(Utbruten) Allmän diskussion kring självmord

[Vallmo]

Jag har ju för sjutton inte ältat eller ens nämt mitt mående på flera år pga att jag inte vill riskera att dom försvinner. Och vadå inte prata om nåt annat än sjukdomar? Som om mitt liv inte innehåller nånting annat än sjukdomar? Gör ju inget annat än att prata om annat.

Har inte ens ord för att svara på det där.

Mig själv och mina tankar och planer? Mitt liv består av att överleva dagen, att skydda folk från mitt mående och att inte vara en belastning. Folk kan lika gärna bryta kontakten helt med mig om jag nu är så jobbig ändå bara genom att finnas till.

Orealistiska förväntingar? Är det orealistiskt att vilja få frågan om hur det är ibland? Att kunna få säga till någon att det är skit för tillfället. Det är inte att älta ett dåligt mående, det är att bara nångång få bli bekräftad av någon att någon bryr sig och lyssnar. Och kräva mer av vården? Det finns inga tider, det finns verkligen inga tider. Jag kämpar ju nåt extremt hela tiden och viljan att leva har funnits men dock så visar ju bara denna tråden att det faktiskt är så att jag inte är till nytta för någon. Det är ju ingen ide att jag finns ens. Tydligen bara genom att existera så är det jobbigt för människor runt omkring mej trots alla mina försök till att vara "normal" och inte ens nämna mitt mående.

Mitt inlägg var faktiskt inte illa menat, utan tvärtom.
Jag försökte bejaka dina resurser som jag tror att du har, men det är uppenbart att jag misslyckades totalt.
Du behöver inte försvara dig ett dugg för det jag skriver. Du är som du själv vill vara och behöver inte förklara dig.
Jag ber om ursäkt att du tog illa upp. Det var faktiskt inte min avsikt alls.

 

[Vallmo]

@Vallmo jag tror att du underskattar @Grazing s problematik.

Ja, det gör jag nog! Har fattat det nu.

 

[tanten]

Beror på vilken fysisk sjukdom du syftar på, nämn cancer och folk flyr mer eller mindre.

Njae?
När jag fick cancer slöt människor upp runt mig på det mest fantastiska sätt. Min vänkrets var betydligt större när jag var sjuk än den var innan och nu efteråt.

 

[tanten]

Att klara allting själv är fruktansvärt ärligt talat, och ärligt talat så leder det direkt till tanken att faktiskt folk har det bättre utan mig för jag orkar inte ge nånting ändå. Inte ett dugg konstigt att folk som tar livet av sig resonerar att alla har det bättre utan dom.

Livet är ingen balansräkning. Det måste inte gå jämt upp.

Man måste inte vara lika stöttande, och en lika god vän. Vi är olika. Jag har vänner som hör av sig betydligt mer än jag klarar att göra. Jag älskar dem ch de (hoppas jag) älskar mig och räknar med mig. Trots att vi inte har balans i tjänster och gentjänster och initiativ. Detn jämnar i allmänhet ut sig över tid.

Man är inte vänner för att få något. du behöver inte ständigt ge för att vara omtyckt.

 

[athena_arabians]

Jag tycker att det är bajs att det finns så lite förebilder av folk som jag själv som lever med en kronisk sjukdom som leder till mycket smärta och trötthet.

Jag blev faktiskt peppad av att få höra om en vän till en fd kollega som har samma sjukdom som jag har. Kollegans vän är instruktör inom SAS (inte flyget utan specialstyrkan ) och har bla varit i Afghanistan. Han har haft samma behandling som mig och har kunnat ordna så han fått den även vid utlandstjänstgöring. Jag kände att om han kunde fixa så att allt funkar så kan jag det eftersom jag inte ens är i närheten av att ha ett sådant jobb!

Hade jag inte varit öppen med att jag är sjuk och vilken sjukdom det är hade jag aldrig fått veta det här.

 

[Skorpion76]

Fast vem säger att det är så mycket tabu?
Det är väl ändå så att många med stor erfarenhet säger att det tvärt om inte alls är särskilt tabubelagt även om det är ett väldigt tungt ämne

Varje gång som det här ämnet tas upp till diskussion heter det att det är ett oerhört svårt ämne att prata om och det inte är något som man gärna pratar öppet om trots att vi verkligen borde prata mer om det än vad vi gör.
Very Lazy Pethead

 

[Lobelia]

Varje gång som det här ämnet tas upp till diskussion heter det att det är ett oerhört svårt ämne att prata om och det inte är något som man gärna pratar öppet om trots att vi verkligen borde prata mer om det än vad vi gör.
Very Lazy Pethead

Det är ett svårt ämne att prata om, det blir inte lättare för att man borde prata om det.

 

[mandalaki]

Varje gång som det här ämnet tas upp till diskussion heter det att det är ett oerhört svårt ämne att prata om och det inte är något som man gärna pratar öppet om trots att vi verkligen borde prata mer om det än vad vi gör.
Very Lazy Pethead

Den bilden har jag också. Och även, som sagt, organisationen Mind som jag länkade till tidigare i tråden.

 

[tanten]

Den bilden har jag också. Och även, som sagt, organisationen Mind som jag länkade till tidigare i tråden.

Jo, antagligen...

Jag vill bara nyansera. Jag tror att alla artiklar och program i media som belyser problemet och organisationer som den du länkar till faktiskt gör att människor pratar mer.

Om jag jämför hur det var när jag var yngre så har mycket hänt. Vi talar mer öppet om känslor och psykiska problem - och då följer självmorden med i den debatten.

 

[mandalaki]

@tanten jag vet inte om jag tycker att just det behöver nyanseras. Påståendet att det är tabu att tala om självmord låter långtifrån överdrivet, mot bakgrund av vad man oftast läser/hör om självmord. Men jag kan inte säga att jag är särskilt insatt i frågan.

 

[tanten]

@tanten jag vet inte om jag tycker att just det behöver nyanseras. Påståendet att det är tabu att tala om självmord låter långtifrån överdrivet, mot bakgrund av vad man oftast läser/hör om självmord. Men jag kan inte säga att jag är särskilt insatt i frågan.

Våra uppfattningar präglas av vad vi har omkring oss. Typ när man ser magar överallt när man själv är gravid.....
Jag har vuxit upp med psykisk ohälsa nära mig, har själv varit rätt illa däran och har därmed varit skapligt intresserad av ämnet. Kanske har det gjort att jag uppmärksammat ämnet mer?

Så ja, min känsla är att vi pratar mer. Inte tillräckligt. Men mer.

 

[mandalaki]

Våra uppfattningar präglas av vad vi har omkring oss. Typ när man ser magar överallt när man själv är gravid.....
Jag har vuxit upp med psykisk ohälsa nära mig, har själv varit rätt illa däran och har därmed varit skapligt intresserad av ämnet. Kanske har det gjort att jag uppmärksammat ämnet mer?

Så ja, min känsla är att vi pratar mer. Inte tillräckligt. Men mer.

Mer - ja, säkert. Men som du säger, inte tillräckligt.

 

[ztsu]

Jag skulle vilja säga att min uppfattning är att det är i allra högsta grad tabubelagt att prata om självmord. Inte såhär i ett diskussionsforum såklart, och inte mellan odrabbade, men med drabbade. Jag tror många skulle kunna säga "jag hörde att din mamma dog i cancer, jag beklagar" till en kollega tex, men jag tror väldigt få skulle kunna med att säga "jag hörde att din dotter begick självmord, jag beklagar". Eller om man vänder på det, jag tror att de flesta som får frågan hur deras anhörig dog svarar ärligt kring de flesta orsaker men att många fortfarande mörkar om det var pga självmord. Det finns ett stigma kring självmord, och absolut ett tabu. Är min upplevelse.

Jag tycker att alla som är intresserade av det här ämnet ska lyssna på den här podden:

https://aca.st/ca266b

En intervju med Ludmilla Rosengren som driver Suicide Zero. Hennes dotter tog livet av sig 14 år gammal.

 

[mandalaki]

Jag tror många skulle kunna säga "jag hörde att din mamma dog i cancer, jag beklagar" till en kollega tex, men jag tror väldigt få skulle kunna med att säga "jag hörde att din dotter begick självmord, jag beklagar".

Exakt så. Man kanske säger det till en nära person, men inte till en mer perifer person som en kollega. Och finns minsta misstanke hos en att det kan vara självmord så frågar man inte vad hen dog av.

 

[TinyWiny]

Visst är det tabubelagt. Se bara vad serien "13 skäl varför" har fått kritik. Kritikerna menar att serien skulle kunna få unga att begå självmord vilket är helt absurt. Ingen tar sitt liv för att man pratar om det och en sådan serie som 13 skäl varför kan vara ett sätt att våga prata om det.

Vad gäller att säga dödsorsaken så har jag både varit på begravningar där det har varit öppet att personen tog sitt liv men också där det har verkat som om personen dog av helt andra orsaker. Jag minns att jag då, som tonåring upplevde mörkandet som ännu ett svek mot hen som dött. Jag tyckte att det var fruktansvärt att mörka dödsorsaken och särskilt i det fallet då familjen la grunden för det som senare fick det att gå så illa.

 

[Lobelia]

Exakt så. Man kanske säger det till en nära person, men inte till en mer perifer person som en kollega. Och finns minsta misstanke hos en att det kan vara självmord så frågar man inte vad hen dog av.

Det handlar inte om tabu att tala om självmord, utan osäkerhet hur man ska hantera ämnet och rädsla att såra, dra upp gamla sår. Man talar inte om plötslig spädbarnsdöd med föräldrar som nyligen förlorat sitt barn pga det eller rattfylleri med dem som nyligen förlorat en anhörig i pga rattfylleri

Ämnet som sådant är inte tabubelagt men döden, i synnerhet när den döda är yngre är ett besvärligt ämne och många är osäkra hur de ska hantera det och undviker ämnet.

 

[Vallmo]

Inom mitt jobb (psykiatrin) är det rutin att fråga eller åtminstone bedöma alla patienter om suicidrisk. Vissa diagnoser medför också högre suicidrisk precis som patientens psykosociala miljö också bidrar till att påverka hur hög eller låg risken är. Allt det tar man med i beräkningen och journalför.
Och det är något som tas upp, jämt.

Så inom mitt jobb skulle jag inte vilja säga att det är tabubelagt men jag vet ju att det är det inom den "vanliga världen".

Jag skulle vilja påstå att det är mer kontroversiellt att fråga kvinnor om alkoholvanor. Vet en och annan kvinna och mamma där man helt missat att det handlar om ohälsa relaterat till alkohol.
Men det börjar också bli bättre. Nu är man mer uppmärksam på det.

Jag vet ju att det är väldigt annorlunda för vanliga människor att tänka på suicidrisk. Vet själv när jag var inlagd och fick besök av min syrra så frågade hon "det är väl inga självmordskandidater som är här"?
Mitt svar, "vad tror du vi är här för egentligen? Det är just av den anledningen. " Hade dessutom en rumskamrat som verkligen hade gjort ett allvarligt försök (det sa jag dock inte).
Kan säga att min syrra blev helt knäckt. För henne var det så främmande och otäckt och absolut inget hon kunde relatera till.

 

[Anders]

Ingen tar sitt liv för att man pratar om det och en sådan serie som 13 skäl varför kan vara ett sätt att våga prata om det.

Riktigt så enkelt tror jag inte det är, för media finns det generella riktlinjer för hur och vad som bör berättas när det gäller självmord för det anses kunna påverka andra.

 

[Vallmo]

Visst är det tabubelagt. Se bara vad serien "13 skäl varför" har fått kritik. Kritikerna menar att serien skulle kunna få unga att begå självmord vilket är helt absurt. Ingen tar sitt liv för att man pratar om det och en sådan serie som 13 skäl varför kan vara ett sätt att våga prata om det.

Vad gäller att säga dödsorsaken så har jag både varit på begravningar där det har varit öppet att personen tog sitt liv men också där det har verkat som om personen dog av helt andra orsaker. Jag minns att jag då, som tonåring upplevde mörkandet som ännu ett svek mot hen som dött. Jag tyckte att det var fruktansvärt att mörka dödsorsaken och särskilt i det fallet då familjen la grunden för det som senare fick det att gå så illa.

Det är både och, skulle jag vilja säga.
När det gäller till exempel självskadande patienter så vet man att de påverkar varandra negativt. Det går till exempel inte att ha flera patienter med liknande problematik på vårdavdelningen samtidigt. Dom påverkar varandra och kan "tävla" i att självskada sig värst.

Man vet också att de tar intryck från nätet.
Där finns det massor med tjejer (oftast tjejer) som lägger ut bilder på sina självskador. Det har också utvecklats en konstart då man skär sig i olika mönster för att det ska bli vackert, ungefär som en tatuering. Helt sjukt, jag vet!

Det gäller även suicid försök som ibland kan gå för långt utan att det riktigt var meningen. Ska tillägga att det är ytterst ovanligt, men det förekommer.

Vet också att det blev en markant ökning av självskadande och destruktiva mönster efter att en tjej gett ut en självbiografi om sitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning. Boken var bra och hon blev i det närmaste ikon. Flera följde efter hennes sätt att leva.

Ska också säga att det här rör sig om personer som är svårt sjuka och har svårt att skilja på sig själv och andra i den meningen att dom oftast smittas av andras sinnesstämning väldigt lätt och har svårt att veta vem dom själva är egentligen.

 

[vallhund]

Det är både och, skulle jag vilja säga.
När det gäller till exempel självskadande patienter så vet man att de påverkar varandra negativt. Det går till exempel inte att ha flera patienter med liknande problematik på vårdavdelningen samtidigt. Dom påverkar varandra och kan "tävla" i att självskada sig värst.

Man vet också att de tar intryck från nätet.
Där finns det massor med tjejer (oftast tjejer) som lägger ut bilder på sina självskador. Det har också utvecklats en konstart då man skär sig i olika mönster för att det ska bli vackert, ungefär som en tatuering. Helt sjukt, jag vet!

Det gäller även suicid försök som ibland kan gå för långt utan att det riktigt var meningen. Ska tillägga att det är ytterst ovanligt, men det förekommer.

Vet också att det blev en markant ökning av självskadande och destruktiva mönster efter att en tjej gett ut en självbiografi om sitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning. Boken var bra och hon blev i det närmaste ikon. Flera följde efter hennes sätt att leva.

Ska också säga att det här rör sig om personer som är svårt sjuka och har svårt att skilja på sig själv och andra i den meningen att dom oftast smittas av andras sinnesstämning väldigt lätt och har svårt att veta vem dom själva är egentligen.

Min fetning.
Enligt min erfarenhet är det ganska vanligt att man dör av misstag vid sk suicidförsök, speciellt om man pulat i sig diverse tabletter o/e alkohol.