobby istället.

 

[Lillgrådis]

På temat meningsfullt arbete tror jag också att det handlar om att kunna se sig och sina insatser som en del av samhället i stort, även om de enskilda arbetsuppgifterna kanske inte känns så omvälvande.

Men tack vare att någon vänder burgare på McDonalds så kanske en polis eller brandman hinner få i sig något snabbt att äta mellan två utryckningar. Tack vare att jag tillverkade slangar och shuntar på mitt oglamorösa fabriksjobb, så fanns det nödvändiga saker för läkare och sjuksköterskor att använda vid vård och operationer. Tack vare att någon jobbar i kassan i matbutiken så behöver jag inte åka runt mellan tio olika bönder och kvarnar för att dra ihop ingredienser till middag, utan kan lägga mer av min energi på att brott ska bli utredda och brottslingar lagförda.

Och tack vare att mina arbeten har genererat en del skatt till stat och landsting och kommun, också genom mitt simpla fabriksjobb, så har det finansierat en del äldreomsorg och sjukvård, och bidrag till de som verkligen inte har någon arbetsförmåga över huvud taget. Det är inte så särskilt meningslöst ur det perspektivet.

 

[dobbis]

Om du tror att egenföretagande är en danz på rozor och att du både zka kunna leva på det och zova 11 tim ,då får du tänka om.
Jag hade jobbat väldigt mycket mindre zom anztälld., i alla fall dom förzta åren, nu rullar det på lite av zig zjälv , men till o från jobbar jag ff 18-20 timmar om dagen veckor i zträck o zover med lite tur 4-6 tim.

 

[Gnist]

Jag vill jobba med skogsträdgård och matproduktion i liten skala. Det finns inga stora bolag inom den inriktningen.

Inte heller ligger det pengar i något så smalt nischat i liten skala.

Rent krasst så har du själv konstaterar tidigare att du inte orkar odla, skörda och ta tillvara ens till dig själv, så hur har du tänkt ska orka göra det i en skala som går att leva på?

 

[tornblomma]

Du måste nog inse att du inte kommer att hitta ett jobb som uppfyller dina kriterier. Att starta eget i en så smal bransch är nog inte heller ngn god idé. Du skulle ju kunna ha det som hobby vid sidan av, och om du märker att du börjar omsätta lite större summor är det ju inget som hindrar att du startar en enskild firma sen. Minde enskilda firmor är dock vanligtvis ngt folk har på sidan av en anställning.

 

[sjoberga]

Det där var faktiskt ett slag under bältet. Jag är inte alls intresserad av att suga ut pengar från någon. Skäms på dig!!!

Det var inte tänkt som ett slag under bältet utan som en inspiration till att sluta tänka på att någon annan ska komma in och finansiera något i grunden ohållbart. Som en replik på att du skrev att du inte hade en partner att leva på, vilket jag hoppas att så få som möjligt har och får även om vi läser ibland om det här på forumet med gaslighting och annat.

Skulle du anställa en kopia av dig själv i ditt eget företag och lämna över kontrollen till någon oprövad och outbildad? Eller skulle du vilja se lite bevis på engagemang och hur hen tänker och agerar först i en lite mindre ansvarsfull position?

 

[Elementary]

De har sjukersättning.
När det inte fungerar alls så gör det ju inte det.
Men i de fallen är det riktigt illa med förmågan att fungera tillsammans med andra människor.

Har man sjukersättning pga främst eller enbart en autismdiagnos är det inte alls säkert att det är det som är orsaken. Som austist med sjukersättning och med många sådana runt mig så kan jag säga att det inte är orsaken för nån jag känner faktiskt. De flesta runt mig i denna situation går på daglig verksamhet, älskar att jobba och gemenskapen på "jobbet". Att följa instruktioner är faktiskt oftast det som funkar allra bäst för dem och en anledning till att de inte kan ha "normala jobb" är att de behöver "orimligt" mycket stöttning och instruktioner och därför inte klarar av att jobba självständigt. De pallar oftast inte heller att göra detta under lång tid utan nån typ veckolång "semester" här och där för att bygga up orken. Man kan ta pauser från daglig verksamhet på ett helt annat sätt än ett vanligt jobb.

Det finns garanterat folk med andra problem också men jag vill definitivt inte att folk ska tro att alla autister med sjukersättning har stora sociala problem.

 

[escodobe]

På temat meningsfullt arbete tror jag också att det handlar om att kunna se sig och sina insatser som en del av samhället i stort, även om de enskilda arbetsuppgifterna kanske inte känns så omvälvande.

Men tack vare att någon vänder burgare på McDonalds så kanske en polis eller brandman hinner få i sig något snabbt att äta mellan två utryckningar. Tack vare att jag tillverkade slangar och shuntar på mitt oglamorösa fabriksjobb, så fanns det nödvändiga saker för läkare och sjuksköterskor att använda vid vård och operationer. Tack vare att någon jobbar i kassan i matbutiken så behöver jag inte åka runt mellan tio olika bönder och kvarnar för att dra ihop ingredienser till middag, utan kan lägga mer av min energi på att brott ska bli utredda och brottslingar lagförda.

Och tack vare att mina arbeten har genererat en del skatt till stat och landsting och kommun, också genom mitt simpla fabriksjobb, så har det finansierat en del äldreomsorg och sjukvård, och bidrag till de som verkligen inte har någon arbetsförmåga över huvud taget. Det är inte så särskilt meningslöst ur det perspektivet.

Jag har en vän som berättat att när han hade ett riktit själa(och kropp)dödande jobb, som närmast kan beskrivas som "stå i iskallt beckmörker och skrapa färg från en vägg du inte ser" så räknade han ned kvartarna " 50 kronor, 150 kronor, 200kr, 250kr nu är hemförsäkringen betald" osv

 

[Inte_Ung]

Det finns garanterat folk med andra problem också men jag vill definitivt inte att folk ska tro att alla autister med sjukersättning har stora sociala problem.

Det var ett exempel på ett stort problem som man kan ha som ger sjukersättning.
Det finns naturligtvis andra problem som är lika svåra.
Den gemensamma nämnaren är just att problemet är mycket stort när sjukersättning är den enda tillgängliga lösningen för försörjning.

 

[alazzi]

Jag har en vän som berättat att när han hade ett riktit själa(och kropp)dödande jobb, som närmast kan beskrivas som "stå i iskallt beckmörker och skrapa färg från en vägg du inte ser" så räknade han ned kvartarna " 50 kronor, 150 kronor, 200kr, 250kr nu är hemförsäkringen betald" osv

Det är min lösning också. Koncentrerar mig på att jag får lön för varje arbetad timme.

 

[Reville]

På temat meningsfullt arbete tror jag också att det handlar om att kunna se sig och sina insatser som en del av samhället i stort, även om de enskilda arbetsuppgifterna kanske inte känns så omvälvande.

Men tack vare att någon vänder burgare på McDonalds så kanske en polis eller brandman hinner få i sig något snabbt att äta mellan två utryckningar. Tack vare att jag tillverkade slangar och shuntar på mitt oglamorösa fabriksjobb, så fanns det nödvändiga saker för läkare och sjuksköterskor att använda vid vård och operationer. Tack vare att någon jobbar i kassan i matbutiken så behöver jag inte åka runt mellan tio olika bönder och kvarnar för att dra ihop ingredienser till middag, utan kan lägga mer av min energi på att brott ska bli utredda och brottslingar lagförda.

Och tack vare att mina arbeten har genererat en del skatt till stat och landsting och kommun, också genom mitt simpla fabriksjobb, så har det finansierat en del äldreomsorg och sjukvård, och bidrag till de som verkligen inte har någon arbetsförmåga över huvud taget. Det är inte så särskilt meningslöst ur det perspektivet.

Väldigt tänkvärt inlägg som jag hoppas många tar till sig utav

 

[Odium]

Tankesättet i tråden kan framstå som ett hån mot oss som inte KAN jobba, och då inte som i TS fall tycker att det är "tråkigt". Att uppmuntra till sjukersättning försämras för oss som verkligen behöver det och skulle gärna ta ett "tråkigt" jobb. Har man möjlighet att arbeta så har man. I annat fall får man gå till soc och begära bidrag. Och lycka till med det om du är arbetsför.

 

[Enya]

Tankesättet i tråden kan framstå som ett hån mot oss som inte KAN jobba, och då inte som i TS fall tycker att det är "tråkigt". Att uppmuntra till sjukersättning försämras för oss som verkligen behöver det och skulle gärna ta ett "tråkigt" jobb. Har man möjlighet att arbeta så har man. I annat fall får man gå till soc och begära bidrag. Och lycka till med det om du är arbetsför.

Jag förstår att det känns så. Jag menar bara att om det nu är så att TS inte kan jobba pga sina funktionsnedsättningar så är hon ju berättigad till sjukersättning och då blir det noga utrett. Om inte så bedöms det ju som att hon är kapabel att jobba och då får hon arbeta på sin inställning för jobb. Det finns inte många alternativ, som jag ser. Hennes argument mot att jobba är att hon inte orkar osv och om man är så trött att man inte orkar med ens 25% jobb så är kanske sjukersättning det som behövs, men det är ju något som läkare med flera får avgöra och inte vi här. Inte hon själv heller.

Jag har sjukersättning på halvtid, vill inte ha mer, även om det just nu känns som om jag går på knäna orkesmässigt och tar ut mig alldeles. Men jag gillar att jobba och vantrivs något så väldigt att inte göra det. Inställningen att ett jobb inte ger mig något eller är helt meningslöst för att det inte är exakt det jag vill ha är helt främmande för mig så jag kan tyvärr inte sätta mig in i hur det känns.

 

[Elementary]

Nu är det ju inte helt on topic men det är ju hitåt diskussionen lutar nu. Jag tycker det låter som att @Wille skulle kunna ha rätt till sjukersättning och vad jag förstått det som har du inte försökt ansöka ordentligt om detta för att det känns som att du skulle få avslag?
"För att beviljas sjukersättning ska arbetsförmågan vara stadigvarande nedsatt. Det krävs också att man bedömer att rehabilitering inte kan förbättra förmågan."

Ja visst du har kunnat jobba under en fas i ditt liv, det skulle kunna sägas vara till din "nackdel" i den här frågan. Men eftersom du gick in i väggen pallade du ju egentligen inte och du kan dessutom ha fått kroniska problem med stresstålighet och hjärntrötthet som du inte hade innan. Du har haft mycket kontakt med vården, blivit sjukskriven, misslyckats med jobbsökande under relativt lång tid och så vidare. Du har boendestöd som kan intyga att ditt liv hemma inte fungerar ens under högre sjukskrivningsprocent. Addera växande fobier som hindrar dig i din vardag men framför allt på arbetsmarknaden, som inte kunnat behandlas trots att du försökt (vilket det ju finns papper på, precis som med besöken till vården). Du har testat flera sorters medicin men olika saker gör att det är svårt eller omöjligt att hitta något som passar.
Där har du både konstaterad stadigvarande nedsatt arbetsförmåga och försök till rehabilitering som helt misslyckats.
Du beskriver att du skulle "kunna" jobba men att det skulle ske på bekostnad av all din energi så att du inte ens kan ta hand om dig själv. Det är ingen som tycker att det är rimligt att man ska spendera all tid utanför jobbet i sängen och inte ha ett liv, speciellt inte om jobbet inte ens är heltid. Jag tror inte alls att det handlar om att jobben är för "tråkiga", jag tycker att det låter som att du helt enkelt inte kan jobba för det finns inte energi och kapacitet för det, oavsett vilket jobb det handlar om.

FK delar ju inte ut detta till kreti och pleti och du kanske inte alls uppfyller kraven egentligen, vi får ju bara se delar av ditt liv här på forumet. Men det är ju upp till dina behandlare och FK att bedöma då, inte vi, och det kan de inte göra om du inte är beredd att sätta igång processen.

Sjukersättning är inte permanent även om det är den "mest permanenta" typen av ersättning. Den är "tills vidare" och du kan om du lyckas vila upp dig och få ihop ett liv igen slippa sitta där för resten av livet.

 

[manda]

Jag vill jobba med skogsträdgård och matproduktion i liten skala. Det finns inga stora bolag inom den inriktningen.

Jag tror att bästa möjligheten till det, med de förutsättningar du beskriver vore att tex kolla SLUs program för landsbygdsutveckling och sedan vända dig till din kommun för att implementera någon typ av utvecklingsprojekt (men det verkar ju helt övermaga med tanke på hur du beskriver din ork). En bekant går det programmet och har nu praktik på kommunen och leder medborgarträffar i alla kommunens tätorter att ha som underlag till utformandet av kommunens plan för en levande landsbygd. Det ger en möjlighet att skapa det jobb du själv vill ha men i form av en (projekt-?)anställning. Även det format som Trosa kommun har för att lära medborgarna matproduktion i närmiljön, tror det heter Odla vardagsmaten, är intressant och jag vet att flera kommuner tagit över konceptet rakt av. Ett sätt att kunna finansiera uppstarter inom landsbygdsutveckling är genom Leader. Det krävs en rejäl dos byråkrati men å andra sidan väljer de att gå in i de flesta rimliga projekten, i alla fall i min region. Gemensamt är att även sådana här projekt kräver drivet, orken och handlingskraften som eget företagande gör. Som jag ser det är det ändå en god möjlighet att kunna verka i den riktning du vill, om det alls är möjligt.


Du skrev någonstans på depressionens rand eller liknande och jag undrar om du kan vara deprimerad redan? När allt är så tungt o så. Förstår såklart att fobierna och kanske autismen spelar in och begränsar. Det blir ju verkligen en rävsax om du inte kan jobba utan motivation och motivationen återfinns i ett så smalt (men roligt och för framtiden viktigt) fält.

Om nu inte ens 25% gör att vardagen funkar (? Får inte riktigt kläm på om det är så), så låter det väl högst relevant att stämma av kring detta med vården.

 

[Odium]

Jag förstår att det känns så. Jag menar bara att om det nu är så att TS inte kan jobba pga sina funktionsnedsättningar så är hon ju berättigad till sjukersättning och då blir det noga utrett.

 

[Odium]

Förlåt, råkade posta för tidigt. Självklart säger jag inget om att om hon är berättigad till hjälp. Men förstod det inte inte som att hon är utredd för att vara berättigad till sjukersättning. Är hon det är det väl inga problem? Men håller fortfarande fast vid man att man inte kan begära hjälp från samhället bara för att man tycker "det är tråkigt" Bra att det inte är så