Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

failure

Trådstartare
Lagom melodramatisk titel, jag vet.
Uppenbart är det här ett anonymt nick. Jag tror knappast att någon vet vem jag är, men om ni nu gör det så kan ni vara snälla och hålla tyst om det.
Jag ber om ursäkt på förhand för att inlägget förmodligen inte är välstrukturerat.

Såhär är det då:
Jag är gravid v 9. Var inte planerat, men spontana reaktionen var väl inte direkt ovälkommet heller. Är gift med pappan och har ett bra förhållande med honom - det är inte där problemet ligger. I kanske två dagar fann jag det hela intressant och spännande - sedan blev jag tillsagd att sluta med min medicin och efter ytterligare några dagar började jag undra vad jag gett mig in på.

Under större delen av mitt liv har jag haft återkommande depressioner. Enligt mina föräldrar är jag sjuk i huvudet och har förstört allt - enligt läkare är det egentligen inget större fel på mig. Jag har inget syndrom och ingen sjukdom bortsett från depressionen.

Så. Gravid då. Och jag vill bara dö för att jag inte förstår varför jag vill utsätta mig själv och ett oskyldigt barn för ... ja, mig själv.
Jag kan ingenting om barn. Inte ett skit. Inte så att jag tycker illa om dem per definition - visst, jag tycker inte det är gulligt med barn som skriker, men det är inte så att jag tillhör klubben "Vi-som-hatar-barn". Jag har väl bara inget större intresse av dem - och alltså vet jag inte särskilt mycket. Är relativt ung till råga på allt, så känner ingen som har barn. Det enda jag väl egentligen vet är att alla forum verkar svämma över av problem, och ja ... jag själv var ju ett helvetiskt barn som förstörde hela min familj, enligt uppgift, så jag kan inte heller titta tillbaka på min egen uppväxt och egentligen se något bra.

Så ... Vad i helvete tänkte jag med när jag tittade på pluset och sa okej, vi kör på det här då? Vad i helvete är jag för självisk jävla unge som inte tänker på att jag bara är ett psykfall? Jag har hela armarna fulla med ärr. Ibland kommer jag inte upp ur sängen på morgonen. Relativt ofta (enligt mig) beter jag mig som ett as mot min man, som är bland det snällaste som vandrar på denna jord och som jag verkligen inte förtjänar. Han är väl medberoende eller något, för enligt honom är jag underbar.

Att tillägga är att jag en månad innan jag fick reda på min graviditet äntligen tog mod till mig för att få påbörja medicinering. När VC-läkaren fick höra att jag var gravid fick jag en utskällning och påpekande om att jag minsann skulle se till så att barnet fick hjärtfel. Det modingivande uttalandet "Om det känns jobbigt så tänk bara på att det blir bättre" fälldes också.
MVC-läkaren tycker att VC-läkaren är en idiot. Hon tycker däremot att jag inte har några synliga tecken på depression och alltså bör avvakta med medicinering till dess att de tolv första veckorna är överstökade. Självklart får jag höra av mig innan dess om det är så, men ... ja, det är bättre att vänta.

Och då kanske vi börjar närma oss slutklämmen ...
Jag anser att jag är en dålig människa. Min barndom kanske inte var den bästa, men jag är i alla fall medveten om mina brister och jag inser att jag inte är en människa som bör ha ansvar för ett barn. Jag är alltid mer eller mindre självdestruktiv. Jag har varit mer eller mindre suicidal i åtta år (ja, jag är suicidal nu med - enda anledningen till att jag faktiskt inte gör något är för att jag tycker synd om det där fröet i magen på mig som inte har bett om att bli till.). Jag saknar karaktär, har bara tagit mig igenom 1 år av 3 i min utbildning (om jag nu inte misslyckas med den också) och jag tycks vara obotlig pessimist (nä, verkligen?).

Jag ska träffa MVCs kurator nu på fredag. Idag borde jag ha gått på min föreläsning, men istället blev jag liggande i sängen och grät för att jag var så misslyckad. På alla föräldraforum överallt verkar alla gravida vara så jävla lyckliga hela tiden - men för mig är det bara ett helvete. Jag hatar att vara gravid. Att må illa, ha ont i hela kroppen och vara så trött att jag bara vill dö. Jag hatar det - och jag är medveten om att det förmodligen bara blir värre. Och jag hatar mig själv för att jag hatar det, för jag känner mig som en otacksam jävel som inte ens kan uppskatta det där livets mirakel. Om jag inte ens klarar av det här - vad fick mig att ens för ett ögonblick tro att jag skulle klara av att ta hand om en annan människa?

mvh
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Det är ingen lätt situation du har hamnat i och jag har inga bra råd att ge dig.

MEN en sak ska du komma ihåg - det är långt ifrån alla som är pluttenuttigt överlyckliga över att de är gravida. Problemet är bara att föräldraforumen ofta blir som med facebook, det blir en tävling om vem som är mest perfekt och har det mest efterlängtade barnet. Det måste inte alls vara så och jag skulle råda dig att hoppa över de där föräldraforumen! Man kan bli en utmärkt förälder även utan dem!!

Jag hoppas att du hittar en bra lösning på den knut du har trasslat in dig i, oavsett vilken lösning det blir.
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Jag inser ju att din problematik ligger djupare än att du "bara" är en av oss som sådär generellt sett inte alls är intresserad av barn, men...

Man behöver inte tycka om barn i allmänhet för att bli en bra förälder. Man behöver inte vara intresserad av barn i allmänhet och man behöver inte kunna ett jota om barn för att bli en bra förälder. Vi är jättemånga som inte alls är "barnmänniskor" i allmänhet, men som ändå skaffar barn och som gillar just våra barn.

På föräldraforum kommer alltid "jag är så lycklig och allt är så fantastiskt människorna" lysa igenom. Det finns många som mår skit. Både fysiskt och/eller psykiskt, men det talar man inte om. Inte mer än "lite morgonillamående" och kanske foglossningar.

Försök att inte bry dig om "alla" andras fantastiska graviditeter. Fokusera på dig själv och be om hjälp. Jag hoppas att du kommer få all hjälp du behöver via MVC.
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Håller med Ameo till fullo. Läs inte i andra forum. Buke är fullt av bra och jordnära människor att få råd av.

Gå till kuratorn och prata. Själv blev jag grymt medveten om hur hemskt det kan vara att vara gravid då jag de två första graviditeterna
drabbades av hyperimesis gravidum samt panikångestattacker pga hyperimesisen plus lågt järnvärde. Inget skojigt och väldigt jobbigt och framför allt isolerande. Så det är jobbigt men ut kommer fantastiska små varelser som är hur överjävliga som helst i bland och man ångrar att man satte dem till världen men de är söta när de sover:heart

Kramar Petra
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Jag tycker att du ska se till att få hjälp av någon tredje part. Det borde finnas en eller flera psykologer knutna till MVC?
Du behöver få komma och prata med någon som först och främst har psykologisk kunskap och som kan möta dig i den situationen du befinner dig i utan att vara dum eller icke-validerande.

Med tanke på din historik så borde MVC fånga upp dig tidigt för att kunna stötta dig i din blivande mammaroll.

Man behöver inte vara rosenlycklig över sin graviditet men nog ska man vara medveten om att det är ett viktigt åtagande. Hoppas du kan få hjälp med att reda ut din situation!
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Måste man gilla alla andras barn bara för att gilla sina egna.

Svar nej.

Dessutom har ditt kommande barn en pappa också :) Tillsammans blir ni ett team!
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Svar till alla. Tack för era svar.

På ett sätt är det skönt för mig att veta att föräldraforumen inte speglar verkligheten. Samtidigt är det läskigt - för i och med att jag verkligen har nada kontakt med barn i "verkligheten" (ja, bortsett från att jag kan titta på ungarna som leker på gården då) så är forum typ min enda möjlighet att få veta ... tja, någonting. Min egen mor har jag minimalt med kontakt med och jag vet liksom inte vilka andra mödrar som man "får" ansätta med dumma frågor. För mig är ju familjelivet rätt privat, så det blir ju lätt så fel.

Jag är öppen med MVC - något nytt för mig, som annars är van vid att låtsas att allt är fantastiskt till dess att det verkligen inte går längre, men ja, barnet har ju som sagt inte bett om att bli till och därför försöker jag. Maken följer t o m med mig på samtliga möten för att se till så att jag inte faller ner i fällan att låtsas som att allt är toppen när det faktiskt inte är det. Han är ett stöd utöver det vanliga, tror jag. Han är ju van vid hur jag mår och verkar på något sätt anse att jag är en bra människa trots det.

Hittills kan jag verkligen inte säga annat än att MVC har varit toppen. Jag har som sagt fått träffa läkaren redan, och deras kurator (psykolog? inte riktigt säker på vad hon är) ringde upp för att stämma möte så fort som möjligt. De verkar allihop inställda på att även en sådan som jag kan bli mamma.

Kanske är det så simpelt som att jag ska säga som det är och erkänna att jag trots allt vill påbörja medicinering igen så snart som möjligt. Jag fattar ju också att det inte är bra för barnet - men som MVC-läkaren sa vid vårt första möte, det är inte vidare bra att må dåligt hela tiden heller. Jag får väl helt enkelt se hur det känns efter samtalet på fredag.

Maken kom hem tidigt, håller om mig och ser till så att jag får i mig något att äta. Min största tröst just nu är väl att veta att barnet lär få en bra förälder, även om jag inte lyckas. Jag vill ju självklart fungera - när jag medicinerar är jag ju som de allra flesta, lite ups and downs men helt normal - så jag hoppas att jag ska vara okej.

Min fråga nu blir väl snarast ... finns det någon som inte direkt varit mammamaterial som ändå har lyckats bli en bra förälder?
Eller ja, kanske inte ens "bra" som toppentoppen - good enough är väl vad jag satsar på.
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Alla är ju olika. Men jag har en (fd) kompis som är bipolär. Hon säger själv att hon blivit så mycket bättre efter att barnen kom, för hon kan inte bara fokusera på sitt mående hela tiden. Hon är snart 40 och yngsta barnet 4 år och hon har för första gången i livet börjat jobba! Och fixar det!
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Min fråga nu blir väl snarast ... finns det någon som inte direkt varit mammamaterial som ändå har lyckats bli en bra förälder?
Eller ja, kanske inte ens "bra" som toppentoppen - good enough är väl vad jag satsar på.

Där känner jag mig träffad! Jag har ADHD-C och allt vad det innebär. Kan inte hålla ordning hemma, glömmer bokade tider, betalar inte räkningar med skulder till följd. Strulig helt enkelt. Blev oplanerat gravid med en kille som trots att han velat ha barn länge inte är speciellt engagerad. Jag sköter allt och han är en lekpappa, typ. Men det har gått ändå! Jag har ett väldigt bra stöd från min familj och dottern som nyss fyllde två mår toppenbra! Mammarollen har hjälpt mig att organisera upp mig själv också, jag måste ju för hennes skull, men det känns ändå inte som ett tvång. Relationen med barnets pappa är långt ifrån rosenröd. Vi lever ihop och jag älskar honom men han är ganska "aspig" (dock utan diagnos) och har svårt att någonsin prioritera någon annan än sig själv. Detta leder ju till att jag måste planera våra liv långt i förväg för oss alla tre för att det ska gå ihop, men det är nästan som att såna instinkter bara dyker upp automagiskt inom en när barnet kommer. Jag säger inte att jag är värsta supermorsan, men jag klarar bra mycket mer nu än vad jag gjorde innan dottern föddes.

Nu svamlar jag lite väl mycket men om du vill prata mer eller undrar nåt som du inte vill fråga i tråden är det bara att skicka ett pm :)
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Samtidigt är det läskigt - för i och med att jag verkligen har nada kontakt med barn i "verkligheten" (ja, bortsett från att jag kan titta på ungarna som leker på gården då) så är forum typ min enda möjlighet att få veta ... tja, någonting. Min egen mor har jag minimalt med kontakt med och jag vet liksom inte vilka andra mödrar som man "får" ansätta med dumma frågor.
Bukes mammor svarar på ALLA frågor! :idea: :bow:
Och det finns inga dumma frågor, bara dumma svar... OM man inte vet och inte kan fråga, hur ska man då kunna lära sig??

Häng med på föräldrautbildningen på MVC, ta med dig maken också.
Sen är min egen erfarenhet att man faktiskt lär sig att ta hand om sitt eget barn efterhand, det krävs inte direkt någon universitetsexamen för att lyckas med det.
För att (fritt) citera Astrid Lindgren - ge dem kärlek, kärlek och lite till kärlek, så blir det folk av dem också...
Jag har aldrig varit nån sån som älskat andras barn, men däremot mina egna.
(och man ska komma ihåg - jag säger det redan nu, även om du har långt kvar dit - att det är HELT NORMALT att inte bli störtförälskad i sin bäbis så fort man får upp den på magen. Det är HELT NORMALT att det tar ett tag innan de där känslorna kommer! Även om det inte låter så om man läser på diverse forum - de som inte har de känslorna vågar inte lika ofta berätta om dem...)
För mig själv kändes det mest som "jahapp, en till individ att ta hand om", när vi kom hem med första barnet. Det var mer som om det var en till katt, häst eller annat husdjur som flyttade hit. Dessutom kändes det som att vi hade stulit en bäbis när vi åkte hem... :p
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

delvis KL

Jag maste halla med om det dar sista - precis sa kande jag ocksa trots att mina barn var bade efterlangtade och planerade. Det tog ratt lang tid innan kanslorna kom pa plats - karlek vid forsta ogonblicket var det inte. Men daremot en stark kansla av omhandertagande och ansvar.

Jag ar inte sarskilt fortjust i andras barn och har upptackt att jag behover mycket egentid, mer an vad jag trodde. Och jag kunde inte ett skvatt om barn innan jag fick dem, hade aldrig ens varit barnvakt, ingen familj i narheten, och jag fick tva bebisar pa en gang...

Man lar sig snabbt! Man kan fraga bvc om det mesta, sen traffar man andra foraldrar t.ex. pa Oppna Forskolan, i parken osv som man kan fraga. Det gar ju ocksa att soka fragor pa google utan att engagera sig i konversationer om man hellre vill det, eller kopa nagon av de utmarkta bocker som finns och som besvarar det mesta man undrar over :)

stor kram!
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Man ska inte tro allt man läser på föräldraforum. (utom på buke, folket här är jordnära och bra:))
Jag mådde kanon fysiskt under min graviditet, men psykiskt hatade jag den.
Under sista delen av graviditeten så kom alla mina tvivel. Vad har fasen har jag gett mig in på? Hur tusan ska jag klara detta? Vad tänkte jag på?
Jag kan ju inget om barn?!
Lite sent att ångra sig då;)
Men man lär sig. Och det som är rätt för mitt barn, är kanske inte rätt för ditt barn.

Och jag tillhör också en av dem som inte kände kärlek vid första ögonkastet när dottern föddes.
Det kändes mer som en plikt. Jag var tvungen att ta hand om henne. Kärleken kom smygandes efter hand.
Jag ville egentligen mest lämna henne på BB och åka hem med sambon själv:o
Jag hade panikångest första dagen jag skulle vara helt själv hemma med henne.

Jag har fortfarande svårt för att se mig själv som en bra mamma, som mamma överhuvudtaget egentligen.
Men nu är jag det och jag älskar min dotter över allt annat. Jag är inte den perfekta föräldern. Absolut inte.
Men jag är åtminstone bra nog åt min dotter.
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Alla är ju olika. Men jag har en (fd) kompis som är bipolär. Hon säger själv att hon blivit så mycket bättre efter att barnen kom, för hon kan inte bara fokusera på sitt mående hela tiden. Hon är snart 40 och yngsta barnet 4 år och hon har för första gången i livet börjat jobba! Och fixar det!

Samma säger en av mina vänner som var anorektisk.
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Egentligen till TS men som en vidareutveckling.

Även om det är normalt att inte känna översvallande kärlekskänslor direkt när bebis är född så tycker jag att du som riskgrupp (bla historik av depressioner) ska vara lite vaksam på den punkten så du inte misstar en förlossningsdepression för "vanligt att man inte blir glad direkt".

Menar inte att vara negativ eller skrämmas men tycker det är viktigt att hålla balansen mellan normalisering och att faktiskt vara medveten om eventuella risker :)
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Jag kan relatera till det du skriver om än inte fullt ut. Jag hade en uppväxt där jag fick höra att jag inget dög till, haft depressioner och låg självkänsla m.m. Såg mig inte som mammamaterial men hittade rätt man - barnet skulle iaf få en bra förälder och själv fick jag väl göra så gott jag kunde. Det tog tid innan känslorna för sonen kom och det var en tuff tid efter födseln med depression med psykotiska inslag, järnanemi m.m.

Nu är sonen snart två så det är väl lite tidigt att säga men med hjälp att komma ur depressionen så mår jag och sonen riktigt bra. Att hämta på förskolan och mötas av öppna armar, soligt leende och "mamma!" är det bästa i mitt liv. Han har gett mig nya perspektiv på vad som är viktigt och mina egna problem krympte. En del säger att de känner sig hela när de träffar rätt partner, för mig var det att bli mamma. Jag var inte längre överflödig, "slöseri med syret", oviktig och osynlig. För den här lille är jag världens viktigaste (och pappa förstås) och än så länge älskar vi varandra villkorslöst. (Fråga mig igen när han når tonåren.... :-P)

Galet nog ska vi ha en till nu. Jag är lika rädd denna gång, kan det bli så bra två gånger? Jag lever på hopp, envishet och jäklar anamma....

Jag har inga direkta bra förebilder i min närvaro, men jsg visste hur jag INTE ville bli eller göra. Det kommer man långt på, lägg sen till magkänsla och sunt förnuft så har du kommit ytterligare en bit. Under graviditet och mammaledighet m.m finns mpnga chanswr till t.ex föräldrautbildning, föräldraträffar m.m. där man kan få realistisk input på föräldraskapet. Håll dig låååångt borta från familjelivs forum....

Jag får stöd av BM, bup (som även är för föräldrarna till barnen) och vuxenpsyk nu. Det finns hjälp och stöd att få, men det krävs att man hittar,rätt person att våga anförtro sig åt. Fortsätt vara öppen med din BM, hon är den som kommer vara din spindel i nätet under resans gång.
 
Senast ändrad:
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Inte heller jag tyckte graviditeten var en härlig tid. Jag mådde skit och hatade varenda sekund. Innan jag blev gravid hade jag aldrig hållit i ett barn, jag kunde ingenting och hade verkligen ingen som helst erfarenhet av barn. Inte tyckte jag om barn överlag heller och det gör jag fortfarande inte. Så de tankarna behöver du inte bry dig om överhuvudtaget (jag är en ok mamma så far).

Jag tänker så här:

Den blivande pappan. Mår han bra? Känner han ett större lugn än dig i den här situationen? Är han, enligt din synvinkel, ett bra "pappa-material". För i så fall så är det ju faktiskt inte någon stor fara.

Å andra sidan tycker jag att det är sunt att reflektera över om man faktiskt kommer vara någon bra förälder eller inte. För det är det alldeles för få som gör och det finns många måttliga eller nästintill värdelösa föräldrar. Om man börjar reflektera, vilket du gjort, så finns det ganska stor möjlighet till insikt och det har du. Det låter snarare som att du är onödigt hård mot dig själv.

Om du verkligen är orolig för huruvida du kommer reda ut att vara förälder eller inte tycker jag du ska boka ett möte med familjecentralen/socialtjänsten. För att få information och avdramatisera del hela. Det finns en hel del hjälp och stöd att få som förälder, utan att för den sakens skull vara en dålig förälder (tvärtom!).
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Jag tänker så här:

Den blivande pappan. Mår han bra? Känner han ett större lugn än dig i den här situationen? Är han, enligt din synvinkel, ett bra "pappa-material". För i så fall så är det ju faktiskt inte någon stor fara.

Han mår bra. Eller ja, det är klart att han tycker att det är jobbigt att jag inte mår bra, men han har ett sätt att... well, hantera, skulle jag väl vilja säga. Han går själv och pratar med en kurator för att få ventilera lite och det har gjort honom gott. Det är ju trots allt tungt att leva med någon som inte mår bra - även om man själv är "normal".

Han känner ett stort lugn. Enligt honom lär man sig på vägen och måste inte vara bäst från första början. Även om jag gjort en hel del korkade val i mina dagar så valde jag smart när jag valde partner.

Även om det kanske inte riktigt är så man "ska" tänka var det väl ungefär det första jag funderade igenom. Om allt skiter sig med mig och jag helt enkelt är olämplig att ha nära barn, så tror jag att han kan ta hand om barnet. När vi har talat om det har han själv sagt det - att han inte har några problem att ta huvudansvaret, om det krävs. Det är klart att det skulle kunna visa sig vara helt annorlunda när barnet väl kommer, men min magkänsla säger annorlunda. Och då är jag ändå ... ja, rätt pessimistisk av mig.

Jag ska definitivt försöka att inte vara rädd för socialtjänsten. Fick ju soc inkopplade på mig själv som ung tonåring och har väl sedan dess någon obefogad rädsla över att "är man inte fläckfri så kommer de att straffa en". Intellektuellt förstår jag ju att det inte är så - hallå, jag tror knappast att alla socialarbetare är psykopater som njuter av att iaktta plågade människor - men någonstans finns rädslan. Och så är det det där med att misslyckas. Kan man vara en okej förälder även om man inte klarar sig helt själv från början?

Kort sagt vill jag väl inte att någon annan ska behöva lida för att jag har den historik jag har. Jag vill vara ett stöd och inte en börda. Det är tillräckligt jobbigt att växa upp utan att till råga på allt ha en labil förälder. Men var börjar man, om man knappt vet var grundproblemet sitter själv?

*KL*
Tack för alla svar!
Efter att ha fått sova, krama maken och konstatera att det nog är bra med en liten timeout mår jag en smula bättre igen. Det är ett under vad en stadig famn och ett mål mat kan göra med en ...

Jag tar gärna emot fortsatta svar om hur det är att inte vara perfekt förälder. Och gärna vad som gör det värt det. Hur orkar man? Hur vågar man ens göra något med dem - de är ju så fasansfullt små?
 
Senast ändrad:
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Jag tycker du låter som en väldigt klok kvinna :) och de är inte så små så länge, vips får barnet knappt plats i ditt knä känns det som! Då saknar man pyttetiden när bebis kunde sova på ens underarm :love:
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Jag tar gärna emot fortsatta svar om hur det är att inte vara perfekt förälder. Och gärna vad som gör det värt det. Hur orkar man? Hur vågar man ens göra något med dem - de är ju så fasansfullt små?
Perfekt förälder är det nog inte någon av oss som är, men de flesta är tillräckligt bra och vi gör vårt bästa utifrån våra förutsättningar.
Vad som gör det värt det? Oj, massor skulle jag vilja säga. Tänk dig barnets allra första riktiga leende och senare det porlande bäbisskrattet. Det kanske inte är fantastiskt när det är någon annans barn, men när det kommer från ens eget barn är det värd ALLT! :love:
Glädjen i att se barnen utvecklas och bli självständiga individer. :love:

Hur man vågar göra något med dem? Jämför det med att pyssla och gosa med en katt, det är ungefär samma storlek. De är inte gjorda av porslin, utan mjuka och gosiga.
Man känner sig lite tafatt i början, men det ger sig ganska snabbt.
 
Sv: Att vänta barn och vara ett uselt mammamaterial

Jag tar gärna emot fortsatta svar om hur det är att inte vara perfekt förälder. Och gärna vad som gör det värt det. Hur orkar man? Hur vågar man ens göra något med dem - de är ju så fasansfullt små?

Två saker förändrades för mig nästan automatiskt och jag fattar fortfarande inte hur. Plötsligt kunde jag hantera sömnbrist utan att bli galen, det bara... gick... att ta sig igenom en dag trots att man sovit dåligt. Ja det är tufft och tungt i perioder, men bebisar har just perioder. Min i alla fall. Han förändrades och fick nya vanor hela tiden. Det andra var att jag upptäckte ett tålamod jag inte visste att jag hade. Det här blir ju DIN bebis, som du och din man har skapat tillsammans, det är en förlängning av er, inte en liten främling som man måste ta hand om. Med tiden lär man känna varandra och du kommer att lära dig hur han eller hon fungerar. Du kommer att upptäcka att han eller hon liknar dig, skrattar som din man, rör sig som... ja välj släkting!

Små är de, hua vad nervös jag var i början.... Men som sagt man lär sig även det. Vi fick fråga personal på bb "hur håller man honom...??" och de visade lämpliga grepp och gav lite tips och stöd. Då var han ändå stor när han föddes (4600g). Sen växer de snabbt, alla säger det men man fattar det inte själv förrän det hux flux gått ett år och pyttebebisen klättrar, kryper och hoppar i sängen så han kiknar av skratt. :p

Jag är fortfarande inte sån att jag älskar alla barn, men däremot uppskattar jag dem på ett annat sätt eftersom jag vet hur de betydelsefulla de är för sina föräldrar och hur pass mycket individer de ändå är. Min son gav mig perspektiv på det med.
Alla föräldraskap är olika. Du får hitta ditt sätt. :)
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Är det möjligt att ta sig ur en depression? Klart det är ... Men det känns rätt tröstlöst. Jag har varit inne i en rätt djup depression...
Svar
18
· Visningar
1 536
Senast: Blyger
·
  • Artikel
Dagbok Så känns det... Startar en ny depptråd på dagboksforumet. Behöver ventilera mig. Jag blev sjukskriven. Men jag är dålig på det. Blev...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 249
Senast: Blyger
·
Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
27
· Visningar
2 347
Senast: Hazel
·
  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2
Svar
34
· Visningar
2 136

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp