barn eller inte?långt!

[Silverstol]

Sv: barn eller inte?långt!

I och för sig är jag ganska ung och vet väl inte så mycket och platsar inte på det här forumet, men jag tycker det låter på sig som att du är tillsamans med honom för att skaffa barn, och vill han inte lämnar du honom.

Men så är det nog inte, hoppas jag

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Att inte blanda in ett misslyckande som har ägt rum förut i hur man tänker nu är omjöligt.

Har man haft en familj med barn, man och hela kittet och sedan varit tvugen att gå isär av en eller annan anledning, så har man med sig detta i bagaget vare sig man vill eller inte.

Andra tänker både två och tre gånger innan man vågar skaffa ny familj igen. Det smärtade så sist och man vill INTE gå igenom samma sak igen. Vill INTE bli ensamstående med två eller fler barn med olika fäder, som bor på olika håll. Vill inte se smärtan hos ett barn igen som inte har båda sina föräldrar på samma plats.

Jag till hör den skaran ovanför precis som den andra Åsa.

Jag är livrädd för att hamna i samma läge igen. Vill VERKLIGEN inte det. Dessutom håller jag med Åsa, man blir bekväm när de börjar bli lite större. De blir ju bara mer och mer självgående.

/Åsa

Jo, jag säjer inte att det är lätt, det tror jag verkligen inte. Men man kan ju inte gå garanterad smärtfri genom resten av livet, hur man än gör. Men visst när det gäller att barnen blir lidande så är det ju nån annan (oskyldig)som man orsakar smärta, det gör ju allt mer komplicerat.

Men man får ju försöka se de verkliga orsakerna till varför det inte höll och se om förutsättningarna är ändrade nu (vad lätt det låter :smirk: ).

Bekvämligheten är ju just bara bekvämlighet, och innebär ju egentligen att man sätter sin egen bekvämlighet före sin älskades djupa önskan om barn, då tycker jag att bekvämligheten står sej ganska slätt

Nu låter jag kanske hård men om man inte vågar tro eller är rädd för att misslyckas tror jag att man kanske kan leva ett bekvämt liv utan allt för mycket smärta, men frågan är om man verkligen kan uppleva riktig närhet och djup kärlek med en annan männsika då. Nu spånar jag kanske iväg

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

ärligt tror jag att han inte vill ha barn, han har ju t om steriliserat sig....velar han och är 45 år så har han nog bestämt sig, MEN kanske skulle kunna offra sig för dig...det är nog det han velar på...men ett sånt läge brukar aldrig bli bra....

Hmmm..han är tom 49, och du har rätt läget är inte lysande precis

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Jo, vill bara tacka alla för reflekternad och kloka svar, det vidgar min vyer och gör mej hoppfull om livet

 

[Bangsi]

Sv: barn eller inte?långt!

Jag förstår dig fullt ut, verkligen!

Jag har själv gått ifrån ett förhållande eftersom han inte kunde lova att han ville ha barn så småningom. Jag visste att jag inte ville leva mitt liv utan barn. Medvetet eller omedvetet så började jag att "koppla" bort honom. Till slut så gick jag. DÅ vaknade han och ville ha barn, gård och hela kittet. Men då var det försent.

Jag lever nu med en man som inte har barn, är inte speciellt barnkär och är inte så bra med barn, inte ens mitt. MEN han säger att han vill ha barn och har frågat mig om jag kan tänka mig att ha fler. Och det kan jag, bara det verkligen känns rätt. MEN jag kommer att vara livrädd den dagen det närmar sig. Nu vet jag inte om det blir så för det är för nytt för att ens tänka i de banorna. Dessutom måste han precisera mer varför han vill ha barn. Han tycker bara att det är något man skall ha???

Jag säger det igen.
Du skall ta dig en verklig funderare över vad DU vill. Och jobba därefter.

Lycka till!

 

[FannyN]

Sv: barn eller inte?långt!

Jag vill också tacka både dig och Silverkedjan för era tänkvärda rader

Om det luktar bränt kring Närke och Värmland för tillfället är det nog ingen skogsbrand utan jag som tänker på det ni skrev....

// Åsa

 

[kopparberg]

Sv: barn eller inte?långt!

Men frågan är när det är lämpligt att "släppa bomben"? Dvs när är tidigt nog och inte för sent att säga "du, bara så du vet så kommer jag under inga omständigheter att föda några barn".

Det känns ju som om det inte är ngt man säger till karlen i fråga på första daten?!

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Jag förstår dig fullt ut, verkligen!

Jag har själv gått ifrån ett förhållande eftersom han inte kunde lova att han ville ha barn så småningom. Jag visste att jag inte ville leva mitt liv utan barn. Medvetet eller omedvetet så började jag att "koppla" bort honom. Till slut så gick jag. DÅ vaknade han och ville ha barn, gård och hela kittet. Men då var det försent.

Jag lever nu med en man som inte har barn, är inte speciellt barnkär och är inte så bra med barn, inte ens mitt. MEN han säger att han vill ha barn och har frågat mig om jag kan tänka mig att ha fler. Dessutom måste han precisera mer varför han vill ha barn. Han tycker bara att det är något man skall ha???

Jag säger det igen.
Du skall ta dig en verklig funderare över vad DU vill. Och jobba därefter.
Lycka till!

Hmm för det första vad beror det på att vi människor har så svårt att kommunicera och känna vad vi vill innan det är försent, dvs när vi blivit lämnade (tänker på ditt första förhållande). Det var samma sak när jag lämnade min sambo, och han sedan ville ha hela kittet, jag ville inte då, och jag vaknade upp när han träffat en annan

Hmmm...vi människor är knäppa ibland, jag tror att det handlar om att vi inte är vana vid att göra ett val och sen stå för konsekvenserna, vi tror att vi ska slippa välja och att vi då kan ha allt kvar, men så slutar det med att man inte har något kvar i stället

När din nuvarnde resonerar som han gör så förstår jag att du blir lite osäker, att han inte är bra med ditt barn låter ju lite oroväckande, naturligtvis beroende på vad som inte är bra. Det kan ju vara svårt att vara "bonusförälder" man hamnar lätt lite utanför och känner att man inte har rätt att vara förälder men ska samtidigt vara förälder vid vissa tidpunkter (men det är ett annat ämne ).

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Men frågan är när det är lämpligt att "släppa bomben"? Dvs när är tidigt nog och inte för sent att säga "du, bara så du vet så kommer jag under inga omständigheter att föda några barn".

Det känns ju som om det inte är ngt man säger till karlen i fråga på första daten?!

Nja det där är ju svårt förstås. Om du vetatt du under inga omständigheter vill ha barn, så kan man nog säja det rätt tidigt, eller i alla fall vid den tidpunkten när man börjar prata om vad man tycker är viktigt i livet i allmänhet, drömmar och visioner.

jag tror dock att man får vara extremt tydlig, för många kanske skulle tro och hoppas att du kommer att ändra dej.

En omvänd fråga, ponera att jag verkligen träffar ngn som jag blir kär i, när ska man släppa bomben att man vill ha barn och att det börjar bli brått? inte heller ngt man gör på första dajten

Skämt å sido....jag tror man känner när det är dags helt enkelt

 

[ecssory]

Sv: barn eller inte?långt!

1.
Han har steriliserat sig, ett ganska stort beslut. När han tog det var han nog rätt säker? Det låter ju inte som han ångrat beslutet heller.

2.
Jag läser att det finns en hel del som tycker det är ok att "tjata" om barnalstrande.

Alltså, jag skär både huvud och lem av den kille som får för sig att tjata om sex...vilket är en petitess jämfört med att tjata om barn.

Barn är ngt som kan diskuteras om ståndpunkten och tillfället är oklara MEN är beslutet solklart från en part då är diskussionen slut, behövs varken ältas eller tjatas.
Kan man inte acceptera är det bara att gå vidare.

Detta gäller iofs mig som från scratch är klar med vad jag vill här VELAS ALDRIG I NÅGRA FRÅGOR öht......

Hatar velande !!

//

Ecssory som inte tjatar och får hon inget bestämt svar ger hon en tidsfrist, som skall hållas, till den ska levereras!
Har besparat många sorger och mycket tid!

Ps, dagens citat: "så många män, så lite tid"

 

[kopparberg]

Sv: barn eller inte?långt!

Ja det kanske ger sig själv.

Problemet är ju som du säger om han då skulle tro att jag ändrar mig. Jag säger nämnligen alltid att jag inte vill ha biologiska barn, punkt.
Inga argument för emot, inget om det är viljan eller förmågan som gör att jag inte kommer skaffa barn.
Anledningen anser jag är min privatsak, inget jag diskuterar med ngn.
Det är ju bara att se här på forumet vad folk "tror" och "tycker" trots att ngn skriver glasklart!

 

[Inte_Ung]

Sv: barn eller inte?långt!

Jag säger nämnligen alltid att jag inte vill ha biologiska barn, punkt.

Men det är en oerhört stor skillnad på inga biologiska barn och inga barn alls.
Du skall ju sikta in dig på pappor med en hel hög ponnydöttrar.
I de kretsarna är du ett kap.
Ensamstående pappor med döttrar är dessutom oftast oerhört behagliga att ha att göra med, om de är av typen som tar väl hand om sina barn.

Min sambo och jag gjorde upp om det där med barn innan vi drog igång vårt förhållande.
För vi visste att det hade blivit för smärtsamt att ta den biten senare.
Och p.g.a. min ålder (40) så såg vi till att börja vårt liv tillsammans med att få barn.
För jag ville inte bli dumpad senare för en 20-åring, bara för att han bara måste ha barn.
Min sambo är 7(-8) år yngre än jag.

 

[kopparberg]

Sv: barn eller inte?långt!

Jag vet inte hur det är för andra, men så enkelt är det inte för mig.
Jag väljer inte vem jag blir kär i! Inte ens vem jag ska bli intresserad av!
Och det funkar inte med att "starkare känslor kommer senare".
Så att förutbestämma att det bara är män med barn som gäller, det kommer inte att funka när det gäller mig!
Även om jag absolut inte har ngt emot en karl med barn.

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Barn är ngt som kan diskuteras om ståndpunkten och tillfället är oklara MEN är beslutet solklart från en part då är diskussionen slut, behövs varken ältas eller tjatas.
Kan man inte acceptera är det bara att gå vidare.

Detta gäller iofs mig som från scratch är klar med vad jag vill här VELAS ALDRIG I NÅGRA FRÅGOR öht......

Hatar velande !!

Ecssory som inte tjatar och får hon inget bestämt svar ger hon en tidsfrist, som skall hållas, till den ska levereras!
Har besparat många sorger och mycket tid!
[/QUOTE]
Jo, jag håller med dej, det är därför jag inte "tjatat", men han har aldrig haft någon solklar ståndpunkt i frågan, hade han haft det hade det varit enklare. Tidsfrister kan ju vara av godo, då behöver inte problemen ältas mellan varven utan det kan vara lugn och ro ett tag.

Sedan tror jag att man faktiskt kan ta ett beslut i en fråga (i det här fallet sterilisering)för att det känns rätt då, och sedan ändra sej längre fram, det ser jag inte som velande, utan snarare som en förmåga att omvärdera beslut.

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Jag vet inte hur det är för andra, men så enkelt är det inte för mig.
Jag väljer inte vem jag blir kär i! Inte ens vem jag ska bli intresserad av!
Och det funkar inte med att "starkare känslor kommer senare".
Så att förutbestämma att det bara är män med barn som gäller, det kommer inte att funka när det gäller mig!
Även om jag absolut inte har ngt emot en karl med barn.

Där håller jag med dej att välja partner efter praktiska förutsättningar känns lite torrt :smirk:

Jag var gift med en man som hade tre barn sedan tidigare, och en oerhört jobbig realtion med sin ex(barnens mamma)när vi bröt upp sa jag till mej själv - Aldrig en man med barn från tidigare förhållande igen.

Några månader senare "åkte jag dit" och blev tillsammsn med en man med yngre barn som dessutom var steriliserad. eftersom känslorna kändes så rätt (och det gör de fortfarande)så tänkte jag att detta kommer jag att satsa på ändå, och det har jag också gjort, fram tills för ca ett år sedan då jag inte tyckte att jag fick den respekt jag förtjänade (dvs ett rakt svar). Jag ångrar fortfarande inte att jag följde mina känslor trots det läge vi är i nu. Jag har ialla fall följt mina känslor och kommer att fortsätta göra det framöver också.

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Ja det kanske ger sig själv.

Problemet är ju som du säger om han då skulle tro att jag ändrar mig. Jag säger nämnligen alltid att jag inte vill ha biologiska barn, punkt.
:

Fast om DUär tydlig så är det upp till honom att tro på vad du säjer, och hantera detta fatum, om han ändå går och hoppas så är det ju för att hoppet är det sista som överger männsikan, och det är ju inte ditt fel i så fall :smirk:

 

[Inte_Ung]

Sv: barn eller inte?långt!

Jag väljer inte vem jag blir kär i! Inte ens vem jag ska bli intresserad av!
Och det funkar inte med att "starkare känslor kommer senare".

Så är det nog för alla, kanske.
Man kan ju bli kär i någon senare, när man upptäckt flera egenskaper att älska.

Det som man däremot kan göra, det är ett medvetet val om vad man vill göra med dessa känslor.
Någon sorts beräkning av hur väl man kommer att få sina planer för livet att fungera ihop.
Det är så nedbrytande att alltid vara på kollisionskurs med sin partner om de allmänna livsfrågorna, så det är något som i alla fall jag kan vara utan.