Utmattningssyndrom - hur lever ni med det?

[Inte_Ung]

Jag är inte jättebra på detta men iom att jag jobbat rätt lite detta året/stämplat resten + kommer troligtvis inte hinna jobba nått mer innan jag går hem på mammaledighet så blir min SGI väldigt låg och därav kommer jag få grundbeloppet på 250:-/dag. Jag pratade med en handläggare på FK i fredags och det var det svaret som jag fick.

Så tråkigt.
Jag hade för mig att man behöll sitt SGI medan man stämplade.

 

[Sonic76]

Jag vet inte, på sätt och vis så skäms jag över att jag inte klarar av att jobba för det känns så slappt. Fel tänk jag vet men ibland halkar jag in på destruktiva tankar. Jag försöker bryta dom och tänka att just nu är det såhär, det kommer bli bra i slutändan! Oftast går det bra dock inte alltid.

Jag håller helt med dig om energitjuvar! Man känner verkligen vilka i vänskapakretsen som tar mer än de ger och jag har gallrat en hel del. Just nu är mitt umgänge inte jättestort men jag umgås med de som jag trivs med och där jag känner att jag kan vara mig själv.

Dom familjemedlemmar som jag kan känna är "dömande" tror jag mer är oförstående än nåt annat egentligen. Eftersom de aldrig haft dessa problem så förstår dom inte vad felet är. Det är ju vara att bita ihop och jobba, leva på bidrag är ju inget riktigt liv, det är viktigt att bidra till samhället osv... visst visst jag hade väldigt gärna haft ett heltidsjobb så att jag också kunde ha en vettig lön och ha råd att göra saker men uppenbarligen så klarar jag inte av det i nuläget, så enkelt är det!

Just det är att inte kunna jobba är ju en stress i sig. Jag längtar efter att kunna jobba och träffa människor och få lön, men samtidigt får jag panik av att tänka på att sköta och ha ansvar för ett arbete. Har ju en krånglande höft med som ställer till det, men ska försöka få börja arbetsträna efter nyår och se hur det går.

 

[Fraggel_Tess]

Just det är att inte kunna jobba är ju en stress i sig. Jag längtar efter att kunna jobba och träffa människor och få lön, men samtidigt får jag panik av att tänka på att sköta och ha ansvar för ett arbete. Har ju en krånglande höft med som ställer till det, men ska försöka få börja arbetsträna efter nyår och se hur det går.

Ja, att inte kunna jobba är verkligen en stress. Har fått en mindre härlig muskelfästesinflammation som i princip gör högerarmen värdelös. Behöver jag säga hur mycket jag velar in i det sista för att jag förhoppningsvis ska kunna jobba och sen blir det till att vara hemma - värsta energitjuven!!!

 

[Squie]

Jag vet inte, på sätt och vis så skäms jag över att jag inte klarar av att jobba för det känns så slappt. Fel tänk jag vet men ibland halkar jag in på destruktiva tankar. Jag försöker bryta dom och tänka att just nu är det såhär, det kommer bli bra i slutändan! Oftast går det bra dock inte alltid.

Jag håller helt med dig om energitjuvar! Man känner verkligen vilka i vänskapakretsen som tar mer än de ger och jag har gallrat en hel del. Just nu är mitt umgänge inte jättestort men jag umgås med de som jag trivs med och där jag känner att jag kan vara mig själv.

Dom familjemedlemmar som jag kan känna är "dömande" tror jag mer är oförstående än nåt annat egentligen. Eftersom de aldrig haft dessa problem så förstår dom inte vad felet är. Det är ju vara att bita ihop och jobba, leva på bidrag är ju inget riktigt liv, det är viktigt att bidra till samhället osv... visst visst jag hade väldigt gärna haft ett heltidsjobb så att jag också kunde ha en vettig lön och ha råd att göra saker men uppenbarligen så klarar jag inte av det i nuläget, så enkelt är det!

Du HAR ett jobb. Jobbet att bli frisk. Det är ett 24/7-arbete (24h om dygnet, 7dgr i veckan) där det inte ingår någon semester.

De dömande som du pratar om, för mig är det energitjuvar även det. Man behöver inte hamna i träsket att hela tiden försöka förklara, förminska sig själv, etc utan man kan välja bort även familjemedlemar.

 

[SummerBreeze]

Så tråkigt.
Jag hade för mig att man behöll sitt SGI medan man stämplade.

Iom att jag jobbat timmar och stämplat pararellt så pass länge så tog mina stämpeldagar slut nu i höst. Nu är jag med i jobb och utvecklingsgarantin och får aktivitetdstöd från FK. Är kanske det som påverkar SGIn såpass mycket kanske. Ja det är lite trist, det får bli en del pusslande för att få ekonomin att räcka till.

 

[SummerBreeze]

Just det är att inte kunna jobba är ju en stress i sig. Jag längtar efter att kunna jobba och träffa människor och få lön, men samtidigt får jag panik av att tänka på att sköta och ha ansvar för ett arbete. Har ju en krånglande höft med som ställer till det, men ska försöka få börja arbetsträna efter nyår och se hur det går.

Verkligen! Samtidigt kan det vara stressigt när man får ett mastigt schema framför sig, det kan iaf få mig att tänka hjälp! Men man vill ju komma ut, göra något vettigt och få lön, ja det är en balansgång!

Hoppas det funkar bra med arbetsträningen och gör så att du orkar lite mer och mer med tiden!

 

[SummerBreeze]

Du HAR ett jobb. Jobbet att bli frisk. Det är ett 24/7-arbete (24h om dygnet, 7dgr i veckan) där det inte ingår någon semester.

De dömande som du pratar om, för mig är det energitjuvar även det. Man behöver inte hamna i träsket att hela tiden försöka förklara, förminska sig själv, etc utan man kan välja bort även familjemedlemar.

Du har så rätt! Försöker bara banka in det i mitt huvud också

Absolut du har en poäng, det är väldigt energikrävande när man ska "förklara sig" varför man gör si eller så, det brukar bli så att är det mycket tjat så drar jag mig undan. Sen om man kan umgås och släppa fokuset på mig så går det bra, men en massa gnäll och oförstående dömande orkar jag inte med. En tanke är att jag nog måste vara tydligare på att säga ifrån, sätta en gräns för vad som faktiskt inte är okej!

 

[Tass]

Så tråkigt.
Jag hade för mig att man behöll sitt SGI medan man stämplade.

Så fort som någon blir arbetslös så sänks SGI till det man har som arbetslöshetsersättning, t ex a-kassa.

 

[ainasoja]

Det är helt galet hur miljön omkring en kan påverka så otroligt mycket! Efter en tur på stan eller i ett shoppingcenter så behöver jag också vila hjärnan. Ibland när det varit väldigt mycket intryck eller stress så behöver jag gå in i sovrummet, släcka lampan och bara vila en stund för att sen kunna vara en trevlig människa igen

Öronproppar är underbart när man shoppar!

 

[Squie]

Du har så rätt! Försöker bara banka in det i mitt huvud också

Absolut du har en poäng, det är väldigt energikrävande när man ska "förklara sig" varför man gör si eller så, det brukar bli så att är det mycket tjat så drar jag mig undan. Sen om man kan umgås och släppa fokuset på mig så går det bra, men en massa gnäll och oförstående dömande orkar jag inte med. En tanke är att jag nog måste vara tydligare på att säga ifrån, sätta en gräns för vad som faktiskt inte är okej!

Skriv en lapp o sätt vid en plats i ditt hem där du är ofta.

Skippa förklarandet, helt o hållet. Lättare sagt än gjort. Leverera bara "att så här är det" o så får folk ta det..eller inte. Lite tuffare, lite mer ego från dig och om dig själv. Det är inte helt dåligt att vara ego. Det är faktiskt rätt behagligt.

Håller helt med @ainasoja, öronproppar är super.

 

[SummerBreeze]

Skriv en lapp o sätt vid en plats i ditt hem där du är ofta.

Skippa förklarandet, helt o hållet. Lättare sagt än gjort. Leverera bara "att så här är det" o så får folk ta det..eller inte. Lite tuffare, lite mer ego från dig och om dig själv. Det är inte helt dåligt att vara ego. Det är faktiskt rätt behagligt.

Håller helt med @ainasoja, öronproppar är super.

Jo det låter enkelt, men av oförstående personer så kommer det ju ofta följdfrågor osv, då tycker jag det är svårt att vara tuff.

 

[Fossing]

Jag har läst igenom tråden nu och fått mycket pepp och tanke-tips! Just det här att "våga vara "lat"" är det svåraste för mig. Jag kan liksom inte motivera för mig själv att jag ska jobba halvtid och göra exakt noll saker hemma medan min sambo ska jobba heltid, sköta hemmet, mig och ibland även mina hästar. Samt då även höra på mitt gnäll över hur lite jag bidrar med... Det är inte han som klagar, utan jag! Man vill ju vara "duktig" liksom.

Men jag är "duktig" på jobbet 20 timmar i veckan och då slutar jag alltid alltid på minus. Jag gillar mina arbetsuppgifter, men upplägget på jobbet och schemat är inte alls anpassade efter mig. Om jag ska ändra på det måste jag erkänna för jobbet att jag har problem och det orkar jag inte. Än.

Resterande halvtid gör jag ingenting. Jag antar att jag skulle behöva gå till arbetsförmedlingen och bli inskriven där. Det har jag tänkt göra sedan i juni, men det händer inte. Jag kan ju inte bli sjukskriven från något eftersom jag inte gör något.

Har genomgått en utredning och har en mysig kombo av AD(H)D, autismspektrumtillstånd, GAD och som en följd av detta utmattningssyndrom.
Egentligen skulle jag behöva vila mer, göra mer roliga och avstressande saker och oroa mig mindre. All energi går åt till att orka jobba just nu och jag blir liksom inte bättre. I den verkliga världen måste tyvärr pengar cirkulera genom varje person så det blir ju svårt. Dessutom tror jag att jag skulle må ännu sämre om jag blev sjukskriven eftersom jag då verkligen skulle vara "lat"!

 

[Raderad medlem 19815]

Vad brukar man få för hjälp av vården och vilken typ av vård och behandling finnas att söka privat?

En god väns man är sjukskriven sedan 1,5 år, i början på 50% och därefter på heltid. Han har inte blivit bättre under den här tiden, snarare sämre. Han mer eller mindre ligger i sin säng dygnet runt och den enda hjälp han fått är förlängd sjukskrivning, dock nu för någon månad sedan hade han visst fått tid på en stressmottsgning men jag vet inte om han börjat gå där.

Kort sagt; vad finns det för råd kring och möjligheter till tillfrisknande?

 

[Squie]

Jo det låter enkelt, men av oförstående personer så kommer det ju ofta följdfrågor osv, då tycker jag det är svårt att vara tuff.

För mig handlade det mer om att värna om sin egen bubbla. Att aldrig låta någon komma in där som inte har minsta lilla rättighet att vara där. Min bubbla är min sfär av trygghet.

Det vanligaste frågan man får som människa är "Vad gör du?", dvs vad har du för jobb. Jag svarade alltid "mitt jobb är att bli frisk". Det räckte så. Vad jag minns så var det ingen som diskuterade eller argumenterade mot att det inte var ett jobb.

 

[SummerBreeze]

Jag har läst igenom tråden nu och fått mycket pepp och tanke-tips! Just det här att "våga vara "lat"" är det svåraste för mig. Jag kan liksom inte motivera för mig själv att jag ska jobba halvtid och göra exakt noll saker hemma medan min sambo ska jobba heltid, sköta hemmet, mig och ibland även mina hästar. Samt då även höra på mitt gnäll över hur lite jag bidrar med... Det är inte han som klagar, utan jag! Man vill ju vara "duktig" liksom.

Men jag är "duktig" på jobbet 20 timmar i veckan och då slutar jag alltid alltid på minus. Jag gillar mina arbetsuppgifter, men upplägget på jobbet och schemat är inte alls anpassade efter mig. Om jag ska ändra på det måste jag erkänna för jobbet att jag har problem och det orkar jag inte. Än.

Resterande halvtid gör jag ingenting. Jag antar att jag skulle behöva gå till arbetsförmedlingen och bli inskriven där. Det har jag tänkt göra sedan i juni, men det händer inte. Jag kan ju inte bli sjukskriven från något eftersom jag inte gör något.

Har genomgått en utredning och har en mysig kombo av AD(H)D, autismspektrumtillstånd, GAD och som en följd av detta utmattningssyndrom.
Egentligen skulle jag behöva vila mer, göra mer roliga och avstressande saker och oroa mig mindre. All energi går åt till att orka jobba just nu och jag blir liksom inte bättre. I den verkliga världen måste tyvärr pengar cirkulera genom varje person så det blir ju svårt. Dessutom tror jag att jag skulle må ännu sämre om jag blev sjukskriven eftersom jag då verkligen skulle vara "lat"!

Vilken jobbig rävsax du verkar sitta i! Hade jag varit du så hade jag ändå pratat med en läkare för att om ditt halvtidsjobb gör dig så utmattad att du inte mår bra och orkar göra sånt som ger dig energi dvs roliga saker på din fritid så känns ju jobbet inte helt rätt. Kanske skulle du gå ner ytterligare i tid eller vara sjukskriven helt en period bara. Dessutom så kan AF hjälpa dig på ert helt annat sätt om du har läkarintyg (men det kanske du redan har?).

Jag har pratat med en arbetspsykolog på AF som gjort en bedömning att jag har tillräckligt med problem för att få en kod, en kod som i sin tur gör att AF sätter mig i kö för att få hjälp av några som kallas SIUS. Av dessa så ska jag få hjälp att få ett jobb där AF går in och betalar en del av min lön, arbetsgivaren kommer att vara fullt insatt i hur jag funkar och jag kommer att få arbetsuppgifter utefter det.
En sån lösning kanske hade varit bra för dig också? Hör med AF om du kan få träffa en arbetspsykolog i så fall så gör hen en bedömning

 

[SummerBreeze]

För mig handlade det mer om att värna om sin egen bubbla. Att aldrig låta någon komma in där som inte har minsta lilla rättighet att vara där. Min bubbla är min sfär av trygghet.

Det vanligaste frågan man får som människa är "Vad gör du?", dvs vad har du för jobb. Jag svarade alltid "mitt jobb är att bli frisk". Det räckte så. Vad jag minns så var det ingen som diskuterade eller argumenterade mot att det inte var ett jobb.

Skratta inte nu, men om någon utomstående frågar vad jag jobbar med så säger jag att jag jobbar på ridskolan där jag har min häst... jag är ju ändå där jämt så det skulle kunna vara så... Jag lever nog i någon slags förnekelse

 

[Squie]

Skratta inte nu, men om någon utomstående frågar vad jag jobbar med så säger jag att jag jobbar på ridskolan där jag har min häst... jag är ju ändå där jämt så det skulle kunna vara så... Jag lever nog i någon slags förnekelse

Hur är det med acceptansen?

 

[Fraggel_Tess]

Jag kom på en sak till! Jag är inte så mycket för självhjälpsböcker men boken "Lär dig leva - Mindre Stress, Mer närvaro" är bra. Inget man läser från pärm till pärm. Ger dock ett gäng bra tips!

 

[Fossing]

Vilken jobbig rävsax du verkar sitta i! Hade jag varit du så hade jag ändå pratat med en läkare för att om ditt halvtidsjobb gör dig så utmattad att du inte mår bra och orkar göra sånt som ger dig energi dvs roliga saker på din fritid så känns ju jobbet inte helt rätt. Kanske skulle du gå ner ytterligare i tid eller vara sjukskriven helt en period bara. Dessutom så kan AF hjälpa dig på ert helt annat sätt om du har läkarintyg (men det kanske du redan har?).

Jag har pratat med en arbetspsykolog på AF som gjort en bedömning att jag har tillräckligt med problem för att få en kod, en kod som i sin tur gör att AF sätter mig i kö för att få hjälp av några som kallas SIUS. Av dessa så ska jag få hjälp att få ett jobb där AF går in och betalar en del av min lön, arbetsgivaren kommer att vara fullt insatt i hur jag funkar och jag kommer att få arbetsuppgifter utefter det.
En sån lösning kanske hade varit bra för dig också? Hör med AF om du kan få träffa en arbetspsykolog i så fall så gör hen en bedömning

Åh tack för att du svarade! Drömmen hade ju varit att vara helt sjukskriven ett tag för att verkligen VILA. Jag var ledig hela sommaren och första månaden låg jag bara i sängen, men sen orkade jag med lite mer, lite i taget. Sen började jag jobba och det blev genast mycket värre.
Och sedan gå tillbaka till jobbet med anpassade förutsättningar. Vi har flera trygghetsanställda (det är nog liknanande som din kod och SIUS antar jag??) på mitt jobb (gissa vilka jag jobbar bäst med haha!) så det är nog egentligen inga problem. Det hade säkert tillochmed varit uppskattat (att få en utbildad till ett minimum av kostnader hade nog ingen arbetsgivare sagt nej till). Men det är en lång och osäker väg dit! Och svår. Mina arbetskamrater har ingen aning. Mer än att jag har svårt för vissa saker.

Är du helt sjukskriven nu? Vad säger din arbetsgivare om att rehabilitera dig? Vilka arbetsuppgifter passar dig? (bara nyfiken, du behöver inte svara om du inte vill!)

 

[SummerBreeze]

Hur är det med acceptansen?

Ja det var ju det...