J
josse
Har ett svårt dilemma. Börjar från början:
Jag och min sambo(som har två barn sedan tidigare äktenskap)har olika syn på detta med barn. Han har hela tiden varit osäker på om han vill ha fler barn, när han hade sitt förrra förhållande gjorde han en sterilisering efter att de fått två barn, och beslutade att han inte vill ha fler, se skildes senare. Sen träffades vi och han berättade detta tidigt (jag var då 32 och han 45)men menade att han kanske skulle ändra sej, och att det gick att operera med rätt goda chanser. Jag ville inte pressa honom men berättade att jag ville ha barn, och ville att det skulle komma från honom om han ville ha barn. jag tog upp detta med jämna mellanrum, men han behövde mer tid att fundera.
Det jag tydligt talade om var att jag ville ha ett svar, ja eller nej, så att jag eller vi kunde satsa på familj eller gå vidare (och sörja)utan gemensamma barn. Jag var då beredd (tror jag :smirk: ) att fortsätta leva med honom även utan barn, bara han kunde står för sitt beslut. Av rädsla(feget?)för att jag skulle lämna honom har han inte vågat säja nej, men också visa dagar tänkt att vi kanske ändå skulle försöka, det har alltså gått fram och tillbaka, och han har inte varit så pigg på att prata om saken, jag har inte tjatat för jag vill att beslutet ska komma inifrån
Tll slut (när vi vart tillsammans i ca 3 år)så blev jag deprimerad och kände att han behandlade mej respektlöst som inte ens kunde ge mej ett svar, medan jag bara blev äldre och äldre. En dag kände jag bara att jag fått nog, och var i princip redan beredd att flytta....då vakande han upp, och var beredd att bilda famij med mej, men då var jag rean så trött och nere och var redan på väg därifrån. När jag flyttat försökate han få mej tillbaka med bland annat löfte om barn, jag var nog svårfrångad eftersom det kändes som att han bara var desperat och ville ha barn för att han inte ville förlora mej, under denna period ar jag helt avstängd från alla känslor och visste varken ut eller in. Jag kände ingenting för nånting.
Jag bad honom att inte vänta på mej utan leva sitt liv, eftersom jag inte kunde ta honomtillbak som det var då.
Sen träffar han en annan tjej och berättar detta för mej, och då vaknar jag upp och könner att jag fortfarande älskar honom (trode inte att jag skulle reagra så)då vaknade alla förträngda känslor upp. Då trodde han inte på mina känslor utan att jag bara var svartsjuk, så han fortsatte sitt förhållande med den andra ett par veckor samtidigt som han sa att han älskade mej, sen bröt de upp sitt förhållande, och vi skullebörja på nytt.
Jag var mkt tydlig och sa att jag inte tänkte vänta länge på ett svar angående vår framtid tillsammans, utan att antingen satsar vi för fullt eller också blir det inget. Han ville då ha tid att få fram de rätta känslorna igen, nu har det gått ca 3 månader och det känns jättebra mellan varven, men han vet fortfaradne inte vad han vill, och han känner sig nu sviken pga jag flyttat från honom, och jag känner mej osäker på hans kärlek eftersom han kunde bli kär i en annan och faktiskt tog den risken, när han visste att jag ville ha honmom tillbaka.
Vi har pratat om detta mkt och är öpnna, jag förstår och respekterar hans ståndpunkt om han inte vill ha fler barn, han förstår att jag vill ha barn. Vi älskar verkligen varandra och jag vill inte ha barn med ngn annan, men är rädd för att jag blir bitter om vi fortsätter tillsammans utan barn. Nu vi sagt att vi kanske ska ta ett break tills han vet vad han vill, så får han tänka i lugn och ro, och jag kan försöka lämna honom bakom mej. Men det är så svårt, vi vill ju vara nära varandra, jag vill inte vara utan honom och han vill inte vara utan mej, men till vilket pris
Ska han eller jag göra avkall på våra behov, eller ska vi gå skilda vägar och hoppas att man träffar någon annan att älska där förutsättningarna är bättre.
Vet att ngn inte kan ha ngt bra svar, men har ngn annan varit i samma situation, vad gjorde ni???
Ska men ge det en viss tid eller bara hoppas att det löser sej till slut?
Jag och min sambo(som har två barn sedan tidigare äktenskap)har olika syn på detta med barn. Han har hela tiden varit osäker på om han vill ha fler barn, när han hade sitt förrra förhållande gjorde han en sterilisering efter att de fått två barn, och beslutade att han inte vill ha fler, se skildes senare. Sen träffades vi och han berättade detta tidigt (jag var då 32 och han 45)men menade att han kanske skulle ändra sej, och att det gick att operera med rätt goda chanser. Jag ville inte pressa honom men berättade att jag ville ha barn, och ville att det skulle komma från honom om han ville ha barn. jag tog upp detta med jämna mellanrum, men han behövde mer tid att fundera.
Det jag tydligt talade om var att jag ville ha ett svar, ja eller nej, så att jag eller vi kunde satsa på familj eller gå vidare (och sörja)utan gemensamma barn. Jag var då beredd (tror jag :smirk: ) att fortsätta leva med honom även utan barn, bara han kunde står för sitt beslut. Av rädsla(feget?)för att jag skulle lämna honom har han inte vågat säja nej, men också visa dagar tänkt att vi kanske ändå skulle försöka, det har alltså gått fram och tillbaka, och han har inte varit så pigg på att prata om saken, jag har inte tjatat för jag vill att beslutet ska komma inifrån
Tll slut (när vi vart tillsammans i ca 3 år)så blev jag deprimerad och kände att han behandlade mej respektlöst som inte ens kunde ge mej ett svar, medan jag bara blev äldre och äldre. En dag kände jag bara att jag fått nog, och var i princip redan beredd att flytta....då vakande han upp, och var beredd att bilda famij med mej, men då var jag rean så trött och nere och var redan på väg därifrån. När jag flyttat försökate han få mej tillbaka med bland annat löfte om barn, jag var nog svårfrångad eftersom det kändes som att han bara var desperat och ville ha barn för att han inte ville förlora mej, under denna period ar jag helt avstängd från alla känslor och visste varken ut eller in. Jag kände ingenting för nånting.
Jag bad honom att inte vänta på mej utan leva sitt liv, eftersom jag inte kunde ta honomtillbak som det var då.
Sen träffar han en annan tjej och berättar detta för mej, och då vaknar jag upp
och könner att jag fortfarande älskar honom (trode inte att jag skulle reagra så)då vaknade alla förträngda känslor upp. Då trodde han inte på mina känslor utan att jag bara var svartsjuk, så han fortsatte sitt förhållande med den andra ett par veckor samtidigt som han sa att han älskade mej, sen bröt de upp sitt förhållande, och vi skullebörja på nytt.Jag var mkt tydlig och sa att jag inte tänkte vänta länge på ett svar angående vår framtid tillsammans, utan att antingen satsar vi för fullt eller också blir det inget. Han ville då ha tid att få fram de rätta känslorna igen, nu har det gått ca 3 månader och det känns jättebra mellan varven, men han vet fortfaradne inte vad han vill, och han känner sig nu sviken pga jag flyttat från honom, och jag känner mej osäker på hans kärlek eftersom han kunde bli kär i en annan och faktiskt tog den risken, när han visste att jag ville ha honmom tillbaka.
Vi har pratat om detta mkt och är öpnna, jag förstår och respekterar hans ståndpunkt om han inte vill ha fler barn, han förstår att jag vill ha barn. Vi älskar verkligen varandra och jag vill inte ha barn med ngn annan, men är rädd för att jag blir bitter om vi fortsätter tillsammans utan barn. Nu vi sagt att vi kanske ska ta ett break tills han vet vad han vill, så får han tänka i lugn och ro, och jag kan försöka lämna honom bakom mej. Men det är så
svårt, vi vill ju vara nära varandra, jag vill inte vara utan honom och han vill inte vara utan mej, men till vilket pris Ska han eller jag göra avkall på våra behov, eller ska vi gå skilda vägar och hoppas att man träffar någon annan att älska där förutsättningarna är bättre.
Vet att ngn inte kan ha ngt bra svar, men har ngn annan varit i samma situation, vad gjorde ni???
Ska men ge det en viss tid eller bara hoppas att det löser sej till slut?
