Barn och döden

AgentCarter

Trådstartare
Ja hur ska man få ordning på detta ämnet? Hunden dog i somras och sonen pratar fortfarande om honom och undrar vart han är och nu blev katten överkörd (jag har något smalt hopp att han inte ska tänka på att den är borta då det finns två....). Med hunden sa jag att den var borta, det var väldigt svårt just med hunden eftersom hans pappa mådde/mår så otroligt dåligt över det.
Har försökt läsa "adjö herr muffins" men jag grät så mycket att han blev rädd. Mer tips?
 
Varför säga något annat än sanningen? Förra året fick vår katt avlivas akut. Dottern var hos sin pappa då men när hon kom hem så berättade jag vad som hänt och frågade om hon ville titta på honom. (Katten begravdes hemma.)
I november avlivades en av hästarna. Eftersom det var planerat så berättade jag i förväg vad som skulle hända och lät dottern ta farväl kvällen före.

I människoväg så har ingen närstående gått bort med undantaget hennes gammelmorfar. Dock var hon såpass liten då att hon inte minns honom.
Oavsett så hade jag förklarat vad som har hänt. (Olycka, sjukdom, ålder, självmord.) Det är trots allt inget konstigt, vi föds och vi dör, och även om det givetvis kan vara sorgligt ändå så ser jag ingen anledning att hymla med sanningen.
 
Ja hur ska man få ordning på detta ämnet? Hunden dog i somras och sonen pratar fortfarande om honom och undrar vart han är och nu blev katten överkörd (jag har något smalt hopp att han inte ska tänka på att den är borta då det finns två....). Med hunden sa jag att den var borta, det var väldigt svårt just med hunden eftersom hans pappa mådde/mår så otroligt dåligt över det.
Har försökt läsa "adjö herr muffins" men jag grät så mycket att han blev rädd. Mer tips?
Jag håller med ovanstående.

Säg som det är; att hunden är död. Berätta att ni är ledsna för det och låt honom vara ledsen. Det måste ju vara lättare både för dig och pappan om ni (åtminstone i rimlig omfattning) kan visa er sorg för sonen. "Ja, jag är lite ledsen för jag tänker på vår hund och saknar den.".

Om han är så liten att han inte riktigt kan greppa konceptet "död" så får du förklara det så gott du kan (att man aldrig kommer tillbaka).

Om du säger "borta" och han så småningom märker att den aldrig kommer tillbaka så kan det bli problem att använda ordet "borta" vid andra tillfällen. "Somna in" eller andra omskrivningar kan också vara tokiga för att barn då riskerar tolka att om man somnar så kan man försvinna för alltid.
 
Det allra bästa är att säga precis som det är både med hunden och katten. Förklara både vad död och begravning innebär. Låtsas man att de har försvunnit så finns ju förväntan där hela tiden att de ska komma tillbaks. Inte konstigt att han inte kan sluta tänka på det i så fall.
 
Vi har fått gå igenom döden några gånger nu med vår treåring pga gamla kaniner som på kort tid kilat vidare.

Jag försökte ta det enkelt (men fy vad svårt det är att formulera sig korrekt..).
"Dolly var gammal, hennes kropp slutade fungera så nu är hon död, hon lever inte längre". Sen fick vi så klart prata om det flera gånger, men dottern verkar ha accepterat förklaringen. Hon fick även se Dolly som död, dvs att Dolly inte rörde sig längre.

Dollys död satt igång mycket tankar hos dottern så vi har även fått gå igenom halva bekantskapskretsen angående död och levande.
"Dolly död". Ja Dolly är död, hon var gammal och hennes kropp slutade fungera. "Zeke lever" Ja Zeke lever. "Mormor lever" Ja mormor, morfar, mamma, pappa lever. etc etc.
 
Tänkte att katten kunde han få se nu om den fortfarande är kvar men det var inget alternativ med hunden då det inte var så fint.
Jag har försökt förklara att han är borta och inte kommer tillbaka och även död men jag tror inte riktigt det har gått in.
Den stora frågan nu är ju om det vore bäst om han såg katten eller ej (den ser väldigt fin u)
 
Den stora frågan nu är ju om det vore bäst om han såg katten eller ej (den ser väldigt fin u)
Det vore bra, tror jag. Förklara innan så att barnet är förberett. Förbered dig själv också, så att du om möjligt kan låta barnet få utlopp för sina känslor. Gissar att det är extra laddat nu, då barnet blev rädd tidigare. Låt barnet ställa frågor. Och det kommer säkerligen att komma upp flera gånger även efteråt.
 
När vi var små fick vi alltid vara med och styra med begravning när nåt av djuren dog. Välja den handduk vi tyckte var finast att linda omkring djuret, plocka blommor att lägga med osv. När väl djuret var nedgrävt så pyntade vi graven fint. Jag tror det är viktigt att få vara delaktig, få vara ledsen tillsammans med sina föräldrar och att få ställa alla frågor som dyker upp. Att ha en grav eller liten minnesplats är bra för då finns det något konkret att prata kring "kommer du ihåg när vi begravde...." eller "om du saknar .... extra mycket idag kan vi gå ut och tänka på honom tillsammans"
 
Tänkte att katten kunde han få se nu om den fortfarande är kvar men det var inget alternativ med hunden då det inte var så fint.
Jag har försökt förklara att han är borta och inte kommer tillbaka och även död men jag tror inte riktigt det har gått in.
Den stora frågan nu är ju om det vore bäst om han såg katten eller ej (den ser väldigt fin u)

Jag hade visat katten om den ser fin ut men förklara noga innan att katten är kall och hård så att barnet inte får en chock. Min dotter fick se sin katt som sjuåring när katten hade smitit ut och blivit påkörd. Min mamma hade hämtat katten hos polisen och bäddat fint åt henne i en låda innan hon fick se henne. Katten var hel och fin och det syntes inga skador. Båda mina barn var med när våran andra katt fick avlivas och då var de 6 och 8 år gamla. De ville vara med så jag ringde veterinären och fick hela händelseförloppet presenterat för mig och jag frågade veterinären om det brukade vara något otäckt men det sa hon att det inte var. Hon var också mycket försiktig och hänsynsfull och hon förklarade för barnen vad hon gjorde och varför och de fick ställa de frågorna de hade. Veterinären sa efteråt att det var den finaste avlivning hon hade haft och hon grät ihop med oss. Hon sa att det var så fint med en katt som verkligen hade varit så älskad av hela familjen. Katten betydde mycket för både mig och barnen och på det sättet slapp de att fantisera om vad som hände och det är också viktigt. Fantasin är ofta otäckare än verkligheten. Självklart tittade inte barnen när hon stack katten, då stod de bakom mig som höll i katten men de fick se att katten inte hade ont och att han somnade in helt fridfullt. De såg att han slapp vara sjuk och ha ont mer och att döden kan vara en befrielse för den som är svårt sjuk när det inte längre finns något att göra. Att det faktiskt inte är något skrämmande med döden.

Jag tror på att vara ärlig mot barnen. Inte säga att någon har gått bort, somnat in eller andra omskrivningar utan att faktiskt säga att någon har dött och vad det innebär.
 
Det vore bra, tror jag. Förklara innan så att barnet är förberett. Förbered dig själv också, så att du om möjligt kan låta barnet få utlopp för sina känslor. Gissar att det är extra laddat nu, då barnet blev rädd tidigare. Låt barnet ställa frågor. Och det kommer säkerligen att komma upp flera gånger även efteråt.
Tillägg: Om du själv tycker att det är jobbigt, kanske barnens pappa eller någon annan som är nära barnen också kan vara med.
 
Håller med de andra. Blir lättare om man är ärlig. Våran hund började bli dålig när dottern var 2.5år redan då började jag prata om döden. Vi begravde mössen som katterna tog in och pratade om att man kunde dö.
När hunden väl somnade in 6månader senare var det lättare, hon förstod.
Idag är hon snart 5 och pratar fortfarande om hunden, att hon saknar honom och så.
 
Tänkte att katten kunde han få se nu om den fortfarande är kvar men det var inget alternativ med hunden då det inte var så fint.
Jag har försökt förklara att han är borta och inte kommer tillbaka och även död men jag tror inte riktigt det har gått in.
Den stora frågan nu är ju om det vore bäst om han såg katten eller ej (den ser väldigt fin u)

Vi har pratat en del om döden också, tror det är lite abstrakt och svårt att greppa helt enkelt när man hör om det första gången. Att visa katten kan ju vara ett sätt att göra det konkret, om katten inte ser läskig ut.

I övrigt håller jag med det andra skrivit om att vara så ärlig och konkret som möjligt när man pratar om döden, inga omskrivningar och sånt, jag tyckte det verkade vara enklast att förstå då. Jag tänker att de fortsätter fråga tills de är nöjda med svaret och har förstått, så då får jag helt enkelt fortsätta örklara så länge det kommer frågor.
 
Det vore bra, tror jag. Förklara innan så att barnet är förberett. Förbered dig själv också, så att du om möjligt kan låta barnet få utlopp för sina känslor. Gissar att det är extra laddat nu, då barnet blev rädd tidigare. Låt barnet ställa frågor. Och det kommer säkerligen att komma upp flera gånger även efteråt.
Barnet har inte blivit rädd? Kanske lite rädd för förra hunden då den försökte attackera den men det är väl ganska naturligt.

Jaha, du tänkte på boken. Då blev han rädd för att jag blev så ledsen, fäste sig inte så mycket vid vad det stod i boken.
 
Nu har han fått se katten, det blev mycket lättare då. Hade kommit lite blod ur munnen som han pratade om men han tog det hela på sitt vanliga sorglösa sätt. Enda som inte kändes helt bra var att han tvingade ut sin farmor att titta på den men hon är ändå en vuxen människa och hade kunnat säga nej.
Förklarade att hunden också var så här, död. Så nu har han nog några nya trevliga samtalsämnen på dagis imorgon.
Pratade också om han ville att vi skulle begrava den eller om den skulle hamna i pannan. Han ville det sista, antagligen för det är vad han är mer van vid inte lika abstrakt för honom.

Redan när hunden gick bort sa jag att den var död, men det var att han var borta som fastnade antagligen för att det var lättare att förstå.
 
"Skaffa en ny annan boss" är vad han har bestämt att vi ska göra vilket det redan lobbas för fullt för här hemma (boss=hunden)
 
Nu har han fått se katten, det blev mycket lättare då. Hade kommit lite blod ur munnen som han pratade om men han tog det hela på sitt vanliga sorglösa sätt. Enda som inte kändes helt bra var att han tvingade ut sin farmor att titta på den men hon är ändå en vuxen människa och hade kunnat säga nej.
Förklarade att hunden också var så här, död. Så nu har han nog några nya trevliga samtalsämnen på dagis imorgon.
Ett tips där, berätta detta för dagispersonalen, så de är förberedda på vilka diskussioner som kan uppkomma. Det kan ju vara bra både för den pedagogiska verksamheten i stort (varför inte prata om döden i morgon) och för barnen generellt att kunna prata om det.
 
Ett tips där, berätta detta för dagispersonalen, så de är förberedda på vilka diskussioner som kan uppkomma. Det kan ju vara bra både för den pedagogiska verksamheten i stort (varför inte prata om döden i morgon) och för barnen generellt att kunna prata om det.
Jo, det tänkte jag göra
 
Vi tog bort hunden i höstas, då A var 2,5 år. Vi förklarade att hon var död, inte skulle komma tillbaka osv. Han vägrade acceptera det till en början men efter några veckor med samma svar och förklaring till var hunden var så sjönk det in.
 
@Kethets jagar inte ni? Isåfall kan det vara bra att sonen kan få se vissa bitar av hela den hanteringen. Jag är uppväxt så och är inte på något sätt hjärtlös eftersom både levande och döda djur behandlats respektfullt. Det blir ju även en mer realistisk syn på kött, död osv. Även om ett avlidet husdjur och ett skjutet vilt inte är samma sak så är det döda djur.
 
@Kethets jagar inte ni? Isåfall kan det vara bra att sonen kan få se vissa bitar av hela den hanteringen. Jag är uppväxt så och är inte på något sätt hjärtlös eftersom både levande och döda djur behandlats respektfullt. Det blir ju även en mer realistisk syn på kött, död osv. Även om ett avlidet husdjur och ett skjutet vilt inte är samma sak så är det döda djur.
Jo det gör sambon och har varit en hel del döda djur på gården men har inte varit något i vinter mer än en mård eftersom vi inte har någon jakthund. Åren innan har han varit lite liten för att riktigt ha något koncept av det hela.
Så om det här hade varit om några år hade jag inte haft några större frågor men jag tycker han har förstått det väldigt bra nu med katten efter han fick se henne och begrep hunden också väldigt lätt då.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Jag har en son som är extremt rädd för sprutor och nålstick. Överlag är han väldigt rädd för att saker ska göra ont, att ta bort en...
2
Svar
29
· Visningar
2 448
Senast: Cattis_E
·
Övr. Hund Vi har en hundvalp på 5 månader som gör utfall mot katterna vid maten. Vi har alltid gjort så att hon får äta själv i köket men ibland...
Svar
18
· Visningar
944
Senast: Praefatio
·
L
  • Artikel
Dagbok Jag har varit lite o säker om jag skulle skriva om dethär men jag har kommit fram till att jag vill det. Och endel kanske tycker att det...
Svar
16
· Visningar
1 748
Senast: manda
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
27 728
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp