Dåligt mående och dålig ekonomi

Nepenthe

Trådstartare
Tänkte först vara anonym men de flesta i min närhet vet redan allt..

Vart ska jag börja? Jag vet inte hur jag ska lösa saker i mitt liv och jag måsr fruktansvärt dåligt
Jag är stressad på jobbet, har fått en massa hjälp och från att ha massor att göra (det fick mig att gå in i väggen) till att jag knappt behöver göra nått (känner mig värdelös, oduglig)
Har bytt tjänst nyligen och känner att jag aldrig kommer in i mina nya arbetsuppgifter.. de tar tid men jag orkar ingenting. Köper energidryck och godis och trycker i mig för att orka.

Hästen bröt griffelbenet i sommras (de flesta har sett min tråd) de har varit linikbesök, ett jävla åkande till stallet, hög stallhyra för jag var tvungen att betala för både box/lösdrift/mat/strö
Nu har hon äntligen fått gå ut igen men så får hon massa mugg, svullna ben och hagsituationen i lösdriften är hemsk. Kan inte låta henne gå där då inte 1 milimeter är fast mark utan de vadar i lera. Hade ett möte om vi kunde hjälpas åt men "de finns inget o göra" Även sagt att jag är villig att betala mer i hyra för bättre hage men det går inte heller.
Så nu har jag bestämt mig för att byta stall, jag måste de för hästens skull. Även om hon får gå ute så är benbrottet lite grått så hon ska inte överanstränga benet....
Vilket betyder dubbla hyror för jag flyttar innan avtalstiden gått ut och nya vill ha förskott.
 
Mitt i detta har min lägenhet, som jag hyr i andrahand gått ut och jag hittar inget boende. Folk skriver om lägenheter flera gånger per dag. Har maialat alla hyresvärdar, lagt ut egna annonser, bett anhöriga och kollar ju annonser flera gånger per dag (det är väl det jag gör på jobbet)
Nu står min syster på lägenheten, henne jag hyrt den av men hon och hennes pojkvänn letar hus att köpa (den lyckade systern med pengar och framtid)

Jag är liksom 32 år och sitter i denna situation pga att jag sa upp en lägenhet för att kunna bo ihop med min pojkvänn o hans barn. Där la jag ner själ och massa pengar. Jag betalade nästan allt till slut och alla sparpengar tog slut.
Nu kunde vi inte bo där ändå för han o hans ex har dålig kommunikation så vi flyttade.
Då hade jag inga poäng kvar hos den största hyresvärden i stan (för jag hade precis innan fått min 2a som jag drömt om men som jag sa upp pga kärleken)
Så då "räddade" min syster oss o hyrde ut sin lägenhet. De har redan gått ett år... och jag hittar liksom inte nytt boende.

Jag har inte råd att sjukskriva mig.. just nu rinner pengarna bara iväg. Jag orkar inget. Får panik. Ångest.. gråter och kan inte andas. Det bara strömmar ut tårar och jag får inte luft.
Sen tar jag mig samman o försöker hitta en lösning men jag ser ingen.

Hästar är sånt som gör mig lycklig, som jag behöver i mitt liv.
Jag ahr en travare och sälja de vet jag inte hur jag ska klara av.

Ja, det är min skit. Jag borde säkert prata med nån
Men att lösa allt praktiskt då?
 
Mitt i detta har min lägenhet, som jag hyr i andrahand gått ut och jag hittar inget boende. Folk skriver om lägenheter flera gånger per dag. Har maialat alla hyresvärdar, lagt ut egna annonser, bett anhöriga och kollar ju annonser flera gånger per dag (det är väl det jag gör på jobbet)
Nu står min syster på lägenheten, henne jag hyrt den av men hon och hennes pojkvänn letar hus att köpa (den lyckade systern med pengar och framtid)

Jag är liksom 32 år och sitter i denna situation pga att jag sa upp en lägenhet för att kunna bo ihop med min pojkvänn o hans barn. Där la jag ner själ och massa pengar. Jag betalade nästan allt till slut och alla sparpengar tog slut.
Nu kunde vi inte bo där ändå för han o hans ex har dålig kommunikation så vi flyttade.
Då hade jag inga poäng kvar hos den största hyresvärden i stan (för jag hade precis innan fått min 2a som jag drömt om men som jag sa upp pga kärleken)
Så då "räddade" min syster oss o hyrde ut sin lägenhet. De har redan gått ett år... och jag hittar liksom inte nytt boende.

Jag har inte råd att sjukskriva mig.. just nu rinner pengarna bara iväg. Jag orkar inget. Får panik. Ångest.. gråter och kan inte andas. Det bara strömmar ut tårar och jag får inte luft.
Sen tar jag mig samman o försöker hitta en lösning men jag ser ingen.

Hästar är sånt som gör mig lycklig, som jag behöver i mitt liv.
Jag ahr en travare och sälja de vet jag inte hur jag ska klara av.

Ja, det är min skit. Jag borde säkert prata med nån
Men att lösa allt praktiskt då?
När måste du flytta och har du nåt tillfälligt boende där du kan mellanlanda? Hos en släkting eller nåt?
Bostadsbristen i staden du bor i är ju katastrof, jag vet.
Hittat ny stallplats? Hoppas det blir bättre. Att låta hästarna vada i lera så som du beskriver är inte okej. Stallägaren är skyldig att se till att marken håller för antalet hästar som går där och behöver det grusas upp så är det deras skyldighet att göra så.
Ekonomin är ju en jättetuff sak. Men försök hitta en långsiktig strategi men förstår att det är svårt när du inte vet kostnader för boende och dubbla stallhyror på det.
Kan du prata med arbetsgivaren och be om hjälp att hitta en lagom arbetsbelastning?
 
Säljer jag hästen kommer jag inte köpa egen igen.. de får liksom vara nog snart
Halvblodet jag ahde innan var det bara problem med. Sen bröt jag foten och var tvungen att få en lösning fort och sålde henne för 10 och den tjejen sålde henne sen igen för 80

Ja har ju misslyckats med så mycket i mitt liv att det är ju pinsamt!

32 år och har inget boende

Fick be mina föräldrar om pengar idag, för första gången.
Jag vill liksom bara avsluta allt. Men då lämnar jag ju min skit till nån annan?
Vem ska fixa allt med hästen? Den ska röntgas igen och den ska flyttas och det ska tas stallpass och mockas och hyror.
Lägenheten är väl ingen fara, de är pengarna för uppsägningen som nån stackare får ta?
Hunden tar väl mamma :heart
 
Jag har inte så många praktiska tips att komma med tyvärr. Hade förra vintern en sjukskrivning i olika procent, från hundra% 2,5 månad osv. FK godkände aldrig den, så jag saknade helt inkomst.

Det jag kan säga, ett år senare, är att trots att man mår skräp och allt verkar hopplöst så brukar det mesta lösa sig till slut!

Kämpa vidare! :heart
 
När måste du flytta och har du nåt tillfälligt boende där du kan mellanlanda? Hos en släkting eller nåt?
Bostadsbristen i staden du bor i är ju katastrof, jag vet.
Hittat ny stallplats? Hoppas det blir bättre. Att låta hästarna vada i lera så som du beskriver är inte okej. Stallägaren är skyldig att se till att marken håller för antalet hästar som går där och behöver det grusas upp så är det deras skyldighet att göra så.
Ekonomin är ju en jättetuff sak. Men försök hitta en långsiktig strategi men förstår att det är svårt när du inte vet kostnader för boende och du bl.a. stallhyror på det.
Kan du prata med arbetsgivaren och be om hjälp att hitta en lagom arbetsbelastning?

Nej jag måste nog inte flytta än på ett tag. De tittar på hus nu så jag har väl lite tid på mig.
Jag kan bo hos mina föräldrar vilket känns riktigt pinsamt
Har hittat ny stallplats (du hann nog svara innan mitt andra inlägg)

Behöver ju knappt göra nått enligt arbetsgivaren så de kan knappast gör mer för mig
Känner mig värdelös bara för ingen frågar ju mig nått (jag är teamlead) och när de gör så kan jag inte hjälpa dem. Jag sitter här som en amöba bara o gör ingen nytta
 
Vilken hemskt tråkig situation.
Vad är det som är så hemskt med att bo hos föräldrarna? Funkar det rent praktiskt för dig så kan du väl bo där ett tag och landa lite. Betala förhoppningsvis låg hyra för att bo hos dom (eller ingen alls om de är väldigt snälla och vet hur situationen ser ut.
Du gör säkert visst nytta på jobbet. Men det kanske är så att jämfört med när du hade massor att göra känns ditt nya som ingenting? Och man behöver ju tid på sig att komma tillbaka.
 
Det verkar som om hästen är jätteviktig, då skulle jag nog prioritera att kunna ha kvar den och bita i det sura äpplet och bo hos mina föräldrar (been there done that när jag var äldre än dig tom!). Jag bodde hos dem i omkring ett år.

Även om det känns skit nu så vänder det och blir bättre. Fundera igenom vad som är viktigt för DIG och skit i andras förväntningar. Jag har på grund av hur jag prioriterat i mitt liv (HÄST-ar... bla) periodvis haft uselt med pengar.

En lösning på boendet och ekonomin kan vara att bo i kollektiv eller dela lägenhet. Det funkar iallafall i storstan.

Bra att du bytte stallplats, det verkar bra för hästen och för din egen ro.

Jobbsituationen kan du kanske prata med dina kollegor eller din chef om och få stötta om du behöver tills du känner att du har mer koll. Och om någon frågar dig saker du inte vet så kan du ju hjälpa dem att ta reda på det så lär du ju dig själv samtidigt. :)

Edit. Såg att du redan pratat med chefen. Skulle det vara värt att försöka hitta ett nytt jobb? Det låter som om arbetsuppgifterna inte är tillräckligt stimulerande för dig.

Jag hade ett jobb där jag hade för lite att göra, och det var verkligen HEMSKT!!!
 
Nej jag måste nog inte flytta än på ett tag. De tittar på hus nu så jag har väl lite tid på mig.
Jag kan bo hos mina föräldrar vilket känns riktigt pinsamt
Har hittat ny stallplats (du hann nog svara innan mitt andra inlägg)

Behöver ju knappt göra nått enligt arbetsgivaren så de kan knappast gör mer för mig
Känner mig värdelös bara för ingen frågar ju mig nått (jag är teamlead) och när de gör så kan jag inte hjälpa dem. Jag sitter här som en amöba bara o gör ingen nytta
Det är en mycket svensk inställning att det är pinsamt att bo hos sina föräldrar i vuxen ålder. I andra delar av Europa bor man i regel hemma upp till trettiårsåldern, inget konstigt alls. De tycker däremot att vårt system är vansinnigt.

Även att ta emot pengar från familjen är mycket vanligare i många andra länder, de flesta skulle jag tro. Jag har just nu en tysk kollega vars dotter hamnat i en situation som liknar din (plus att hon har en bebis). Min kollega har betalat varenda veterinärräkning och mycket annat också, och hon gör det som den mest naturliga sak i världen. Hon tycker naturligtvis att situationen är påfrestande, men ser det som självklart att bidra.

Om mina barn har problem vill jag att de berättar och tar emot hjälp. Jag vet att jag kommer att bli beroende av dem en vacker dag också. Så mitt råd är att du är öppen mot dina föräldrar om hur saker och ting är, för de flesta vill faktiskt hjälpa sina barn oavsett ålder.

Sen tror jag det vore bra om du kunde hitta ett samtalsstöd. Man kommer ju till perioder i livet när räkmackan tappar sitt glid (om man varit lycklig nog att ens ha något) och då kommer man tillbaka betydligt fortare om man har någon att verkligen prata med. Där kan du även ta upp din roll på jobbet, det är inte alltid lätt att gå in i en ledarroll. Ibland är folk ganska jävliga av olika skäl.

En sak i taget.

Lycka till!
 
Usch vilken jobbig situation...
Jag vill typ skriva "ta med hästen och flytta så långt bort det bara går och börja om på nytt"

Men det är ett stort steg att kliva ut ur comfort zoonen....

Jag vet inte vad du jobbar med eller om du har utbildning osv...

Längesen nu men när jag var arbetslös och hade fruktansvärd ångest så tittade jag på utbildningar och valde den som verkade roligast och den var bara 1 år (yh) och på så sätt kunde det via csn ge mig 1 års andrum.

Jag flyttade till annan ort (Åre) 70 mil bort från var jag växt upp och familj och allt. Hyrde ett rum i ett kollektivt hus och betalade 2400kr/månad samt hittade ett väldigt enkelt stall till min häst runt 1000kr/månad lösdrift men inkl egen box samt fri tillgång på hösilage. Jag hade runt 8500kr /månad via csn och detta täckte även mina bilkostnader och mobiltelefon.

Hade jag flyttat men istället för csn och plugg kunnat tex sitta i kassan på ica eller bolaget hade jag ju haft ännu mer efter skatt att röra mig med.

I Sverige ses det som dåligt om du sitter i kassan på ica efter du slutat gymnasiet typ... Men det är helt fel. I slutändan är det inte pengar som avgör din livskvalité!
 
Fattar jag det rätt om du bor med din pojkvän + barn nu? Kan han gå in och hjälpa till ekonomiskt?

Jag tycker inte heller att du ska känna att det är pinsamt att bo hos dina föräldrar, ibland skiter sig livet och det är vad som kan behövas för att komma på fötter igen.
 
Behöver ju knappt göra nått enligt arbetsgivaren så de kan knappast gör mer för mig
Känner mig värdelös bara för ingen frågar ju mig nått (jag är teamlead) och när de gör så kan jag inte hjälpa dem. Jag sitter här som en amöba bara o gör ingen nytta
Jag undrar om detta inte sker missriktad omtänksamhet. Man vet på ditt jobb att du har/har haft det jobbigt och gör allt för att underlätta. Men det blir fel för det blir lite för mycket så att säga. Mitt förslag är att du tar upp det på jobbet. Vet inte hur det ser ut på ditt jobb men du skulle nog tjäna på att på att prata med både chefer och kollegor. Kanske under ett APT eller något annat forum där alla är samlade.
 
Ang pengar, bostad och föräldrar. Jag blir 33 och har lån till båda mina föräldrar och mitt ex jag flyttade ifrån. Har inte stått mer än 1 år i lägenhetskö, noll besparingar, högt CSN-lån utan att vilja ha ett kvalificerat jobb ever i mitt liv. I mitt umgänge är det inte ovanligt att bo hemma till och från även i 30-årsåldern och oavslutade universitetsstudier med maxat CSN likaså. Jag läste till civ ing och det var rätt hårt att inte ta ett sådant jobb i andras ögon, känner mig nästan lite tjurig och lyfter fram det som något väldigt bra för mig i alla möjliga lägen. Men jag har ALDRIG känt mig misslyckad! Och det ska inte du heller behöva göra :heart Hatar den hetsen folk i allmänhet tvingar på sig själva och andra :rage:

Är sämst på rent praktiska råd men en sak är säker, du är precis lika lyckad som alla andra men du har en jävligt jobbig tid :heart
 
Ang pengar, bostad och föräldrar. Jag blir 33 och har lån till båda mina föräldrar och mitt ex jag flyttade ifrån. Har inte stått mer än 1 år i lägenhetskö, noll besparingar, högt CSN-lån utan att vilja ha ett kvalificerat jobb ever i mitt liv. I mitt umgänge är det inte ovanligt att bo hemma till och från även i 30-årsåldern och oavslutade universitetsstudier med maxat CSN likaså. Jag läste till civ ing och det var rätt hårt att inte ta ett sådant jobb i andras ögon, känner mig nästan lite tjurig och lyfter fram det som något väldigt bra för mig i alla möjliga lägen. Men jag har ALDRIG känt mig misslyckad! Och det ska inte du heller behöva göra :heart Hatar den hetsen folk i allmänhet tvingar på sig själva och andra :rage:

Är sämst på rent praktiska råd men en sak är säker, du är precis lika lyckad som alla andra men du har en jävligt jobbig tid :heart

:heart tack

börjar tära på mig att det varit jobbigt så länge nu
 
Skickar en jättekram! Vet inte vilken relation du har till dina föräldrar eller om de bor så det funkar att du bor hos dem men jag är mamma och våra barn skulle vara mer än välkomna att bo hemma igen om de råkade ut för tråkig/svårigheter. I en stad där det är bostadsbrist är det ju inte heller konstigt. Då skulle du kanske ha råd att vara sjukskriven också, det låter verkligen som om du skulle kunna ha en utmattningsdepression och då behöver du tid och stöd för att återhämta dig. Sök hjälp! Av familj, av nära vänner, någon chef du har förtroende för eller företagshälsan. Kram.
 
Jag kan för övrigt varmt rekommendera folkhögskola för att ta ett "sabbatsår" från allt jobbigt. Det finns massor av inriktningar och det är generellt väldigt socialt och utvecklande. Ofta kan du bo billigt på skolan, och en hel del skolor ligger på orter där det är billigt att ha häst. (Säkert finns det utbildningar med häst också) Det är en annan CSN-pott än universitetsstudier. Då får du tid att ordna ny bostad och nytt jobb (om det är vad du vill) och du får en andningspaus.

Jag har föressten omkring 260.000kr i studieskuld och betalar just nu strax under 900kr/mån. Om man har dålig ekonomi kan man förhandla om att i perioder betala in mindre. Studielån har väldigt goda villkor (dvs inte så hög ränta) så de växer inte särskilt fort så jag är inte så bekymrad över mitt lån. Kort sagt CSN-lån är verkligen inget att ha ångest över. :) Vare sig du kommer att jobba i branschen du utbildat dig till eller inte så har du säkert lärt dig mycket som du kan ha användning för i andra branscher.
 
Jag kan för övrigt varmt rekommendera folkhögskola för att ta ett "sabbatsår" från allt jobbigt. Det finns massor av inriktningar och det är generellt väldigt socialt och utvecklande. Ofta kan du bo billigt på skolan, och en hel del skolor ligger på orter där det är billigt att ha häst. (Säkert finns det utbildningar med häst också) Det är en annan CSN-pott än universitetsstudier. Då får du tid att ordna ny bostad och nytt jobb (om det är vad du vill) och du får en andningspaus.

Jag har föressten omkring 260.000kr i studieskuld och betalar just nu strax under 900kr/mån. Om man har dålig ekonomi kan man förhandla om att i perioder betala in mindre. Studielån har väldigt goda villkor (dvs inte så hög ränta) så de växer inte särskilt fort så jag är inte så bekymrad över mitt lån. Kort sagt CSN-lån är verkligen inget att ha ångest över. :) Vare sig du kommer att jobba i branschen du utbildat dig till eller inte så har du säkert lärt dig mycket som du kan ha användning för i andra branscher.

Just nu har jag inte råd med det tyvärr. Då skulle jag behöva sälja hästen och hon är inte helt friskförklarad än.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 17
  • Annonsera mera VII
  • Ridskoleryttare

Omröstningar

Tillbaka
Upp