Vännen som försvann

[Monkie]

Har en vän sedan +20 år tillbaka. Vi har umgåtts mer eller mindre i perioder men alltid haft en nära relation och pratat i telefon när vi inte kunnat träffas. Dock är jag och har alltid varit den drivande kontakten men inte tänkt så mycket på det.

Senaste året har hon dock slutat svara och ringer inte tillbaka. Jag har frågat och har fått som svar att hon har mycket nu. Vilket jag respekterar såklart. I höstas pratade vi, jag berättade då för henne att jag mådde väldigt dåligt, var väldigt ledsen mm. Det samtalet avslutades snabbt av henne. Jag ringde efter någon månad och pratade när jag mådde lite bättre.

Jag bjöd hem henne en kväll för några veckor sedan, hon skulle återkomma med svar. Samma kväll hörde hon av sig "var det idag, jag kan komma nån timme men måste vara hemma klockan 18". Jag hade ju bjudit till kvällen och var inte hemma så fick avböja.

När vi pratar är hon trevlig, inte alls avvisande, men hon svarar bara i telefonen nån gång i månaden, och ringer inte tillbaka. Jag har förstått att hon drar sig undan, men känns otroligt ledsamt då jag i alla år räknat henne som min bästa vän och vad jag förstått har jag varit hennes bästa vän också.

Hur hanterar man sånt här? Fortsätter försöka ringa? Det är på mobilen som jag vet att hon inte alltid har koll på, men kollar av flera gånger dagligen. Eller ge upp och acceptera läget?
Hon försöker kanske på ett snällt sätt få mig att fatta att hon inte vill vara vänner längre?

Känns supertråkigt!

 

[lulski]

Jag skulle fråga vännen rakt av. Något i stil med "Jag tycker det känns som om du undviker mig och drar dig undan från kontakt, stämmer det eller är det bara något jag fått för mig?"

Det är tråkigt när gamla, goda vänner försvinner men det är väl ibland som alla andra förhållanden, man växer ifrån varandra osv.

 

[Monkie]

Jag skulle fråga vännen rakt av. Något i stil med "Jag tycker det känns som om du undviker mig och drar dig undan från kontakt, stämmer det eller är det bara något jag fått för mig?"

Det är tråkigt när gamla, goda vänner försvinner men det är väl ibland som alla andra förhållanden, man växer ifrån varandra osv.

Jag har gjort det, då sa hon att hon har mycket omkring sig.

Vi pratade i fredags, då sa hon "hör av dig imorgon och berätta hur det gick med..." Jag ringde henne som vi sagt först klockan 12 och igen klockan 19. Inget svar och inget SMS. Som vanligt det senaste året.

 

[TheRedLightning]

Jag hade en före detta bästa vän, men vi gled ifrån varandra. Utvecklades åt olika håll. Visst är det trist, men det finns fler personer där ute. Jag har hittat nya goda vänner som jag passar ihop med, där jag kan få vara den jag är.

Hur det är i din situation, det kan jag inte riktigt uttala mig om, men kanske har vännen något i hennes liv som gör att hon är lite undvikande, t ex har det hänt något? Funderar lite.

 

[lulski]

Jag har gjort det, då sa hon att hon har mycket omkring sig.

Vi pratade i fredags, då sa hon "hör av dig imorgon och berätta hur det gick med..." Jag ringde henne som vi sagt först klockan 12 och igen klockan 19. Inget svar och inget SMS. Som vanligt det senaste året.

Vad tråkigt! I det läget hade jag nog slutat kontakta henne. Fast jag hade nog sagt det till henne och också orsaken till varför jag inte längre kommer höra av mig, dvs att det känns som en envägskommunikation och i ett förhållande, vilket det än är, måste det ju gå åt båda hållen om det ska funka.

 

[Gnist]

Förr eller senare så måste man, även fast man kanske inte vill släppa taget om sådana vänner.

 

[Miao]

Har en vän sedan +20 år tillbaka. Vi har umgåtts mer eller mindre i perioder men alltid haft en nära relation och pratat i telefon när vi inte kunnat träffas. Dock är jag och har alltid varit den drivande kontakten men inte tänkt så mycket på det.

Senaste året har hon dock slutat svara och ringer inte tillbaka. Jag har frågat och har fått som svar att hon har mycket nu. Vilket jag respekterar såklart. I höstas pratade vi, jag berättade då för henne att jag mådde väldigt dåligt, var väldigt ledsen mm. Det samtalet avslutades snabbt av henne. Jag ringde efter någon månad och pratade när jag mådde lite bättre.

Jag bjöd hem henne en kväll för några veckor sedan, hon skulle återkomma med svar. Samma kväll hörde hon av sig "var det idag, jag kan komma nån timme men måste vara hemma klockan 18". Jag hade ju bjudit till kvällen och var inte hemma så fick avböja.

När vi pratar är hon trevlig, inte alls avvisande, men hon svarar bara i telefonen nån gång i månaden, och ringer inte tillbaka. Jag har förstått att hon drar sig undan, men känns otroligt ledsamt då jag i alla år räknat henne som min bästa vän och vad jag förstått har jag varit hennes bästa vän också.

Hur hanterar man sånt här? Fortsätter försöka ringa? Det är på mobilen som jag vet att hon inte alltid har koll på, men kollar av flera gånger dagligen. Eller ge upp och acceptera läget?
Hon försöker kanske på ett snällt sätt få mig att fatta att hon inte vill vara vänner längre?

Känns supertråkigt!

Har du frågat henne och fått reda på hur hon mår? Hon kanske har någonting i sitt liv som är betungande, hårt, sorgligt, som kanske gör att hon inte ens orkar odla de allra mest serverade vänskaper? Det kan ju vara en anledning till att hon känns ännu mer svårnådd och avvisande än innan, att hon helt enkelt inte orkar mentalt?

 

[yennork]

@Miao , TS svarade på det både i inlägg # 1 och inlägg #3. Vännen säger att hon har mycket omkring sig.

Det kan vännen visst ha, men jag är säker på att det ligger mer och annat bakom. Självklart vill TS ha ett svar, men jag tvivlar på att det kommer något. Hela vännens beteende säger att hon vill avsluta kontakten, men inte vill säga det rent ut. Varför vet jag inte, konflikträdsla eller något allvarligt?

 

[Luff]

Ny familj, barn som måste skjutsas, krävande jobb, sjukdom - det går att räkna upp massor med saker som gör att hen kanske faktiskt upplever att hen inte orkar umgås.
Jag har också en livslång vän jag "saknar", vet inte varför hen inte hör av sig.
Blir mest orolig att det är något som är galet.
Slänger iväg lite meddelanden utan krav på svar. Får då svar med orden -Vi måste ses någon dag. Jag svarar då -Absolut, bara hojta när du kan. Sen är det tyst.
Men det är inget att göra åt. Hen vet var jag är.

 

[em-pirre]

Jag förstår vännen. Jag orkar inte alltid svara eller skriva heller. Jag har annat att göra och glömmer ofta att ringa tillbaka. För mig räcker det med något mess i månaden.

 

[Monkie]

Jag hade en före detta bästa vän, men vi gled ifrån varandra. Utvecklades åt olika håll. Visst är det trist, men det finns fler personer där ute. Jag har hittat nya goda vänner som jag passar ihop med, där jag kan få vara den jag är.

Hur det är i din situation, det kan jag inte riktigt uttala mig om, men kanske har vännen något i hennes liv som gör att hon är lite undvikande, t ex har det hänt något? Funderar lite.

Kände ni båda att ni utvecklats åt olika håll?
I mitt fall är det isåfall från hennes sida, jag sitter här och undrar vad som hände.

Kan vara något som hänt nu, innan pratades vi vid dagligen om både smått och stort. Men det känns främmande att det efter sopp många år plötsligt skulle hända henne något vi inte diskuterar, och att när vi hörs har det bra. Ja, bra enligt mig, hon verkar ju inte hålla med.

 

[Monkie]

Vad tråkigt! I det läget hade jag nog slutat kontakta henne. Fast jag hade nog sagt det till henne och också orsaken till varför jag inte längre kommer höra av mig, dvs att det känns som en envägskommunikation och i ett förhållande, vilket det än är, måste det ju gå åt båda hållen om det ska funka.

Jag har funderat lite på om jag ska tala om att jag inte kommer höra av mig mer. Men då känns det som att jag stänger dörren helt. Jag tycker liksom om henne supermycket, egentligen vill jag ju ha kvar henne i mitt liv.

 

[Monkie]

Förr eller senare så måste man, även fast man kanske inte vill släppa taget om sådana vänner.

Ganska tuff insikt, när jag inte riktigt förstår anledningen. Jag vet att det du skriver stämmer, men vill inte att det ska vara så

 

[Migo]

Jag förstår vännen. Jag orkar inte alltid svara eller skriva heller. Jag har annat att göra och glömmer ofta att ringa tillbaka. För mig räcker det med något mess i månaden.

Sån är jag med. Ingen illvilja, bara en massa annat för mig än att prata i telefon och hänga med folk.

 

[Lyraolissy]

Tycker det är typiskt vuxenlivet med alla måsten, de flesta har inte tid eller ork över att umgås med vänner.
Jag träffar tex nästan enbart vänner jag har ett gemensamt intresse med som vi utövar medans vi ses.
Att bara ses för att hänga med någon var årtionden sen jag gjorde förutom när det är fest.

 

[bettysmatte]

Jag har funderat lite på om jag ska tala om att jag inte kommer höra av mig mer. Men då känns det som att jag stänger dörren helt. Jag tycker liksom om henne supermycket, egentligen vill jag ju ha kvar henne i mitt liv.

Det är väl onödigt? Jag hade nog försökt att bara "lägga vänskapen på is" just nu och kanske går det att hitta tillbaks till varandra vid något annat tillfälle i livet.

 

[Monkie]

Har du frågat henne och fått reda på hur hon mår? Hon kanske har någonting i sitt liv som är betungande, hårt, sorgligt, som kanske gör att hon inte ens orkar odla de allra mest serverade vänskaper? Det kan ju vara en anledning till att hon känns ännu mer svårnådd och avvisande än innan, att hon helt enkelt inte orkar mentalt?

Ja, och våra samtal handlar (handlade) ofta om sådant, vi har peppat varandra, pratat om både djupa och roliga saker. Hon har ringt mig om hon varit ledsen och velat prata osv.

 

[Monkie]

Ny familj, barn som måste skjutsas, krävande jobb, sjukdom - det går att räkna upp massor med saker som gör att hen kanske faktiskt upplever att hen inte orkar umgås.
Jag har också en livslång vän jag "saknar", vet inte varför hen inte hör av sig.
Blir mest orolig att det är något som är galet.
Slänger iväg lite meddelanden utan krav på svar. Får då svar med orden -Vi måste ses någon dag. Jag svarar då -Absolut, bara hojta när du kan. Sen är det tyst.
Men det är inget att göra åt. Hen vet var jag är.

Ja, men sånt har förekommit i vår relation under årens lopp. Men vi har alltid funnit några minuter då och då att pratas vid även fast umgänget i perioder varit glest.

 

[Monkie]

Jag förstår vännen. Jag orkar inte alltid svara eller skriva heller. Jag har annat att göra och glömmer ofta att ringa tillbaka. För mig räcker det med något mess i månaden.

Jag kan förstå det, jag har andra sådana vänner. Där är jag likadan och helt nöjd med det.

 

[Monkie]

Tycker det är typiskt vuxenlivet med alla måsten, de flesta har inte tid eller ork över att umgås med vänner.
Jag träffar tex nästan enbart vänner jag har ett gemensamt intresse med som vi utövar medans vi ses.
Att bara ses för att hänga med någon var årtionden sen jag gjorde förutom när det är fest.

Träffas hinner vi sällan, men vi har hörts visa telefon ofta. Om inte dagligen så flera gånger i veckan.