Abortångest

[Skralt]

Det får bli ett tillfälligt konto för detta.

Jag gjorde ett positivt graviditetstest igår och jag borde vara väldigt tidigt gravid, vecka 5 eller 6. Definitivt inte planerat. Vi har ett gemensamt barn som är 3 år och så har min partner ett barn i äldre tonåren som bott hos oss på heltid i nästan tio år. Hen är alltså inte mitt biologiska barn, men hen kallar mig morsan och jag älskar hen till 100%.

Jag och min partner har varit överens om att inte skaffa fler barn och det har aldrig varit någon tvekan från varken min eller hans sida om det beslutet. Jag har alltid tänkt att om jag skulle bli gravid skulle det självklara valet vara abort. Och nu känns det inte så.

Min partner skulle aldrig försöka påverka mig att göra abort, men han vill inte ha fler barn. Och det trodde jag verkligen inte att jag ville heller. Det vill jag kanske inte nu heller, men känslorna flyger åt alla håll och kanter. Plötsligt känns det som en fin sak med ett syskon till vårt gemensamma barn som ligger närmare hen i ålder. Det skulle bli nästan precis fyra år mellan dem. Men det kanske ändå är för mycket för att de ska få en nära relation?

Ekonomiskt och utrymmesmässigt är det inga problem med fler barn, men med orken är det en annan femma. Jag uppskattade verkligen inte bebistiden. Graviditeten var lätt som en plätt, första året som förälder var det inte. Jag gillar egentid och partid och lägger mycket tid på min hobby. Min partner har samma upplevelse.

En irrationell sida av mig vill hellre gå igenom den här graviditeten och adoptera bort barnet än göra en abort. Det går inte att beskriva varför jag känner så. Jag är på inget sätt abortmotståndare. Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär. Jag vet att jag skulle älska barnet, det handlar inte alls om det. Men livet skulle bli jobbigare och jag gillar mitt nuvarande liv.

Det blir rörigt nu, men jag skulle verkligen uppskatta att få höra erfarenheter från andra som blivit ofrivilligt gravida och inte känt er säkra på beslut kring abort. Hur blev det? Och jag blir oerhört glad för input i syskonfrågan. Alla tankar och erfarenheter är välkomna.

 

[Guldaskig]

Vilken jobbig situation!

Vi blev ganska nyligen gravida och tvekade länge på om vi skulle behålla eller inte. Tanken på att göra abort skrämde mig oerhört mycket, även om jag inte på något sätt är abortmotståndare. Jag är också väldigt nöjd med de två barn vi redan har, min sambo likaså, men det slutade i alla fall med att vi behöll barnet och nu är vi halvvägs in i graviditeten och gläds åt den. Men det var hemska två veckor medan vi velade fram och tillbaka och jag ville helst bara stoppa huvudet i sanden och inte vara i min egen kropp. Det var hemskt.

Angående syskon tror jag de har glädje av varandra oavsett hur få eller många år det är mellan dem, de får bara olika typer av relationer

 

[Sleepan]

Det får bli ett tillfälligt konto för detta.

Jag gjorde ett positivt graviditetstest igår och jag borde vara väldigt tidigt gravid, vecka 5 eller 6. Definitivt inte planerat. Vi har ett gemensamt barn som är 3 år och så har min partner ett barn i äldre tonåren som bott hos oss på heltid i nästan tio år. Hen är alltså inte mitt biologiska barn, men hen kallar mig morsan och jag älskar hen till 100%.

Jag och min partner har varit överens om att inte skaffa fler barn och det har aldrig varit någon tvekan från varken min eller hans sida om det beslutet. Jag har alltid tänkt att om jag skulle bli gravid skulle det självklara valet vara abort. Och nu känns det inte så.

Min partner skulle aldrig försöka påverka mig att göra abort, men han vill inte ha fler barn. Och det trodde jag verkligen inte att jag ville heller. Det vill jag kanske inte nu heller, men känslorna flyger åt alla håll och kanter. Plötsligt känns det som en fin sak med ett syskon till vårt gemensamma barn som ligger närmare hen i ålder. Det skulle bli nästan precis fyra år mellan dem. Men det kanske ändå är för mycket för att de ska få en nära relation?

Ekonomiskt och utrymmesmässigt är det inga problem med fler barn, men med orken är det en annan femma. Jag uppskattade verkligen inte bebistiden. Graviditeten var lätt som en plätt, första året som förälder var det inte. Jag gillar egentid och partid och lägger mycket tid på min hobby. Min partner har samma upplevelse.

En irrationell sida av mig vill hellre gå igenom den här graviditeten och adoptera bort barnet än göra en abort. Det går inte att beskriva varför jag känner så. Jag är på inget sätt abortmotståndare. Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär. Jag vet att jag skulle älska barnet, det handlar inte alls om det. Men livet skulle bli jobbigare och jag gillar mitt nuvarande liv.

Det blir rörigt nu, men jag skulle verkligen uppskatta att få höra erfarenheter från andra som blivit ofrivilligt gravida och inte känt er säkra på beslut kring abort. Hur blev det? Och jag blir oerhört glad för input i syskonfrågan. Alla tankar och erfarenheter är välkomna.

Kan inte på något sätt råda, men vill bara inflika att när det gäller syskon och relationer så är jag väldigt, väldigt nära min storasyster och det skiljer tio år mellan oss

 

[TeamLundVer]

Jag är 6, 8, 10 och 10 år äldre än mina syskon (skilda föräldrar). Den jag står absolut närmst är min bror som är 10år yngre. Vi är nära vänner och vi och våra respektive umgås flera gånger i månaden.

Jag tror att vad det gäller syskon så spelar kemin störst roll.

I övrigt har jag tyvärr inga råd. Går det att få prata med någon inom vården för att kanske landa i vilket beslut som är rätt för dig?

 

[Skralt]

Jag ska boka tid för kuratorssamtal. Ena stunden känner jag att det är klart att jag sla göra abort, andra att det är klart att jag inte ska göra det. Det är ju så tidigt i graviditeten att jag har tid på mig, men det är väldigt jobbigt här och nu.

 

[Raderad medlem 142449]

Vi blev nyligen oplanerat gravida också. Min äldsta (sedan tidigare) är 14, och vårt gemensamma är 8 år. Vi blev chockade över beskedet, funderade och resonerade, diskuterade. Sedan sa min man en sak som på något sätt gjorde det hela enklare: ”man ångrar aldrig ett barn, men man ångrar kanske dom barn man aldrig fick”.

Angående åldern så kan jag bara varmt rekommendera åldersskillnad, tycker det var supersmidigt och enkelt med 6 år mellan mina. De umgås jättemycket och har mycket gemensamt.

Och min bästa vän här på jorden är min syster, som är 13 år äldre än jag

 

[Viva]

Sedan sa min man en sak som på något sätt gjorde det hela enklare: ”man ångrar aldrig ett barn, men man ångrar kanske dom barn man aldrig fick”.

Skönt att det gjorde det enklare för er. Men det är trots det inte sant; Det finns många som ångrar sina barn.

 

[gulakatten]

@Skralt Vilken tuff situation! Jag har inte barn, annat än i magen, så jag kanske är fel person att svara men jag tänker att barn ska man skaffa (och behålla) för att man vill ha barn. Inte för att det kan vara roligt och mysigt för befintliga barn att få syskon, och inte för att man inte vill göra abort. Man ska vilja ha barnet helt enkelt, med allt vad det innebär.

Om ni väljer att behålla barnet så tror jag det kommer bli bra - det finns ingenting som säger att barnet inte kan vara tajt med sitt syskon eller att ni inte kan ge det ett fint, bra liv där det är älskat. Men vore jag som ni skulle jag fundera över det "nitty gritty": Vill jag genomgå graviditet och förlossning igen? Vill jag förlänga småbarnsår och blöjor och vaknätter? Hur påverkar det mitt arbete och min fritid? Etc etc.

Jag tycker att det låter jättebra att du ska gå till en kurator och återigen: vad ni än beslutar tror jag att det kommer lösa sig . Jag ville bara erbjuda ett annat perspektiv i tråden.

Lycka till och ta hand om dig!

 

[Ray]

En reflektion är att det är ett tufft beslut eftersom båda besluten är något som inte går att ändra på.
Oavsett så får man leva med beslutet man tog.

Så klokt att tänka igenom vad just du/ni tycker. Lätt att bli villrådig av hur andra tycker tänker och känner.

 

[Skralt]

Stort tack för alla tankar och erfarenheter, jag uppskattar verkligen alla reflektioner!

Jag ammar fortfarande min treåring och hade verkligen sett fram emot att få min kropp för mig själv inom kort. Ett barn till skulle ju innebära motsatsen med graviditeten och så kanske flera års amning till. Det ser jag inte fram emot. Samtidigt känner jag att wow, det ligger ju en ny individ därinne! Vem är hen? Vad skulle hen gilla, hur skulle hen vara?

Jag lyssnade på två poddavsnitt om abort idag och kände bara NEJ, jag vill inte. Men jag kan inte ens för mig själv förklara den känslan. Det har ingenting att göra med rädsla för smärta eller blod, inte heller någon känsla av att jag skulle vara en hemskt person som "tar ett liv". Jag tycker att aborträtten är någonting av det bästa vi har i det här landet.

Jag tror jag måste låta tankarna snurra några varv till. Det känns skrämmande att det är så definitivt. Blir det en abort så blir der inga fler barn, med allra största sannolikhet. Blir det ett barn är det ett livslång ansvar.

 

[rutans]

Stort tack för alla tankar och erfarenheter, jag uppskattar verkligen alla reflektioner!

Jag ammar fortfarande min treåring och hade verkligen sett fram emot att få min kropp för mig själv inom kort. Ett barn till skulle ju innebära motsatsen med graviditeten och så kanske flera års amning till. Det ser jag inte fram emot. Samtidigt känner jag att wow, det ligger ju en ny individ därinne! Vem är hen? Vad skulle hen gilla, hur skulle hen vara?

Jag lyssnade på två poddavsnitt om abort idag och kände bara NEJ, jag vill inte. Men jag kan inte ens för mig själv förklara den känslan. Det har ingenting att göra med rädsla för smärta eller blod, inte heller någon känsla av att jag skulle vara en hemskt person som "tar ett liv". Jag tycker att aborträtten är någonting av det bästa vi har i det här landet.

Jag tror jag måste låta tankarna snurra några varv till. Det känns skrämmande att det är så definitivt. Blir det en abort så blir der inga fler barn, med allra största sannolikhet. Blir det ett barn är det ett livslång ansvar.

Har inga egentliga råd mer än att inte känna dig tvingad till något. Det finns inga regler eller överenskommelser i det här och det går att ändra sig.
Du behöver inte ha önskat ett barn för att behålla fostret, men du behöver inte heller vara emot att behålla för att göra abort.

 

[Dorinda]

Sen har du ännu gott om tid! Boka ett UL för att få veta hur lång tid du har på dig att bestämma dig

 

[TeamLundVer]

Stort tack för alla tankar och erfarenheter, jag uppskattar verkligen alla reflektioner!

Jag ammar fortfarande min treåring och hade verkligen sett fram emot att få min kropp för mig själv inom kort. Ett barn till skulle ju innebära motsatsen med graviditeten och så kanske flera års amning till. Det ser jag inte fram emot. Samtidigt känner jag att wow, det ligger ju en ny individ därinne! Vem är hen? Vad skulle hen gilla, hur skulle hen vara?

Jag lyssnade på två poddavsnitt om abort idag och kände bara NEJ, jag vill inte. Men jag kan inte ens för mig själv förklara den känslan. Det har ingenting att göra med rädsla för smärta eller blod, inte heller någon känsla av att jag skulle vara en hemskt person som "tar ett liv". Jag tycker att aborträtten är någonting av det bästa vi har i det här landet.

Jag tror jag måste låta tankarna snurra några varv till. Det känns skrämmande att det är så definitivt. Blir det en abort så blir der inga fler barn, med allra största sannolikhet. Blir det ett barn är det ett livslång ansvar.

Du behöver inte amma om det känns jobbigt. Vill bara inflika det för vi glömmer bort det ibland.

Jag ammade aldrig vår första då jag mådde så psykiskt dåligt över de förändringar som skett i min kropp (gick upp 40kg) och ville inte förknippa honom med den känslan. Jag ammade dock nr2 för då mådde jag mycket bättre psykiskt.

I början tyckte jag själv att det var orättvist men barnen har inte lidit någon skada.

 

[Happimess]

”man ångrar aldrig ett barn, men man ångrar kanske dom barn man aldrig fick”.

Förlåt men det är ju bullshit. Finns massvis av studier och andra narrativ som visar att det är hur många som helst som ångrar sina barn.

Konsekvenserna av att ångra ett barn är kopiöst mycket större än att ångra det barn man aldrig fick.

 

[Skralt]

När jag vaknade i morse kände jag mig en kort stund övertygad om att jag absolut vill göra abort. Jag gillar mitt nuvarande liv, att vi snart är ute ur småbarnsträsket och faktiskt bara har ett barn hemma om något år. Senare satt jag på jobbet och drabbades av panik vid blotta tanken på abort.

Det känns svårt att prata om det här med nära och kära. Inte rumsrent liksom. Jag har bara pratat med min partner och han vill ju som sagt inte ha fler barn. Jag känner mig ensam i beslutet (och det är jag ju förstås rent juridiskt så att säga), och trots att min partner på inget sätt försöker pressa mig till någonting känner jag mig skyldig som funderar på att behålla. Jag har tid till abortmottagningen på fredag och får träffa kurator samma dag. Hoppas det klarnar då.

 

[Raderad medlem 142449]

Förlåt men det är ju bullshit. Finns massvis av studier och andra narrativ som visar att det är hur många som helst som ångrar sina barn.

Konsekvenserna av att ångra ett barn är kopiöst mycket större än att ångra det barn man aldrig fick.

Nu utgick vi väl helt subjektivt utifrån hur vi känner inför våra barn…

Det var ju våran diskussion, för våran relation och våran familj. Så tänkte vi, ta informationen och gör vad du vill med den. Vet inte hur du kan kalla det för bullshit.

Tråkigt om du har andra erfarenheter men det har inget med mig eller mitt inlägg att göra, känner jag spontant.

 

[Happimess]

Nu utgick vi väl helt subjektivt utifrån hur vi känner inför våra barn…

Det var ju våran diskussion, för våran relation och våran familj. Så tänkte vi, ta informationen och gör vad du vill med den. Vet inte hur du kan kalla det för bullshit.

Tråkigt om du har andra erfarenheter men det har inget med mig eller mitt inlägg att göra, känner jag spontant.

Fast nu skrev du inte "vi skulle aldrig ångra ett barn" utan "man ångrar aldrig ett barn" vilket för mig är två fundamentalt olika saker, där den senare insuinerar att man uttalar sig om något allmängiltigt hos mänskligheten. Så ni kanske aldrig skulle ångra ett barn - men "man" kan definitivt göra det.

 

[Raderad medlem 142449]

Fast nu skrev du inte "vi skulle aldrig ångra ett barn" utan "man ångrar aldrig ett barn" vilket för mig är två fundamentalt olika saker, där den senare insuinerar att man uttalar sig om något allmängiltigt hos mänskligheten. Så ni kanske aldrig skulle ångra ett barn - men "man" kan definitivt göra det.

Jag citerade vad min man sa i en diskussion oss emellan. Han sa ”man ångrar aldrig ett barn”. Det var återigen våran diskussion, våran erfarenhet i våran familj. Ta informationen och gör vad du vill med den.

 

[Skralt]

Angående ångra ett barn-diskussionen så är jag tämligen övertygad om att jag inte skulle ångra barnet, men jag är rädd att jag skulle sörja mitt relativt enkla och fria liv. Jag kan heller inte komma ifrån syskontankarna. Min partners barn flyttar snart hemifrån och då blir vårt gemensamma barn ensam med oss föräldrar. Det känns som fel grej att vilja ha ett barn till för sitt första barns skull, men det är inte ett oväsentligt argument inuti mitt huvud just nu. Andra argument som dyker upp från båda håll och som känns tabu eller banala är att ett till barn skulle försämra vår ekonomi, att min kropp skulle påverkas, att jag vill köpa bebiskläder, att jag vill uppleva en till förlossning. Det blåser friskt åt båda håll i skallen kan man säga. Och det ska det nog få göra tills jag träffar kuratorn. Men det vore så skönt med en tydlig känsla av vad jag vill. Jag tror stundtals att jag har det och sen känns det helt annorlunda stunden efteråt!

 

[zassoo]

Hoppas du kommer fram till ett beslut som känns rätt, oavsett vad det blir