Jag är ju inte läkare och kan inte tillräckligt mkt för att uttala mig om parametrar osv. Men om det nu är ett oklart läge så antar jag att gränsvärden är satta utifrån bästa tillgängliga evidens?
Då tänker jag att det blir konstigt att ifrågasätta gränsvärden bara för att många hamnar på brist.
När det gäller vitaminer är det mycket tyckande och lite vetande.
Det är tänkbart att gränsvärdena är korrekta, men också tänkbart att de inte hamnat rätt.
Tycker du att det är fel att ifrågasätta sådant som man gjort tidigare? I så fall skulle ju inte mycket utveckling ske.
Jag följer de riktlinjer som finns, men är åtminstone medveten om att man kan behöva ifrågasätta dem.
Många "normalvärden" inom sjukvården är så konstruerade att man tagit prov och analyserat värdena från ett stort antal friska människor. Värdena har hamnat i stort sett i en "normalfördelningskurva". Sedan har man bestämt att det som vi ska kalla normalt är de 95% av värdena som är "i mitten" det vill säga 2.5% av de värdena hamnar på "för låga" och 2.5% hamnar på "för höga".
Man har kunnat konstatera att värdena kan skilja mellan gruppen "män" och gruppen "kvinnor" och därför finns det olika referensvärden för män respektive kvinnor gällande vissa värden. Det är antagligen mycket klokt. Jag tänker just nu i första hand på krea, som är ett värde för njurfunktion och Hb (blodvärde). Om man hade samma referens för män som för kvinnor, skulle ett antal kvinnor med nedsatt njurfunktion inte diagnosticeras, och ett stort antal friska kvinnor skulle Dock " tillvägagångssättet att bestämma gränsvärden är bra, och jag är också säker på att det inte är så man gjort.
Men gränsen för vad som anses vara brist och inte, är arbiträrt satt. Någon har tyckt.
Det är möjligt att vederbörande tyckt rätt, och det är möjligt att vederbörande tyckt fel.
Jag tänker att det generellt sett inte är rimligt att hälften av en frisk befolkning ska lida en brist på något specifikt ämne. För om man har brist, så är det ju så att något inte fungerar som det ska.
Den person som har brist på järn, exempelvis, får en påverkan på blodbildningen. Samma sak med verklig brist på vitramin B12. Man får en störd blodbildning.
Men när det gäller det man idag kallar för brist på D-vitamin har man egentligen inte visat konsekvenser i form av nedsatta funktioner.
Därför vore det helt klart värdefullt att forska mer.
Men att fundera på om det verkligen är korrekt satta gränsvärden verkar rimligt om hälften av en frisk befolkning hamnar i "brist".
Dock är jag rätt övertygad, när det gäller D-vitamin, om att människor med mycket pigment i huden och/eller människor som sällan eller aldrig visar huden för solen, löper en ordentlig risk att utveckla brist - om de inte kompenserar solbristen med kosten.
Det är ju så att ganska många mejeriprodukter faktiskt är D-vitaminberikade i Sverige vilket gör att det är ganska få människor i Sverige med normal matsmältning, som de facto får brist.
Ett medicinskt sätt att skapa brist på D-vitamin är ju att operera med GBP. Då stör man upptaget i tarmen, vilket inte är så bra.
