Vänner?

[Lavinia]

Jag läste i nån annan tråd att nån (minns inte vem) hade vissa förväntningar på sina vänner (och sin partner).

Så jag blev nyfiken - vad har folk för förväntningar på sina vänner?

När anser ni någon vara en vän?

Vad är dom annars?

 

[Görel]

Spontant tänker jag att man ger och tar. Man försöker lyssna på, stötta och ställa upp för. Göra saker tillsammans med och ha roligt tillsammans med.

Har väl som alla andra haft vänner som bara tar, och de är inte längre mina vänner. Självklart kan man ha större behov av att prata i vissa perioder, men råkar man under lång tid ut för bara ge och ge och till slut känna sig utnyttjad är det inte längre vänskap i mina ögon.

 

[Monkie]

Jag läste i nån annan tråd att nån (minns inte vem) hade vissa förväntningar på sina vänner (och sin partner).

Så jag blev nyfiken - vad har folk för förväntningar på sina vänner?

När anser ni någon vara en vän?

Vad är dom annars?

Bekanta, kollegor, grannar... Vänner är något annat, tycker jag. En litar jag på och tycker om. Vännen vill jag umgås och hitta på saker med.

 

[Bison]

Jag har nog aldrig tänkt att jag har vissa förväntningar på mina vänner. De har olika plats i mitt liv och vi höra olika ofta och på olika vis.
Men gemensamt för alla är att det är människor jag har starka band till och tycker väldigt mycket om.
Gör skillnad på vänner och bekanta.

 

[Petruska]

Jag tänker inte på vänskap i termer av förväntningar. Vänskap handlar för mig mer om en bra känsla i relationen med vännen.

Jag gör nog ingen TYDLIG skillnad mellan vänskap och (trevliga) bekantskaper, men vänskap är väl "mer" i olika avseenden.

 

[mollyphlox]

Jag har nog aldrig tänkt att jag har vissa förväntningar på mina vänner. De har olika plats i mitt liv och vi höra olika ofta och på olika vis.
Men gemensamt för alla är att det är människor jag har starka band till och tycker väldigt mycket om.
Gör skillnad på vänner och bekanta.

Det här tycker jag var en väldigt bra beskrivning på hur jag känner det ifråga med vänner.
Ibland kan jag tycka att jag träffar mina vänner för sällan, hade gärna umgåtts oftare som man gjorde förut. Men av olika orsaker blir det inte av, jobbtider går inte ihop, folk har fått barn, bor långt borta osv. De flesta av mina vänner är det ändå så att vi fortsätter där vi slutade senast, oavsett om vi träffats förra veckan eller ett halvår sedan.
Sen kan man väl konstatera att saker och ting ändras, personer man själv klassat som en vän kanske inte ändå var så mycket mer än en väldigt ytlig vän eller bättre bekant efter ett tag. Men så är det, folk kommer och går i livet och en del stannar kvar av olika orsaker.

 

[Red_Chili]

Jag orkar inte bry mig om att dra några direkta gränser mellan bekanta, vänner och allt vad det nu kan tänkas vara. De enda gångerna jag öht tänker i sådana termer är om jag ska försöka beskriva en relation för någon utomstående, men ofta blir det ändå bara "en jag känner". Det enda som blir lite speciellt är just kollegor, som jag träffar bara på jobbet och inte har kontakt med utanför jobbet.

Gemensamt för alla jag på något sätt har kontakt med är att jag trivs i deras sällskap och förväntar mig enkel, ärlig och tydlig kommunikation. Får jag inte det, då finns det ingen anledning för mig att ha kontakt. Sedan har jag vissa personer som jag bara ses och tränar hund med, andra som jag bara träffar för att träna mig själv med, några som jag bara pratar med om allt och inget utan att vi gör speciellt mycket mer osv.

Ju mindre jag försöker peta in folk i kategorier utifrån vilken relation vi har, desto lättare har det också blivit att ha kontakt med andra. Men ja, det krävdes att jag började umgås med en relationsanarkist för att jag skulle upptäcka fördelarna med en lite mer avslappnad inställning till sånt där.

 

[the_connemara]

Jag har inga förväntningar och jag bryr mig inte alls om att fundera över detta. Har således inget svar på när någon är en vän. Jag har tex en sk barndomsvän som har en självklar plats i mitt liv. Trots att vi i ärlighetens namn inte egentligen var "vänner" när vi var små, jag "var mest vän" med hens syskon. Och vi har inte varken umgåtts eller pratat ett ord på kanske 10 år efter det heller. Sedan sågs vi någon gång och jag deltog på bröllop o möhippa. Andra vänner träffade jag i gymnasiet och umgicks intensivt med under kanske 5 år och sedan typ inget alls i 5 år. Det är som det alltid varit med dem. Jag har ingen vän där det finns förväntningar från något håll eller där våra relationer på något vis påverkas av vår kontakt/icke kontakt. Vi är nog bara väldigt självklara och enkla. Och vissa jag hörs med dagligen och träffar oftare.

Drar mig nog rätt länge för att kalla någon min vän, jag har liksom inget behov av att påtala att någon står mig nära utan lämnar gärna den bedömningen till den andra. Men det gissar jag har lite att göra med att jag hellre är ensam än känner att jag "tvingat" mig på någon.

 

[kakan89]

Så jag blev nyfiken - vad har folk för förväntningar på sina vänner?

Jag har väldigt olika förväntningar på mina vänner. Min närmsta barndomsvän förväntar jag att hon skulle ställa upp med nästan vad som helst om jag bad henne. Men det är även ömsesidigt. Ytliga vänner har jag inga förväntningar på.

När anser ni någon vara en vän?

När det är en person som jag kan vara totalt avslappnad och ärlig med.

Vad är dom annars?

Bekanta, kollegor grannar?

 

[Hermelin]

Jag ser det som så att på mina vänner har jag inga förväntningar alls på det sättet. De är mina vänner för att de gillar att vara det och för att jag gillar dem. Jag förväntar mig inte att de hör av sig med jämna mellanrum t ex eller några andra krav.

Mina kolleger på jobbet däremot. De har jag en hel drös med förväntningar på.

 

[Lavinia]

Intressant!

Och tack för svar!

Jag försöker själv hålla mig utan direkta förväntningar, jag tror vänskap handlar om att ge och ta och ställa upp för varann och se varandra. Att må bra ihop och ta hand om varandra, att vilja väl och vara ärliga mot varandra. Det är väl i och för sig ett gäng förväntningar, antar jag. Vänner tar hand om varann, ytliga bekanta not so much.

 

[tara]

Jag tycker facebook förstörde ordet vän. Jag förstår att vän är översättningen av friend men jag lägger inte samma mening i ordet vän som friend, möjligen för att svenska är mitt förstaspråk. Jag tycker helt enkelt inte det är bra översättning. Förstår ni vad jag menar?

 

[Petruska]

Intressant!

Och tack för svar!

Jag försöker själv hålla mig utan direkta förväntningar, jag tror vänskap handlar om att ge och ta och ställa upp för varann och se varandra. Att må bra ihop och ta hand om varandra, att vilja väl och vara ärliga mot varandra. Det är väl i och för sig ett gäng förväntningar, antar jag. Vänner tar hand om varann, ytliga bekanta not so much.

För mig gör det stor skillnad om det där är hur du tänker på dig själv som en vän, eller om det är vad du tänker dig att få av någon som du kallar vän.

 

[hoppsann]

Intressant!

Och tack för svar!

Jag försöker själv hålla mig utan direkta förväntningar, jag tror vänskap handlar om att ge och ta och ställa upp för varann och se varandra. Att må bra ihop och ta hand om varandra, att vilja väl och vara ärliga mot varandra. Det är väl i och för sig ett gäng förväntningar, antar jag. Vänner tar hand om varann, ytliga bekanta not so much.

Problematiskt blir det med personer som anser sig vara vän, och "vännen" anser sig vara bekant.
Om du förstår vad jag menar.
Har en sådant scenario nu och det blir jättekonstigt. Jag känner personen som en bekant (men en energitjuv och håller ett visst avstånd), personen anger mig som en av sina närmaste vänner.
Med det sagt, så fanns jag där något mer i en period då familjen råkade ut för ett trauma, men därefter har jag dragit mig tillbaka igen.

 

[Lavinia]

Jag tycker det går åt båda håll.

Men jag har insett att alla inte ser det så.

Jag har vänner jag nästan aldrig pratar med, men är det det nåt vet jag att de hör av sig (eller att jag kan ringa när helst jag behöver).

Och om jag inte längre mår bra med en tidigare vän försöker jag ta upp det, hitta vad som felas och går inte det är det väl mest att inse att vi vuxit ifrån varandra.

För mig gör det stor skillnad om det där är hur du tänker på dig själv som en vän, eller om det är vad du tänker dig att få av någon som du kallar vän.

 

[lady_vip]

En vän är en vän när den delar med sig av sig själv, och vice versa.

Sen behöver vi inte ha kontakt i nån större utsträckning, och det finns vissa vänner som är närmre än andra. Jag försöker att alltid ställa upp för mina vänner, jag har väl ingen obeveklig förväntan på mina vänner, men någonstans vill jag såklart att de ska finnas där för mig.