Avskyr att bli fotograferad

[tanten]

Nu blir det självutlämnande, pinsamt och rätt patetiskt. Och långt - ber om ursäkt för det.

Jag avskyr att se mig på foto. Det komplicerar min tillvaro en del eftersom jag finns i sammanhang där det emellanåt förväntas att framträda på foto.

Det är inget jag är stolt över. Snarare anser jag mig patetisk och konstig. Jag skäms över att vara så här fånig.

I yngre år var det inga bekymmer, foton var sällsynta och de få gånger jag hamnade i tidningen eller på någons kort kunde jag överleva. Även om jag inte gillade det. I tonåren och tjugoåren hade jag inga större bekymmer, det funkade men senare har det blivit i det närmaste handikappande.

Nu fotograferar alla ständigt och överallt i och med att mobiler har kamera och man sänder sänder bilder på varann och taggar i facebook.

Det om händer är att jag får ångest av att se fotot, jag avskyr att se det och gråter ofta rätt intensivt när det sker.

Ikväll aktualiserades det när en god vän - för vilken gång i ordningen vet jag inte - sände mig ett MMS med mig på dagens vernissage där jag ingick i värdskapet. Jag blev ställd, grät och fick ångest.
Jag hoppas att jag får sova inatt - men är inte säker. Det händer alltför ofta att nattsömnen blir knapp och mardrömsfylld när jag fått foton mig tillsända eller visade.

Jag är rätt klar över varför det är såhär. Jag var i många år tillsammans med en man som tidigt deklarerade att han inte uppskattade mitt utseende. Det är den enda relation jag haft.

Jag var tjock som barn och mobbades för mitt utseende. Mobbningen gick ut på att jag var extremt ful. Men den starkaste orsaken är troligen att jag avskydde min mor högt och intensivt och vi är extremt lika. Jag ser bilder av mig och ser istället henne, den avskyvärda.

Förra året sa en elev att jag var vacker och jag kunde krasst konstatera att det var första gången i mitt liv en man sagt något uppskattande om mitt utseende.



Det här är handikappande och besvärligt. Jag skulle så gärna vilja kunna stå ut med foton på mig själv och inte beröras.

Hur gör jag?
Buke brukar vara klokt och hitta infallsvinklar man själv inte tänkt på.

 

[mandalaki]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Alltså jag gråter inte för det och har inte ångest - men jag avskyr det också. Av det enda skälet att jag blir så jävla ful på bild. Jag brukar säga som en kompis alltid sa: "jag ska upplevas live".

Jag har löst det, eller rättare sagt inte löst det, genom att ställa mig bakom andra i sammanhang där jag MÅSTE vara med. Kommer kameran fram privat så säger jag "du lägger inte mig på facebook eller någon annanstans".

Funkar inget av det - då får det väl bli katastrof då. Jag ser för jävlig ut på bild, inte mycket att göra åt.

 

[tanten]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

OK - så du utgår från att bilden inte gör dig rättvisa?

Vet att jag en gång blev fotad i Upplands Nyheter och en bekant sa - du ser ut sådär, tro inte annat.


Men om det nu är fotot som är perfekt avbildande då? att jag ÄR sådär vidrigt ful och lik min mor?

 

[svea]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Du är inte ensam (välkommen i klubben).

 

[mandalaki]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

OK - så du utgår från att bilden inte gör dig rättvisa?

Nja, det vet jag väl inte. Jag är inte snygg live heller.

Men vissa människors uttryck klarar att frysas på bild, de kanske rent av är fotogenique. Andras klarar det definitivt inte, de blir dåliga på bild. Och dit hör jag. Inte mycket att göra åt.

När jag snabbt får syn på mig i en spegel på stan tänker jag alltid Men titta, här kommer mormor. (Trots att hon dog på 80-talet). Känns sådär

 

[Springer]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Du är inte ensam (välkommen i klubben).

En till medlem i klubben. Jag gör allt för att undvika.

 

[em-pirre]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Jag är likadan. Det är hemskt, fullkomligt vidrigt.

Samtidigt väldigt synd, för det vore kul att ha bilder som minnen.

 

[Hyacinth]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Samma här. Jag hävdar att jag har för mycket minspel för att bli bra på kort.
De bilder som är fulast är de där jag försöker se neutral ut. Jag undviker att vara med på kort om jag inte har något eget bakomliggande syfte.
Nu ska vi fotas och ligga ute på intranätet på jobbet (13000 anställda) det är minst sagt ångestframkallande.

 

[Angua]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Jag var sån, tyckte jag såg fet, ful och omöjlig ut. På den tiden jag var smal, inkl när jag hade ett bmi på 16.
Vet inte exakt vad som hände, men jag slutade se bara felen och började se bra delar också. Idag är jag fet, men jag kunde inte bry mig mindre när jag ser mig på kort. Det finns bra saker att se ändå och det finns bra och vackra saker att se hos alla människor. Kanske det kan vara en början? Att se det vackra hos andra, sen titta sig i spegeln och se det vackra hos sig själv?

 

[svea]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Dessutom hatar jag speglar. Varför ska det sitta speglar precis överallt, helst stora speglar som är lite för tunga, så att glaset buktar lite och det blir lustiga huset-effekt och man ser tjockare ut än man är... I vissa badrum sitter de överallt och det går inte att komma undan. Jag vill inte se mitt slappa vinterbleka hull när jag kliver ur duschen!

 

[tjenixen]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

KL

Ni som ogillar bild/speglar för att ni "ser hemska ut" - dömer ni er utifrån era egna ideal eller vad ni tror är andras?

 

[svea]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Sen vad gäller hur man ska stå ut med fotona - det har jag också funderat en del på.

Om jag skulle behöva bli fotograferad i jobbet eller sitta i en TV-soffa eller något sånt så skulle jag nog kosta på att ta proffshjälp med sminkning. Jag tycker att mitt ansikte blir blekt och konturlöst på bild och att jag får små grisögon. Jag tror att smink kan hjälpa ganska mycket där. Jag tycker att det är intressant när kändisar som Lady Gaga och Kate Perry lägger ut bilder på sig själva utan smink. Man ser hur mycket skillnad sminket gör och hur mänskliga de ser ut när huden är naken.

Sen tror jag att jag skulle kunna stå ut med foton på mig själv om någon människa som var lite duktig på belysning och fotografering tog en serie bilder på mig, och bara visade mig de bra bilderna. Det finns ett par bilder av mig som jag tycker är fina.

Sen tittar jag på vimmelbilder ibland, och det är ganska intressant att se hur olika typer av kläder gör sig på bild.

Det sjuka är att trots att jag nu är gift med en man som i stort sett varje dag på ett trovärdigt sätt talar om för mig att han tycker att jag är attraktiv, och trots att jag känner mig fin inför hans ögon, så sitter så mycket skit från skoltiden kvar. Lågstadiefröken som tydligt favoriserade de docksöta flickorna i klassen och tryckte ner oss andra. Andra barn i skolan som tyckte att det var deras rätt att tala om för mig att jag var en ful hora. Andra i min närhet som kanske inte ens tänkte på att jag behövde få höra att jag var fin. Jag har alltid sorterat in mig bland "de fula" och det har t ex påverkat vilka jobb jag sökt. Jag har aldrig vågat söka jobb i någon klädaffär, till exempel.

När jag var singel var det ibland skönt att sätta sig i fiket på det stora köpcentret och titta på folk. För där passerade drösvis med människor av alla varianter, och "skönhet efter mallen" verkade inte vara något kriterium för vilka som gick ensamma och vilka som gick med partners. En bekräftelse på att skönhet är så många saker och att den ligger i betraktarens öga.

 

[svea]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

KL

Ni som ogillar bild/speglar för att ni "ser hemska ut" - dömer ni er utifrån era egna ideal eller vad ni tror är andras?

Intressant fråga. Jag bryr mig inte ifall folk som känner mig ser fula bilder på mig, de har ju träffat mig. Men bilder som folk ska skapa ett första intryck utifrån... då vill jag nog vara åtminstone lite nöjd med bilden.

Jag skickar aldrig bild i jobbansökningar, för de enda bilderna jag har som jag är nöjd med är bröllopsbilder.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Vad ledsamt att du känner så starka känslor.

Jag har inte drabbats av samma ångest, men nog har jag upplevt obehag och så vet jag att bilden i regel inte blir bra. Självkritiken vet inga gränser.

Men, för tio år sedan eller så, så förändrades jag. Inte så att jag plötsligt en dag glädjestrålande låter mig fotograferas, utan snarare lite smygande avdramatiserade och ansåg att det inte var så mycket att yvas över.

Jag har en partner som älskat och fortfarande älskar att ta bilder på mig och från att ha varit galen på honom så bestämde jag mig för att inte bry mig.

Efter denna tid av avstängning så har jag kommit till ett läge där jag numera inte direkt mår dåligt alls. Jag har insett att jag ser ut som jag gör, bilder där jag ler blir i regel bättre än de allvarliga, så om jag kan så ler jag och spelar rollen som modell. Titta in i kameran tänk på någon du gillar - smile - shoot - färdigt!

Så, jag tror att skillnaden för mig varit att jag lät bli att tänka på det (och lite har jag funderat på vilka mer än mig som bryr sig? Knappt några!) och så har jag bestämt mig för att det bara är en liten, liten del i livet och att "jag ser ut som jag gör - i regel snyggare i verkligheten än på bild"

Vet inte om det kan hjälpa dig om du tar kontrollen som jag gjort. Dvs bild = le stort, tänk på något kul - och strunta i ev resultat på bilden.

 

[Milosari]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Jag blir inte heller bra på kort, om inte kortet är lite suddigt . Mitt ena öga är lite mindre än det andra, det syns inte när jag är i rörelse men blir jättetydligt på kort. Tycker jag i alla fall, någon annan hade säkert inte reagerat. Men det känns inte som om det är ditt problem egentligen, att du inte blir lyckad på kort. Utan att din självbild är kass. För alla kan inte bli bra på bild. Men den normala reaktionen brukar ju vara att det är okej ändå. Som jag ser det har du tre alternativ.

a) Fortsätt leva som du gör. Få ångest av bilder, men tänk inte på det annars.

b) Som kvinna är det socialt accepterat att använda så mycket smink att det förändrar utseendet. Hur brukade din mamma sminka sig om hon använde smink? Gör det annorlunda! Välj ett läppstift som hon aldrig skulle ha, markera ögonen eller låt bli att markera ögonen. Det finns sminkkurser man kan gå om du är osäker.

c) Ta itu med problemet. Exakt hur (proffshjälp eller självhjälp) avgör du själv. Men här har du nog störst chans till ett varaktigt resultat…

 

[martha]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Nu blir det självutlämnande, pinsamt och rätt patetiskt. Och långt - ber om ursäkt för det.

Jag avskyr att se mig på foto. Det komplicerar min tillvaro en del eftersom jag finns i sammanhang där det emellanåt förväntas att framträda på foto.

Det är inget jag är stolt över. Snarare anser jag mig patetisk och konstig. Jag skäms över att vara så här fånig.

I yngre år var det inga bekymmer, foton var sällsynta och de få gånger jag hamnade i tidningen eller på någons kort kunde jag överleva. Även om jag inte gillade det. I tonåren och tjugoåren hade jag inga större bekymmer, det funkade men senare har det blivit i det närmaste handikappande.

Nu fotograferar alla ständigt och överallt i och med att mobiler har kamera och man sänder sänder bilder på varann och taggar i facebook.

Det om händer är att jag får ångest av att se fotot, jag avskyr att se det och gråter ofta rätt intensivt när det sker.

Ikväll aktualiserades det när en god vän - för vilken gång i ordningen vet jag inte - sände mig ett MMS med mig på dagens vernissage där jag ingick i värdskapet. Jag blev ställd, grät och fick ångest.
Jag hoppas att jag får sova inatt - men är inte säker. Det händer alltför ofta att nattsömnen blir knapp och mardrömsfylld när jag fått foton mig tillsända eller visade.

Jag är rätt klar över varför det är såhär. Jag var i många år tillsammans med en man som tidigt deklarerade att han inte uppskattade mitt utseende. Det är den enda relation jag haft.

Jag var tjock som barn och mobbades för mitt utseende. Mobbningen gick ut på att jag var extremt ful. Men den starkaste orsaken är troligen att jag avskydde min mor högt och intensivt och vi är extremt lika. Jag ser bilder av mig och ser istället henne, den avskyvärda.

Förra året sa en elev att jag var vacker och jag kunde krasst konstatera att det var första gången i mitt liv en man sagt något uppskattande om mitt utseende.



Det här är handikappande och besvärligt. Jag skulle så gärna vilja kunna stå ut med foton på mig själv och inte beröras.

Hur gör jag?
Buke brukar vara klokt och hitta infallsvinklar man själv inte tänkt på.

Om jag får svara utan att du blir arg så verkar du ha väldigt dålig självbild och jag skulle föreslå att du gick till nån terapeut och få reda ut varför du tycker så illa om dig själv så du fick uppleva hur vacker du är innan det är försent, alla människor är vackra för någon , och spec ska dom vara det för sig själva eftersom man är tvingad o vara med sig själv dygnet runt

Jag blir heller aldrig bra på kort men vet att jag är jag o kan inte vara nåt annat , visst kan man väl sminka upp sig o "ändra utseende" men det är som inte min grej i vardagen

 

[tjenixen]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Intressant fråga. Jag bryr mig inte ifall folk som känner mig ser fula bilder på mig, de har ju träffat mig. Men bilder som folk ska skapa ett första intryck utifrån... då vill jag nog vara åtminstone lite nöjd med bilden.

Jag skickar aldrig bild i jobbansökningar, för de enda bilderna jag har som jag är nöjd med är bröllopsbilder.

Hur vet du vilket första intryck dina bilder ger folk du aldrig träffat?

 

[svea]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Jag vet inte. De gånger jag har skickat ansökningar med bilder har jag inte blivit kallad till intervju, så jag har inte kunnat fråga!

 

[prinsessfeminist]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Om jag får svara utan att du blir arg så verkar du ha väldigt dålig självbild och jag skulle föreslå att du gick till nån terapeut och få reda ut varför du tycker så illa om dig själv så du fick uppleva hur vacker du är innan det är försent, alla människor är vackra för någon , och spec ska dom vara det för sig själva eftersom man är tvingad o vara med sig själv dygnet runt

Jag blir heller aldrig bra på kort men vet att jag är jag o kan inte vara nåt annat , visst kan man väl sminka upp sig o "ändra utseende" men det är som inte min grej i vardagen

Håller med om det du skriver i sin helhet, men särskilt det jag fetstilat. Självförakt kan äta upp en levande. Så onödigt och ledsamt.

Jag vet inte om jag är udda, men med åren använder jag mindre och mindre smink, eller så slutade jag nog (när jag tänker efter) att sminka mig i 20-års åldern.

Numera sminkar jag mig mycket lite och väldigt sällan och det beror på att jag inte vill se annorlunda ut! När någon man känner igen som sminkad plötsligt är osminkad en dag, så kan den personen bli en helt annan.

Så, som kommentar till det du skriver; att man lever med sig själv som sällskap dygnet runt, då är det bra att acceptera denna vän i livet - som hon är.

 

[tanten]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

KL

Ni som ogillar bild/speglar för att ni "ser hemska ut" - dömer ni er utifrån era egna ideal eller vad ni tror är andras?

Utifrån mina egna. Och inte ens "ideal", utan min uppfattning av mig.

Jag tror inte ett ögonblick att någon annan tycker att ett foto på mig utmärker sig i någon riktning. Jag är "normalful" för en kvinna i min ålder.
Det är inte så att jag går omkring och skäms för mig. Som min exmake konstaterade - jag är inte speciellt snygg men jag är bra på att klä mig så det inte märks.

Det jobbiga är de känslor som fotona framkallar. Jag kan se mig i spegeln och notera hur jag ser ut. Men se mig på foto och veta att andra ser samma sak är tufft. Jag skulle gladeligen byta ut min kropp mot en fulare. Bara jag slapp se ut såhär.