Blir det någonsin bättre?

[Ava22]

Sitter och lipar här på tåget, i vanlig ordning. Samma visa varje gång. Jag flyttade till Sthlm för 3,5 år sedan. För kärleken skull. Vi är idag gifta, har hus och hund och försöker nu skaffa barn. Jag älskar honom och vill leva med honom i resten av mitt liv.
Jag trivs i huset och Stockholm funkar bra, men jag vill mer än gärna flytta tillbaka. Som det ser ut nu så funkar det inte, vi är mitt inne i en renovering, vi har precis börjat på nya jobb. I framtiden blir det dock flytt tillbaka, men jag vet inte när ännu.
Men det är inte det som är grejen, det är alla känslor, varje gång jag är "hemma" och ska tillbaka till mitt andra hem, Sthlm, så gråter jag. Varje gång jag får besök av familjen och vinkar av dem, så gråter jag. Det blir aldrig bättre. Hur får man det till att bli bättre? Vad kan jag göra? Är hemma ca var 6:e vecka och får besök nästan en gång varannan månad. Så jag träffar ju familjen ganska ofta. Men det blir inte bättre vid hej då:andet.

Oh, det var skönt att få ur sig! Ge mig pepp! Säg att det blir bättre!

 

[tanten]

Kanske är jag på djupt vatten...

Har du benat ut exakt vad det är som gör dig så ledsen?
För - faktiskt - så låter det inte rationellt. Jag tror helt amatörmässigt att det är något du saknar eller avskyr som spiller över i dessa känsloutbrott över "hemma".

Vad binder dig så hårt till din familj? Känner du dig hemmastadd i ditt hem?
Som sagt - det låt4er konstigt. Längta gör i alla emellanåt och längtan efter nära och kära har vi väl men så hårt och så djups som din längtan vet jag itne om jag kan begripa. alltså tror jag att det finns något där som "stör". Kanske är jag helt fel ute.

 

[SaraXX]

Samma för mig i början. Tog betydligt längre än tre-fyra år innan det gick över. Inget kvar idag dock.

Pepp!

 

[DarkInNight]

Jag längtade "hem" varje dag jag bodde borta. Trots att det bara låg fyra mil iväg och jag träffade släkten varje vecka.
Fem år stod jag ut, sen brast det rejält och då hittade vi ett hus "hemma" vi flyttade till.
Så himla skönt.

Tyvärr ingen sån historia du ville höra kanske men för mig blev det aldrig bättre.

 

[Ava22]

Jag längtade "hem" varje dag jag bodde borta. Trots att det bara låg fyra mil iväg och jag träffade släkten varje vecka.
Fem år stod jag ut, sen brast det rejält och då hittade vi ett hus "hemma" vi flyttade till.
Så himla skönt.

Tyvärr ingen sån historia du ville höra kanske men för mig blev det aldrig bättre.

Jag är rädd för att det kommer bli så, aldrig bättre...

Kanske är jag på djupt vatten...

Har du benat ut exakt vad det är som gör dig så ledsen?
För - faktiskt - så låter det inte rationellt. Jag tror helt amatörmässigt att det är något du saknar eller avskyr som spiller över i dessa känsloutbrott över "hemma".

Vad binder dig så hårt till din familj? Känner du dig hemmastadd i ditt hem?
Som sagt - det låt4er konstigt. Längta gör i alla emellanåt och längtan efter nära och kära har vi väl men så hårt och så djups som din längtan vet jag itne om jag kan begripa. alltså tror jag att det finns något där som "stör". Kanske är jag helt fel ute.

Jag saknar min familj, min bästa vän som precis blivit mamma, jag saknar det välbekanta, att veta vart saker är som jag letar efter, att det inte finns så många olika val. Saknar min stad som jag är uppvuxen i.
Jag kände mig inte hemma i första lgh, flyttade in till sambon i en etta. Lite bättre i andra lgh för den var större och himla fin, men låg ganska centralt så jag kände mig stressad. Nu bor vi i hus i Vallentuna med på landet, det är bättre, men inte helt hemma.

Jag tror det är familjen, mina syskonbarn och allt det. jag står nära mamma och syster, och nu när det är dags för barn så tänker jag mycket på hur det blir då, med min mamma 50 mil från mig som inte bara kan titta över utan det ska planeras, hon ska ta ledigt från jobb mm. Det gör mig jätteledsen, att det inte är så enkelt.

Samma för mig i början. Tog betydligt längre än tre-fyra år innan det gick över. Inget kvar idag dock.

Pepp!

Tack för peppen, och vetskapen om att det blev bättre för dig!

 

[Squie]

Jag hade det jättejobbigt de första åren, sedan släppte det. Idag är det inga problem.. Tror jag landade på 4-5 år.

 

[tolksele]

Jag har också ganska stor ångest över att bo så lång borta från min familj.. Speciellt som vi börjar fundera på barn.
Är rejält avundsjuk på brorsan till och från, pappa är där och snickrar varje helg och mamma passar barnet och här sitter jag på andra sidan Sverige. Usch på det.

Min sambo vägrar dock fatta och ska prompt bo här

 

[Squie]

Jag har också ganska stor ångest över att bo så lång borta från min familj.. Speciellt som vi börjar fundera på barn.
Är rejält avundsjuk på brorsan till och från, pappa är där och snickrar varje helg och mamma passar barnet och här sitter jag på andra sidan Sverige. Usch på det.

Min sambo vägrar dock fatta och ska prompt bo här

Är det du som gjort flytten o han bor kvar "hemma"?

 

[tolksele]

Är det du som gjort flytten o han bor kvar "hemma"?

Såklart. Eller nästan, han har 45 minuter hem och jag 6h. Dvs grannstaden mot andra sidan Sverige.

 

[Squie]

Såklart. Eller nästan, han har 45 minuter hem och jag 6h. Dvs grannstaden mot andra sidan Sverige.

Det gör mig ont att ta in att din sambo inte värnar om dig. Att han utövar någon form av makt över dig. Baserat på "Min sambo vägrar dock fatta och ska prompt bo här ". Jag hoppas verkligen för ditt välmående att han en dag förstår vilken skada han gör.

Squie - som var den som flyttade o X:et var den som var kvar "hemma"...o X:et vägrade förstå.

 

[misan]

Jag känner igen mig så väl, och tyvärr 9 år senare känner jag fortfarande likadant. Det är över 90 mil till mina föräldrar, syskon, kompisar, syskonbarn, och jag gråter Varje gång vi åker därifrån eller någon hälsat på och åker från oss.
Det knäppa är ändå att jag trivs här. Vi har hus, två barn, både jag och min sambo har eget företag, men jag saknar alla hemma! Sambon kommer härifrån och har familj och vänner här, och jag vet att han inte vill flytta. Jag försöker att inte tänka på det så länge jag trivs, men det är svårt att inte fundera hur det skulle vara om vi flyttade hem.. Eftersom det är långt och dyrt att åka träffas vi kanske var 3:e månad, och ibland tror jag nästan att det är bättre nä jag inte åker så ofta för då blir jag bara ledsen igen :-(
Jaha, det blev ju ingen pepp, förlåt! Var bara skönt att också skriva av sig till någon likasinnad.

 

[L8P8]

Jag har också ganska stor ångest över att bo så lång borta från min familj.. Speciellt som vi börjar fundera på barn.
Är rejält avundsjuk på brorsan till och från, pappa är där och snickrar varje helg och mamma passar barnet och här sitter jag på andra sidan Sverige. Usch på det.

Min sambo vägrar dock fatta och ska prompt bo här

Fast om ni flyttar, så blir det ju han som får långt till familjen. Han kanske inte heller mår bra av det? Det är inte lätt att se vem som ska ha "företräde"här.

 

[Kattennizze]

Jag bor 90 mil från där jag växte upp men jag saknar inte min ursprungsfamilj direkt men jag saknar annat som naturen t ex. Jag har vantrivts jättemycket i Norrland men har de senaste åren faktiskt börjat gilla det mer och mer. Numera känns det inte som jag måste fly härifrån så fort en möjlighet uppenbarar sig men jag kommer inte att stanna här hela livet, det är ett som är säkert.

 

[tolksele]

@L8P8 Jag har hela tiden föreslagit att vi kan bo "mitt emellan" och kanske hamnar vi där någon dag också

 

[Amha]

Jag hade det där bekymret innan. Sambons jobb begränsar honom till storstaden. Han kan såklart välja ett mindre roligt jobb och flytta också men det känns inte heller sådär väldigt roligt för hans del. Jag vill ha möjlighet att plugga och då är det också städer som gäller. Vi bodde nära stan i en lägenhet som förvisso var himla trevlig men så jäkla jobbig att vara instängd i. Man blir begränsad i en lägenhet, åtminstone när man är van att bo på landet. Jag var ledsen varje gång jag lämnade familjen eller de lämnade mig. Jag saknar dem fortfarande ibland men på ett mer sunt sätt.

Det som tyngde mig innan var att sambon inte har samma glädje av umgänge med sin familj. Då kändes det så vrickat att vi skulle bo nära dem (de har alltså ingen del alls i val av vår bostadsort). Jag hade redan förlorat 2 familjemedlemmar i dödsfall och rädslan finns ju alltid att förlora ytterligare en och att vara ledsen att man inte tillbringat mer tid med denne. Vi var 5 i familjen innan. Detta är svårt för sambon att förstå fullt ut då han dels kanske inte har den relationen till sin familj och dels inte förlorat familjemedlemmar. Samtidigt kan jag inte hänga upp hela mitt liv på detta. Jag flyttade för att jag behövde det då. Blev kvar av olika anledningar och har sambo och barn.

Min vändning kom när vi lämnade stan. Vi drog oss ut på landet, bor i ett område med trevliga grannar att prata med. Man har börjat bygga sitt eget liv här och för stunden säger jag att jag har hittat hem. Visst saknar jag vänner. Jag har en granne som är så himla bra men vi är inte "där" än. Det har tagit tid. Jag flyttade hit 2010-2011 någon gång. Var på väg hem 2012, blev gravid och blev kvar. Visst saknas en del innan man är helt nöjd och om sambons jobb börjar skrota närvarokraven på jobbet och flyttar kontoren hem till de anställda exempelvis är det möjligt att vi drar härifrån. Det beror på livet där och då.

De stora fördelarna jag ser med att ha långt hem är att min mamma är här ganska ofta och är extremt engagerad i dottern under tiden hon är här. Det har gjort att dottern har en bättre relation till min mamma än någon annan i sambons släkt som kommer hit, dricker kaffe och åker hem alternativt bjuder hem oss på middag och drar igen. För mig känns det väldigt fint. Dottern lyssnar och säger gärna några ord i telefonen med min mamma och pratar ofta om henne. Numer litar jag bättre på min mamma än någon annan vad gäller barnpassning iom att hon har haft så mycket kvalitetstid med dottern. De kan verkligen leka hela dagarna under tiden de umgås och det är jättekul. Tösen blir överlycklig när de ses.

Ett annat plus är att jag personligen hellre har min egen familj på besök än att sambons familj ska komma och bo hos oss. Den jag kan tänka mig av sambons familj som skulle komma är förvisso en mycket trevlig person som jag tycker mycket om men jag är ändå mer bekväm med min egen familj och vänner boende. Jag har inte landat i en riktig nära relation med hans familj (än?).

 

[monster1]

@L8P8 Jag har hela tiden föreslagit att vi kan bo "mitt emellan" och kanske hamnar vi där någon dag också

Blir det inte mer en situation då båda förlorar då? Ingen får det den vill ha. Det känns mera rimligt att man växelbor i de olika städerna (typ 5 år här, 5 år där) eller att ni skaffar sommar/fritidsboende på den ena orten så ni kan spendera mer tid där. Alla kompromisser är ju inte bra kompromisser.

 

[Dorinda]

Det gör mig ont att ta in att din sambo inte värnar om dig. Att han utövar någon form av makt över dig. Baserat på "Min sambo vägrar dock fatta och ska prompt bo här ". Jag hoppas verkligen för ditt välmående att han en dag förstår vilken skada han gör.

Squie - som var den som flyttade o X:et var den som var kvar "hemma"...o X:et vägrade förstå.

Men nu tycker jag att du är lite väl hård.
Jag bor i Stockholm och kommer med stor sannolikhet bo kvar här. De gånger jag har valt mellan pojkvän och stad så har jag valt att bo kvar i Stockholm.
Däremot upplyser jag alltid om det innan jag inleder en seriösare relation.

 

[MM]

Blir det inte mer en situation då båda förlorar då? Ingen får det den vill ha. Det känns mera rimligt att man växelbor i de olika städerna (typ 5 år här, 5 år där) eller att ni skaffar sommar/fritidsboende på den ena orten så ni kan spendera mer tid där. Alla kompromisser är ju inte bra kompromisser.

Alltså, fy vad jobbigt att flytta så var femte år
Det blir att ställa om hela livet var femte år med nytt jobb, boende, vänner, skola för eventuellt barn...

Ett sommarställe låter däremot som en bättre idé!

 

[Philosophia]

Sitter och lipar här på tåget, i vanlig ordning. Samma visa varje gång. Jag flyttade till Sthlm för 3,5 år sedan. För kärleken skull. Vi är idag gifta, har hus och hund och försöker nu skaffa barn. Jag älskar honom och vill leva med honom i resten av mitt liv.
Jag trivs i huset och Stockholm funkar bra, men jag vill mer än gärna flytta tillbaka. Som det ser ut nu så funkar det inte, vi är mitt inne i en renovering, vi har precis börjat på nya jobb. I framtiden blir det dock flytt tillbaka, men jag vet inte när ännu.
Men det är inte det som är grejen, det är alla känslor, varje gång jag är "hemma" och ska tillbaka till mitt andra hem, Sthlm, så gråter jag. Varje gång jag får besök av familjen och vinkar av dem, så gråter jag. Det blir aldrig bättre. Hur får man det till att bli bättre? Vad kan jag göra? Är hemma ca var 6:e vecka och får besök nästan en gång varannan månad. Så jag träffar ju familjen ganska ofta. Men det blir inte bättre vid hej då:andet.

Oh, det var skönt att få ur sig! Ge mig pepp! Säg att det blir bättre!

Jag tror att det är vanlig erfarenhet att känna sorg över eller längtan efter det man saknar och inte kan ha just nu. Känslor kan vara rätt spretiga saker: Du älskar din man, du trivs bra i huset och verkar ha ett bra liv på de flesta sätt. Men samtidigt så saknar du "hemma" och vill vara där. Det ena förtar dock inte det andra. Som du skriver i inlägget så är ju livet så att vissa saker inte låter sig göras vid vissa tillfällen och det tror jag att man behöver acceptera för att det ska kännas bättre.

Jag menar inte att man ska trycka undan längtan efter det man inte kan ha just nu, utan snarare att man ska försöka möta den men acceptera att man inte kan ha det så just nu och att det är helt fullt normalt att längta och känna saknad trots att man har det bra.

 

[Ava22]

Jag är inte ensam märker jag, och det är en tröst på nått konstigt sätt.

Angående våra familjer, min man har inte samma nära förhållande till sin bror och sina 4 brorsbarn som jag har till mina syskon och syskonbarn. Jag tror att min man träffar mina syskonbarn oftare än sina egna. Det är inget underliggande eller så, det är bara att han inte har behovet av att träffa sin familj lika ofta som jag träffar min.