Stämgaffel någon?

[Atintwgulsno95]

Det är så man känner när man är i en relation. Jag var i en sån i närmare 27 år. Jag trodde inte det fanns någon annan man som jag ens skulle vilja ta i. Den enda som kändes rätt var han. Det har gått över med råge och är så förbannat befriande att du inte anar. Jag är inte i en ny relation och har inte bråttom in i en sån heller

Det känns betryggande att höra.
Jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om en sådan situation, men det känns tryggt att få ett kvitto på att det kan gå bra även om man blir ensam

 

[cambodia]

Det är också bättre att vara ensam när man är själv än att känna sig ensam i ett förhållande, om du förstår vad jag menar

 

[Thaliaste]

Jag har både psykolog och psykiatriker nära till hands med regelbunden kontakt.
Min psykolog har yttrat sig att hans beteende är omoget och att vi kommunicerar dåligt, men inget om psykisk misshandel eller så

Spelar det någon roll för ditt beslut att lämna eller inte om hans beteende klassas som psykisk misshandel eller inte? Jag tänker att det faktum att du inte mår bra i relationen och att det varit långvarigt (?) utan bättring är tillräckligt skäl för att se till dina egna behov av ett bättre förhållande.

Jag kan förstå behovet av att vrida och vända på saken som en del av bearbetningen av att eventuellt lämna honom, men i mina ögon blir ditt fullständiga fokus på HONOM ytterligare ett sätt att vara kvar i att bortse från dina egna behov och önskemål.

 

[karamelldrottningen]

Har läst trådstarten. Och ärligt talat tycker jag att ni båda låter skitjobbiga i just denna situation

 

[Fetaost]

@Atintwgulsno95 , kvinnojouren har jättebra kuratorer. Om du upplever att du känner dig kränkt i din relation så kan du vända dig dit. De är specialiserade på att stärka personer som lever i relationer med maktobalans

 

[Lycan]

För min mentala hälsas skull så söker jag objektiva tolkningar kring det nyligen utbrutna WW3 mellan mig och min karl.
Konflikten innefattar stundvis en krigsföring som 12åringar kan sköta bättre.
Låt mig presentera min (så objektiv som jag förmår)egen sammanfattning;

(Sambo går runt och städar, suckar och kliar sig i huvudet)
Jag-"är det något som är fel?"
Han- "jag är stressad över hur det ser ut här hemma."
Jag - "jag ska se till att börja imorgon, jag orkar inte idag. Andningen är fortfarande lite jobbig. Jag vill dega." (jag har covid)
Han - "Har jag sagt att du ska städa?"
Jag - "Nej, jag kände bara obekväm och kände att det var något som inte stämde riktigt så jag ville kolla läget. Jag vet att du vill städa och jag trodde kanske att du blev stressad av att jag inte gör något. "
Han - "Nej, det ser bara ut som skit här hemma och det stressar mig!" (Han har en otrevlig ton)
Jag - "Det förstår jag. Är du arg på mig?"
Han - "Nej. Varför skulle jag vara det? "
Jag - "Jag blev illa till mods av ditt tonläge och jag känner att du är upprörd. Jag förstår att du är stressad men du behöver inte ha den där tonen mot mig."
(han fnyser)
Han - "Jag har ingen ton mot dig!" (han blir märkbart uppretad)
Jag - "ok men jag upplevde det så. Du kan väl inte bestämma hur jag upplevde det?".
(han blir arg, flåsar och himlar med ögonen)
Han - "nu anklagar du mig och försöker bara provocera fram att jag ska erkänna att jag har en ton för att du måste ha rätt!"
Jag - " jag vill verkligen inte bråka. Kan vi släppa det här nu? Innan det spårar ur."
Han - "nu passar det att släppa det när du lyckats få mig arg!"
(Han blir mer och mer förbannad och jag sitter tyst i soffan bredvid honom och funderar på vad jag kan säga för att avväpna situationen.)
Han - "Du kan ju inte skylla dina känslor på mig för att jag är stressad!?"
Jag - "Nej vi står var och en själva för hur vi agerar och just nu är du aggressiv och jag blir obekväm så tagga ner nu!"
Han - "Fattar du hur provocerande det är när du säger så?"
Jag - "Ja! Det var onödigt förlåt. Jag vill bara inte bråka. Kan vi släppa det här nu?"
Han - "Jag försöker ju släppa det! Men du måste ju förstå att du retar upp mig när du säger att jag har en ton när jag inte har det! Du vill bara ha rätt!"
Jag - "Nej jag försöker inte ha rätt. Jag ställer mig inte emot dig. Varför tror du att min avsikt är att provocera ilska ur dig? Kan vi släppa det här nu?? Jag upplevde det annorlunda än du, thats it!"
(vi upprepar förloppet i en varsin teatraliskt version av det vi blivit osams om och har uppenbarligen väldigt olika fokus på vad som är fel)
Han - "Du säger ju saker som inte ens hänt?"
Jag - "Jag säger bara att jag tyckte du fnös och jag gillade inte om din ton! Det var det enda. Sluta vara arg på mig!"
Han - "Det är ju du som gjort mig arg nu!"
(Han ställer sig upp, höjer rösten, gestikulerar vilt och aggressivt, jag sitter kvar i soffan)
Jag - "Nej det har du valt helt själv. Du hade kunnat ifrågasatt mig utan att bli arg och defensiv, exempelvis; jaha? 'Hade jag en hård ton? Det upplevde jag inte. Jag är bara stressad. Sorry.'
(han blir arg och slår näven i soffan och gestikulerar med armarna framför näsan på mig. )
Jag -" Sluta häng över mig, det känns otrevligt!"
Han - (fnyser) "Aah visst. Nu hotar jag dig. Du kan ju aldrig ge dig! Du gör ju allt bara för att du vill att jag ska erkänna och säga att du har rätt!"
(Jag blir stressad och försöker tänka fram en lösning. Vill bara att han ska bli tyst)
Jag - Snälla kan vi släppa det nu, vad är det du vill att jag ska göra? "
Han -" Jag vill att du ska förstå att jag inte är arg utan att du försöker anklaga mig för att vara det och därför har du gjort mig arg! "
Jag - "ok jag fattar, då kan vi väl slappna av och släpper det här, okej?"
Han - "snart säger du väl att jag manipulerar dig också. Jag har aldrig känt mig så långt borta från dig som just nu!"
Jag - Ursäkta vad sa du nyss? Det där var riktigt onödigt att lägga till i den här soppan. Jag har fan inte påstått att du manipulerat mig!"
Han -" Nej men du har sagt det förut! Hur fan ska det här fungera om vi inte ens kan diskutera?"
Jag - "Nu lägger du ju fram vårt förhållande i det här sketna bråket! Tycker du verkligen att det är rättvist? Fattar du hur det får mig att känna? Och att du säger att vi är så långt ifrån varandra. Det känns som om du hotar med vårat förhållande!"
Han - "Jag har inte hotat med någonting!! Fan jag orkar inte bråka!"
(Han är skitarg, jag sitter kvar i soffan och försöker lugna ner honom)
Han - "ser du nu hur arg du gjort mig? Jag har tappat all motivation för att städa. Vill du verkligen förstöra resten av den här helgen?"
Jag - "Nu får du fan ge dig. Du kan inte lägga allt ansvar för den här diskussionen på mig. Jag orkar inte bråka mer nu!"
(Jag drarr iväg till köket och ber honom att lämna mig ifred för att jag orkar inte med hans humör. Han följer efter och fortsätter)
Han - "Och så går du bara iväg! Fyfan!"
Jag - "Men sluta vara arg på mig! Låt mig vara!"
(jag går sedan till badrummet och låser in mig för att jag tröttnat och vill vara ifred men han ställer sig utanför och fortsätter gapa)
Han - "Nu är det upp till dig hur du vill ha resten av den här helgen! Vill du förstöra den ännu mer? "
Jag - "men sluta skrik på mig! Jag tänker inte ta på mig nåt ansvar för att ha förstört hela helgen. Lägg av!"
Han - "Du får ett val nu. Jag går och sätter mig i soffan nu, och har du inte kommit ut inom 5 minuter så är det DU som har förstört resten av helgen!"
Jag - "Det är helt jäkla orättvist av dig att sätta ett sådant ultimatum på mig!"
(han går till soffan och jag stannar en stund i badrummet innan jag går ut och sätter mig i soffan också)
Jag - "Nu släpper vi det här. Det finns ingenting vi får ut av att fortsätta diskutera det här."
Han - "Kan du bara förstå att du gör mig arg när du säger att jag har en ton mot dig och att du provocerar mig till att bli arg?"
(Jag blir arg, avbryter honom där)
Jag - "Jag fattar att du upplevde det annorlunda är jag men nu släpper vi det!!"
Han - "Se, du kan fan inte ens låta mig prata till punkt!"
Jag - "prata då!"
Han - "Du provocerar mig att bli arg när du säger att jag har en dålig ton fastän du ser att jag är stressad!"
Jag - "Det var inte min mening, men jag märkte att det var något som inte stämde och ville ta reda på vad som var fel, du behövde inte använda den tonen mot mig!"
(Han suckar och flåsar och suckar med ett ansiktsuttryck som om att han ska implodera.)
Han - "Fattar du hur provocerande det är när du sitter hellugn sådär och säger åt mig att tagga mer?"
Jag - "Jag Anstränger mig som tusan för att vara objektiv."
Han - "Ja du säger objektiv men du vill bara få allt att låta till din fördel!"
Jag - "Jag orkar inte bråka mer! Varför kunde vi inte bara släppa det!?"
Han - "Okej, här, vi släpper det."
(Han går från blixtarg till att försöka kramas på 1 sekund och jag är inte alls bekväm med någon kram ännu. Jag bryter ihop och säger att jag är helt slut på energi. Han fnyser när jag nekar hans kram och sedan mumlar han något och stormar iväg.)

Blir man stressad av att det är stökigt och skitigt så städar man... helst utan att skapa konflikt med sin partner. Hyffsat omoget beteende från hans sida. Han försöker lägga ansvaret över sitt humör på dig. Så gör man bara inte. Han behöver växa upp och mogna på sig. Om jag vore du hade jag övervägt singelliv ett tag.

 

[tanten]

Det känns betryggande att höra.
Jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om en sådan situation, men det känns tryggt att få ett kvitto på att det kan gå bra även om man blir ensam

Du skrev att du inte varit rädd för att vara ensam förr.
Men relationen med den här mannen har gjort dig rädd för att bli singel.

Ser du vad du skriver?

 

[Atintwgulsno95]

Du skrev att du inte varit rädd för att vara ensam förr.
Men relationen med den här mannen har gjort dig rädd för att bli singel.

Ser du vad du skriver?

Både ja och nej. Motsäger jag mig själv eller har relationen påverkat mig?

I mitt huvud är jag så fast besluten om att han är för bra för mig.
Det är en värdelös inställning att ha i ett förhållande.
Jag är rädd att jag kanske faktiskt inte hittar någon bättre.

 

[tanten]

Både ja och nej. Motsäger jag mig själv eller har solut sämsta orsaken som finns för att ha ett förhållane?relationen påverkat mig?

AbI mitt huvud är jag så fast besluten om att han är för bra för mig.
Det är en värdelös inställning att ha i ett förhållande.
Jag är rädd att jag kanske faktiskt inte hittar någon bättre.

Det sista är väl den absolut sämsta anledningen som finns för att ha ett förhållande?

 

[Fruentimber]

Både ja och nej. Motsäger jag mig själv eller har relationen påverkat mig?

I mitt huvud är jag så fast besluten om att han är för bra för mig.
Det är en värdelös inställning att ha i ett förhållande.
Jag är rädd att jag kanske faktiskt inte hittar någon bättre.

Har du funderat på att själv gå i terapi?

 

[Atintwgulsno95]

Det sista är väl den absolut sämsta anledningen som finns för att ha ett förhållande?

Jag får personligen panik av människor som svarar som jag nu gör, men jag vet inte om det jag är rädd för att han är för bra eller att jag äöskarhonom och att det är det som får mig att känna så

 

[Atintwgulsno95]

Har du funderat på att själv gå i terapi?

Går i terapi
Ännu inte botad

 

[Fruentimber]

Går i terapi
Ännu inte botad

Diskuterar ni dessa känslor då också?

 

[Atintwgulsno95]

Diskuterar ni dessa känslor då också?

Yes

 

[Roheryn]

Tänk att det kan göra så stora avtryck..
Jag tror det tuffaste jag står inför är att jag kan inte föreställa mig ens vara intresserad av en annan människa.
Min hjärna har ställt in sig på den här personen och bestämt att den pusselbiten passar

Så tycker jag det varit varje gång jag haft starka känslor för någon - det finns ingen annan, liksom. Men erfarenheten har lärt mig att det gör det - efter en längre eller kortare period går det plötsligt att bli intresserad av andra igen.

 

[Roheryn]

Jag får personligen panik av människor som svarar som jag nu gör, men jag vet inte om det jag är rädd för att han är för bra eller att jag äöskarhonom och att det är det som får mig att känna så

För bra? På vilket sätt skulle han vara för bra eller ens bra för dig?

 

[Red_Chili]

Såklart omöjligt att avgöra i ett forum.

Jag är ju bara så rädd att förlora honom.
Han är det bästa jag har. Och han är den enda människa jag någonsin litat på.
Jag vill verkligen försöka så långt jag kan innan vi ger upp

Både ja och nej. Motsäger jag mig själv eller har relationen påverkat mig?

I mitt huvud är jag så fast besluten om att han är för bra för mig.
Det är en värdelös inställning att ha i ett förhållande.
Jag är rädd att jag kanske faktiskt inte hittar någon bättre.

VAD med honom är bra? Och vad med honom är så bra att det uppväger allt det dåliga?

Du beskriver hur han "Lämnar över ansvar på dig" för att det är enklast så, både praktiskt med städning (trots att han är den med högst krav på hur det ska vara städat), och för såväl hans känslor och reaktioner men såklart även dina. (Hade han åtminstone tänkt att du tar ansvar för hans reaktioner så hade det ju varit rimligt att tänka att han själv får ansvara för dina reaktioner, så att det blir lika).

Även OM du inte hittar någon bättre så låter ju det där inte som något jättekul förhållande att vara i. Hellre ensam än i en dålig relation. Du verkar ju (av fullt förståeliga skäl) inte må bra som det är nu.

Vilka "gråzoner" är det du pratar om som gör det svårt?
Är han villig att försöka? Du pratar om att du släpat med honom till parterpi osv, men vad gör han själv? Om han inte vill ha det bråkigt och på det här sättet så bör ju även han ta initiativ till att få relationen bättre. Precis som du säger så krävs det två i en diskussion, för att det inte ska bli en monolog. Det krävs också två personer som vill samarbeta för att en relation ska fungera, inte bara att en jobbar med att få det fungerande.

 

[Lovisaleonora]

Går i terapi
Ännu inte botad

Helt ärligt: hade jag varit i ett sådant förhållande hade det nog känts som förhållandet är en stor del av det som gör att terapi är nödvändigt. Du jobbar i terapin för att komma framåt, men ditt förhållande får dig inte att må bra utan dåligt.

I bästa fall blir det i min värld ett nollsummespel. I bästa fall.

Min erfarenhet av mig själv är att när jag inte är i balans både dras jag till, drar till mig och skapar dysfunktionella relationer.

 

[EZMK]

Jag har tidigare varit i ett sådant förhållande och det är inte värt det för fem öre. Jag blev utskälld och stod ändå där och bad om ursäkt. För att HAN skällt ut mig. När jag gjorde slut slog han sönder saker i min lägenhet och tog saker gisslan innan en vän fick komma dit och skicka ut honom. Jag var livrädd i veckor att han skulle ta sig in i lägenheten och ta mina hundar, slå sönder datorn etc så jag hade allt i bilen tills jag flyttat. Han ville ha alla pengar tillbaka som han lagt på mig under förhållandet... Jag är så glad att jag blev av med honom och nu istället får ta del av ett förhållande fyllt av respekt och genuin omtanke.

Din reaktion på att vilja kolla av läget är helt normal dessutom från någon som varit med om traumatiska händelser. Det var som att anpassa sig efter skiftande vårväder i sitt eget hus med exet. Och jag vill veta om jag kan påverka skiftningarna och undvika explosionen. Han däremot bara kände, reagerade och allting fick helt enkelt hantera det.

Jag tycker det mest talande är att du sitter på ett forum och vill hitta lösningar, försvarar honom och ser hans perspektiv på det hela i en situation som han verkligen ska ta ansvar för. Vad har han gjort?

 

[Atintwgulsno95]

Så tycker jag det varit varje gång jag haft starka känslor för någon - det finns ingen annan, liksom. Men erfarenheten har lärt mig att det gör det - efter en längre eller kortare period går det plötsligt att bli intresserad av andra igen.

Du har så rätt. Det känns bara totalt omöjligt i det här skedet.
Gäller väl bara att våga