Vad är en normal relation?

Miina

Trådstartare
Ska se om ni kan hjälpa mig att få lite perspektiv i mitt liv. Varning för novellångt inlägg!

Har sista året stundvis känt en stor längtan till stora förändringar i mitt liv. Min partner är min första kärlek och är den enda mannen som jag har haft en kärleksrelation med. Vi bor i ett hus vi köpte för ett par år sedan och har det ganska bra tror jag. Lite småtjafs som nog alla har, ofta om att jag känner att jag inte får den kärlek som jag själv försöker ge. Han är inte pussig/kramig mot mig, och han tycker ibland att jag är "för på" då jag gärna ligger omslingrad i soffa och säng. Han måste alltid vara igång, fixar och rensar och har svårt att bara vara vi. Jag kommer från en trasslig uppväxt och har tidigare haft svårt att ge fullt i oss då jag nog har förväntat mig att alla relationer ska skita sig tillslut, så vi har nog varit på samma plan tidigare.

Detta är något som jag känner börjar bli ett problem. Jag längtar så mkt efter att vi någon gång när vi är lediga en dag, skulle kunna ligga i soffan och se film och äta gott och bara vara vi. Att han ska titta på mig och se mig. Vi har alltid haft ett bra sexliv, men det händer idag så sällan då han alltid vill träna innan jobbet och därför vill sova tidigt. Fram tills dess är det alltid bilfix, städa, vänner eller hans musikintresse som han vill göra. När jag försöker prata om det så blir han upprörd, undrar om jag hotar med att göra slut och blir arg. Nästa dag har han ågren och är lite gullig och sen är saker som vanligt igen.

Hans ilska är något annat som förstört mkt. Han har misshandlat sitt ex som ung ungdom och i början av våran relation så gick saker tufft till. Han kunde knuffa runt mig i lägenheten, ge mig lavetter, ta tag i mig så jag fick ordentliga blåmärken, skrika, ta stryptag och massa skit. Idag hade jag aldrig accepterat det utan självklart lämnat honom, men då tyckte jag alltid det var mitt fel. Han hatade sig själv för sina handlingar och jobbade med sig själv. Är nog 4-5 år sedan han blev fysisk, men han kan kasta saker omkring sig och fortfarande bli väldigt arg, även om det är mer sällan.

Jag längtar ibland väldigt mkt efter att vara själv. Känner att iom. min uppväxt och han har jag fått växa upp för fort här i livet. Får ofta ångest och panik på livet. Jag undrar ibland hur det skulle vara att gå på date med andra killar. Samtidigt som mitt liv idag (han har förändrats, på riktigt) är tryggt och trevligt och det kanske bara är jag som har kollat för mkt på amerikanska romantiska filmer? Är jag låg undrar jag vad meningenmed livet är. Har tidigare snuddat på att vara självdestruktivoch tankarna kommer ibland tillbaka, - då kanske han skulle bry sig och älska mig mer.

Vi har pratat om paus, men allt känns så kompl. när det är hus med i bilden. Vi bor i en liten ort och jag undrar vad som skulle hända med allt. Hans familj och släkt, gemensamma vänner. Det känns allt så komplicerat och jag är rädd att jag ska ångra mig. Han känner mig bättre än någon annan och det är så många år vi har varit tillsammans..

Ja, jag vet inte vad jag själv tycker eller tror. Men jag är 25 år och känner mig mera som 40 och att hela min ungdom har passerat. Eller söker jag bara efter vad som finns på andra sidan staketet?
 
Du är 25 och säger ni att det är många år ni varit tillsammans.
Nej det är det inte - såvida ni inte blev ihop på lekis.

Du är UNG och lever i en relation som du inte mår bra av.
Trygghet och gammal vana är inte skäl nog för en kärleksrelation!! Inte hus och grannar och släkt heller.
 
Ska se om ni kan hjälpa mig att få lite perspektiv i mitt liv. Varning för novellångt inlägg!

Har sista året stundvis känt en stor längtan till stora förändringar i mitt liv. Min partner är min första kärlek och är den enda mannen som jag har haft en kärleksrelation med. Vi bor i ett hus vi köpte för ett par år sedan och har det ganska bra tror jag. Lite småtjafs som nog alla har, ofta om att jag känner att jag inte får den kärlek som jag själv försöker ge. Han är inte pussig/kramig mot mig, och han tycker ibland att jag är "för på" då jag gärna ligger omslingrad i soffa och säng. Han måste alltid vara igång, fixar och rensar och har svårt att bara vara vi. Jag kommer från en trasslig uppväxt och har tidigare haft svårt att ge fullt i oss då jag nog har förväntat mig att alla relationer ska skita sig tillslut, så vi har nog varit på samma plan tidigare.

Detta är något som jag känner börjar bli ett problem. Jag längtar så mkt efter att vi någon gång när vi är lediga en dag, skulle kunna ligga i soffan och se film och äta gott och bara vara vi. Att han ska titta på mig och se mig. Vi har alltid haft ett bra sexliv, men det händer idag så sällan då han alltid vill träna innan jobbet och därför vill sova tidigt. Fram tills dess är det alltid bilfix, städa, vänner eller hans musikintresse som han vill göra. När jag försöker prata om det så blir han upprörd, undrar om jag hotar med att göra slut och blir arg. Nästa dag har han ågren och är lite gullig och sen är saker som vanligt igen.

Hans ilska är något annat som förstört mkt. Han har misshandlat sitt ex som ung ungdom och i början av våran relation så gick saker tufft till. Han kunde knuffa runt mig i lägenheten, ge mig lavetter, ta tag i mig så jag fick ordentliga blåmärken, skrika, ta stryptag och massa skit. Idag hade jag aldrig accepterat det utan självklart lämnat honom, men då tyckte jag alltid det var mitt fel. Han hatade sig själv för sina handlingar och jobbade med sig själv. Är nog 4-5 år sedan han blev fysisk, men han kan kasta saker omkring sig och fortfarande bli väldigt arg, även om det är mer sällan.

Jag längtar ibland väldigt mkt efter att vara själv. Känner att iom. min uppväxt och han har jag fått växa upp för fort här i livet. Får ofta ångest och panik på livet. Jag undrar ibland hur det skulle vara att gå på date med andra killar. Samtidigt som mitt liv idag (han har förändrats, på riktigt) är tryggt och trevligt och det kanske bara är jag som har kollat för mkt på amerikanska romantiska filmer? Är jag låg undrar jag vad meningenmed livet är. Har tidigare snuddat på att vara självdestruktivoch tankarna kommer ibland tillbaka, - då kanske han skulle bry sig och älska mig mer.

Vi har pratat om paus, men allt känns så kompl. när det är hus med i bilden. Vi bor i en liten ort och jag undrar vad som skulle hända med allt. Hans familj och släkt, gemensamma vänner. Det känns allt så komplicerat och jag är rädd att jag ska ångra mig. Han känner mig bättre än någon annan och det är så många år vi har varit tillsammans..

Ja, jag vet inte vad jag själv tycker eller tror. Men jag är 25 år och känner mig mera som 40 och att hela min ungdom har passerat. Eller söker jag bara efter vad som finns på andra sidan staketet?

Amatörrådgivaren säger att ni ska ta paus för att båda två ska få veta om ni vill fortsätta tillsammans. Vill ni båda verkligen det så kommer valet om en tid att vara tryggt och ni kommer att ha möjlighet att starta om med mindre bagage.

Praktiska problem är till för att lösas.
 
Ja, är det bara praktiska problem som vad ni ska lägga er gemensamma tid på kan ni säkert hitta en lösning. Men mår du bra av relationen? Har ni roligt tillsammans?
 
Än om du inte har så roligt nu så tycker jag inte det låter som om det är kört. Testa att få med honom på en liten helgkurs i samlevnad eller något sådant. Han har liksom stängt till runt sitt jag och du knackar på men han vill helst inte öppna. Men ni har gamla, inre sår båda två och jag önskar ni kunde se på varandra med den ömhet som man känner då någon man älskar behöver skydd och hjälp. Funkar bara om det är ömsesidigt för annars leder det till att den ena stannar i sin utveckling och förblir som en barnunge på de skadade områdena och den andre kan bli mer som en förälder än en man/hustru.
 
Jag har, utifrån det du skriver, svårt att se vad han tillför ditt liv. Jag tycker inte att du ska skriva ner din längtan och dina önskemål med att du kanske tittat på för många romantiska filmer, det du skriver att du önskar ser jag personligen som absolut grundläggande saker och inget överdrivet romantiskt eller speciellt.

Skulle du ha valt den man du är med idag med de önskemål och preferenser du faktiskt har innerst inne? Jag har inga illusioner om att vara med min karl resten av livet, sånt kan man aldrig veta, men hittills har det inte funnits en enda dag då jag inte utan tvekan hade valt honom före alla andra.
 
För det första - glöm det där att han skulle bry sig mer om dig om du blev självdestruktiv. Du kan möjligen sätta på honom kedjor och bojor på det viset, men känslomässigt kommer du att driva honom ifrån dig.

För det andra - jag tycker att ett bra förhållande är när man dels är attraherade av varandra, och dels vill varandra väl och visar det i ord och handling. I ett bra förhållande får man varandra att känna sig kloka, vackra och sexiga. Man coachar varandra och tar hand om varandra när livet är tungt eller pysslar om varandra när man är sjuka. Och man skapar tid för varandra. Det tycker jag är några saker som kännetecknar ett bra förhållande.
 
Jag tror att han behöver mer hjälp hos exempelvis psykolog/terapeut, att ta sig ur den ilskan och det våldet låter svårt att göra själv i en handvändning. Kanske är det därför han isolerat sig känslomässigt?

Det låter ju som om han bara är ihop med dig för att det är bekvämt, och du vill ha något mer. Det låter rätt "dött" känslomässigt, och frågan är om det inte vore vettigt att ta en paus?

Jag är till vissa delar i samma sits som dig, jag är ung men känner mig gammal, har varit ihop med samma person sen jag var arton, ibland funderar man ju på om gräset inte är grönare på andra sidan men å andra sidan älskar vi varandra så otroligt mycket, vi vill fortfarande knappt vara ifrån varandra, saknar varandra så fort vi är borta, älskar att sitta omslingrade i soffan, vi är tydliga med att tala om för varandra hur mycket vi betyder osvosv. Jag behöver mycket kärlek och trygghet, och hade jag inte fått det hade jag inte varit med honom. För mig är det det absolut viktigaste, att få kärlek och trygghet och känna sig älskad och behövd. Hade jag inte fått det hade jag nog avslutat. Då kan jag lika bra bo med en kompis.
 
Separera, bli särbos ett tag och om kärleken finns kvar till varandra efter ett par månader så är det äkta och man fortsätter eller så gör den inte det och då var det dags att ta tag i sitt liv. Var i liknande situation själv vid samma ålder. Kärleken fanns inte kvar och jag gick vidare till mitt liv och till den jag är idag. Tro på dig själv :heart!
 
Slösa inte bort ditt liv på att må dåligt och att vara missnöjd. Ett hus går att sälja och det går sedan att köpa ett nytt om man vill ha ett hus igen, men din tid och ditt mående går inte att köpa nytt.... Man ska inte vara ihop för att det är praktiskt och/eller ekonomiskt, man ska vara ihop för att man älskar och bryr sig om varandra.
 
Jag längtar ibland väldigt mkt efter att vara själv. Känner att iom. min uppväxt och han har jag fått växa upp för fort här i livet. Får ofta ångest och panik på livet. Jag undrar ibland hur det skulle vara att gå på date med andra killar. Samtidigt som mitt liv idag (han har förändrats, på riktigt) är tryggt och trevligt och det kanske bara är jag som har kollat för mkt på amerikanska romantiska filmer?

Det finns ingen motsättning här. Det kan både vara så att du är i en otillräcklig relation och att du har orealistiska romantiska drömmar. I båda fallen är vad du behöver att tänka igenom vad du vill ha i ditt liv, och hur du ska nå dit. Realistiskt.

Rent allmänt skulle jag säga att du aldrig ska förlita dig på att någon annan ska förändras, behöver din situation förändras är det upp till dig. Men gör klart för dig själv först och främst vad din situation faktiskt är (skygglappar av!), och sedan hur du vill att den ska vara.

Är jag låg undrar jag vad meningenmed livet är. Har tidigare snuddat på att vara självdestruktivoch tankarna kommer ibland tillbaka, - då kanske han skulle bry sig och älska mig mer.

Det här är helt bedrövligt. Både för vad det säger om ditt mående (gör något åt det, sådant blir inte bättre av sig själv), och ert förhållande/din syn på ert förhållande.

Vad betyder det för dig att du har de här tankarna? Vad är det du känner när du tänker så? Hur ser du på de här tankarna när du inte mår dåligt? (Är de verkligen borta då?) Är de ett symptom på något eller är de problemet i sig själv? Hur känner du inför vad det säger om ert förhållande, att du överväger att skada dig själv för att påverka det? Hur ser du på att du vill/måste ta till sådana saker för att nå fram till din partner? Hur ser du på framtiden genom dessa tankar? Hur ser du på framtiden över huvud taget? Osv...

Det är sorgligt att läsa ditt inlägg. Det är ju positivt att det blivit bättre än det en gång var(!!!), men det är inte en värdefull mätare på hur det är nu ändå. "Det kunde vara värre" duger inte. Hur du än går vidare, satsa på att få det bättre!
 
Tycker inte att det verkar som att din relation är sund. Ingen ska behöva fundera på att skada sig själv för att få mer uppmärksamhet av partnern.

Dessutom är det ALDRIG okej att skrämma sin partner eller vara våldsam (mot personer eller saker). Det kanske känns som att det inte är farligt alls eftersom han handgripligen fysiskt misshandlade dig tidigare men det är ALDRIG okej.

Häng inte kvar av gammal vana eller för "vad ska andra tycka". Ingen ålder är för gammal för att ta sig ur ett förhållande en inte trivs i. Det kommer vara jobbigt och jättetufft i början men det är värt det. Och om du fortfarande känner att det är honom du väljer efter du testat på att vara själv (och verkligen gett dig chansen att landa i att vara ensam, jag menar >1 år) så kan ni ju försöka igen.
 
Hur känner du när han blir så arg att han kastar saker? Jag förklarade för ett tag sedan att jag tycker att det är obehagligt när min sambo slamrar i skåp och lådor när han blir arg. Han har aldrig någonsin varit i närheten av att ta hårt i mig men jag ogillar det ändå. Det slutade han med omgående.

Det låter inte som att du är helt nöjd med relationen och jag stämmer in i att du kanske ska fundera på att separera. Livet är för kort för att kastas bort på saker som inte gör en lycklig.
 
Känner igen mig massor i det du skriver! Inte i allt, men just den biten med att vara i en relation man egentligen inte alls trivs i, mest bara för att det är bekvämt och okej, inte mer än så.

Jag blev tillsammans med mitt ex när jag var 17, vi köpte hus på en mindre ort när jag precis fyllt 20, och så flöt det på. Vi växte ifrån varandra väldigt fort även om vi inte insåg det då. Jag funderade ofta på om livet "bara skulle vara såhär". Vi var mer bara som bra kompisar än ett par. Han var dessutom sjukskriven för depression och det gjorde att jag fick ta på mig en massa extra ansvar och anpassade mig väldigt efter honom och hans behov. De sista året kändes det knappt som det fanns någon "jag" kvar. Vi bråkade inte speciellt ofta, men det fanns ingen riktig kärlek, vi var som sagt mer som kompisar, eller kanske ännu mer som "roomies", vi umgicks knappt även fast vi bodde i samma hus.

Förra året bestämde vi oss gemensamt för att ta en paus, för att bara kunna fokusera på oss själva ett tag. Han bodde kvar i huset och jag flyttade in i en etta. Det var oerhört tufft just då, det var en väldig omställning. Men efter en månad eller två, när jag kunnat smälta allt och det började sjunka in, så insåg jag att det verkligen var vad jag behövde! Efter ytterligare em månad tog vi gemensamt beslutet att det var slut, vi passade verkligen inte ihop alls. Vi skrev över huset och lånen på exet, som ville bo kvar. Det praktiska ordnar sig alltid på ett eller annat vis.

Det var utan tvekan ett av de bästa besluten jag någonsin gjort, jag har utvecklats enormt som person sedan vi gick isär, jag är så mycket mer säker på mig själv och vet vad jag vill! Jag skulle aldrig någonsin utsätta mig själv för en sån relation igen, det var oerhört destruktivt.

Nu såhär i efterhand förstår jag verkligen inte att jag stod ut så länge som jag gjorde, jag var inte alls lycklig i den situationen. Och det låter det verkligen inte som du är heller!


Efter det här så hade jag tänkt vara singel och leva livet, hade inte alls några planer på att träffa någon ny. Men det gjorde jag, och nu bor jag ihop med världens bästa kille, och nu vet jag hur jag vill att det ska kännas att vara i en relation, trivs så oerhört bra med honom på ett plan jag aldrig ens kommit i närheten av med mitt ex.


Läs vad du skrivit och försök se det ur ett annat perspektiv. Om det var en av dina kompisar som skrivit detta, eller kanske en syster. Skulle du rekomenderat henne att stanna?

Sätt dig själv och ditt eget mående först!
 
Jag har nog också sett på för många romantiska filmer men jag har också lyssnat på väldigt många kloka personer genom åren och det bästa rådet i alla lägen har varit att man ska följa sitt hjärta. Så jädra klyschigt är det faktiskt.

Det känns som att du begränsar dina egna valmöjligheter genom att blanda in bekvämligheter, hus m.m. Som att du stänger in dig.
Känn efter i maggropen och släpp dig själv fri!
 
Ja, jag vet inte vad jag själv tycker eller tror. Men jag är 25 år och känner mig mera som 40 och att hela min ungdom har passerat. Eller söker jag bara efter vad som finns på andra sidan staketet?
Jag blev lite chockad när jag läste dessa sista meningarna!! Jag var helt säker på att du var 40 år gammal. Minst! Att du är 25 år och tänker såhär är ju bara skrämmande. Du har ju hela livet framför dig.

Och just eftersom du har hela livet framför dig ska du ju se till att leva livet. Känner du att du lever livet just nu, eller överlever du mest livet som det ser ut? Gör du det du vill göra? Ser livet ut som du vill att det ska göra? Vågar du satsa på dina drömmar eller begränsar du dig till någonting utan anledning?
 
Att du funderar på att skada dig själv för att han ska se dig och bry sig om dig gör att alla mina varningsklockor ringer högt! Gå nu innan ni får barn och livet verkligen kompliceras. Ett hus går att sälja men tänk om ni får barn. Då måste du ha kontakt med honom iallafall i 20 år till. Du kan hitta någon som visar att han älskar dig och behöver inte leva ihop med någon som gör allt för att slippa vara tillsammans med dig.

Du är bara 25 år. Du är fortfarande ung och har massor med tid kvar att göra en hel massa roliga saker på. Gör dig fri och låt dig göra alla dessa roliga saker istället för att fundera på hur du ska skada dig själv för att få hans uppmärksamhet. Den uppmärksamheten är ändå inte värd någonting alls. Jag vet för jag har själv varit där.

Styrkekramar!
 
Ska se om ni kan hjälpa mig att få lite perspektiv i mitt liv. Varning för novellångt inlägg!

Har sista året stundvis känt en stor längtan till stora förändringar i mitt liv. Min partner är min första kärlek och är den enda mannen som jag har haft en kärleksrelation med. Vi bor i ett hus vi köpte för ett par år sedan och har det ganska bra tror jag. Lite småtjafs som nog alla har, ofta om att jag känner att jag inte får den kärlek som jag själv försöker ge. Han är inte pussig/kramig mot mig, och han tycker ibland att jag är "för på" då jag gärna ligger omslingrad i soffa och säng. Han måste alltid vara igång, fixar och rensar och har svårt att bara vara vi. Jag kommer från en trasslig uppväxt och har tidigare haft svårt att ge fullt i oss då jag nog har förväntat mig att alla relationer ska skita sig tillslut, så vi har nog varit på samma plan tidigare.

Detta är något som jag känner börjar bli ett problem. Jag längtar så mkt efter att vi någon gång när vi är lediga en dag, skulle kunna ligga i soffan och se film och äta gott och bara vara vi. Att han ska titta på mig och se mig. Vi har alltid haft ett bra sexliv, men det händer idag så sällan då han alltid vill träna innan jobbet och därför vill sova tidigt. Fram tills dess är det alltid bilfix, städa, vänner eller hans musikintresse som han vill göra. När jag försöker prata om det så blir han upprörd, undrar om jag hotar med att göra slut och blir arg. Nästa dag har han ågren och är lite gullig och sen är saker som vanligt igen.

Hans ilska är något annat som förstört mkt. Han har misshandlat sitt ex som ung ungdom och i början av våran relation så gick saker tufft till. Han kunde knuffa runt mig i lägenheten, ge mig lavetter, ta tag i mig så jag fick ordentliga blåmärken, skrika, ta stryptag och massa skit. Idag hade jag aldrig accepterat det utan självklart lämnat honom, men då tyckte jag alltid det var mitt fel. Han hatade sig själv för sina handlingar och jobbade med sig själv. Är nog 4-5 år sedan han blev fysisk, men han kan kasta saker omkring sig och fortfarande bli väldigt arg, även om det är mer sällan.

Jag längtar ibland väldigt mkt efter att vara själv. Känner att iom. min uppväxt och han har jag fått växa upp för fort här i livet. Får ofta ångest och panik på livet. Jag undrar ibland hur det skulle vara att gå på date med andra killar. Samtidigt som mitt liv idag (han har förändrats, på riktigt) är tryggt och trevligt och det kanske bara är jag som har kollat för mkt på amerikanska romantiska filmer? Är jag låg undrar jag vad meningenmed livet är. Har tidigare snuddat på att vara självdestruktivoch tankarna kommer ibland tillbaka, - då kanske han skulle bry sig och älska mig mer.

Vi har pratat om paus, men allt känns så kompl. när det är hus med i bilden. Vi bor i en liten ort och jag undrar vad som skulle hända med allt. Hans familj och släkt, gemensamma vänner. Det känns allt så komplicerat och jag är rädd att jag ska ångra mig. Han känner mig bättre än någon annan och det är så många år vi har varit tillsammans..

Ja, jag vet inte vad jag själv tycker eller tror. Men jag är 25 år och känner mig mera som 40 och att hela min ungdom har passerat. Eller söker jag bara efter vad som finns på andra sidan staketet?
Jag blev tillsammans med en kille när jag var 14 år och han var 18. Han var den första som jag hade ett "riktigt" förhållande med och redan från början blev det väldigt seriöst, jag tyckte att jag hade hittat kärleken som varar livet ut. Vi förlovade oss när jag var 16, flyttade ihop när jag var 18 och började försöka skaffa barn när jag var 19. Det blev dock inga barn trots ihärdiga försök. När jag närmade mig 21-årsåldern satt jag ännu en gång gråtandes hos barnmorskan för att gravtestet visat negativt och jag frågade om man skulle kunna påbörja en utredning för att se var problemet låg. Den kloka barnmorskan tyckte att jag istället skulle börja med att fråga mig varför barnfrågan var så stor och viktig för mig i så unga år. Det blev lite av en väckarklocka för mig.

Jag insåg till slut att min längtan efter barn hängde ihop med en desperat önskan om att det skulle hända något nytt i livet, något som bröt tristessen. Min sambo hade funnits där i en tredjedel av mitt liv, hela min tonårstid. Jag hade aldrig funderat så mycket på vad jag egentligen kände för vi hade det tryggt och bra tillsammans och han var en god människa, en svärmorsdröm med rätt förutsättningar för att kunna bli en bra pappa och make. Jag tyckte väldigt mycket om honom, men det var vid det laget en helt och hållet vänskaplig kärlek.

Det var ett jättesvårt beslut att lämna, det gör ont att såra någon som man tycker så mycket om. Mitt beslut blev såklart också ifrågasatt av familj och vänner. "Vad har hänt? Han som är så snäll! Det har ju alltid varit ni!" Jag hade inget negativt att säga om honom, han hade inte gjort något ont, det fanns inget att skylla på, det är MIG och mina känslor det handlar om.

Jag plågades av dåligt samvete, rasade i vikt och mådde dåligt väldigt länge. Vacklade i mitt beslut när jag såg hur ledsen han, min familj och hans familj var. Kände mig som ett ärkesvin och funderade ofta på om det verkligen var värt det. Men tack vare nya vänner, nya erfarenheter och den underbara känslan av att jag har en spännande, oförutsägbar framtid framför mig, höll jag ut tills det så småningom blev allt lättare.

Idag när jag ser min för detta sambo, är det väldigt tydligt hur rätt mitt beslut var. Vi har utvecklats åt två heeelt olika håll. Eller rättare sagt, han är nog kvar ganska exakt där han var då, medan jag har gjort en omfattande utvecklingsresa. Hans liv och hans värderingar finns inte på min världskarta. Jag ser nu hur bakåtsträvande och trångsynt han är och var och jag kommer ihåg att han försökte "fostra" mig lite åt att tycka och tänka som han. Och eftersom jag var 14 och oerfaren och han 18 och "vuxen" när vi träffades, blev det nog lite naturligt att han var i någon slags maktposition som påverkade mig. Vill inte ens tänka på vem jag hade varit idag om jag stannat kvar.

Men nu har jag istället en man som jag, fortfarande efter 25 år, aldrig har kännt tristess med. Vi drömmer, planerar, gör nya saker hela tiden och framtiden har aldrig varit förutsägbar. Och jag är fortfarande KÄR. Det var helt klart värt allt det svåra. Inte ens om man är gammal, ska man behöva känna som du gör TS, men är man bara 25 år och känner så, finns det all anledning att snarast påbörja en process mot något bättre. Och det har du ju faktiskt gjort med det här inlägget. ;) Önskar dig lycka till!
 
Vad skönt det var att läsa det du skrev Malin!

Jag antar att jag vet vad som är rätt. Men man ser så många som har det "halvdant" och då tänker jag att jag kanske ska vara nöjd? Det både lockar och skrämmer mig om jag nu väljer att avsluta detta. Det som skrämmer mig är om jag ångrar mig, ser vad jag hade men inte uppskattade det. Att det ska vara försent då.

Vi pratade lite om det tidigare idag. Han säger att jag älskar mig och är ledsen för hans humör och ständiga korta ton. Att alla dessa år är ett bevis på att vi alltid kommer kämpa och utvecklas för att fungera bättre. Jag kände dock att när han pratade så var jag helt lugn inombords, för jag vet hur vi är som personer och att det aldrig riktigt har funkat, och troligen aldrig kommer att funka helt. Jag kände mig inte ledsen över om vi tog slut, utan mera "hur fan gör man nu?!"

Min första tanke var att ta en lägenhet i några månader för att sedan se hur det känns. I mitt huvud vill jag att vi ska ses ibland, fika, käka och så, men antar det som händer bara kommer vara att man känner sig ensam, saknar honom och flyttar ihop igen.

Så skönt att skriva ut sig om detta, svårt att prata med vänner då jag vet att jag kommer få ifrågosättande då det alltid har varit vi. Jag fastnar själv i dom tankarna, hur blir det med gemensamma vänner, hans släkt och familj, ökade kostnader, stödet han faktiskt kan vara för mig, "äta-kakan-och-samtidigt-spara-den-tankarna"..
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 262
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 507
Senast: Grazing
·
  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 529
Senast: Exile
·
  • Artikel
Dagbok Den 7 Februari 2023 ändrade jag mitt liv för alltid. Jag gick upp för en bro som en man kom ner som kvinna. Det var en ganska kall...
14 15 16
Svar
309
· Visningar
41 024
Senast: Tranan
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Semester.
Tillbaka
Upp