enjoyable
Trådstartare
Igår hände något som jag aldrig att hoppats på att få vara med om! Jag och sambon hade varit ute och festat på olika håll igår. När jag kom hem igår, eller inatt rättare sagt, så märkte jag av direkt att lilla Pelle betedde sig underligt. Ovanligt mammig och kelsjuk. Enda gången han varit de tidigare var när kompisen Katja var till vet för kastration. Ja, men tänkte faktiskt inte så mycket mer än det och beslutar mig för att gå och göra rent i lådorna. Kliver in i vardagsrummet och upptäcker till min stora fasa att sambon GLÖMT (
) ena fönstret öppet! Min första tanke var: "Men Katja då!? Pelle är här, men Katja?" och börjar febrilt att leta överallt i lägenheten men nej, ingen Katja. Då börjar tanken fara fram... "har hon ramlat ut? Nej... de har hon inte.. Hon KAN inte ha ramlat ut"
Men ingen Katja fanns här hemma. Hon skulle ha kommit fram annars som hon alltid brukar göra när man varit borta ett litet längre tag.
Jag slänger på mig andra kläder, störtar ut på baksidan där våra vardagsrumsfönster finns. Massa bilar. Buskar.. ÖVERALLT! Hon är borta. Min älskade lilla Katja. Ringer till sambon, skäller ut honom efter noter, slänger på luren och ringer till mamma och gråter. Lilla Katja är BORTA! Tanken finns inte. Tårarna sprutar! Mamma pratar lugnande. Hon kommer hem igen, säger hon. Men jag tror inte henne. Katja är så himla skygg mot allt som hon inte känner så hon har nog dragit iväg någonstans där man inte kan hitta henne.
Jag går runt i cirklar med tårarna som sprutar ner för kinderna. Prasslar i varje buske jag kommer åt. Kryper på alla fyra för att kolla under bilarna. Sen går jag sakta längs husväggen.. Sen ser jag på håll i mörkret någon som är fläckigt. Inte är det Katja? Närmar mig försiktigt för att inte skrämma henne och pratar med henne så hon hör att det är jag. Och jo, där låg hon. Intryckt vid väggen, helt vettskrämd. Lilla skruttan. Plockar upp henne försiktigt ifall hon kanske gjort illa sig. Säger inte ett ljud när jag tar i henne och jag kramar om henne hårt och borrar ner mitt ansikte i hennes päls. Mitt hjärta. Jag hade hittat henne Känner hur hon slappnar av i min famn och väl uppe i lägenheten klämmer och känner jag på henne och hittar inte en skråma!
Hela natten låg hon tätt intill mig och vaknade i morse av att jag fick magmassage av henne
Sambon fick utskällning och soffan blev hans säng inatt. Vad arg jag är på honom, fortfarande! Katja har hela morgon studsat runt med Pelle och mår alldeles utmärkt trots att hon ramlade från 3:e våningen.
Vet bara inte hur mitt liv hade kunnat fortsätta utan henne!
Vet inte vad jag vill med tråden, bara prata av mig och berätta en liten solskenshistoria.
) ena fönstret öppet! Min första tanke var: "Men Katja då!? Pelle är här, men Katja?" och börjar febrilt att leta överallt i lägenheten men nej, ingen Katja. Då börjar tanken fara fram... "har hon ramlat ut? Nej... de har hon inte.. Hon KAN inte ha ramlat ut"Men ingen Katja fanns här hemma. Hon skulle ha kommit fram annars som hon alltid brukar göra när man varit borta ett litet längre tag.
Jag slänger på mig andra kläder, störtar ut på baksidan där våra vardagsrumsfönster finns. Massa bilar. Buskar.. ÖVERALLT! Hon är borta. Min älskade lilla Katja. Ringer till sambon, skäller ut honom efter noter, slänger på luren och ringer till mamma och gråter. Lilla Katja är BORTA! Tanken finns inte. Tårarna sprutar! Mamma pratar lugnande. Hon kommer hem igen, säger hon. Men jag tror inte henne. Katja är så himla skygg mot allt som hon inte känner så hon har nog dragit iväg någonstans där man inte kan hitta henne.
Jag går runt i cirklar med tårarna som sprutar ner för kinderna. Prasslar i varje buske jag kommer åt. Kryper på alla fyra för att kolla under bilarna. Sen går jag sakta längs husväggen.. Sen ser jag på håll i mörkret någon som är fläckigt. Inte är det Katja? Närmar mig försiktigt för att inte skrämma henne och pratar med henne så hon hör att det är jag. Och jo, där låg hon. Intryckt vid väggen, helt vettskrämd. Lilla skruttan. Plockar upp henne försiktigt ifall hon kanske gjort illa sig. Säger inte ett ljud när jag tar i henne och jag kramar om henne hårt och borrar ner mitt ansikte i hennes päls. Mitt hjärta. Jag hade hittat henne
Känner hur hon slappnar av i min famn och väl uppe i lägenheten klämmer och känner jag på henne och hittar inte en skråma! Hela natten låg hon tätt intill mig och vaknade i morse av att jag fick magmassage av henne
Sambon fick utskällning och soffan blev hans säng inatt. Vad arg jag är på honom, fortfarande! Katja har hela morgon studsat runt med Pelle och mår alldeles utmärkt trots att hon ramlade från 3:e våningen.
Vet bara inte hur mitt liv hade kunnat fortsätta utan henne!
Vet inte vad jag vill med tråden, bara prata av mig och berätta en liten solskenshistoria.
