Vad tycker ni ?

[Miss Sixty]

Jag är en tjej på 24 år som lider av Borderline, PTSD, depression och självskadebeetende. Har varit sjuk i snart 10 år. Har en tung ryggsäck att bära med övergrepp av min "pojkvän" och hans vänner + missbruk. De pågick i 5 års tid. ( tack och lov är jag ur de nu )

Skadar mig än idag och är en ganska öppen tjej och skäms inte över min psykiska ohälsa. Går idag i DBT har gått där i ett år men det har inte blivit bättre. Klart har jag lärt mig mycket och fått nya verktyg att använda mig av. Kan också nämna att jag bor på ett vård och omsorgs boende med personal dygnet runt.

Nu till det svåra. Vissa vill att jag ska in på behandlingshem eftersom det bara går utför eller ja i alla fall inte framåt. Men är rädd att lämna tryggheten och mina vänner.

Har gjort många allvarliga självmordsförsök och är ofta inlagd.

Är jag ett hopplöst fall?

 

[Mitrolle]

Sv: Vad tycker ni ?

Ingen är väl ett hopplöst fall, det handlar om att hitta rätt väg ut för just dig.

 

[em-pirre]

Sv: Vad tycker ni ?

Prova! Funkar det inte får ni försöka något annat.

 

[Miss Sixty]

Sv: Vad tycker ni ?

Jag vill ju så gärna bli frisk så får se vad min bistånds handlägare säger

 

[sassabrassa]

Sv: Vad tycker ni ?

Du har ju lyckats ta dig ur ett missbruk och ett dåligt förhållande! Även om vägen kvar kanske är lång har du ju redan tagit dig en bra bit på vägen.
Genom att ta dig ur detta är det ju tydligt att du vill dig själv väl!

Och du VILL bli frisk! Det är den absolut viktigaste ingrediensen för att komma dit.

All lycka och värme till dig! Det kanske kommer ta tid, men jag är säker på att det kommer att gå.

 

[Miss Sixty]

Sv: Vad tycker ni ?

putt

 

[Dalkullan]

Sv: Vad tycker ni ?

Du är inget hopplöst fall. Verkligen inte!

Nu kanske inte jag kan komma och säga så mycket. Men jag tror att alla, ovs om man har ett enormt tungt bagage att bära på eller inte, kommer hitta sin väg framåt här i livet. Något eller någon att leva för. Ge inte upp!

Jag är 17 år och känner igen mig i en del du skriver. Händer att jag ligger i sängen och undrar om det verkligen är så att jag ska finnas till..
Jag förstår mig inte på varför jag gör allt sämre för mig själv, Jag själv står ivägen för att måbra helt enkelt. Te.x vaknar och känner att det här ska bli en bra dag, känner glädje för dagen och är hoppfull. Jag kan sedan under en halvtimme ändras helt och "förstöra" hela dagen med att göra någonting som jag mår dåligt av, som äta ur halva kylen(matmissbrukare), ställa in en fika med en kär vän, låsa in mig på rummet.. ovs.

Är det något av ett självskadebeteende fast man inte "skadar" sig själv fysiskt?

Förlåt om jag tar upp det här.. Men känns som du kanske förstår eller kanske någon annan.

 

[lady_vip]

Sv: Vad tycker ni ?

Vad exakt är det som ska bli bättre? Ditt självskadebeteende?

Jag tror att du är på väldigt bra väg enbart genom att vara medveten om dina problem. Om du själv inte tycker att du blir sämre, vilken typ av behandlingshem tycker "vissa" att du ska in på? Trygghet borde ju vara väldigt viktigt för dig kan jag ju tycka.

 

[MiniLi]

Sv: Vad tycker ni ?

Har du provat MBT?

Jag kan förstå att du inte vill lämna din trygghet, men förhoppningsvis kan du hitta en ny trygghet och kanske ännu mer hjälp som kan stärka dig framåt
Men allt beror ju på vad det är för slags behandlingshem och vad som är tänkt att bli en avgörande förändring.

Hopplösa fall tror jag inte finns.

 

[karamelldrottningen]

Sv: Vad tycker ni ?

Nej hopplösa fall finns inte.

 

[GotAsecret]

Sv: Vad tycker ni ?

Nehejdå! Inte är du något hopplöst fall inte!
Du är förbaskat stark som tagit dig igenom allt detta, vågar ändå se framåt, vet om dina problem och VILL HA HJÄLP!
Allt detta är förutsättningar för att man faktiskt ska komma vidare
En trygghet behöver liksom inte utesluta andra tryggheter, det kan ju faktiskt vara så att du finner verklig trygghet på beh.hem eller liknande.
Så kanske kan du börja med att försöka få till ett "studiebesök" där du får träffa personal som berättar om hur det går till, vad de kan göra för dig, och kanske få en "rundvandring" så att du får känna hur det känns?

Tycker absolut att du ska kontakta din bist.handl.!

Jag har själv en hel del tyngd i bagaget och ganska "nyss" fått, utöver ADHD-diagnoserna borderline (eller "emetionellt instabil personlighetsstörning" som det så fint heter nu...) och bipolär, därtill har jag både fysiska och psykiska problem.

Livlinorna jag har idag är "passhundarna" och våra träffpunkter där jag är väääldigt aktiv och engagerad!
För första gången i mitt liv känner jag mig omtyckt, behövd, viktig och allmänt uppskattad!
(ja alltså, jag har ju mååånga fina vänner även "utanför" trfp, men de har som fullt upp med sitt, inom trfp har alla någon slags psykisk ohälsa så där känner jag mig "som hemma" DEN känslan är obeskrivlig!)

Utan detta hade jag inte suttit här idag kan jag säga...

Kort sagt, jag tror på dig, att du klarar detta och att det kommer att ordna sig även för dig!

Finns på pm om du vill prata lite!

 

[Miss Sixty]

Sv: Vad tycker ni ?

Jag har svåer för nya miljöer och nya människor.

Skadar mig så allvarligt att minst en gång i veckan blir jag hämtad av ambulans. De andra gångerna åker jag in själv. De syr och skickar hem mig.

Mitt problem är också att jag har extremt bra minne( tyvärr ) så kommer ihåg datum, plats och vad som hänt. Vaknar ofta i panik och tror att mitt ex eller hans vänner befinner sig i min lägenhet.

Jag har slutat hoppas för längesen

 

[lady_vip]

Sv: Vad tycker ni ?

Jag är inte så insatt i din typ av problematik, men hur kan du kunna skada dig varje vecka om du bor på särskilt boende? Borde det inte gå att ta bort allt vasst? Eller det är där tanken med behandlingshem kommer in?

 

[muppia]

Sv: Vad tycker ni ?

Jag har också borderline med självskadebeteende, eventuellt posttraumatisk stressyndrom (inte diagnostiserad än men jag väntar på terapi) och så bulimi. Även en mycket dålig relation fylld med psykisk misshandel (han var så elak mot mig att jag till slut ställde mig och skar mig framför ögonen på honom). Även jag skäms inte för min psykiska ohälsa och är öppen för det. Vi är ganska lika med andra ord, men med olika saker i bagaget och olika nivå för benägenhet för självskadebeteende samt självmordstankar, där är du tyvärr sämre än mig

Så du är inte ensam om att ha problem. Men det jag reagerar på är att de inte ändrar din behandling när du säger att den inte har effekt, DBT funkar ju uppenbarligen inte, kan du inte få någon annan typ av behandling? Jag har annars dålig koll på hur man gör.

Du säger också att du har fått mycket verktyg och lärt dig en hel del. Men har du fått lära dig HUR du ska använda dina verktyg? Det räcker ju inte att ha en skruvmejsel och en skruv. Du måste ju veta hur de kan användas i praktiken också om du ska kunna skruva på väggen.

 

[muppia]

Sv: Vad tycker ni ?

Du är inget hopplöst fall. Verkligen inte!

Nu kanske inte jag kan komma och säga så mycket. Men jag tror att alla, ovs om man har ett enormt tungt bagage att bära på eller inte, kommer hitta sin väg framåt här i livet. Något eller någon att leva för. Ge inte upp!

Jag är 17 år och känner igen mig i en del du skriver. Händer att jag ligger i sängen och undrar om det verkligen är så att jag ska finnas till..
Jag förstår mig inte på varför jag gör allt sämre för mig själv, Jag själv står ivägen för att måbra helt enkelt. Te.x vaknar och känner att det här ska bli en bra dag, känner glädje för dagen och är hoppfull. Jag kan sedan under en halvtimme ändras helt och "förstöra" hela dagen med att göra någonting som jag mår dåligt av, som äta ur halva kylen(matmissbrukare), ställa in en fika med en kär vän, låsa in mig på rummet.. ovs.

Är det något av ett självskadebeteende fast man inte "skadar" sig själv fysiskt?

Förlåt om jag tar upp det här.. Men känns som du kanske förstår eller kanske någon annan.

Nej det är inte de klassiska självskadebeteende du uppvisar, däremot depression och ätstörning tycker jag det låter som.

 

[Miss Sixty]

Sv: Vad tycker ni ?

Vi har egnaa lägenheter och personal dygnet runt men de får inte ta saker ifrån oss

 

[MiniLi]

Sv: Vad tycker ni ?

Nej det är inte de klassiska självskadebeteende du uppvisar, däremot depression och ätstörning tycker jag det låter som.

Självskadebeteenden kan vara mycket mer än att skära sig i armarna.

 

[Apollo 13]

Sv: Vad tycker ni ?

Så du är inte ensam om att ha problem. Men det jag reagerar på är att de inte ändrar din behandling när du säger att den inte har effekt, DBT funkar ju uppenbarligen inte, kan du inte få någon annan typ av behandling? Jag har annars dålig koll på hur man gör.

Fast det är ju just ändra behandlingen de vill göra nu eftersom det inte händer något?

TS: Inga fall är hopplösa och jag tror du är på extremt god väg eftersom du själv ser dina problem och säger att du vill göra något åt dem.
Jag vet inte hur mycket annat val man har än att våga lita och ha en öppen dialog med sin egen vårdpersonal/behandlare när man sitter i din situation? De ska ju vara de som är mest utbildade och borde således vara de som vet bäst vad som kan hjälpa dig. Sen tror jag visserligen att det är jätte viktigt att du och ev anhöriga till dig är med och diskuterar igenom det hela så du är med på banan och förstår hur de tänker. Jag tror iaf att det är där du ska börja.

Hoppas det går bra för dig, lycka till!

 

[MiniLi]

Sv: Vad tycker ni ?

Men det jag reagerar på är att de inte ändrar din behandling när du säger att den inte har effekt, DBT funkar ju uppenbarligen inte, kan du inte få någon annan typ av behandling? Jag har annars dålig koll på hur man gör.

TS har ju bara gått i DBT i ett år! Det är jättekort tid för en borderlinepatient.

 

[Miss Sixty]

Sv: Vad tycker ni ?

Ett år i DBT är inte mycket men mitt allvarliga självskadende oroar de runt om grinig mig