Tar längtan efter fler barn slut?

[Nenii]

Det här är jätteskumt, tycker jag. När jag hade ett barn var jag väldigt nöjd med det, sen blev det ändå en tvåa och där någonstans under graviditeten så började jag tänka på ytterligare barn. Jag har intalat mig i något år att jag har haft turen att få två fantastiska ungar och det är nog vad jag faktiskt mäktar med, ändå surrar talet "fyra" i bakhuvudet konstant. Jag drömmer om dem på nätterna tillochmed. Nu är det realistiska ändå att det kommer stanna vid två, mannen är absolut inte sugen på flera och jag mår nog också bäst såhär. Jag hoppas att längtan går över, annars kommer det bli drygt.

 

[Girasol]

Och jag har ju fem älskade ungar och saknar den sjätte. Skulle ju ha två sladdisar... Kommer troligtvis alltid att sakna sexan eftersom jag inte kan få fler barn.

 

[Intejag]

Känner igen mig i det @Girasol Nu var jag tvungen att genomgå hysterektomi för ca 4 år sedan , det var viktigare att finnas där för de barnen jag har än att riskera att inte finnas alls. Men jag sörjer..... Har alltid sett mig med många barn.....
Nu startade jag sent av olika anledningar , mest för att mannen jag valde att leva med inte alls var särskilt intresserad av att ha barn alls lääänge, men har iaf två underbara pojkar

 

[cirkus]

Jag har tre.
Det blev ju två första gången och jag var ensam ett bra tag med dom. Trean var mycket självklart och efterlängtad och det hade kunnat bli en till - jag längtade rätt mkt speciellt när vårt gemensamma barn var 4-5 år.Men någon måste ju vara den sista..

 

[Líf]

Lite trådkap... Om man har ett barn och hjärtat värker efter ett till, men partnern säger blankt nej, hur ska man tänka/bearbeta? Jag kan inte acceptera det..

Kommer själv från en stor familj, sambon har också syskon som han har nästan daglig kontakt med. Hela mitt liv har jag sett fram emot att ha flera barn, att få genomgå en till graviditet, att få styra upp syskonbråk etc.

Jag är i en ålder att det inte finns tid till att avsluta förhållandet och starta ett nytt (vilket jag inte heller vill, jag älskar min sambo), men jag känner att bitterheten börjar smyga sig på..

 

[Madick]

Min längtan efter en trea försvann när yngsta var kanske 7-8 år. Sen kom den tillbaka med ny partner och tanken växte till sig. Trean är 6 månader nu :-) jag sa att jag ALDRIG mer ska bli gravid och vill inte föda barn igen, ändå kommer suget efter en till i alla fall smygande.

 

[Brandgul]

Lite trådkap... Om man har ett barn och hjärtat värker efter ett till, men partnern säger blankt nej, hur ska man tänka/bearbeta? Jag kan inte acceptera det..

Kommer själv från en stor familj, sambon har också syskon som han har nästan daglig kontakt med. Hela mitt liv har jag sett fram emot att ha flera barn, att få genomgå en till graviditet, att få styra upp syskonbråk etc.

Jag är i en ålder att det inte finns tid till att avsluta förhållandet och starta ett nytt (vilket jag inte heller vill, jag älskar min sambo), men jag känner att bitterheten börjar smyga sig på..

Har du sagt det rätt ut?

 

[Bexzor]

Jag har två barn, 2 resp 4 år nu. Jag kunde känna länge att jag ville ha fler barn, men sedan en kort tid tillbaka har jag landat i att det inte ska bli fler. Jag tror att medan man är i karusellen med småbarn och föräldraledighet så är längtan större efter fler än när man börjat skapa sig en annan roll igen, eller - det är så för mig i alla fall.

För mig var det helt tvärtom.
2004 fick jag min äldsta son, och sen ville jag absolut inte ha fler. Hade flera förhållanden och med min nuvarande sambo så sa jag rakt ut att jag inte vill ha fler barn. Jag var nöjd till mångas förvåning. Men i slutet av 2012 kände jag att jag vill ha gemensamma barn med min sambo. Så i december 2013 föddes vår planerade och efterlängtade son. Jag har kommit till ett läge där jag inte känner mig färdig utan vill ha fler barn. Sen vet jag inte om det blir så, än är det inte aktuellt med fler av olika anledningar.

 

[Líf]

Har du sagt det rätt ut?

Ja, vi (läs jag) har tagit upp frågan till diskussion många gånger och tyvärr har ämnet blivit ganska infekterat. Försöker förklara den sorg jag känner över att inte få ha en lite större familj, men det är svårt att nå fram. Han vill ha tid över till annat.

 

[Brandgul]

Ja, vi (läs jag) har tagit upp frågan till diskussion många gånger och tyvärr har ämnet blivit ganska infekterat. Försöker förklara den sorg jag känner över att inte få ha en lite större familj, men det är svårt att nå fram. Han vill ha tid över till annat.

Tråkigt. Ja då vet han ju om det.

Svårt. Jag vet inte hur jag hade gjort i ett sådant läge faktiskt.

 

[taccotad]

Min dröm sen jag var tonåring var att jag skulle bli ung mamma och få två barn ganska tätt. Nu fick jag första barnet när jag var 23 och andra när jag var 25.
Äldsta sonen blir 9 till hösten och yngsta har precis fyllt 7. Jag känner mig klar och har gjort det sen dagen han föddes. Är så nöjd med mina två pojkar, familjen känns fulländad och nu börjar dom bli så pass stora att allt har blivit lite "bekvämare". Får ofta frågan från bekanta när nr 3 kommer men jag (vi) har absolut inga planer på en trea. Hade nog kunnat sterilisera mig men det känns liiite för definitivt än så länge, men om några år kanske.

 

[Girasol]

Känner igen mig i det @Girasol Nu var jag tvungen att genomgå hysterektomi för ca 4 år sedan , det var viktigare att finnas där för de barnen jag har än att riskera att inte finnas alls. Men jag sörjer..... Har alltid sett mig med många barn.....
Nu startade jag sent av olika anledningar , mest för att mannen jag valde att leva med inte alls var särskilt intresserad av att ha barn alls lääänge, men har iaf två underbara pojkar

Jag var/är ju i samma situation, när nr 5 kom till världen gick det så illa att det blev en hysterektomi för att klara mitt liv. Tyvärr har livet inte varit så snällt denna sidan nyår (liten kom i januari) så jag har inte alls hunnit bearbeta det hela eftersom det fått stå tillbaka för tråkigare händelser som inte kunnat vänta och just nu är sorgen väldigt stor över att möjligheten till fler barn är borttagen. Inte förlusten över livmodern i sig, jag känner mig inte mindre kvinnlig eller så, utan just att jag inte själv fick ta beslutet. Det saltas lite extra över att vi hade bestämt oss att försöka få två barn. Ännu mer salt i såren då det var tvillingar från början.. Kommer ta tid det här.