Vännen som försvann

Sån är jag med. Ingen illvilja, bara en massa annat för mig än att prata i telefon och hänga med folk.

Jag är likadan. Svårt att hinna vårda de där kontakterna kvantitetsmässigt. Men samtidigt, om jag fattar att någon som jag verkligen värdesätter som vän mår dåligt och är ledsen (som TS berättat enligt första inlägget) eller verkligen vill prata om något, då tar jag mig tid. Eller om det är absolut omöjligt just där och då så förklarar jag varför, och ser till att lösa det så snart det går när de helt akuta måstena är över.

För mig känns det mer illavarslande att klippa av ett sådant tillfälle eller låta det dra ut i veckor, än att missa en middag eller slarva med att ringa tillbaka. Förstår att det känns trist när det sagts hör av dig i morgon och berätta hur det gick med xxx, och det sedan inte blir någon kontakt - men hade hon verkligen struntat i vänskapen hade hon ju inte ens behövt säga "hör av dig och berätta" från början?
 
En av mina äldsta vänner har jag haft mycket kontakt med i perioder och mindre i andra. Men vi har alltid funnits för varandra och tagit oss tid för varandra.
Jag hade ärligt talat blivit besviken annars och känt att jag kunnat vara utan den vänskapen.

Min bästa vän och jag hörs via sms minst 100 gånger om dagen :p
 
Jag har en vän som var sådär, frågade henne om hon var arg på mig för nåt eller vad det handlar om egentligen? Om hon vill ha kontakt med mig överhuvudtaget? Till slut kom det fram att det inte alls handlade om mig, utan om att hennes man inte ville att hon skulle tala i telefon :(.
 
Jag kan känna igen mig i din väns beteende just nu. Jag jobbar så jäkla mkt att när jag väl har någon stund ledig vill jag bara vara ifred.
Jag är normalt väldigt social. Men just nu är jag så slut.
Det har också hänt när jag var fysiskt sjuk långvarigt.

Som tur är kan jag och mina nära prata om sånt. Och de har andra nära vänner eller partners att hänga med/prata med just nu när jag är lite svårtillgänglig.

Det KAN ju vara så.
Eller så är det att vännen inte vill mer.

Jag hade nog gett det tid och sett vart det leder bara utan hets efter att försökt kolla att vännen mår ok.
 
Har en vän sedan +20 år tillbaka. Vi har umgåtts mer eller mindre i perioder men alltid haft en nära relation och pratat i telefon när vi inte kunnat träffas. Dock är jag och har alltid varit den drivande kontakten men inte tänkt så mycket på det.

Senaste året har hon dock slutat svara och ringer inte tillbaka. Jag har frågat och har fått som svar att hon har mycket nu. Vilket jag respekterar såklart. I höstas pratade vi, jag berättade då för henne att jag mådde väldigt dåligt, var väldigt ledsen mm. Det samtalet avslutades snabbt av henne. Jag ringde efter någon månad och pratade när jag mådde lite bättre.

Jag bjöd hem henne en kväll för några veckor sedan, hon skulle återkomma med svar. Samma kväll hörde hon av sig "var det idag, jag kan komma nån timme men måste vara hemma klockan 18". Jag hade ju bjudit till kvällen och var inte hemma så fick avböja.

När vi pratar är hon trevlig, inte alls avvisande, men hon svarar bara i telefonen nån gång i månaden, och ringer inte tillbaka. Jag har förstått att hon drar sig undan, men känns otroligt ledsamt då jag i alla år räknat henne som min bästa vän och vad jag förstått har jag varit hennes bästa vän också.

Hur hanterar man sånt här? Fortsätter försöka ringa? Det är på mobilen som jag vet att hon inte alltid har koll på, men kollar av flera gånger dagligen. Eller ge upp och acceptera läget?
Hon försöker kanske på ett snällt sätt få mig att fatta att hon inte vill vara vänner längre?

Känns supertråkigt!
Jag tänker depression eller kontrollerande partner? Eller har hon fått småbarn nyligen?
 
Väldigt många r inte självgående med att hålla kontakten. Och förr eller senare så ids man inte vara den drivande i det.
Jag har släppt väldigt många sådana kontakter - Relationer ska vara berikande för båda parter annars får det nog tyvärr kvitta.
 
Kände ni båda att ni utvecklats åt olika håll?
I mitt fall är det isåfall från hennes sida, jag sitter här och undrar vad som hände.

Kan vara något som hänt nu, innan pratades vi vid dagligen om både smått och stort. Men det känns främmande att det efter sopp många år plötsligt skulle hända henne något vi inte diskuterar, och att när vi hörs har det bra. Ja, bra enligt mig, hon verkar ju inte hålla med.
Jag vet inte om båda kände det, men jag kände det i alla fall. Har du frågat henne om hur hon upplever det, kanske är ditt svar där? :)
 
Jag har släppt taget om några gamla vänner där jag insåg att det bara var jag som hörde av mig. Det har börjat med glesare kontakt och sen ingenting. Flera av dem har jag sörjt ett bra tag, men det hjälper ju inte att jag saknar dem om de inte saknar mig.

Det man möjligen kan göra, om man vill berätta varför, är att säga att "Jag upplever att det bara är jag som hör av mig till dig och just nu verkar det inte som att du har tid med mig. Jag vill gärna fortsätta ha kontakt med dig, men det är nedbrytande för mig att bli dissad varje gång jag försöker. Så, jag ligger lågt ett tag, hör av dig när Du har tid och lust att prata med mig igen!"
Och sen släpper man taget om vännen ifråga, tills hen hör av sig. Och gör hen inte det så, tja, tough luck.
 
Jag har funderat lite på om jag ska tala om att jag inte kommer höra av mig mer. Men då känns det som att jag stänger dörren helt. Jag tycker liksom om henne supermycket, egentligen vill jag ju ha kvar henne i mitt liv.

Du behöver ju inte stänga dörren helt. Det går ju lägga fram det så att du väldigt gärna vill hålla kontakten men att du inte orkar/kan/vill vara drivande i relationen utan att du känner att du ibland vill få någon form av bekräftelse tillbaka. Så inte stänga dörren men mer bolla tillbaka lite ansvar till vännen, OM hon nu vill ha bibehållen kontakt.
 
Jag har släppt taget om några gamla vänner där jag insåg att det bara var jag som hörde av mig. Det har börjat med glesare kontakt och sen ingenting. Flera av dem har jag sörjt ett bra tag, men det hjälper ju inte att jag saknar dem om de inte saknar mig.

Det man möjligen kan göra, om man vill berätta varför, är att säga att "Jag upplever att det bara är jag som hör av mig till dig och just nu verkar det inte som att du har tid med mig. Jag vill gärna fortsätta ha kontakt med dig, men det är nedbrytande för mig att bli dissad varje gång jag försöker. Så, jag ligger lågt ett tag, hör av dig när Du har tid och lust att prata med mig igen!"
Och sen släpper man taget om vännen ifråga, tills hen hör av sig. Och gör hen inte det så, tja, tough luck.

Det där har jag också fått göra. Det gör väldigt ont varje gång jag får veta att vännen umgås med andra vad gäller sådant vi brukade göra. Dock är inte jag valet så är det så tyvärr.
 
Hon kanske också mår dåligt? Men är inte lika öppen med det som du är?
Alternativt vill hon inte umgås helt enkelt men försöker smita undan och typ ”hinta” och hoppas att du ska backa?
 
Jag är likadan. Svårt att hinna vårda de där kontakterna kvantitetsmässigt. Men samtidigt, om jag fattar att någon som jag verkligen värdesätter som vän mår dåligt och är ledsen (som TS berättat enligt första inlägget) eller verkligen vill prata om något, då tar jag mig tid. Eller om det är absolut omöjligt just där och då så förklarar jag varför, och ser till att lösa det så snart det går när de helt akuta måstena är över.

För mig känns det mer illavarslande att klippa av ett sådant tillfälle eller låta det dra ut i veckor, än att missa en middag eller slarva med att ringa tillbaka. Förstår att det känns trist när det sagts hör av dig i morgon och berätta hur det gick med xxx, och det sedan inte blir någon kontakt - men hade hon verkligen struntat i vänskapen hade hon ju inte ens behövt säga "hör av dig och berätta" från början?
Händelsen i sista stycket kändes som det avgörande i att jag ifrågasätter vår vänskap. Jag tål vanligtvis ganska mycket. Jag tog nog ganska illa vid mig i höstas när hon inte hörde av sig efter samtalet om mitt mående. Men nu känner jag att jag börjar ... vet inte om tröttna är rätt ord. Uppgiven kanske. Innan har vi kunnat bolla små och stora händelser i livet, därför är det ett tomrum nu.
En av mina äldsta vänner har jag haft mycket kontakt med i perioder och mindre i andra. Men vi har alltid funnits för varandra och tagit oss tid för varandra.
Jag hade ärligt talat blivit besviken annars och känt att jag kunnat vara utan den vänskapen.

Min bästa vän och jag hörs via sms minst 100 gånger om dagen :p
Det är så vi alltid har haft det. Vi har funnits för varandra och alltid hittat tid för korta eller långa samtal.
Jag har en vän som var sådär, frågade henne om hon var arg på mig för nåt eller vad det handlar om egentligen? Om hon vill ha kontakt med mig överhuvudtaget? Till slut kom det fram att det inte alls handlade om mig, utan om att hennes man inte ville att hon skulle tala i telefon :(.
Trist :(
Jag kan känna igen mig i din väns beteende just nu. Jag jobbar så jäkla mkt att när jag väl har någon stund ledig vill jag bara vara ifred.
Jag är normalt väldigt social. Men just nu är jag så slut.
Det har också hänt när jag var fysiskt sjuk långvarigt.

Som tur är kan jag och mina nära prata om sånt. Och de har andra nära vänner eller partners att hänga med/prata med just nu när jag är lite svårtillgänglig.

Det KAN ju vara så.
Eller så är det att vännen inte vill mer.

Jag hade nog gett det tid och sett vart det leder bara utan hets efter att försökt kolla att vännen mår ok.
Vi har alltid kunnat prata om sådant tidigare och haft förståelse för det. Typ "just nu orkar jag inte prata, hör av mig när jag känner att jag orkar".
Jag tänker depression eller kontrollerande partner? Eller har hon fått småbarn nyligen?
Nä, alltså inte som orsak till att hon slutat svara.
Väldigt många r inte självgående med att hålla kontakten. Och förr eller senare så ids man inte vara den drivande i det.
Jag har släppt väldigt många sådana kontakter - Relationer ska vara berikande för båda parter annars får det nog tyvärr kvitta.
Jag har alltid varit den drivande parten. Vilket vi båda vet och tyckt varit okej. Tills nu, när hon slutat svara har det inte varit den grej, men som du skriver, jag börjar ledsna.
 
Jag vet inte om båda kände det, men jag kände det i alla fall. Har du frågat henne om hur hon upplever det, kanske är ditt svar där? :)
Vi pratar om det mesta, jag har inte frågat om hon känner att vi har växt ifrån varandra dock. Bara om det är något som hänt eller som gör att hon inte svarar.
Jag har släppt taget om några gamla vänner där jag insåg att det bara var jag som hörde av mig. Det har börjat med glesare kontakt och sen ingenting. Flera av dem har jag sörjt ett bra tag, men det hjälper ju inte att jag saknar dem om de inte saknar mig.

Det man möjligen kan göra, om man vill berätta varför, är att säga att "Jag upplever att det bara är jag som hör av mig till dig och just nu verkar det inte som att du har tid med mig. Jag vill gärna fortsätta ha kontakt med dig, men det är nedbrytande för mig att bli dissad varje gång jag försöker. Så, jag ligger lågt ett tag, hör av dig när Du har tid och lust att prata med mig igen!"
Och sen släpper man taget om vännen ifråga, tills hen hör av sig. Och gör hen inte det så, tja, tough luck.
Det är nog så jag måste göra:(
Du behöver ju inte stänga dörren helt. Det går ju lägga fram det så att du väldigt gärna vill hålla kontakten men att du inte orkar/kan/vill vara drivande i relationen utan att du känner att du ibland vill få någon form av bekräftelse tillbaka. Så inte stänga dörren men mer bolla tillbaka lite ansvar till vännen, OM hon nu vill ha bibehållen kontakt.
Ja, så kan jag göra. Det lutar åt det!
Hon kanske också mår dåligt? Men är inte lika öppen med det som du är?
Alternativt vill hon inte umgås helt enkelt men försöker smita undan och typ ”hinta” och hoppas att du ska backa?
Hon har kunnat prata om sådant tidigare, vi har pratat oss igenom sju barns tillverkning och utveckling, depressioner, relationskriser, politik, dödsångest, sjukdomar, bott ihop, ja det mesta. Så det är nog snarare att hon försöker hinta att hon inte är intresserad.

Jag får nog bara gilla läget, acceptera att jag är dumpad och leva vidare. Känns hemskt sorgligt att jag känner att en stor del av mig försvinner i och med att jag förlorar henne, samtidigt som hon verkar kunna vara utan mig. Får mig att tvivla på mig själv.
 
Har en vän sedan +20 år tillbaka. Vi har umgåtts mer eller mindre i perioder men alltid haft en nära relation och pratat i telefon när vi inte kunnat träffas. Dock är jag och har alltid varit den drivande kontakten men inte tänkt så mycket på det.

Senaste året har hon dock slutat svara och ringer inte tillbaka. Jag har frågat och har fått som svar att hon har mycket nu. Vilket jag respekterar såklart. I höstas pratade vi, jag berättade då för henne att jag mådde väldigt dåligt, var väldigt ledsen mm. Det samtalet avslutades snabbt av henne. Jag ringde efter någon månad och pratade när jag mådde lite bättre.

Jag bjöd hem henne en kväll för några veckor sedan, hon skulle återkomma med svar. Samma kväll hörde hon av sig "var det idag, jag kan komma nån timme men måste vara hemma klockan 18". Jag hade ju bjudit till kvällen och var inte hemma så fick avböja.

När vi pratar är hon trevlig, inte alls avvisande, men hon svarar bara i telefonen nån gång i månaden, och ringer inte tillbaka. Jag har förstått att hon drar sig undan, men känns otroligt ledsamt då jag i alla år räknat henne som min bästa vän och vad jag förstått har jag varit hennes bästa vän också.

Hur hanterar man sånt här? Fortsätter försöka ringa? Det är på mobilen som jag vet att hon inte alltid har koll på, men kollar av flera gånger dagligen. Eller ge upp och acceptera läget?
Hon försöker kanske på ett snällt sätt få mig att fatta att hon inte vill vara vänner längre?

Känns supertråkigt!

Jag blev "dumpad" av min bästa vän för några år sedan. Då hade vi varit kompisar sedan åk 3 och gått igenom varsina helveten tillsammans. Hon var med min familj på semestrar osv. Vi är också båda rätt sjuka om än att det är värre för henne.

Vår kontakt minskade under något år men det var inget konstigt, vår kontakt har varierat genom årens lopp vilket vi båda varit ok med. Sedan får jag släggan i huvudet, hon vill inte ha kontakt. Ok säger jag och blir naturligtvis jätteledsen men respekterar det hela. Senare får jag veta mer varför från en säker källa och det var rätt hemska saker hon beskyllde mig för att ha gjort. Innan hade jag vridit och vänt på mig själv vad jag gjort för fel men jag kan ärligt säga att det jag påstods ha gjort har jag absolut inte gjort (jag säger verkligen inte att jag är en perfekt människa men de sakerna var bortom all sans).

Hon har ringt några gånger sedan dess och jag är trevlig, inte mer. Det var ett rejält svek som det säkert fanns skäl till från hennes sida men jag orkar inte riskera att bli så sårad igen. Dessutom, har man förlorat mitt förtroende ska det mycket till innan man får tillbaka det. Om det ens går, mina murar åker upp rätt bra i ett sådant läge. Plus att senaste gången hon ringde var det för att be om hjälp... utan några som helst artigheter innan. Svaret från mig blev "nej".

Jag saknar henne fortfarande men det är som det är. Trots allt är jag glad för de positiva minnena jag har från vår gemensamma historia och jag känner ingen bitterhet över det hela. Hon var dessutom en klippa när det gällde min fars begravning och det kommer jag aldrig att glömma.
 
Jag blev "dumpad" av min bästa vän för några år sedan. Då hade vi varit kompisar sedan åk 3 och gått igenom varsina helveten tillsammans. Hon var med min familj på semestrar osv. Vi är också båda rätt sjuka om än att det är värre för henne.

Vår kontakt minskade under något år men det var inget konstigt, vår kontakt har varierat genom årens lopp vilket vi båda varit ok med. Sedan får jag släggan i huvudet, hon vill inte ha kontakt. Ok säger jag och blir naturligtvis jätteledsen men respekterar det hela. Senare får jag veta mer varför från en säker källa och det var rätt hemska saker hon beskyllde mig för att ha gjort. Innan hade jag vridit och vänt på mig själv vad jag gjort för fel men jag kan ärligt säga att det jag påstods ha gjort har jag absolut inte gjort (jag säger verkligen inte att jag är en perfekt människa men de sakerna var bortom all sans).

Hon har ringt några gånger sedan dess och jag är trevlig, inte mer. Det var ett rejält svek som det säkert fanns skäl till från hennes sida men jag orkar inte riskera att bli så sårad igen. Dessutom, har man förlorat mitt förtroende ska det mycket till innan man får tillbaka det. Om det ens går, mina murar åker upp rätt bra i ett sådant läge. Plus att senaste gången hon ringde var det för att be om hjälp... utan några som helst artigheter innan. Svaret från mig blev "nej".

Jag saknar henne fortfarande men det är som det är. Trots allt är jag glad för de positiva minnena jag har från vår gemensamma historia och jag känner ingen bitterhet över det hela. Hon var dessutom en klippa när det gällde min fars begravning och det kommer jag aldrig att glömma.
Vad tråkigt:(
Det känns konstigt att förlora en god vän som man delat så mycket med. Jag har haft vänner som betytt mindre och där kontakten runnit ut i sanden utan att nog någon sörjt den andre, utan att man för den skull är ovänner. Detta känns dock så märkligt, sorgligt och smärtsamt.
Har ni någon som helst kontakt idag?

Jag har svårt att tänka mig livet utan henne, klart det går, men tomheten känns så uppenbar. Jag har ingen att ringa längre, när jag funderar över något, är lite ledsen, bubblar över och måste berätta något kul.

Får försöka rycka upp mig och sluta känna mig dissad. Är inget jag kan göra åt saken ändå. :arghh:
 
Vad tråkigt:(
Det känns konstigt att förlora en god vän som man delat så mycket med. Jag har haft vänner som betytt mindre och där kontakten runnit ut i sanden utan att nog någon sörjt den andre, utan att man för den skull är ovänner. Detta känns dock så märkligt, sorgligt och smärtsamt.
Har ni någon som helst kontakt idag?

Jag har svårt att tänka mig livet utan henne, klart det går, men tomheten känns så uppenbar. Jag har ingen att ringa längre, när jag funderar över något, är lite ledsen, bubblar över och måste berätta något kul.

Får försöka rycka upp mig och sluta känna mig dissad. Är inget jag kan göra åt saken ändå. :arghh:

Nej som sagt, senaste kontakten var när hon ville ha hjälp och jag sa nej.

Jag saknar henne givetvis men eftersom jag med största sannolikhet inte skulle lita på henne igen är jag någonstans glad att vi inte har kontakt. Jag ser liksom inte meningen med det då.
 

Liknande trådar

L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 057
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 955
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
3 931
Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
2 216

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp