Utmattad

[cassiopeja]

Jag skämdes också. Ville inte låtsas om att jag var så "dålig" och inte klarade av mitt jobb. Försökte bita ihop, leverera, göra det som förväntades av mig, pressa och tvinga mig själv framåt. Jag VILLE så gärna att det skulle funka.

Men ibland spelar det ingen roll hur mycket man vill. Ibland tvingas man anpassa sig efter sina förutsättningar...

Tillslut förlorade jag många förmågor. Det kunde gå flera dagar utan att jag kunde ta mig upp ur sängen, jag var knappt vid medvetande. Jag kunde inte använda en dator, inte läsa, inte lyssna på musik, inte minnas, inte koncentrera mig, inte röra på mig. Jag förstod inte längre hur saker fungerade - begrep inte ens hur jag skulle göra för att koka havregrynsgröt. När min man tog med mig till en affär så förstod jag inte vad det var för ett konstigt ställe eller vad man överhuvudtaget gjorde där.
Jag hade skämts så mycket över mig själv och pressat mig själv så hårt att jag hade blivit som en grönsak.

Jag kunde inte fortsätta jobba inom det yrkesområde jag hade då. Men tro mig - jag försökte, om och om igen, trots att jag var en grönsak. Ville inte ge mig...

Mitt liv förändrade för alltid. Jag har helt andra förutsättningar idag, och det tog flera år för mig att landa i det och acceptera att jag inte längre hade kvar det liv och dom förmågor jag tidigare hade vant mig vid. Jag fick flytta, byta yrke, byta fritidsintressen, förlorade en massa vänner, ändrade personlighet - ja hela mitt liv ritades om. Trots att jag envist försökte klamra mig fast vid att jag minsann SKULLE klara av att reda ut situationen och att allt skulle bli "som förut". Med en dåres envishet lät jag bli att lyssna på varningssignalerna, tills kroppen helt enkelt drog ner rullgardinen och stängde butiken. Då kan man ligga där med sin vilja och envisas hur mycket man vill. Tyvärr har man inget att säga till om i det läget.

Jag har hört talas om att om man får hjälp i tid så behöver det kanske inte gå så långt. Jag hoppas verkligen att du får hjälp!

 

[kryddelydd]

Sen har jag pratat lite med min chef. Vet inte om jag ska ta det spm en komplimang eller bli förolämpad. Han tyckte att det var synd att jag mår dåligt men att jag sätter för stora krav på mig själv. Han tycker att jag är väldigt duktig och att alla andra tycker det också. Jag är tydligen mycket omtyckt som person också... Det var ju snällt och roligt att höra men jag kan inte hjälpa att ändå bli förbannad. DET ÄR FÖR I HELVETE INTE DET SOM ÄR PROBLEMET!!!

Varför blir du arg när din chef beskriver dina goda sidor?

Kan det ligga något i att du ställer för stora krav på dig själv? På vad du kan göra gör patienterna?
Jag säger inte att det är en hel sanning, men en del i hur man upplever arbetet hänger samman med hur man önskar att det skulle fungera och en känsla av att inte räcka till det som vore det bästa. Många personer har svårt att leva med att man gör ett sämre jobb än man kunde - och där försämringen beror på yttre faktorer som konkurrerande arbetsuppgifter.

Det är vanligt med knäpp schemaläggning där vilan mellan två arbetspass blir kort. Lagen säger ett visst antal timmars dygnsvila - beroende på var dygnsbrytet är konstruerat (inte vid midnatt i alla fall) kan det innebära att kort tid mellan arbetspassen är fullt lagligt.
Jag hör många SSK beskriva just den situationen: först kvällspass sedan dagen därpå morgonpass.

Företagshälsovården låter som en rimlig behandlare, även om du beskriver att det krånglar privat också.

 

[anonym00000]

Varför blir du arg när din chef beskriver dina goda sidor?

Kan det ligga något i att du ställer för stora krav på dig själv? På vad du kan göra gör patienterna?
Jag säger inte att det är en hel sanning, men en del i hur man upplever arbetet hänger samman med hur man önskar att det skulle fungera och en känsla av att inte räcka till det som vore det bästa. Många personer har svårt att leva med att man gör ett sämre jobb än man kunde - och där försämringen beror på yttre faktorer som konkurrerande arbetsuppgifter.

Det är vanligt med knäpp schemaläggning där vilan mellan två arbetspass blir kort. Lagen säger ett visst antal timmars dygnsvila - beroende på var dygnsbrytet är konstruerat (inte vid midnatt i alla fall) kan det innebära att kort tid mellan arbetspassen är fullt lagligt.
Jag hör många SSK beskriva just den situationen: först kvällspass sedan dagen därpå morgonpass.

Företagshälsovården låter som en rimlig behandlare, även om du beskriver att det krånglar privat också.

Jag blir arg för att det känns som han lägger över allt på mig. Att det bara är mina egna krav som är problemet. Jag vill ju göra ett bra jobb och det är klart att det är en del i problemet. Men inte bara. Det är inte mitt fel att jag jobbar 7 dagar i sträck. Övertid, överbeläggningar, "för sjuka" patienter som kväver mer avancerad vård än vi kan ge på min avdelning, det har med organisationen att göra.

Och det är klart att schemat är lagligt. Men det är lite av problemet.