Ungdom social fobi, hjälp?

[gullviva]

Anonymt nick

Har ett barn på 13 år som har Social Fobi. Det har kommit smygande och kom starkt för ca 1 år sedan.
Orsaken är inte solklar, men alltid varit ett känsligt barn, kanske inte den mest utåtriktade och sociala men funkat fint i skola och med många hobbyer.

Bytte skola inför 4de klass, funkade fint i början men i femte klass började hen känna sig ledsen och nedstämd i skolan. Elevhälsan hade kontakt med hen och vi hade några samtal.

I sjätte klass var det en mkt stökig klass och barnet fick höra mkt fula ord, mkt stök och blev otrygg. Var redan då ngt ensam, inte utstött med ville hellre vara själv. Snabbt utvecklades det tyvärr till all hen inte vågade gå till skolan, inte prata med någon och fick mkt frånvaro.

Försökte få hjälp av bup då hen började prata om att livet var meningslöst. Att alla hatar hen, stirrar, skrattar (fast det ej är så mer än en klick som retar alla).
Även mkt osäker på sig själv, duger inte, kan inget, vill inget...
Men de ville ej ta emot hen utan fick en Psykolog kontakt på vårdcentralen. De ses 1-2ggr i månaden, pratar o får lite tips (ktb) men det så sälla o hjälper föga...

Så förra terminen var barnet inte i klassen alls... Ett par timmar om dagen orkade hen med, i ett studierum med elevstödjare och ett par andra elever (funkade med inte helt rygg där heller)

Nu började precis sjuan.. Fint sommarlov där sociala fobin märkts men varit på bra humör (annars ofta ledsen, nedstämd...)
Men redan på uppropet fick hen ångest och kunde ej gå in i klassen. Så de fösta dagarna har spenderats i studierummet... 2h om dagen.
Ett steg i taget.. Men nu börjar pressen med betyg o framtiden...

Vad gör man?
Fick mkt hemuppgifter förra terminen men det blir mkt jobb om man inte går på lektionerna.. Alla praktiska ämnen togs bort då de är jobbigast, och kan ej ha träslöjd på distans.
Anpassas studiegång funkade förra läsåret men nu ska de ju förberedas för gymnasiet...
Byta skola? Hen vill ej och blir bara rädd för tanken.. Alla hatar ju hen där med säker..

Psykolog kontakten känns inte som det räcker...

Hemma umgås vi en hel del i familjen, hen har dock det mesta av sociala livet på nätet. En barndomsvän men hen har också issues så de pratar mest på datorn.. Har en aktivitet i veckan som funkar hyfsat, går med sin barndomsvän..

Ok vad långt, söker väl mest lite stöd o råd... Säkert missat massor!

 

[gullviva]

Sociala fobin har vårdcentralen kommit fram till o det känns verkligen så.

Tror alla stirrar, kommer kommentera, att alla hatar en... Rädd att säga fel, göra fel... Panik bland andra människor, främst ungdomar. Vuxna är bättre.
Tror ej hen duger till ngt, kommer göra fel!

 

[Vinur]

Anonymt nick

Har ett barn på 13 år som har Social Fobi. Det har kommit smygande och kom starkt för ca 1 år sedan.
Orsaken är inte solklar, men alltid varit ett känsligt barn, kanske inte den mest utåtriktade och sociala men funkat fint i skola och med många hobbyer.

Bytte skola inför 4de klass, funkade fint i början men i femte klass började hen känna sig ledsen och nedstämd i skolan. Elevhälsan hade kontakt med hen och vi hade några samtal.

I sjätte klass var det en mkt stökig klass och barnet fick höra mkt fula ord, mkt stök och blev otrygg. Var redan då ngt ensam, inte utstött med ville hellre vara själv. Snabbt utvecklades det tyvärr till all hen inte vågade gå till skolan, inte prata med någon och fick mkt frånvaro.

Försökte få hjälp av bup då hen började prata om att livet var meningslöst. Att alla hatar hen, stirrar, skrattar (fast det ej är så mer än en klick som retar alla).
Även mkt osäker på sig själv, duger inte, kan inget, vill inget...
Men de ville ej ta emot hen utan fick en Psykolog kontakt på vårdcentralen. De ses 1-2ggr i månaden, pratar o får lite tips (ktb) men det så sälla o hjälper föga...

Så förra terminen var barnet inte i klassen alls... Ett par timmar om dagen orkade hen med, i ett studierum med elevstödjare och ett par andra elever (funkade med inte helt rygg där heller)

Nu började precis sjuan.. Fint sommarlov där sociala fobin märkts men varit på bra humör (annars ofta ledsen, nedstämd...)
Men redan på uppropet fick hen ångest och kunde ej gå in i klassen. Så de fösta dagarna har spenderats i studierummet... 2h om dagen.
Ett steg i taget.. Men nu börjar pressen med betyg o framtiden...

Vad gör man?
Fick mkt hemuppgifter förra terminen men det blir mkt jobb om man inte går på lektionerna.. Alla praktiska ämnen togs bort då de är jobbigast, och kan ej ha träslöjd på distans.
Anpassas studiegång funkade förra läsåret men nu ska de ju förberedas för gymnasiet...
Byta skola? Hen vill ej och blir bara rädd för tanken.. Alla hatar ju hen där med säker..

Psykolog kontakten känns inte som det räcker...

Hemma umgås vi en hel del i familjen, hen har dock det mesta av sociala livet på nätet. En barndomsvän men hen har också issues så de pratar mest på datorn.. Har en aktivitet i veckan som funkar hyfsat, går med sin barndomsvän..

Ok vad långt, söker väl mest lite stöd o råd... Säkert missat massor!

Var väldigt, väldigt försiktig med hur hen pratar med barndomsvännen. Om båda har problem hamnar man lätt i att de drar ner varandra istället för att stötta. (Been there, done that.)

Övrigt har jag tyvärr inte så mycket råd förutom att trycka på BUP så att ni får hjälpen ni faktiskt har rätt till.

 

[skiesabove]

Är ditt barn möjligtvis mer ljud- och ljuskänslig än andra, och förstår sig inte på sociala draman/popularitetstävlingar?

 

[Hera_62]

Prata med psykologen på VC och be denne skriva en aktutremiss till BUP eller om det finns en Ung Vuxen-enhet i er region.

 

[gullviva]

Är ditt barn möjligtvis mer ljud- och ljuskänslig än andra, och förstår sig inte på sociala draman/popularitetstävlingar?

Ljudkänslig på så sätt att småljud är irriterande. Om ngn smaskar eller trummar m fingrarna. Inte ljuskänslig.

Utveckla gärna sista frågan

 

[gullviva]

Prata med psykologen på VC och be denne skriva en aktutremiss till BUP eller om det finns en Ung Vuxen-enhet i er region.

Vårdcentralen skickade in remiss som avslogs nyligen.

 

[gullviva]

Var väldigt, väldigt försiktig med hur hen pratar med barndomsvännen. Om båda har problem hamnar man lätt i att de drar ner varandra istället för att stötta. (Been there, done that.)

Övrigt har jag tyvärr inte så mycket råd förutom att trycka på BUP så att ni får hjälpen ni faktiskt har rätt till.

Försöker ha koll på vad de säger, kollar mobilen då och då och inte sett ngt oroväckande ännu. Vännen öppnar sig gärna inte om känslor.

 

[gullviva]

Tillägg vi har själva pratar med bup 2 ggr och de skickar bara vidare till vc.
Varit på första linjen samtal, därefter skickad till vc.

 

[gullviva]

Har kikat lite på andra skolor, finns privata resursskolor men vet inte om de hjälper mer? Och verkar ha långa köer också!

Vår skola tar detta påstort allvar men vi är ju så klart oroliga att det inte blir bättre... Gå ett par h om dagen och inte på riktig lektion... Räcker det?
Kanske ngn termin till tänker vi, men sen?

 

[gullviva]

Vi ska få en åtgärdsplan nästa vecka som vi ska godkänna... Men hur vet man vad som är bra?

 

[Elo]

Har kommunen nåt sammarbete mellan socialtjänst och skola?

Socialtjänsten har andra resurser att hjälpa på hemmaplan än vad skolan har. Tex i min kommun kan soc hjälpa med 'lektioner' i bla ångesthantering.

 

[skiesabove]

Ljudkänslig på så sätt att småljud är irriterande. Om ngn smaskar eller trummar m fingrarna. Inte ljuskänslig.

Utveckla gärna sista frågan

Ja alltså såhär, jag är autistisk men det "fångades" aldrig upp, trots att jag hade läroboks-symtomen... Autism kan se väldigt annorlunda ut än "nidbilden" av autistiska personer, speciellt för tjejer och de som är extra begåvade i flera områden.

Så det kan vara värt att läsa på lite om det, men det finns jättemycket skräpkällor som är diskriminerande och/eller felaktiga.

Oavsett om ditt barn är autistiskt eller inte, så ta dom på allvar. Dom kanske inte kan formulera sig så bra om det än, eftersom dom är ett barn, men ett barn som slutar gilla skolan gör det av riktiga anledningar.

 

[gullviva]

Har kommunen nåt sammarbete mellan socialtjänst och skola?

Socialtjänsten har andra resurser att hjälpa på hemmaplan än vad skolan har. Tex i min kommun kan soc hjälpa med 'lektioner' i bla ångesthantering.

Det vet jag faktiskt inte aldrig varit i kontakt med soc. Får kika på det!

Ska nog även prata med psykologen på VC nästa gång, vill ha behandlingen mer inriktad mot skolan. Om det går?
Vi har fått hem papper där vi ska fylla i innan vi tex ska gå till affären : hur känns det innan, hur tror du det kommer att gå, hur gick det?
Jättebra absolut, men går till affären gör hen ju, med mig, fast det är jobbigt.
Känns viktigare att kunna hantera skolan?

 

[gullviva]

Ja alltså såhär, jag är autistisk men det "fångades" aldrig upp, trots att jag hade läroboks-symtomen... Autism kan se väldigt annorlunda ut än "nidbilden" av autistiska personer, speciellt för tjejer och de som är extra begåvade i flera områden.

Så det kan vara värt att läsa på lite om det, men det finns jättemycket skräpkällor som är diskriminerande och/eller felaktiga.

Oavsett om ditt barn är autistiskt eller inte, så ta dom på allvar. Dom kanske inte kan formulera sig så bra om det än, eftersom dom är ett barn, men ett barn som slutar gilla skolan gör det av riktiga anledningar.

Hen har själv frågat mig om hen är autistisk... Hen funderar väldigt mkt och googlar om allt (på gott o ont)
Har läst om symptomen o vissa saker stämmer bra, andra inte alls.
Fler symptom på social ångest som stämmer då.
Men kan ju vara att de går lite in i varandra med?

 

[skiesabove]

Hen har själv frågat mig om hen är autistisk... Hen funderar väldigt mkt och googlar om allt (på gott o ont)
Har läst om symptomen o vissa saker stämmer bra, andra inte alls.
Fler symptom på social ångest som stämmer då.
Men kan ju vara att de går lite in i varandra med?

Absolut, sociala ångesten kommer inte av att vara autistisk, utan av hur andra behandlar en / situationerna man hamnar i. Man fattar att man är annorlunda, och kombinerat med att man tar in så sjukt mycket mer intryck så det blir svårt att fungera...

Och äldre barn i grupp är sällan snälla mot de som är lite udda.

Autister är lika olika varandra som neuromajoriteten är olika varandra. Dvs en persons beskrivning av deras upplevelse är inte garanterat samma som någon annans. Men gemensamt brukar vara "ojämn begåvningsprofil" (jättebra på några saker men har det svårare med andra, medans majoriteten är mer "allround") och känsligare sinnen (ett, flera eller alla).

 

[MiaMia]

Hen har själv frågat mig om hen är autistisk... Hen funderar väldigt mkt och googlar om allt (på gott o ont)
Har läst om symptomen o vissa saker stämmer bra, andra inte alls.
Fler symptom på social ångest som stämmer då.
Men kan ju vara att de går lite in i varandra med?

Har de som satt diagnosen berättat varför de ansåg att det inte behövde utredas om ev. autism kan finnas som bakomliggande orsak till att obehaget för sociala situationer utvecklats?

 

[gullviva]

Har de som satt diagnosen berättat varför de ansåg att det inte behövde utredas om ev. autism kan finnas som bakomliggande orsak till att obehaget för sociala situationer utvecklats?

Nej hen hade några samtal på VC och sedan "konstaterade" de det...

 

[busponnyn]

Anonymt nick

Har ett barn på 13 år som har Social Fobi. Det har kommit smygande och kom starkt för ca 1 år sedan.
Orsaken är inte solklar, men alltid varit ett känsligt barn, kanske inte den mest utåtriktade och sociala men funkat fint i skola och med många hobbyer.

Bytte skola inför 4de klass, funkade fint i början men i femte klass började hen känna sig ledsen och nedstämd i skolan. Elevhälsan hade kontakt med hen och vi hade några samtal.

I sjätte klass var det en mkt stökig klass och barnet fick höra mkt fula ord, mkt stök och blev otrygg. Var redan då ngt ensam, inte utstött med ville hellre vara själv. Snabbt utvecklades det tyvärr till all hen inte vågade gå till skolan, inte prata med någon och fick mkt frånvaro.

Försökte få hjälp av bup då hen började prata om att livet var meningslöst. Att alla hatar hen, stirrar, skrattar (fast det ej är så mer än en klick som retar alla).
Även mkt osäker på sig själv, duger inte, kan inget, vill inget...
Men de ville ej ta emot hen utan fick en Psykolog kontakt på vårdcentralen. De ses 1-2ggr i månaden, pratar o får lite tips (ktb) men det så sälla o hjälper föga...

Så förra terminen var barnet inte i klassen alls... Ett par timmar om dagen orkade hen med, i ett studierum med elevstödjare och ett par andra elever (funkade med inte helt rygg där heller)

Nu började precis sjuan.. Fint sommarlov där sociala fobin märkts men varit på bra humör (annars ofta ledsen, nedstämd...)
Men redan på uppropet fick hen ångest och kunde ej gå in i klassen. Så de fösta dagarna har spenderats i studierummet... 2h om dagen.
Ett steg i taget.. Men nu börjar pressen med betyg o framtiden...

Vad gör man?
Fick mkt hemuppgifter förra terminen men det blir mkt jobb om man inte går på lektionerna.. Alla praktiska ämnen togs bort då de är jobbigast, och kan ej ha träslöjd på distans.
Anpassas studiegång funkade förra läsåret men nu ska de ju förberedas för gymnasiet...
Byta skola? Hen vill ej och blir bara rädd för tanken.. Alla hatar ju hen där med säker..

Psykolog kontakten känns inte som det räcker...

Hemma umgås vi en hel del i familjen, hen har dock det mesta av sociala livet på nätet. En barndomsvän men hen har också issues så de pratar mest på datorn.. Har en aktivitet i veckan som funkar hyfsat, går med sin barndomsvän..

Ok vad långt, söker väl mest lite stöd o råd... Säkert missat massor!

Vad jobbigt..
Jag kanske missat något.. men om man är utfryst/mobbad i klassen och inte har så många vänner där är det väl inget konstigt att man känner sig ledsen och i en sådan känslig ålder. Jag tror byta miljö/flytta/byta klass igen och så fort som möjligt är det enda som hjälper och någon ny hobby med andra kanske. Självförsvar/kampsport. Köpa en egen hund/häst och gå på träningar med. Någon gemenskap där man känner sig accepterad och duktig precis som man är av alla andra som är där, ha roligt, få känna sig normal som hen helt säkert är utifrån vad jag läser. Hålla på med något man tycker är roligt och som bygger självförtroende. Umgås mer med släkt och familjevänner om ni har. Resa. Vad som helst att hen förstår att hen är älskad, värdefull och bra som hen är så att man kan bry sig mindre om andra som inte är snälla, så man inte tror på det. Men sådana människor mår man bäst av att komma bort från. Kolla synen att hen inte behöver linser/glasögon.

 

[Lingon]

Vårdcentralen skickade in remiss som avslogs nyligen.

Kolla med skolan de kan göra något. Beroende på vad man misstänker att barnet har så kan skolan göra egen initial utredning (skolpsykolog) som sen lämnar in till bup om att utredning behöver göras. Jag hade börjat där och se vad skolpsykologen kan hjälpa till med på den fronten.