Att mista sin bästa vän

[pannkaka]

Behöver egentligen bara skriva av mig, fick ett samtal tidigt i går morse från en vän. Våran gemensamma vän sen 25 år tillbaka hade gått bort i en trafikolycka. Vi 3 lärde känna varandra på gymnasiet och har sedan dess varit nära vänner. Känner en stor tomhet och chock, hon har ju alltid funnits där. Hon såg verkligen framemot att mitt barn skulle komma i Juli.

 

[nyttnick]

Jag beklagar. Varma kramar till dig i sorgen

 

[Efwa]

Jag kan inte föreställa mig hur det känns. Jag beklagar så mycket.

 

[Singoalla]

Beklagar sorgen

 

[Petruska]

Så tungt. Jag hade en liknande upplevelse för ungefär fyra år sedan. Allt jag kan säga är: håll ihop ni som är kvar. Så småningom blir tillvaron hanterlig igen.

 

[TeamLundVer]

Beklagar sorgen

 

[athena_arabians]

Beklagar förlusten @pannkaka

 

[MCP]

Beklagar sorgen

 

[Idas]

Kram

 

[Kilauea]

Beklagar sorgen

 

[BornAgain]

Beklagar sorgen.

 

[Marty]

Beklagar verkligen

 

[McFlurry]

Beklagar sorgen

 

[EmmaBovary]

Beklagar också sorgen. Fy så hemskt

 

[tuaphua]

Beklagar sorgen jag med!

 

[Flixon]

Beklagar sorgen

 

[Frankie]

heart

 

[pannkaka]

Tack alla .. jag hade tänkt överraska henne nu den 29/5 när hon skulle fylla år med att fråga om hon ville bli gudmor till mitt barn. Kommer kännas så konstigt att inte kunna ringa/skicka sms till henne nåt mer.

 

[Fraggel_Tess]

Beklagar

 

[ekra]

Gräsligt! Jag förstår hur du känner, jag har också varit med om att någon som var viktig för mig rycktes bort väldigt oväntat.

Mig hjälpte det mycket att få prata om det. Även om det jag sa mest var "jag kan inte fatta att h*n är borta." Och grät och grät och grät. Jag träffade kurator en gång i veckan under en period och det var också nyttigt, trots att jag var skeptisk till att prata med en främling på det viset. Men det gick väldigt bra. Hon sa något väldigt viktigt: "Du kan inte bära någon annans sorg", och det tänker jag ofta på. Jag hade enorm ångest över hur h*ns märmaste nu kände utöver min egen sorg. (De står mig också nära) Men att försöka se på det i mindre bitar hjälpte. Att tänka på vidden av förlusten var som att få ett svart stort metallblock vält över sig.

Senare läste jag många böcker om sorg och förlust och grät ännu mer. (Pigge Werkelins bok om Tsunamin, en bok om Utøya, "Ett år av magiskt tänkande" och fler som jag inte minns nu) Det håller jag fortfarande på med, och det hjälper mig att bearbeta förlusten.

De första veckorna var väldigt märkliga, jag orkade knappt lyfta mina egna armar på morgonen för att klä på mig och munnen kunde nästan inte formulera att h*n var död. Jag är fortfarande inte bekväm med "död", utan "borta" känns bättre.

Nu har det gått fyra år.
Sorgen finns kvar, men den har förändrats. Jag gråter inte varje dag längre, men det kommer över mig ibland. På något vis går livet vidare.

Jag hoppas att det är en liten tröst att vi är många som varit med om liknande och att man kommer ut på andra sidan så småningom.

Stor kram!