- Svar: 30
- Visningar: 1 567
Ibland funderar jag på om det inte vore vettigt att bo någon annanstans egentligen. Någonstans där vädret är bättre, politiken är mindre kaosartad, det är mindre skräpigt, vägarna underhålls bättre, alkoholkulturen är rimligare, språket är finare, miljötänket är bättre... Sedan får jag en helg som denna, och då är allt förlåtet. Då påminns jag om varför jag har valt att leva mitt liv som, hur och där jag valt att leva det. Där naturen är nära, människorna är öppna, traditioner och arv värderas högt men samtidigt ödmjukt, mathantverket är fantastiskt (och ibland mindre fantastiskt) och en vacker utsikt sällan ligger många kilometer bort. Efter de senaste dagarna är jag beredd att utse Skottland till världens vackraste land.
Utrustade med en hyrd VW Transport som gjorts om till husbil körde vi de 45 milen från Glasgow i väst till Durness i norraste norr. Med Durness som utgångspunkt utforskade vi Skottlands nordvästra hörn - oftast med ett specifikt mål i sikte, och oftast med resultatet att vi kom fram en timme senare än beräknat eftersom naturen bjöd på nya hisnande vyer bakom nästan varje krön och kurva och vi bara var tvungna att stanna, kliva ur bilen och insupa allt. Ja, och så var det ju det där med alla lösgående får och kor som orsakade lite trafikstockning emellanåt...
Upplevelsen förhöjdes rejält av att vi hade en nästan osannolik tur med vädret: strålande sol, 10-15 grader och i princip vindstilla. Vi hade varit nöjda med tre timmar av den varan, nu fick vi tre dagar. Det var så fint att vi knappt visste var vi skulle ta vägen emellanåt.
Jag är så väldigt glad att jag tog steget för snart 13 år sedan och att jag idag kan kalla det här landet "hemma". Det är inte alltid en dans på rosor, det ska gudarna veta, men när det väl dansas så görs det banne mig jäkligt bra!
Utrustade med en hyrd VW Transport som gjorts om till husbil körde vi de 45 milen från Glasgow i väst till Durness i norraste norr. Med Durness som utgångspunkt utforskade vi Skottlands nordvästra hörn - oftast med ett specifikt mål i sikte, och oftast med resultatet att vi kom fram en timme senare än beräknat eftersom naturen bjöd på nya hisnande vyer bakom nästan varje krön och kurva och vi bara var tvungna att stanna, kliva ur bilen och insupa allt. Ja, och så var det ju det där med alla lösgående får och kor som orsakade lite trafikstockning emellanåt...
Upplevelsen förhöjdes rejält av att vi hade en nästan osannolik tur med vädret: strålande sol, 10-15 grader och i princip vindstilla. Vi hade varit nöjda med tre timmar av den varan, nu fick vi tre dagar. Det var så fint att vi knappt visste var vi skulle ta vägen emellanåt.
Jag är så väldigt glad att jag tog steget för snart 13 år sedan och att jag idag kan kalla det här landet "hemma". Det är inte alltid en dans på rosor, det ska gudarna veta, men när det väl dansas så görs det banne mig jäkligt bra!
