Här har vi också vabbat järnet sen årsskiftet, två omgångar feber var, först barn 1, två dagar senare barn två, dag fem skickas barn ett till förskolan och lagom till barn 2 är tillbaka blir den första sjuk igen. Och så vidare 😩. För stunden är de friska men de har haft hosta i fyra veckor ungefär, stundtals hostat så de kräkts på nätterna.
 
En av sönerna har kommit in i en otursperiod där han stukat knäskålen, varit på akuten, brännskada osv. Sen tillkommer ett barn som också behöver vara hemma ibland av medicinska skäl och sen ett förskolebarn på dryga 2 år där alla hostar och kladdar på varandra. Så jodå vab blir det mycket av :rofl: :cautious:
 
Vi var hemma två veckor i december för att tvååringen åkte på lunginflammation, gick sen fyra dagar på fsk och sen dubbelsidig öroninflammation. Då tog vi vab en vecka sen blev det ett jullov till 8/1.
Då fick han höstblåsor men gick över snabbt och över helg så krävdes bara två vabdagar iaf.
Sen har det gått bra men nu har han fått ögoninflammation, han var ledig med pappa i fredags och då började det synas och det är mkt gegg nu och ögonen svullna så blir nog vab mån och tisdag iaf! Suck.
 
Usch. Knappt näsan ovanför ytan här just nu. Ingen ljusning med min egen sjuka, alldeles för lite sömn, uppe vid 4.30. Rastlösa och ledsna barn. Vi försöker hitta en strategi för att klara den här dagen. Jag ska försöka sova lite på övervåningen själv när det går. Maken som mår lite bättre ska försöka komma ut och få lite luft. Jag vill bara ringa mamma och be henne rädda mig, men med barnen sjuka kan man ju inte ta hjälp heller. Usch nej nu är det inte roligt. Ska ringa VC i morgon och be dem kolla på mitt öra.
 
Usch. Knappt näsan ovanför ytan här just nu. Ingen ljusning med min egen sjuka, alldeles för lite sömn, uppe vid 4.30. Rastlösa och ledsna barn. Vi försöker hitta en strategi för att klara den här dagen. Jag ska försöka sova lite på övervåningen själv när det går. Maken som mår lite bättre ska försöka komma ut och få lite luft. Jag vill bara ringa mamma och be henne rädda mig, men med barnen sjuka kan man ju inte ta hjälp heller. Usch nej nu är det inte roligt. Ska ringa VC i morgon och be dem kolla på mitt öra.
Är ngt av barnen mer friska? Tänker om mamma kan komma och roa ett eller två barn utomhus en sväng?
 
Usch. Knappt näsan ovanför ytan här just nu. Ingen ljusning med min egen sjuka, alldeles för lite sömn, uppe vid 4.30. Rastlösa och ledsna barn. Vi försöker hitta en strategi för att klara den här dagen. Jag ska försöka sova lite på övervåningen själv när det går. Maken som mår lite bättre ska försöka komma ut och få lite luft. Jag vill bara ringa mamma och be henne rädda mig, men med barnen sjuka kan man ju inte ta hjälp heller. Usch nej nu är det inte roligt. Ska ringa VC i morgon och be dem kolla på mitt öra.

Jag har länge funderat på varför jag blir så påverkad av dina inlägg av hur tufft ni har det. Idag slog det mig; det är precis så min känsla var i flera år och du sätter så fina ord på det. Detta är vardag för många, och det behöver uppmärksammas hur det kan se ut för många utan pekpinnar om si eller så. Att stötta varandra istället för att nedvärdera :heart
 
Jag har länge funderat på varför jag blir så påverkad av dina inlägg av hur tufft ni har det. Idag slog det mig; det är precis så min känsla var i flera år och du sätter så fina ord på det. Detta är vardag för många, och det behöver uppmärksammas hur det kan se ut för många utan pekpinnar om si eller så. Att stötta varandra istället för att nedvärdera :heart

Tack snälla för dina fina ord. Själv tampas jag med så många känslor om att vi är de enda som känner såhär. Vi är vuxna, vanligtvis friska, fullt normalbegåvade människor som har två småbarn. Hur svårt ska det vara? Var och varannan människa gör ju det här. Har det alltid varit såhär, genom evolutionen? Eller har vi gjort det svårt för oss i ett modernt samhälle? Eller är det bara jag som är ovanligt vek helt enkelt?

Det är ju inte alltid såhär, såklart, måste jag förtydliga eftersom det ibland känns som att jag missförstås. Vi har lättare dagar, vi har roligt och mysigt tillsammans. Det är mycket kärlek och känslor åt alla håll. Men visst är det väldigt slitsamt just nu. Jag pratade med en vän igår som just nu är helt knäckt över vardagen med en 4-åring och en 1,5-åring. Jag har aldrig upplevt att hon pratat så innan, men just nu går hon på knäna så jag blev lite överraskad. Kanske är det lite så, att det går i faser.
 
Tack snälla för dina fina ord. Själv tampas jag med så många känslor om att vi är de enda som känner såhär. Vi är vuxna, vanligtvis friska, fullt normalbegåvade människor som har två småbarn. Hur svårt ska det vara? Var och varannan människa gör ju det här. Har det alltid varit såhär, genom evolutionen? Eller har vi gjort det svårt för oss i ett modernt samhälle? Eller är det bara jag som är ovanligt vek helt enkelt?

Det är ju inte alltid såhär, såklart, måste jag förtydliga eftersom det ibland känns som att jag missförstås. Vi har lättare dagar, vi har roligt och mysigt tillsammans. Det är mycket kärlek och känslor åt alla håll. Men visst är det väldigt slitsamt just nu. Jag pratade med en vän igår som just nu är helt knäckt över vardagen med en 4-åring och en 1,5-åring. Jag har aldrig upplevt att hon pratat så innan, men just nu går hon på knäna så jag blev lite överraskad. Kanske är det lite så, att det går i faser.
Jag har såklart inga barn, men min gissning är att jag tror att det varit så länge, men att människor är mycket mindre ensamma i det nu, eftersom att det är mer okej att prata om att det är jobbigt.
 
Tack snälla för dina fina ord. Själv tampas jag med så många känslor om att vi är de enda som känner såhär. Vi är vuxna, vanligtvis friska, fullt normalbegåvade människor som har två småbarn. Hur svårt ska det vara? Var och varannan människa gör ju det här. Har det alltid varit såhär, genom evolutionen? Eller har vi gjort det svårt för oss i ett modernt samhälle? Eller är det bara jag som är ovanligt vek helt enkelt?

Det är ju inte alltid såhär, såklart, måste jag förtydliga eftersom det ibland känns som att jag missförstås. Vi har lättare dagar, vi har roligt och mysigt tillsammans. Det är mycket kärlek och känslor åt alla håll. Men visst är det väldigt slitsamt just nu. Jag pratade med en vän igår som just nu är helt knäckt över vardagen med en 4-åring och en 1,5-åring. Jag har aldrig upplevt att hon pratat så innan, men just nu går hon på knäna så jag blev lite överraskad. Kanske är det lite så, att det går i faser.

Såklart det förekommer bra dagar och mysiga stunder även i dessa tuffa tider och faser. Jag tror att det är så många faktorer som påverkar och att det inte handlar just om att man är 'ovanligt vek'. Jag tror även att det varit ett ämne långt tillbaka men det tystats ner i en tystnadskultur för att inte bli anklagad, ifrågasatt osv vilket jag upplever blir bekräftat av sociala medier där många föräldrar framställer sitt liv som skimrande rosa moln med uttrycket "lugna barn beror på lugna föräldrar". Min erfarenhet som mamma i 19 år och fyra barn är att det är inte så lätt eftersom barn är individer och vi föräldrar bär på olika bagage.

Ser jag enbart på mig själv så är återhämtning och avlastning två faktorer som ökar mitt tålamod och ork, men det är också två faktorer som inte går att lösa mer än att jag har mina barn varann vecka (eftersom vi är skilda och barnen bor hos båda föräldrarna).
 
Senast ändrad:
Vi har haft magsjuka sju gånger sen november. Dottern har varit den stora magneten och hon följs nu upp av specialist då hennes infektionsvärden i tarmen inte sjunker. Storebror fick två omgångar och vi föräldrar har klarat oss samtliga gånger tack och lov.

Sonen fick åka ambulans för sin krupp för tre veckor sen, han blev alldeles blå.
I veckan fick han ett anfall till som vi med isglass och frisk luft lyckades häva, men han har fått vara hemma och har nu fått en kortisoninhalator.
Igår blev han helt plötsligt otröstligt ledsen, bara grät och ville åka hem från pizzakvällen hos mormor och morfar, då är man dålig.
Fick en tid på helgmottagningen och i väntrummet sprack hans trumhinna, så antibiotika nu fem dagar. Smärtan försvann tack och lov nästan direkt den spruckit 🙏🏼

Börjar bli lite less nu. Framförallt på magsjuka 🙃
 
Såklart det förekommer bra dagar och mysiga stunder även i dessa tuffa tider och faser. Jag tror att det är så många faktorer som påverkar och att det inte handlar just om att man är 'ovanligt vek'. Jag tror även att det varit ett ämne långt tillbaka men det tystats ner i en tystnadskultur för att inte bli anklagad, ifrågasatt osv vilket jag upplever blir bekräftat av sociala medier där många föräldrar framställer sitt liv som skimrande rosa moln med uttrycket "lugna barn beror på lugna föräldrar". Min erfarenhet som mamma i 19 år och fyra barn är att det är inte så lätt eftersom barn är individer och vi föräldrar bär på olika bagage.

Ser jag enbart på mig själv så är återhämtning och avlastning två faktorer som ökar mitt tålamod och ork, men det är också två faktorer som inte går att lösa mer än att jag har mina barn varann vecka (eftersom vi är skilda och barnen bor hos båda föräldrarna).

Håller helt med. Även med samma individer så är det ju olika beroende på ålder, faser, eller bara vilken vecka eller dag det är. Man vet aldrig vad andra går igenom eller vilka förutsättningar de har så en bör vara ödmjuk. Det gäller ju inte bara föräldraskapet utan överlag.
 
Minimalt med vab i år, en dag. Men med alla magsjukor typ överallt förväntar jag mig att det blir fler dagar.
Och med vår förskolas 72 timmars karens på magsjuka, oavsett vem i familjen som har det så förväntar jag mig många dagar :(.

Jobbigt med 72h men samtidigt är det nog bra, hade behövts hos oss just nu. Då kanske de som fular med 48h i alla fall håller hemma barnen i 48 h😅

Däremot är ju frågan om de kan kräva det om bara ni vuxna är sjuka? Vuxna är rekommenderade att stanna hemma ett kräkfritt dygn. Det finns ju inte underlag för varken sjukskrivning eller vab i 72 h om alla är friska.
 
Usch. Knappt näsan ovanför ytan här just nu. Ingen ljusning med min egen sjuka, alldeles för lite sömn, uppe vid 4.30. Rastlösa och ledsna barn. Vi försöker hitta en strategi för att klara den här dagen. Jag ska försöka sova lite på övervåningen själv när det går. Maken som mår lite bättre ska försöka komma ut och få lite luft. Jag vill bara ringa mamma och be henne rädda mig, men med barnen sjuka kan man ju inte ta hjälp heller. Usch nej nu är det inte roligt. Ska ringa VC i morgon och be dem kolla på mitt öra.

Jag kommer ihåg för ganska precis ett år sen när alla var sjuka i en fruktansvärd influensa. Jag var på gränsen att behöva sjukintyg för dag 8, aldrig någonsin hänt i mitt liv för influensa.

Barnen började först med en intensiv magsjuka som sen övergick i feber, vi vuxna hade hög feber i en veckan. Jag var helt slut, helammade ettåringen som vägrade äta något annat pga sjukdom, åt knappt själv så bara det gjorde mig slut och så 39-40 graders feber på det.

Vid ett tillfälle satt jag och bölade med ettåringen i knäet och sjöng "klappa händerna när du är riktigt glad". Det sammanfattar den veckan bra! Fy fan.

När jag kom till vc och tog snabbsänkan bölade jag igen när sköterskan konstaterade att "ja ni har nog haft en helvetesvecka".

Det är inte lätt att vara sjuk och ta hand om barn. Speciellt inte sjuka barn som kräver extra av en när man knappt orkar med kvartsfart.
 
Vi har haft magsjuka sju gånger sen november. Dottern har varit den stora magneten och hon följs nu upp av specialist då hennes infektionsvärden i tarmen inte sjunker. Storebror fick två omgångar och vi föräldrar har klarat oss samtliga gånger tack och lov.

Sonen fick åka ambulans för sin krupp för tre veckor sen, han blev alldeles blå.
I veckan fick han ett anfall till som vi med isglass och frisk luft lyckades häva, men han har fått vara hemma och har nu fått en kortisoninhalator.
Igår blev han helt plötsligt otröstligt ledsen, bara grät och ville åka hem från pizzakvällen hos mormor och morfar, då är man dålig.
Fick en tid på helgmottagningen och i väntrummet sprack hans trumhinna, så antibiotika nu fem dagar. Smärtan försvann tack och lov nästan direkt den spruckit 🙏🏼

Börjar bli lite less nu. Framförallt på magsjuka 🙃

Åh fy tusan 🥹 Känner med er.
 

Liknande trådar

Hundhälsa Min 10-åriga dvärgpinscher hanterar inte sitt nya liv i småbarnsfamilj så väl, utan visar tecken på stress. Han är skrälligare än...
2
Svar
23
· Visningar
2 824
Senast: Lingon
·
  • Artikel
Dagbok Har svårt att klura ut vad som är bra för mig och vad som är rimligt, så jag skriver ned mina funderingar för att se om det blir...
2 3
Svar
44
· Visningar
8 049
Senast: Dimmoln
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 421
Senast: alazzi
·
Kropp & Själ Jag håller på att bli tokig... I torsdags var jag i stallet och det fullkomligt kryllade av knott, kände att de va i håret och kröp...
Svar
19
· Visningar
2 052

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Guldfasanerna
  • Valp 2024
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp