Är jag sambo nu??

Sv: Är jag sambo nu??

Grattis, vad härligt! :) Var inte orolig, han skulle inte spendera så mycket tid tillsammans med dig om han inte tyckte om dig ;) Njut istället!

Och så bjuder jag på en till solskenshistoria:

Våren 2010, jag var allmänt deprimerad eftersom jag inte trivdes på jobbet, hade inga av mina nära vänner kvar, skulle göra uppehåll med ridningen och allt kändes bara allmänt skit. Började i alla fall nätdejta lite på skoj, träffade några men inget som klickade. Började maila med en kille som bodde i Schweiz, han var jättetrevlig och så men jag tänkte att honom kommer jag ju aldrig träffa ändå eftersom han bor så långt bort. Länge visste jag inte ens vad han hette, vi bara pladdrade på om allt möjligt och det kändes skönt att det var så avslappnat.
Efter ett missförstånd på mail där vi båda trodde att vi blivit dissade så började vi chatta på msn istället, och så frågar han om jag vill träffa honom när han kommer hem till Sverige på semester i början på juni. Vid det här laget var jag ganska nere, men bestämde mig för att ta chansen, vi klickade ju trots allt bra i skrift.

Dagarna innan vi skulle ses bröt jag ihop totalt och blev gråtandes tröstad av min kära mamma, som försökte muntra upp mig. Jag berättade om killen jag skulle träffa, och positiv som hon försökte vara sa hon att "Ja men tänk om det är din drömkille!" Yeah, right, tänkte jag och snyftade lite till.

Så träffades vi (på nationaldagen), han körde en bit med bilen för att komma till min stad. Minns att han kom gåendes mot mig med ett stort leende, första kramen var lite stel. Sen började vi promenera. Vi pratade, och pratade och pratade. Gick och gick och gick. Tills jag fick skavsår. :p Jag bjöd hem honom till mig på lite fika, det var ju rätt nära (bara en timmes promenad men det gick fort :angel:). Efter en smörgås gick vi ut och promenerade lite till. Och pratade...

När vi skulle säga hejdå var han tydlig med att han ville ses igen, och det gjorde vi också. Två gånger till under hans semester där det blev lite mer fysiskt :p (där jag gjorde någon töntig grej och frågade om jag fick pussa honom) Sista dagen sa han någonting där han nämnde mig som "min tjej". Jag frågade då: "Är jag din tjej?" Då sa han: "Ja... om du vill vara det?" Självklart :D

Därefter fick vi klara oss på chatt och Skype i 6 veckor innan jag flög ner till Schweiz och bodde hos honom en vecka :D Sedan dess har det bara rullat på kan man säga, 2,5 år tillsammans och numera sambos. Jag är väldigt glad att jag svarade på hans urtrista första mail på nätdejtingsidan ;)
 
Sv: Är jag sambo nu??

Tanken "varför i hela fridens namn vill någon ha MIG?!" är rätt normal. Man får kväva den.
 
Sv: Är jag sambo nu??

För er som undrar varför jag ändå är orolig så kommer här hela storyn, jag försökte korta ner den men det gick ju sådär.

Läste igenom bukebloggen och inser ju själv att detta var totalt oväntat, för bara 2 månader sedan var jag ju livrädd för att han ens skulle få veta något :eek:.

Ok. Here we go.

När jag insåg att jag gillade honom så tog jag upp det med min dåvarande psykolog, som ju i princip sa att "KLART DU SKA PRATA MED HONOM! VAD HAR DU ATT FÖRLORA??".
Massor.
Vi träffades på gemensamma studiecirklar och så vidare 2-4 ggr/v och samtalsnivån låg väl för det mesta på "fint väder idag..." "ja."
Så det fanns liksom inget att bygga på, plus att jag var rädd att skrämma iväg honom om jag sa något, eller att det skulle bli jobbigt att "tvingas" umgås med honom alla de dagarna.

Jag sa även till psykologen att jag inte ens vågade berätta för bästa vännen.
Men jag träffade henne efteråt och då sa jag det...hon blev glad såklart.

Bara någon månad senare kom dock första "käftsmällen" som gjorde så ont att jag nästan gick sönder...
Efter en av ungd.kvällarna ville han prata med min bästa vän - ensam. Ajaj.
Så jag gick i förväg.
Sedan fick jag i princip DRA ur henne vad han ville, för att slippa tro det allra värsta.
Till slut klämde hon fram att "han frågade om vi kunde ses någon gång..."
Aaaaouch.

På kvällen insåg jag ju att jag faktiskt aldrig fick veta vad hon svarade, även om det i sig var ganska talande.
Så jag sms:ade henne, och svaret sa ju ännu mer:
"HURSÅ?? Jag sa ja, såklart."
Eh...
Där och då skar det sig rejält mellan oss, tack för den liksom.

Hon försökte med "jamen det är ju baaara som vääään! Jag är inte intresserad av honom på det sättet..."
Säger man då "ja" till att träffa någon som man VET att ens bästa vän gillar?
Jag hade kunnat förstå om hon faktiskt HADE känslor för honom...men det gick inte in.

Och sedan; "Jamen, han kanske bara vill träffa mig för att fråga hur han ska få dig...?"
"TROR du verkligen på det själv??" (så här i efterhand kan jag ju tänka att det faktiskt låg något i det...)

Första gemensamma kvällen med dem blev kaos och panik, då var det ändå en sisådär 20 andra människor omkring.
Jag bröt nästan ihop och en av ledarna frågade vad det var. "Jag kan inte berätta, det GÅR inte...!"

På lördagen var det dags för en kurs där det i princip bara är vi tre...han och jag brukade åka samma buss, men han var inte med, och då kom katastroftankarna.

När jag kom dit såg jag ju att de var där båda två, och när jag klev in i lokalen sjönk stämningen ner under golvnivå.
Vår ledare såg jätteförvirrad ut och förstod INGENTING, vi som typ sitter som fastklistrade annars.

"Jag märker ju att det är något, men ni kan väl försöka hålla sams när ni är här i alla fall?"

Men ja, paniken kom, jag gick ut - hon kom efter och båda sa att "jag TROR vi behöver prata".
Så då började det om "jamen jag GILLAR honom inte ju!" "ändå ska du träffa honom...?" och så vidare...Min nya DBT-psykolog och jag kom att kalla allt detta ältande (som ju höll på hela hösten) för "ältar-tango" och det var ju en ganska träffande beskrivning.

När stormen mellan oss två började lugna sig (hon sa nej till honom ändå till slut...men då var skadan redan skedd liksom) kom NÄSTA käftsmäll.
S, en annan gemensam vän sa "jag tror han gillar mig..." .

Så, här hade jag helt gett upp hoppet.
Och jag hade INGEN att prata med, som kunde hjälpa mig att "stå ut" under alla kvällar vi sågs.
Men till slut så tog jag tag i en av ledarna och berättade allt...hon har total tystnadsplikt så det kändes ok.

Och så kom nästa kast, åt helt oväntat håll.

Jag började märka att han faktiskt verkade söka kontakt med mig mer och mer...samtalen låg fortfarande på "det är fint väder..."-nivån, men ändå (åtminstone när vi sågs, på fb kunde vi prata om allt...typ, utom känslor då).
Märkte att han började kolla på mig mer och mer, men trodde att det antingen var pga bästa vännen, eller ren inbillning.
Men så började t.om. bästa vännen säga att det verkligen KÄNDES som att det var något.
Och då hade jag börjat tro det också.
Men jag vågade naturligtvis inte hoppas (som sagt, vad ska han med mig till? Och bästa vännen...? Näe). Så jag sa inget.

Fast till slut flög fan i mig!

När alla kurser tog "jullov" så tog jag stöd av bästa vännen och icke-fungerande fb i mobilen så frågade jag om vi kunde ses någon dag, försökte 4 ggr innan jag insåg att nej, fb var icke samarbetsvilligt.
Så skrev han "Det verkar funka sådär du, du får skriva när du kommer hem om det var något viktigt :)"

"A, kan inte du fråga honom om du får ge mig hans mob.nr?"
Och det fick hon, så då skickade jag ett sms och frågade.
När han sa att "klart jag vill! :)" jag på att ramla av "pallen" jag satt på...och sedan kom ett:
"Jag tänkte faktiskt fråga dig samma sak precis, men så stod det "... skriver...hela tiden".
"Haha, jag hann före :)"
Så några dagar senare lånade jag hem lilla Edwind och så gick vi en promenad, fortfarande flöt samtalet ganska segt, men E är charmig och gjorde ett fint jobb som isbrytare.

På kvällen sedan pratade vi läääääääänge på fb, och insåg att, jo, vi ville ses igen.
Men vad skulle vi då hitta på?

Det slutade med att jag åkte hem till honom på annandagen.
När vi satt och åt var stämningen så spänd att man kunde ta på den.

Så vi satte oss och kollade på film istället (Sherlock Holmes, väldigt våldsam film, inget optimalt val...) och sedan gick det som det gick :o

Och ja, här är vi nu...:love:
Jag erkände ju att jag gillat honom ganska länge, men inga detaljer och utan att blanda in "de andra".
Sa alltså inte att jag inte sagt något pga att jag trott att han gillade bästa vännen.

Och då sa han att han varit intresserad rätt länge också, men trott att jag varit upptagen pga att det stått att jag haft ett förhållande på fb (vilket ju var helt på skämt...)
Så förbannat onödigt! :mad:
Vi har alltså väntat ett halvår i onödan, skapat kaos och panik omkring oss och jag och bästa vännen har precis börjat avsluta vår "ältar-tango".

Reaktionerna i vår omgivning när de såg oss tillsammans var oslagbara :rofl:
Inte minst hos den insatta ledaren...hon hade väldigt svårt att hålla masken, det blev en "avskedspresent" till henne då hon skulle sluta samma dag.
Kommentaren då:
"Så, ni fick varandra till slut? :)"

Och ja, här är vi nu.
Sjuttielva intriger och Nittiofjorton missförstånd senare...

"Så kan det gå, när inte haspen är på..."
 
Senast ändrad:
Sv: Är jag sambo nu??

Men ändå, tänk vad fantastiskt, att trots motgångar så blev det ni? Det är ju meningen!

Min solskenshistoria kommer här:

Jag var nyinflyttad till en stad, över 100 mil hemifrån. Kände inte någon, det var hästen och jag, hade precis avslutat ett långt on-off förhållande som slitit otroligt och jag ville bara vara själv ett tag. Ena stallkompisen hade dock andra planer, och under en ikearesa med stallet (drygt en 50 mil i bil tillsammans, och en massa timmar att gå runt på varuhuset och prata) så han hon visst både smsa "min tilltänkte" och styra upp en blind-date. Jag, som visste att karln var allergisk var inte alls så sugen eg, men då hon tog mitt fodringspass och jag inte hade någonting att skylla på fick jag väl dyka upp då. Karln som kom emot mig var blyg, och jag kände mest att hjälp, han vill inte heller vara här. Nåja, kvällen förflöt någorlunda smärtsamt, och vi bestämde lite löst att höras på sms. Jag ville inte känna någonting, men han var en envis en, så han smsade och vi hade många låga disskusioner via telefon, och han kom bla ut till stallet och var ute och red med mig. Där någonstans så var jag redan förlorad, och det är jag så glad för nu! Över 5 år senare är vi gifta, har barn tillsammans och har precis köpt en liten gård. Han finns verkligen där för mig, och jag kan inte tänka mig någon annan som jag vill leva mitt liv med, trots att han är allergisk och det har gjort att jag har behövt kompromissa på saker som jag eg aldrig kunnat tänka mig göra. Så går det!
 
Sv: Är jag sambo nu??

Men åh! :love:

Han är visst också allergisk, och jag som både har katt och passhundar, men han sa att "det visste jag ju om, det är lugnt :) "

Och nu börjar det sjunka in vem jag faktiskt bor-och är tillsammans med... :o :love:
 
Sv: Är jag sambo nu??

...han är inte riktigt riktig! :eek: :love:
Idag var vi hem till hans föräldrar för "vi ska hämta en present åt dig, eftersom det är alla hjärtans dag snart, men jag vill att du ska ha den nu, hoppas det är ok? :)"

Så ja, vi åkte dit, och efter fikat fick jag gå "skattjakt" :p
Efter lite letande hittade jag det jag sökte efter...
Under sängen låg en helt ny dator! Till mig! :eek::eek:

Älskade galning! :love::love:
 
Sv: Är jag sambo nu??

Men, jag har aldrig fått nåt sånt där :cool: Ska genast gå och klaga för min sambo ;)
 
Sv: Är jag sambo nu??

Plötsligt händer det...

Min - numera make - blev kvar hos mig efter en fika alldeles i början av vår bekantskap. Det blev kanske inte enklare av att han fortfarande var gift med någon annan...
Det var 24 år sedan. Han är fortfarande kvar.
 
Sv: Är jag sambo nu??

...han är inte riktigt riktig! :eek: :love:
Idag var vi hem till hans föräldrar för "vi ska hämta en present åt dig, eftersom det är alla hjärtans dag snart, men jag vill att du ska ha den nu, hoppas det är ok? :)"

Så ja, vi åkte dit, och efter fikat fick jag gå "skattjakt" :p
Efter lite letande hittade jag det jag sökte efter...
Under sängen låg en helt ny dator! Till mig! :eek::eek:

Älskade galning! :love::love:

jag börjar nästan lipa :love:
 
Sv: Är jag sambo nu??

Jag är livrädd...
Får KRAFTIGA humörsvängningar vid mens, som ingen DBT i världen kan bota (däremot lindra!) och det är de som ställt till det i ALLA tidigare förhållanden :cry:

Så i morse fick jag ett pms-utbrott och var allmänt hysterisk, stackarn blev väl livrädd :cry:
Men han tog det lugnt i alla fall och höll om mig tills jag lugnat ner mig, så sa han "nästa gång så kommer du till mig direkt, ok? Det verkar ju hjälpa :)"
Klart det hjälper att få vara nära den man älskar :love::love:
Men jag är ju livrädd ju att han ska tröttna, som alla andra...
Åkte iväg på DBT:n och tog upp allt detta med min psykolog som ju sa allt jag behövde höra och sa "gör så här, tänk så här, och så tänker du ut en plan redan nu så du vet vad du kan välja på till nästa gång :)"
Ungefär så, hon är toppen! :love:

Så efter det åkte jag upp till gymmet och tränade ut lite aggressioner och så gjorde jag en god gärning = lättare i hjärtat :)

Men jag orkar inte med de här utbrotten, jag GÖR verkligen inte det!
Jag vet att jag har förhöjda prolaktinvärden och jag hoppas att det kan vara en bov i dramat, men jag ska ta upp det med läkaren nästa gång jag ska till gyn för det här går inte - inte en gång till!

Jag hatar mig själv så väldigt mycket när det blir så här...någon som har tips på vad man gör åt hormonhumör?
 
Sv: Är jag sambo nu??

En bekant till mig som hade väldig pms fick antidepressiva som hon åt några dagar innan pmsen skulle bryta ut och sedan åt hon dem någon vecka för att sedan ha uppehåll till nästa pms period. För henne fungerade det väldigt bra. Det kanske kan vara något? Tyvärr vet jag inte vilken medicin det var och vi har inte kontakt längre så jag kan inte fråga heller men gyn borde ju veta om det kan vara ett alternativ för dig.
 
Sv: Är jag sambo nu??

Första året när jag och min sambo bodde ihop så oroade jag mig mycket, hade ångest (har lite ångest i bakfickan sas) över att han kanske bara var med mig för att 'det var bekvämt' eller för att han inte hittat 'dröm-tjejen'.
Nu fyra år senare och passionen är lika stor så har jag släppt det och är trygg i att det är MIG han vill ha. Fast i bland kommer den där dumma, totalt idiotiska och ologiska ångesten och viskar i örat. Den verkar inte helt gå över alltid.

Men det jag vill komma till, det är svårt att släppa och bara njuta, det vet jag, men försök! I allafall, jag har känt som dig, rädd att han ska lämna, och vi efter fyra år är lika lyckliga som den dagen vi flyttade ihop :love: Han har stått vid min sida hela tiden, ibland jävligt less för stunden på min ångest, men han har alltid stöttat.

Men åh vilket rörigt inlägg. Så svårt att förmedla det jag vill säga till dig... Hoppas du förstår.

Ångesten kan ju få magkänslan att säga en sak som faktiskt inte stämmer!
(ps, vi har också sådär, som att vi läser varandras tankar, ofta! Helt sjukt läskigt :P och helt underbart!)
 
Sv: Är jag sambo nu??

Jag är livrädd...
Får KRAFTIGA humörsvängningar vid mens, som ingen DBT i världen kan bota (däremot lindra!) och det är de som ställt till det i ALLA tidigare förhållanden :cry:

Så i morse fick jag ett pms-utbrott och var allmänt hysterisk, stackarn blev väl livrädd :cry:
Men han tog det lugnt i alla fall och höll om mig tills jag lugnat ner mig, så sa han "nästa gång så kommer du till mig direkt, ok? Det verkar ju hjälpa :)"
Klart det hjälper att få vara nära den man älskar :love::love:
Men jag är ju livrädd ju att han ska tröttna, som alla andra...
Åkte iväg på DBT:n och tog upp allt detta med min psykolog som ju sa allt jag behövde höra och sa "gör så här, tänk så här, och så tänker du ut en plan redan nu så du vet vad du kan välja på till nästa gång :)"
Ungefär så, hon är toppen! :love:

Så efter det åkte jag upp till gymmet och tränade ut lite aggressioner och så gjorde jag en god gärning = lättare i hjärtat :)

Men jag orkar inte med de här utbrotten, jag GÖR verkligen inte det!
Jag vet att jag har förhöjda prolaktinvärden och jag hoppas att det kan vara en bov i dramat, men jag ska ta upp det med läkaren nästa gång jag ska till gyn för det här går inte - inte en gång till!

Jag hatar mig själv så väldigt mycket när det blir så här...någon som har tips på vad man gör åt hormonhumör?

Såg det här efter att jag skrivit mitt första inlägg. All min ångest bottnar i PMDS som är en svårare form av PMS, jag har testat antideppresiva och det gjorde att ångesten försvann, men dock så blev hela jag avtrubbad, sexlusten försvann, jag behövde inte min sambos bekräftelse och värme, kärlek längre. Helt sjukt.
Efter flera år fick jag testa ett p-piller från USA, Yaz, det har hjälpt. Nästan all ångest är borta. Har lätta PMS bara. All panik och allt helvete är borta. PMa mig om du vill veta mer. Kan inte nog rekomendera detta, det har räddat mitt liv och antagligen mitt förhållande i längden och för att inte tala om relationen med barnen. Jag blev ett monster. MInst sagt.
 
Sv: Är jag sambo nu??

Usch...kanske har någon här någon bra idé på hur jag ska "lösa" detta, hann inte ta upp det med DBT-psykologen idag :(

Igår kväll låg vi och pratade, och då tog jag upp en sak som jag oroar mig för väldigt, väldigt mycket - vilket såklart blev skitjobbigt rent utsagt, redan då.
Eftersom jag är så långt ifrån frisk man kan komma (nåja...) så KOMMER det en dag då jag MÅSTE åka in akut, i värsta fall med ambulans, eller blir så dålig att jag blir inlagd på obestämd tid (hjärtavdelningen 3 veckor t.ex. eller neurokirugen lika lång tid) och i värsta fall kan det bli aktuellt med operation...det har hänt förut, och det KOMMER hända igen.
JAG kan hantera det, men mest troligt inte han :cry:

Han har inte direkt några vänner som han kan ringa för att få hjälp heller, hans föräldrar är de enda jag kan tänka på men jag känner mig så väldigt otrygg i att veta att han inte kommer klara av det...och att han i värsta fall måste hantera det ensam...det GÅR liksom inte (han bröt nästan ihop när vi "bara" pratade om det :( )

Jag vet, man ska inte ta ut saker i förväg, men här känns det nödvändigt för att eventuellt kunna förbereda en sådan situation.

Hjälp :cry:

Hur fasen gör man? :(
 
Sv: Är jag sambo nu??

Jag förstår inte riktigt på vilket sätt han inte ska klara av det?

Älskar man någon ska man väl klara av en sådan sak, även om det kan vara jobbigt med oro och sånt.
 
Sv: Är jag sambo nu??

Det är hans psykiska funktionshinder som förstör - att det kan vara svårt för er "utomstående" (inte minst i text) att förstå sammanhanget förstår jag.
Men det som är värst är hans katastroftankar och att han är väldigt, väldigt känslig för jobbiga saker.
Jag fick t.ex. kallelse för EKG - och jag såg hans reaktion och tankar direkt;
"shit! Det är farligt, det är hjärtat, hon är hjärtsjuk, någon är allvarligt fel! Hon kommer dööööö!"

Och för "oinsatta" så förstår jag att det känns konstigt/överdrivet/påhittat men...nej, han fungerar så, och det är inget varken han eller jag kan rå för...
 
Sv: Är jag sambo nu??

Har ni inte tidigare pratat om dina bekymmer?

Din karl kanske skulle behöva en samtalskontakt att ta upp detta med redan nu. Akuten har ju kuratorer som är vana vid krishantering, kan han prata med folk han inte känner är det ju ett bra förstasteg just där och då.
 
Sv: Är jag sambo nu??

Jodå, teoretiskt vet han ju om dem, men han vet ju inte "direkt" vad de innebär i praktiken...och han/vi trodde väl inte att han skulle "behöva" bry sig heller, fram tills då för ca 2.5 månad sedan.
Däremot vet jag att han var med när jag fick en panikattack som slutade på akuten - MEN dels kände vi inte varandra direkt då, dels hade han en trygghet i vänner/bekanta/personal omkring sig så det var ju lite skillnad ändå.

Förhoppningsvis får han en samtalskontakt redan nu men i värsta fall är det för lång väntetid, och att han behöver "mer".
Med lite tur kanske min DBT-psykolog har förslag på "krisplan" åt oss om/när situationen uppstår, MEN...

Han flyttade från ett annat landsting (tror jag?) när han flyttade hit så jag vet inte om det förändras i och med att han byter vårdgivare oavsett landsting?
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Kropp & Själ Varning långt och negativt inlägg. Jag blir så ledsen. :( Jag slutade förra året mitt hästjobb pga en incident och blev då timvikarie...
2
Svar
23
· Visningar
2 048
Senast: Twihard
·
Relationer (om någon lyckas lista ut vem jag är, så dela inte, fördrar att vara anonym i denna tråden) Jag har nyligen gjort slut med sambo som...
Svar
18
· Visningar
1 715
Senast: TinyWiny
·
Relationer I juni detta året köpte min sambo en bostadsrätt av sin bror. Jag flyttade in med min sambo då, men var tveksam då eftersom jag hellre...
Svar
19
· Visningar
3 773
Senast: supersonic
·
Relationer Jag känner att jag måste få skriva av mig lite och kanske eventuellt få lite tips och idéer på vad man kan göra. För att göra en lång...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
6 575

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp