Styvförälder/Bonusföräldrar Finns det fler än jag här?

[Diabetikern]

Sambo vill jag inte alltid dryfta detta med Just för att jag tycker lätt det bli klagigt. Ibland behöver man lufta sig och prata med någon utomstående/annan

Nu har vi inte längre allt i ett rum utan barnen har sina egna sovrum. Det har ju varit en stor skillnad att gå från 250kvm till 50kvm men vi håller på och fiar innertak och golv så at vi snart får ett gemensam vardagrum att sitta i. Det blev en stor skillnad bara av att de kunde nyttja sina egna rum och få ordning på sina grejjer. Barnen är väldigt positiva till huset och tycker det är roligt.

@TinyWiny avgudar är ett ord jag använder kanske lite för lättvindigt. Jag gillar dem helt enkelt. Den ena med sitt handikapp måste jag erkänna är otroligt cool. Dennes handikapp är så att alt ska planeras i förväg vilket jag är bra på iochmed min diabetes så för mig har det varit lätt att alltid planera i förväg när man ska iväg oavsett vad det gäller och det har varit till bra hjälp för sambon också.

Det är den senaste månaden jag bara känt att man orkar inte. Speciellt när det är så liten yta och man får hålla ordning. Det blir ju compact living och då fungerar det inte att en ska gå och plocka efter de andra. Jag skulle inte behöva påstå att jag tjatar utan ber dem ta med glaset till diskmaskinen t.ex och det gör de utan att tjafsa/ifrågasätta. Jag vill bara komma till den punkt at jag inte ska behöva säga till om något så uppenbart att plocka undan efter sig.

För barnet/tonåringen kanske man ska säga tog jag bara släktkalaset som ett exempel. Det kan handla om vad som helst. Blir det minsta lilla jobbigt för hen så är det bara att lägga ner och avbryta. Hen får gå undan och vara för sig själv när hen vill och alla visar hänsyn. Kan tänka mig att det nu i tonår blir etter värre.

Jag tycker det är självklart att barnen går först Jag har ju aktivt valt sambo med barn. Dock ibland känner jag att det är faktiskt hans barn inte mina Det är inte alltid upptill mig att se till att de är sysselsatta har ngt att göra. Har vi dubbelbokat oss under helgen (t.ex han har killkompisträff med polarna och jag tävling med hästen)då vi har barnen så är det hans saker som få stå tillbaks. Jag flyttar och ändrar om i mitt schema för att det ska passa oss som familj. Barnen kommer i första hand. Så enkelt är det men ibland känns det jobbigt ändå.

Största delen av tiden har vi rolig ihop.

 

[TinyWiny]

Sambo vill jag inte alltid dryfta detta med Just för att jag tycker lätt det bli klagigt. Ibland behöver man lufta sig och prata med någon utomstående/annan

Nu har vi inte längre allt i ett rum utan barnen har sina egna sovrum. Det har ju varit en stor skillnad att gå från 250kvm till 50kvm men vi håller på och fiar innertak och golv så at vi snart får ett gemensam vardagrum att sitta i. Det blev en stor skillnad bara av att de kunde nyttja sina egna rum och få ordning på sina grejjer. Barnen är väldigt positiva till huset och tycker det är roligt.

@TinyWiny avgudar är ett ord jag använder kanske lite för lättvindigt. Jag gillar dem helt enkelt. Den ena med sitt handikapp måste jag erkänna är otroligt cool. Dennes handikapp är så att alt ska planeras i förväg vilket jag är bra på iochmed min diabetes så för mig har det varit lätt att alltid planera i förväg när man ska iväg oavsett vad det gäller och det har varit till bra hjälp för sambon också.

Det är den senaste månaden jag bara känt att man orkar inte. Speciellt när det är så liten yta och man får hålla ordning. Det blir ju compact living och då fungerar det inte att en ska gå och plocka efter de andra. Jag skulle inte behöva påstå att jag tjatar utan ber dem ta med glaset till diskmaskinen t.ex och det gör de utan att tjafsa/ifrågasätta. Jag vill bara komma till den punkt at jag inte ska behöva säga till om något så uppenbart att plocka undan efter sig.

För barnet/tonåringen kanske man ska säga tog jag bara släktkalaset som ett exempel. Det kan handla om vad som helst. Blir det minsta lilla jobbigt för hen så är det bara att lägga ner och avbryta. Hen får gå undan och vara för sig själv när hen vill och alla visar hänsyn. Kan tänka mig att det nu i tonår blir etter värre.

Då är jag helt med och det var därför jag frågade

Vad gäller att plocka undan efter sig, jag valde den vägen att jag lät det stå. (Jag hade självklart förklarat att alla ställer in sin disk i diskmaskinen innan.) Vid nästa måltid kunde barnet välja att äta på smutsigt porslin (vilket ingen någonsin gjorde och det hade jag självklart inte varit okej med heller) eller ställa in i diskmaskinen och äta på rent. Väldigt effektivt och barnen lärde sig direkt både mina egna och mina bonusbarn Glömde någon att plocka undan var det ingen som fixade det och ingen som tjatade utan det fick barnet ta när hen kom på det eller när vi skulle äta igen. Tjat är det ingen som orkar lyssna på utan raka besked vad som blir resultatet av deras val och handlande. Att hålla på och plocka undan, ja då får man fortsätta med det. Jag är varken slav, hushållerska eller piga och jag driver inget hotell. Var och en gör det hen kan efter bästa förmåga och alla är delaktiga i allt som rör hemmet

Ibland är det bara så tungt och det är faktiskt helt okej att känna så. Precis som allt annat i livet så går det upp och ner och jag håller helt med dig om att sådant här är jättesvårt och ibland kontraproduktivt att prata med sambon om. Ibland behöver man helt enkelt bara få vädra lite och få höra att man inte är ensam

 

[Miljon]

För barnet/tonåringen kanske man ska säga tog jag bara släktkalaset som ett exempel. Det kan handla om vad som helst. Blir det minsta lilla jobbigt för hen så är det bara att lägga ner och avbryta. Hen får gå undan och vara för sig själv när hen vill och alla visar hänsyn. Kan tänka mig att det nu i tonår blir etter värre.

Tänkte bara svara lite kort på det här. Beroende på barnets funktionshinder så är det absolut möjligt att det blir svårare nu när hen går in i tonåren. Men det kan också bli bättre!
Vet ju inte vad det handlar om, men jag tror det viktigaste just där är att inte stirra sig blind på barnets ålder (fast så är det väl alltid) utan möta henom på den nivå hen befinner sig. Behöver hen belöningssystem, tydligt schema för när man ska iväg och möjlighet att få bryta när det blir för jobbigt tror jag det är störst chans både för er att få en trevlig familjesamvaro, och för barnet att bli en trygg tonåring

 

[Atiksa]

@Diabetikern Jag tänker på det du skriver om att du inte har någon i din närhet som har bonusbarn som du kan ventilera med. Jag har inte heller det utan pratar istället med vänner som har egna barn i ungefär samma ålder, det har hjälpt mig en del. Sen pratar sambon och jag mycket också. Men ibland så behöver man ventilera sina tankar och känslor med någon som inte är lika känslomässigt inblandad eller hur jag ska förklara. Har du vänner med barn?

 

[stjarnhimmel]

Sambo vill jag inte alltid dryfta detta med Just för att jag tycker lätt det bli klagigt. Ibland behöver man lufta sig och prata med någon utomstående/annan

Nu har vi inte längre allt i ett rum utan barnen har sina egna sovrum. Det har ju varit en stor skillnad att gå från 250kvm till 50kvm men vi håller på och fiar innertak och golv så at vi snart får ett gemensam vardagrum att sitta i. Det blev en stor skillnad bara av att de kunde nyttja sina egna rum och få ordning på sina grejjer. Barnen är väldigt positiva till huset och tycker det är roligt.

@TinyWiny avgudar är ett ord jag använder kanske lite för lättvindigt. Jag gillar dem helt enkelt. Den ena med sitt handikapp måste jag erkänna är otroligt cool. Dennes handikapp är så att alt ska planeras i förväg vilket jag är bra på iochmed min diabetes så för mig har det varit lätt att alltid planera i förväg när man ska iväg oavsett vad det gäller och det har varit till bra hjälp för sambon också.

Det är den senaste månaden jag bara känt att man orkar inte. Speciellt när det är så liten yta och man får hålla ordning. Det blir ju compact living och då fungerar det inte att en ska gå och plocka efter de andra. Jag skulle inte behöva påstå att jag tjatar utan ber dem ta med glaset till diskmaskinen t.ex och det gör de utan att tjafsa/ifrågasätta. Jag vill bara komma till den punkt at jag inte ska behöva säga till om något så uppenbart att plocka undan efter sig.

För barnet/tonåringen kanske man ska säga tog jag bara släktkalaset som ett exempel. Det kan handla om vad som helst. Blir det minsta lilla jobbigt för hen så är det bara att lägga ner och avbryta. Hen får gå undan och vara för sig själv när hen vill och alla visar hänsyn. Kan tänka mig att det nu i tonår blir etter värre.

Jag tycker det är självklart att barnen går först Jag har ju aktivt valt sambo med barn. Dock ibland känner jag att det är faktiskt hans barn inte mina Det är inte alltid upptill mig att se till att de är sysselsatta har ngt att göra. Har vi dubbelbokat oss under helgen (t.ex han har killkompisträff med polarna och jag tävling med hästen)då vi har barnen så är det hans saker som få stå tillbaks. Jag flyttar och ändrar om i mitt schema för att det ska passa oss som familj. Barnen kommer i första hand. Så enkelt är det men ibland känns det jobbigt ändå.

Största delen av tiden har vi rolig ihop.

Jag tänker att du hade säkert kunnat skriva en liknande tråd även om inte barnen fanns. Dvs jag tror du och sambon först måste prata ihop er.
Nu skriver du om att han är dålig på att hålla ordning och att det kollas på film i sängen när du ska sova
Ni behöver nog börja med att prata ihop er om allt. Dvs hur ska ni praktiskt leva ihop i ert hem. Vilken respekt ska ni ha. Vilken nivå på städning och ordning.

Jag tror alltså att först måste du och sambon vara överens.

 

[Diabetikern]

@stjarnhimmel Nej en liknande tråd skulle inte skrivas. Jag och sambon kan prata och gör det. Inga konstigheter. Hans plocka-undan-efter-sig gräns är bara längre bort än min.
Han i sin tur blir tokig på mig när det kommer till bilen för där är jag otroligt duktig på att skita ner.

Nu har ju dessutom barnen varsitt sovrum igen och wifi så vi behöver inte trängas i samma rum hela tiden.

@Atiksa Nej tyvärr. De vänner jag har med barn är väldigt små. Under 2 år så det är inte riktigt samma. Därför jag skapade tråden. Till viss del kan vi prata om det men man vill ju samtidigt inte att det ska bli en envägskonversation där jag bara "klagar"

Helt annan grej nu men idag fick jag sms från äldsta med fråga om vi kunde julhandla Sånt är skoj.

 

[stjarnhimmel]

@stjarnhimmel Nej en liknande tråd skulle inte skrivas. Jag och sambon kan prata och gör det. Inga konstigheter. Hans plocka-undan-efter-sig gräns är bara längre bort än min.
Han i sin tur blir tokig på mig när det kommer till bilen för där är jag otroligt duktig på att skita ner.

Nu har ju dessutom barnen varsitt sovrum igen och wifi så vi behöver inte trängas i samma rum hela tiden.

@Atiksa Nej tyvärr. De vänner jag har med barn är väldigt små. Under 2 år så det är inte riktigt samma. Därför jag skapade tråden. Till viss del kan vi prata om det men man vill ju samtidigt inte att det ska bli en envägskonversation där jag bara "klagar"

Helt annan grej nu men idag fick jag sms från äldsta med fråga om vi kunde julhandla Sånt är skoj.

Fast han tyckte det var okej att de förde liv i sängen när du ville sova? Då tycker ni ju olika

 

[Diabetikern]

Fast han tyckte det var okej att de förde liv i sängen när du ville sova? Då tycker ni ju olika

Förde liv? Nej de kikade på en film då det inte fanns ngt annat att göra. Nu har de sina egna sovrum och tillgång till tv och wifi så de kan gå undan dit om jag ska upp tidigt. Den gången hade de ingenstans att ta vägen.
Det var hela situationen som blev för mycket av att vi går på varandra med så liten yta.

Vi hjälps åt med allt. Jag är lite mer pedantisk och vill ha var sak på sin plats. Sambon gillar det men han har inte så bråttom med att ställa tillbaks saken på sin plats

Klart vi tycker olika om saker och ting men än så länge har det inte kommit upp något som vi inte kan prata om och lösa. Vi har aldrig grälar. Visst irriterade och småförbannade i några minuter sen har det gått över.

Förstår inte varför denna tråd ska handla om honom

 

[stjarnhimmel]

Förde liv? Nej de kikade på en film då det inte fanns ngt annat att göra. Nu har de sina egna sovrum och tillgång till tv och wifi så de kan gå undan dit om jag ska upp tidigt. Den gången hade de ingenstans att ta vägen.
Det var hela situationen som blev för mycket av att vi går på varandra med så liten yta.

Vi hjälps åt med allt. Jag är lite mer pedantisk och vill ha var sak på sin plats. Sambon gillar det men han har inte så bråttom med att ställa tillbaks saken på sin plats

Klart vi tycker olika om saker och ting men än så länge har det inte kommit upp något som vi inte kan prata om och lösa. Vi har aldrig grälar. Visst irriterade och småförbannade i några minuter sen har det gått över.

Förstår inte varför denna tråd ska handla om honom

När du skrev att
" när barnen kommer blir det outhärdligt. De kollar på film i samma säng som du när du ska sova "
Så ja... då tolkade jag ordet outhärdligt som att det var jobbigt.
Men om det inte är outhärdligt längre är ju det bra

 

[Diabetikern]

Jamen visst. Allt är sambons fel bäst jag dumpar honom och flyr fältet.

Vanliga vardagsproblem och att det blir för mycket ibland existerar inte utan då är det fel på ena partner eller båda. Jag måste vara en fruktansvärt dålig människa som inte orkar vara på topp jämnt och lösa allt med ett leende. Värsta superbonusmamnan som aldrig tycker det är jobbigt med heltidsjobb, hästar,sjukdomar och husrenovering.

 

[Diabetikern]

Så mitt sista inlägg i denna råd.

Allt är toppen och jag kommer aldrig mer bli irriterad eller ens tänka tanken på att det kanske är lite jobbigt ibland. Allt är en dans på rosor hela tiden Tjoho!

 

[tolksele]

@Diabetikern Strunta i de svaret och prata vidare med de som förstått trådens syfte och har egna erfarenheter

Bukes svar på alla frågor är ju "dumpa" eller "ni måste prata mer"

 

[TinyWiny]

@Diabetikern Skicka gärna pm om du vill prata av dig eller bara bolla. Alla våra barn är vuxna nu men visst minns jag hur det var. Att prata med någon som har enbart biologiska barn är inte alls samma sak. Jag har ju två biobarn med men det man kan ställas inför med bonusbarn är en helt annan sak.

 

[Raderad medlem 6459]

Förstår inte varför denna tråd ska handla om honom

Men det är väl inte konstigt? Din motivering till att det är jobbigt att tjata på barnen är för att du ju även måste tjata på din sambo. Då är alltså sambon, och hans oförmåga att plocka undan, en stor bidragande orsak till att boendet med barnen blir jobbigt.

 

[Raderad medlem 6459]

Bukes svar på alla frågor är ju "dumpa" eller "ni måste prata mer"

Ja, alltså, det är väl inte så konstigt? De flesta par behöver faktiskt prata mer. Hade jag varit TS sambo hade jag absolut hellre sett att min partner kom till mig och pratade om sin irritation, så att jag känner till den och vi tillsammans kan hitta en lösning. Inte att han bara diskuterade på nätet, fick gnälla av sig och sen rullar det på.

Men det beror väl på om man bara vill få prata av sig eller om man vill hitta en faktisk fungerande lösning tillsammans med sin partner.

 

[TinyWiny]

Ja, alltså, det är väl inte så konstigt? De flesta par behöver faktiskt prata mer. Hade jag varit TS sambo hade jag absolut hellre sett att min partner kom till mig och pratade om sin irritation, så att jag känner till den och vi tillsammans kan hitta en lösning. Inte att han bara diskuterade på nätet, fick gnälla av sig och sen rullar det på.

Men det beror väl på om man bara vill få prata av sig eller om man vill hitta en faktisk fungerande lösning tillsammans med sin partner.

Att de flesta behöver prata mer håller jag helt med dig om men när det handlar om att leva med bonusbarn så är det inte alltid prat och överenskommelser mellan partnerna räcker. Att leva med barn som man inte har rätt till annat än att älska kan vara oerhört svårt. Ens egna känslor när man varken kan eller får påverka särskilt mycket behöver luftas ibland. Då kan man precis som i många andra lägen då faktum inte går att ändra behöva prata av sig med någon som har varit i liknande situation.

 

[-westerngirl-]

@Diabetikern jag måste bara fråga.. och du verkar som en sund person med lite innanför pannbenet
Jag sitter i den omvända sitsen där det är mitt barn och sambons bonusbarn, och jag måste bara säga att det är väldigt intressant att få den andra sidans synvinkel på det hela dvs din.
Jag kan tycka det är svårt att bedöma hur mycket av ansvaret man ska dela? alltså det är ju såklart mitt barn men om min sambo aldrig gör någonting ihop med bara henne så känns det som att de aldrig kommer få en "egen" relation till varandra, hur har ni gjort där?
Och även regelsättningar kan jag tycka är svårt när vi vuxna inte är helt överens, jag är nog lite slappare men anser att man inte behöver skapa regler utan problem, dvs om det inte finns något problem så behövs inte regeln uppstår ett problem gör vi en regel. Hur har ni gjort där?
Nu har vi två barn alltså ett gemensamt och jag har ett sedan tidigare och jag fattar ju såklart att man inte får samma relation till sitt bonusbarn som sitt eget men hur ska jag säga till sambon att han måste visa mer intresse för den stora tjejen? Ja eller alltså jag har påpekat för honom ett par gånger men sen faller man tillbaka i gamla mönster igen och det kan göra mig lite ledsen, när den stora tjejen är hos oss (varannan vecka) så försöker jag ju såklart hitta på saker ihop med bara henne men tanken ligger ändå och gror om inte min sambo och hon skulle ha en egen dag.. vad tror du?

 

[Petruska]

@Diabetikern jag måste bara fråga.. och du verkar som en sund person med lite innanför pannbenet
Jag sitter i den omvända sitsen där det är mitt barn och sambons bonusbarn, och jag måste bara säga att det är väldigt intressant att få den andra sidans synvinkel på det hela dvs din.
Jag kan tycka det är svårt att bedöma hur mycket av ansvaret man ska dela? alltså det är ju såklart mitt barn men om min sambo aldrig gör någonting ihop med bara henne så känns det som att de aldrig kommer få en "egen" relation till varandra, hur har ni gjort där?
Och även regelsättningar kan jag tycka är svårt när vi vuxna inte är helt överens, jag är nog lite slappare men anser att man inte behöver skapa regler utan problem, dvs om det inte finns något problem så behövs inte regeln uppstår ett problem gör vi en regel. Hur har ni gjort där?
Nu har vi två barn alltså ett gemensamt och jag har ett sedan tidigare och jag fattar ju såklart att man inte får samma relation till sitt bonusbarn som sitt eget men hur ska jag säga till sambon att han måste visa mer intresse för den stora tjejen? Ja eller alltså jag har påpekat för honom ett par gånger men sen faller man tillbaka i gamla mönster igen och det kan göra mig lite ledsen, när den stora tjejen är hos oss (varannan vecka) så försöker jag ju såklart hitta på saker ihop med bara henne men tanken ligger ändå och gror om inte min sambo och hon skulle ha en egen dag.. vad tror du?

Jag är den biologiska mamman och min man är bonusförälder. Jag skulle säga att om man vill att bonusrelationen ska vara föräldralik, så måste de ha egna grejer gemensamt i någon form. Men jag skulle också säga att det måste komma från dem, inte från dig. Ja, lite beroende på hur gammalt barnet är, så blir det så klart bonusföräldern som får stå för det hela. Men redan med ett barn från sådär 4-årsåldern, så visar ju barnet om det har specifikt intresse för sin bonusförälder eller inte. De måste välja varandra, och det kan du inte göra åt dem, tänker jag.

Hur ansvaret ska delas följer som jag ser det med relationens art. Om de knappt har någon relation, verkar det konstigt att bonusföräldern ska ansvara för personlig hygien och läggning etc. Detsamma anser jag när det gäller "regler" (ett ord som jag inte använder överhuvudtaget, men ändå). Enligt min mening bör ingen vuxen ge sig på att uppfostra och säga till om saker till ett barn som den vuxne inte också delar närhet och bra saker med.

Jag ser däremot inget direkt skäl att de vuxna tycker lika om allting. Om jag inte har några problem med att barnet står på huvudet när det äter, kan det väl få göra det. Om min sambo blir galen av att se det får väl sambon ta diskussionen. Men jag skulle nog ogilla att sambon tjatade på ungen om det om inte relationen mellan sambon och barnet i övrigt var föräldra-barn-lik.

Ansvaret är som jag ser det en del av relationen, det är inte så att "uppfostran" är något slags specialaktivitet bredvid relationen eller obereonde av relationen.