Början till depression eller är det så här livet ska kännas?

[Vitavi]

Jag har kommit in i en fas sista tiden där allting känns så fruktansvärt jobbigt. Och då menar jag verkligen allt.
Vardagssysslor, träning, stallet, skolan, jobbet. Det känns jobbigt och tråkigt och jag får tvinga mig till att ta itu med saker. Ofta slutar jag i soffan med godis och film, som idag när jag sjukskrivit mig från extrajobbet av den enkla anledningen att jag inte har lust? Det är tråkigt, jag orkar inte. Jag bryr mig inte. JAg vill inte dit.
Detsamma känner jag om utbildningen jag går och jag missar alltmer. Jag vill inte plugga, men jag vill inte jobba med någonting heller. Finns inget arbete som lockar, ingen utbildning som lockar.
Stallet har tidigare varit roligt men har nu bytt stall så har inga stallkompisar längre. Har inte samma glädje av att vara i stallet ensam men finns inga större stall i närheten och jag har ingen bil.
Jag känner mig inte ledsen eller deppig egentligen utan mer likgiltig. Som att jag skiter i allt och lika gärna kan tillbringa resten av livet framför tv. Har inga mål, drömmar eller ambitioner med livet längre. Och jag kan verkligen inte minnas om jag någonsin haft det? Det har jag säkert men har glömt.

Mitt problem är nu att jag helt ärligt inte vet om livet ska kännas såhär jobbigt och tråkigt? Jag vet inte vad jag skulle kunna ändra på. Eller börjar jag bli deprimerad (igen)? Fast utan att känna mig särskilt nedstämd.
När jag tänker på folk i min omgivning som jobbar heltid så kan jag inte tänka mig att de njuter av livet? Alla jobb jag hittills haft har varit så tråkiga och ostimulerande. Förstår inte att kollegorna står ut år ut och år in.

 

[Monstermom]

Jag har kommit in i en fas sista tiden där allting känns så fruktansvärt jobbigt. Och då menar jag verkligen allt.
Vardagssysslor, träning, stallet, skolan, jobbet. Det känns jobbigt och tråkigt och jag får tvinga mig till att ta itu med saker. Ofta slutar jag i soffan med godis och film, som idag när jag sjukskrivit mig från extrajobbet av den enkla anledningen att jag inte har lust? Det är tråkigt, jag orkar inte. Jag bryr mig inte. JAg vill inte dit.
Detsamma känner jag om utbildningen jag går och jag missar alltmer. Jag vill inte plugga, men jag vill inte jobba med någonting heller. Finns inget arbete som lockar, ingen utbildning som lockar.
Stallet har tidigare varit roligt men har nu bytt stall så har inga stallkompisar längre. Har inte samma glädje av att vara i stallet ensam men finns inga större stall i närheten och jag har ingen bil.
Jag känner mig inte ledsen eller deppig egentligen utan mer likgiltig. Som att jag skiter i allt och lika gärna kan tillbringa resten av livet framför tv. Har inga mål, drömmar eller ambitioner med livet längre. Och jag kan verkligen inte minnas om jag någonsin haft det? Det har jag säkert men har glömt.

Mitt problem är nu att jag helt ärligt inte vet om livet ska kännas såhär jobbigt och tråkigt? Jag vet inte vad jag skulle kunna ändra på. Eller börjar jag bli deprimerad (igen)? Fast utan att känna mig särskilt nedstämd.
När jag tänker på folk i min omgivning som jobbar heltid så kan jag inte tänka mig att de njuter av livet? Alla jobb jag hittills haft har varit så tråkiga och ostimulerande. Förstår inte att kollegorna står ut år ut och år in.

Riktigt hur du mår är ju svårt att svara på, men i största allmänhet är det verkligen inte allt man gör för att det är roligt...

Det är massor av saker varje dag som man gör för att det ska göras, och för att man kan förstå att det lönar sig i längden att göra det även om det i sig inte ger någon direkt glädje. Man får hitta de saker som är viktiga för en (även om det är en påse godis i soffan) och sätta resten i det perspektivet.

Att sjukskriva dig för att du inte har lust att jobba låter... illa.

 

[LiZH]

Nej, det ska inte behövas kännas så. Någon dag ibland kanske, men nte som ett mönster. Om du redan tränar, rider etc som är sådant som borde kicka igång dig och det inte hjälper så sök hjälp. Det kan definitivt vara depression och det finns hjälp att få ( hoppas jag! vet inte riktigt hur vården fungerar i sverige nu). Ju längre ner du sjunker desto längre tid tar det upp.

 

[Vitavi]

Jo att allt inte kan va roligt vet jag ju! Men de mindre roliga sakerna brukade jag förut göra ändå utan att tänka på det, som att diska, tvätta, städa. Det gick på rutin. Nu känner jag mig nästan handlingsförlamad om det nu är en bra beskrivning.
Kanske borde tillagt att jag har psykiska problem sedan tidigare som inte blivit utredda ännu (och troligen aldrig kommer bli i detta landsting). Det är därför jag reagerar på den här "varningssignaler" att allt med livet känns meningslöst och att jag blir så likgiltig. Tidigare vill jag minnas att jag trivts med livet i allmänhet även om det inte varit särskilt annorlunda gentemot nu.

 

[Monstermom]

Jo att allt inte kan va roligt vet jag ju! Men de mindre roliga sakerna brukade jag förut göra ändå utan att tänka på det, som att diska, tvätta, städa. Det gick på rutin. Nu känner jag mig nästan handlingsförlamad om det nu är en bra beskrivning.
Kanske borde tillagt att jag har psykiska problem sedan tidigare som inte blivit utredda ännu (och troligen aldrig kommer bli i detta landsting). Det är därför jag reagerar på den här "varningssignaler" att allt med livet känns meningslöst och att jag blir så likgiltig. Tidigare vill jag minnas att jag trivts med livet i allmänhet även om det inte varit särskilt annorlunda gentemot nu.

OK... Men då är det kanske läge att ta det just som en varningssignal och försöka aktivt möta det. Har du vårdkontakt så ta upp det med dem, men du måste nog också själv försöka mota Olle i grind. Håll dig aktiv och försök finna glädjen i det lilla... Och sitt inte hemma i soffan och käka godis, det blir en ond spiral.

Likgiltighet och handlingsförlamning kan absolut vara tecken på en depression, men det räcker ju inte med att känna igen dem utan du måste kämpa emot också.

 

[Vitavi]

Vården här är under all kritik. Men ska prova att ringa dom idag.
Har hittills inte fått hjälp ens för ett år sen då jag försökte ta livet av mig upprepade gånger, därför är '
Mitt förtroende inte det högsta. Men jag har väl ingen annat alternativ.
Kämpa emot? Hur då?

 

[sthu]

Det låter som att du har hamnat i en dålig tankebana. Depression tänker jag inte uttala mig om, det är bättre att ta med vårdpersonal som kan. Är du orolig för depression så sök hjälp.
Det här är det absolut tråkigaste () man kan säga till någon i din situation, men:
Den enda som kan förändra ditt liv är du.

Även om man söker hjälp kan ingen annan lösa problemen åt en. Ta dig en rejäl funderare på vad som egentligen är bekymret. Är du ensam i stallet kanske det kan vara bra att hitta någonstans med sällskap?
Jobb är inte alltid roligt, det blir rutin och vardag där med. När jag jobbade på plastfabrik var det kollegorna som höll jobbet roligt, själva arbetsuppgifterna var inte speciellt utmanande. Och dessutom var det väldigt kul att ha en inkomst.
Tänk tillbaka på varför du sökte din utbildning i första hand. Är det kanske bara kurser just nu som är tråkiga?
Det kan mycket väl vara vädret som spökar med, inte helt ovanligt med årstidsdepressioner.
Försök bryta vanan att sitta och titta på tv. Jag vet hur det är, och jag vet också att allting kommer lätta om man bara tar sig över den där tröskeln och lyckas bryta mönstren.

 

[LiZH]

Jag föll ner i en depression för tre år sedan. Jag såg inte tecknen själv till en början, körde på i fullt tempo ( 3 barn, husbygge, häst osv). Tyckte inte att jag var deprimerad men kom till en punkt när jag inte fick vardagliga saker gjorda. Jag hade tid, det var inte det, det bara hände inte. Inte ens att jag kände att jag inte orkar, jag var inte ledsen el dyl ( kände inte efter helt enkelt) utan mer likgiltigt handlingsförlamad. Jag kunde tillbringa en hel dag hemma men fick inget ur händerna, det bara " hände" inte. Inget var roligt, inget gav mig kickar, inget gjorde mig ledsen. Avtrubbad på något vis. En dag gick jag vilse i huset (!) och då fattade jag att min hjärna stängt ner av någon anledning. Sökte hjälp hos läkare och fick akutremiss till psykolog. Det tog tid att komma på banan igen men det är det bästa jag gjort för mig och min familj. Nu ser jag annorlunda på tillvaron och på mig själv.

 

[Vitavi]

Det låter som att du har hamnat i en dålig tankebana. Depression tänker jag inte uttala mig om, det är bättre att ta med vårdpersonal som kan. Är du orolig för depression så sök hjälp.
Det här är det absolut tråkigaste () man kan säga till någon i din situation, men:
Den enda som kan förändra ditt liv är du.

Även om man söker hjälp kan ingen annan lösa problemen åt en. Ta dig en rejäl funderare på vad som egentligen är bekymret. Är du ensam i stallet kanske det kan vara bra att hitta någonstans med sällskap?
Jobb är inte alltid roligt, det blir rutin och vardag där med. När jag jobbade på plastfabrik var det kollegorna som höll jobbet roligt, själva arbetsuppgifterna var inte speciellt utmanande. Och dessutom var det väldigt kul att ha en inkomst.
Tänk tillbaka på varför du sökte din utbildning i första hand. Är det kanske bara kurser just nu som är tråkiga?
Det kan mycket väl vara vädret som spökar med, inte helt ovanligt med årstidsdepressioner.
Försök bryta vanan att sitta och titta på tv. Jag vet hur det är, och jag vet också att allting kommer lätta om man bara tar sig över den där tröskeln och lyckas bryta mönstren.

Du har så rätt! Jag försöker verkligen tänka positivt och få saker gjorda. Men har en annan röst inne i mitt huvud som vill annat och som just ´nu tagit över. Sambon sägner ungefär samma sak som du men honom blir jag bara arg på.
Utbildningen valde jag då det är lätt att få jobb och att jag hoppas jobbet kommer vara roligt sen när jag är klar.
Tv är såklart en flykt. Egentligen borde jag tvinga mig till jobbet/skola/stallet för att tänka på annat. Men det är en kraft starkare än mig själv som får mig att sitta kvar i soffan :/

 

[Vitavi]

Jag föll ner i en depression för tre år sedan. Jag såg inte tecknen själv till en början, körde på i fullt tempo ( 3 barn, husbygge, häst osv). Tyckte inte att jag var deprimerad men kom till en punkt när jag inte fick vardagliga saker gjorda. Jag hade tid, det var inte det, det bara hände inte. Inte ens att jag kände att jag inte orkar, jag var inte ledsen el dyl ( kände inte efter helt enkelt) utan mer likgiltigt handlingsförlamad. Jag kunde tillbringa en hel dag hemma men fick inget ur händerna, det bara " hände" inte. Inget var roligt, inget gav mig kickar, inget gjorde mig ledsen. Avtrubbad på något vis. En dag gick jag vilse i huset (!) och då fattade jag att min hjärna stängt ner av någon anledning. Sökte hjälp hos läkare och fick akutremiss till psykolog. Det tog tid att komma på banan igen men det är det bästa jag gjort för mig och min familj. Nu ser jag annorlunda på tillvaron och på mig själv.

Låter väldigt likt min situation förutom att jag inte har lika fullt upp, så utmattning borde inte vara orsaken. Inga barn, bara en häst är i skolan kanske 2 dagar i veckan och jobbar en dag. Mer orkar jag inte då jag sover minst 12 timmar per dygn.

 

[pajaztar]

Vitamin-/järnbrist? Uttråkad?

Vilka saker har du i ditt liv som gör dig glad och engagerad? En behöver positiv stimulans för att må bra.

 

[sthu]

Egentligen borde jag tvinga mig till jobbet/skola/stallet för att tänka på annat.

Inte tvinga. Tänk inte att du ska tvinga dig själv till något, hur kul känns det? Släpp allt vad krav heter och tänk att du faktiskt vill.
Det enda som håller tillbaka dig är du själv. Inget annat.

Jag vet att det är fruktansvärt svårt, har själv haft ett antal depressioner och varit väldigt nära botten många gånger. Men det går. Första stegen är fruktansvärda, men det handlar väldigt mycket om att skaffa nya rutiner. Det är så mycket lättare att sätta sig i ett hörn och slippa tänka, men det gör bara att saker känns sämre.
Kontakta vården. De kan inte bota, men de kan knuffa i rätt riktning. Gå inte in med inställningen att det inte kommer fungera utan var öppen. Den där offerkoftan som är så bekväm måste av! Man hamnar så lätt i ett "tycka synd om sig själv"-tillstånd, och det är så lätt att fastna där!

Något som fungerat för mig när jag är på väg neråt och mår dåligt är att sätta små mål för mig själv. Det kan vara så enkelt som att åka till stallet och borsta en häst. Det kan räcka en dag. Sakta men säkert kan man utöka det därifrån. Med andra ord, jag ger mig själv en rejäl spark i baken och ser till att försöka göra något.

Det låter rätt elakt och jag är väl medveten om att det inte är det man vill höra eller att det är speciellt enkelt. Men det är så jag tar hand om mina egna depressioner. Dåliga vanor måste brytas!
Motion, frisk luft och mental stimulans är bra mot depressioner.

 

[Freeride]

Låter väldigt likt min situation förutom att jag inte har lika fullt upp, så utmattning borde inte vara orsaken. Inga barn, bara en häst är i skolan kanske 2 dagar i veckan och jobbar en dag. Mer orkar jag inte då jag sover minst 12 timmar per dygn.

Jag har precis varit "där", känt mig riktigt likgiltig och less under några månader, vilket varit galet frustrerande eftersom jag är en aktiv person med jobb, eget boende som ska pysslas om och flera djur.
För mig var det absolut någon form av depression, jag tror inte man behöver definiera det så hårt utan känner man sig håglös en längre operiod är det ju någonform av deppighet?

Underlig känsla men på något sätt försvann min motivation till det mesta, till o med plocka ur diskmaskinen eller tömma filtret på tvättmaskinen kändes riktigt tungt... Vilket känns pinsamt då jag har vänner med jobb, hästar och småbarn som är sjuka hela tiden o de sliter och sover typ aldrig, o så har jag mage att klaga liksom...
På sätt och vis kan man ju inte rå för att det blir såhär men man måste själv ta sig ur det.

Oavsett så är jag också inne på spåret att man själv måste jobba med det?
Jag har dels låtit mig själva vara litegrann, har jag velat sova länge har jag låtit mig göra det i den mån det gått utan att inverka på jobb etc.
Istället för att köra på och göra som vanligt har jag tillåtit mig att ta kortare hundpromenader, ge hästarna mer grundläggande arbete istället för att tävlingsträna/förbereda etc
Jag har passat på att se serier, jag som aldrig sitter i TV-soffan annars typ .
Men jag har också satt upp ett större mål per dag att gå den där långpromenaden, åka iväg med båda hästarna till träningen etc för jag tror man måste utmana sig för att komma ur det?

Jag började lyfta igen nu när det börjar bli vår ute, den djupa snön försvann, luften är skönare, fåglarna sjunger och solen värmer plötsligt och jag tar mig ut mer, umgås mer med andra. Fortfarande är jag rätt seg och omotiverad i vågor, men det har absolut blivit bättre.

 

[GardenAngel]

Jag har inte bara varit där du är, jag är där i skrivande stund. Känner igen mig otroligt mycket. Jag är inte ledsen, jag är inte glad, jag är bara trött och orkar inte bry mig om någon eller något. Går på autopilot. Det är absolut inte första gången och förmodligen inte den sista? Däremot den längsta låga perioden hittills. Har mått såhär av och på sen jag separerade från min sambo i höstas.
Men jobbar på att kravla mig upp ur hålet.

För mig är aktivitet det mest effektiva verktyget, gärna aktiviteter som jag "måste" göra pga yttre förväntningar. Jag är väldigt plikttrogen så jobbet går jag alltid till. Jag kan gå på bio, ensam visserligen men då kommer jag ut iaf. Gå på kurs med hunden.
Ljudböcker har också hjälpt mig otroligt mycket för att få de tråkiga sakerna gjorda - typ diska och städa. Jag blir väldigt rastlös när jag lyssnar på ljudbok och måste sysselsätta mig med saker som inte kräver speciellt mycket tanke. Så det är perfekt för att göra vardagssysslor, fixa stallet och gå ut med hunden.

Jag tycker att yttre förändringar hjälper. Att sminka sig, ha "riktiga" kläder (ist för stalljeans eller mjukisbyxor), byta frisyr, unna sig en manikyr, osv. Det piggar upp lite.

 

[Vitavi]

Inte tvinga. Tänk inte att du ska tvinga dig själv till något, hur kul känns det? Släpp allt vad krav heter och tänk att du faktiskt vill.
Det enda som håller tillbaka dig är du själv. Inget annat.

Jag vet att det är fruktansvärt svårt, har själv haft ett antal depressioner och varit väldigt nära botten många gånger. Men det går. Första stegen är fruktansvärda, men det handlar väldigt mycket om att skaffa nya rutiner. Det är så mycket lättare att sätta sig i ett hörn och slippa tänka, men det gör bara att saker känns sämre.
Kontakta vården. De kan inte bota, men de kan knuffa i rätt riktning. Gå inte in med inställningen att det inte kommer fungera utan var öppen. Den där offerkoftan som är så bekväm måste av! Man hamnar så lätt i ett "tycka synd om sig själv"-tillstånd, och det är så lätt att fastna där!

Något som fungerat för mig när jag är på väg neråt och mår dåligt är att sätta små mål för mig själv. Det kan vara så enkelt som att åka till stallet och borsta en häst. Det kan räcka en dag. Sakta men säkert kan man utöka det därifrån. Med andra ord, jag ger mig själv en rejäl spark i baken och ser till att försöka göra något.

Det låter rätt elakt och jag är väl medveten om att det inte är det man vill höra eller att det är speciellt enkelt. Men det är så jag tar hand om mina egna depressioner. Dåliga vanor måste brytas!
Motion, frisk luft och mental stimulans är bra mot depressioner.

Jag blev väldigt peppade av ditt inlägg! Och inser att det ju faktiskt bara är jag själv som kan göra en förändring, Det vet jag ju egentligen men när offerkoftan sätts på så glömmer man bort det.
Det stämmer väl in på mig att jag sätter på mig offerkoftan och tycker synd om mig själv alldeles för lätt. Har väl att göra med mina tidigare problem där jag tagit på mig för mkt hela tiden och tillslut kraschat, har då fått tipset att lyssna mer på mig själv och stanna i soffan om jag känner för det. Men jag är i en helt annan situation nu och är inte i närheten att bränna ut mig. Snarare har jag för mkt tid att tänka.

Jag sov några timmar nyss och när jag vaknade läste jag ditt inlägg och kände mig otroligt motiverad till att börja tänka annorlunda. Istället för att ha ångest hela dagen idag över hur kass jag är som inte gick till jobbet så tänker jag att jag ger mig själv idag - att bara få se på tv och äta godis utan dåligt samvete. Men imorgon tar jag nya tag. Har redan smsat en studiekompis och frågat om vi kan ses och plugga imorgon.

Angående stallet och stallkompisar får jag tänka att jag faktiskt har mer tid över till sambon nu eftersom jag annars slösade m,ånga onödiga timmar i stallet på att sitta i cafeterian och snacka sikt.

Tack för ditt inlägg!

 

[Vitavi]

Jag har inte bara varit där du är, jag är där i skrivande stund. Känner igen mig otroligt mycket. Jag är inte ledsen, jag är inte glad, jag är bara trött och orkar inte bry mig om någon eller något. Går på autopilot. Det är absolut inte första gången och förmodligen inte den sista? Däremot den längsta låga perioden hittills. Har mått såhär av och på sen jag separerade från min sambo i höstas.
Men jobbar på att kravla mig upp ur hålet.

För mig är aktivitet det mest effektiva verktyget, gärna aktiviteter som jag "måste" göra pga yttre förväntningar. Jag är väldigt plikttrogen så jobbet går jag alltid till. Jag kan gå på bio, ensam visserligen men då kommer jag ut iaf. Gå på kurs med hunden.
Ljudböcker har också hjälpt mig otroligt mycket för att få de tråkiga sakerna gjorda - typ diska och städa. Jag blir väldigt rastlös när jag lyssnar på ljudbok och måste sysselsätta mig med saker som inte kräver speciellt mycket tanke. Så det är perfekt för att göra vardagssysslor, fixa stallet och gå ut med hunden.

Jag tycker att yttre förändringar hjälper. Att sminka sig, ha "riktiga" kläder (ist för stalljeans eller mjukisbyxor), byta frisyr, unna sig en manikyr, osv. Det piggar upp lite.

Tack för att du delar med dig! Du verkar ha kommit på ett bra sätt att sakta komma ur det! Det där med ljudbok ska jag prova, eller att bara sätta på hög musik medan jag städar.