DBT - vad har jag gett mig in på?

[bambi82]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Vad härligt att höra att du mår så bra!
Har ju märkt i dina trådar att du inte haft det så lätt jämt, men du verkar ju vara en jättehärlig person så känns så bra att bitarna verkar falla på plats i ditt liv!

 

[GotAsecret]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Jaa!
Mitt största problem nu är min axel vs. landstinget...men nu är den bollen i rullning, igen, så nu är det bara att vänta där också

 

[GotAsecret]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Här händer det grejer...!

Jag har ju gått på DBT ett tag nu, men ändå inte speciellt länge...OCH jag (+ sambon, och till viss del omgivningen) har märkt en ganska stor förändring!

Bara denna vecka har jag två lysande exempel på något jag inte trodde var möjligt, alls.

Förra helgen nämnde sambon att vi kanske borde göra oss av med stora bokhyllan som tog en massa plats tilll "ingen nytta" och som dessutom var ful och missanpassad (ajajaj...dömande...!) så den åkte ut - ett ENORMT projekt.

I hela livet har jag påbörjat projekt, utan någon som helst strategi/planering eller liknande.
Vilket ALLTID, altid har resulterat i att jag ger upp och låter det vara, även om det innebär att allt blivit liggande på golvet eller så medan jag själv ligger nerbäddad och känner mig hopplös, alt. sitter vid datorn/läser (när jag var liten och "städade rummet" slutade jag alltid städa och började läsa om jag hittade en MinHäst-tidning - och resten förblev ogjort tills mamma gav upp och fixade) och hoppas att någon annan löser problemet - det har ALLTID varit så, i bästa fall - i värsta fall har jag skrikit och kastat saker i ren frustration.

Men nu då.
Jag fick uppdraget att tömma möbelns alla skåp och lådor - porslin/ömtåligt skulle viras in i tidningspapper och allt skulle ner i flyttkartonger.

Förut hade jag rivit ut allt på en gång, insett att det blev övermäktigt och gett upp, känt mig värdelös, deppig och frustrerad.

Men nu tömde jag byrån med hjälp av Medveten Närvaro, upplyste psykologen mig om när jag berättade -
Jag tog en del av hyllan (ett hyllplan/en låda) i taget, funderade på vart det var lämpligast att börja, steg för steg, sak för sak, hylla för hylla - det lättaste först och sedan sådant som skulle "pappras" och då läggas ner försiktigt.
Sortera ner i lådor efter kategori (köksprylar/prydnadssaker/böcker/papper) lugnt och metodiskt - helt enkelt "observera, beskriva, delta, göra en sak i taget..."
Och jag var förbannat lugn!
När jag märkte själv att "oj, vad lugn jag känner mig i denna situation som alltid skapat kaos..." så blev jag liksom...förvånad.
T.om. sambon som fått smaka på mitt humör/min korta stubin/impulsivitet/humörsvängningar blev förvånad.
Omplacering av möbler överlät jag dock åt sambon och hans pappa, vi var rörande överens om att jag borde hålla mig ur vägen (tidigare hade jag förmodligen tänkt "jaha, nähä här duger man minssann inte till något, jag är så jäkla värdelös! "

Helt galet stort!

Och igår...
Jag tappade kontrollen, skrek, grät, gömde mig, kände mig ensam, liten, övergiven, bortglömd osv.
Märkte att jag började få sådan panik att jag började hyperventilera - MEN! Jag lyckades få tillbaka kontrollen över andningen och det blev bättre.
Min vän som var där när det hände, och som satt med mig en stund sa "du, det är helt ok att "flippa ur" ibland" - då insåg jag att det var PRECIS det jag hade gjort - jag hade tappat kontrollen!
Då kom rädslan, skammen, tankarna, känslorna...och sedan "men det är ju inte så konstigt..." <- det är vad vi på DBT:n kallar "validering" och "acceptans" och voilá - trycket lättade.
Nu gällde det att hitta något sätt att byta fokus!
Kasta snöboll var uteslutet då jag dels inte var i skick att gå i trappor och dels var alldeles för långt ifrån någon form av snö.
Så jag satte mig på det hårda golvet och upptäckte att det var en list som tryckte mot ryggen = jag tänkte mer på den än allt jobbigt och tänkte även på "vad står i min krislista? Kan jag göra något av det? Ja det kan jag, jag kan be om hjälp nu när jag är mer mottaglig " så det gjorde jag.

Vännerna frågade om de skulle hämta sambon (som var i ett annat rum, tillsammans med andra = tryggt för mig att veta) så jag sa nej.
När det var dags att gå hem så kom han och bara höll om mig, sedan gick vi hem (några kilometer) under stjärnklar himmel ( ) och HÄR kom lugnet.

Hade sambon kommit till mig när jag var arg/ledsen/rädd/upprörd så hade det smittat av sig på honom och det skulle inte hjälpa någon av oss - speciellt inte mig.
Jag behövde tryggheten som fanns hos honom för att jag själv skulle hålla mig lugn.
Det hjälpte oss båda.
Och se på fan - det funkade och höll i sig!

I huvudet hade jag redan kedjan klar - hela vägen.

Hela länken, föll på plats - jag visste precis vilka sårbarheter, känslor, konsekvenser som fanns, vilka färdigheter jag använt mig av och allt därmellan
Men jag kände ändå att jag kanske behövde få prata med psykologen och att det inte fanns en chans att det kunde vänta tills på onsdag när vi ska ses - ifall det brakar igen.

Så jag messade henne i morse, innan gruppterapin (som för övrigt går jättebra!) och sa att jag behövde prata - så 1.5 timme efter gruppen så fick jag en "kristid" och det var precis det jag behövde - bli "lotsad" genom kedjan och få ner den på pappret, få feedback på färdigheterna och insikt över hur jag faktiskt agerat, och hur jag INTE agerade...
Och så valideringen "det är ju inte så konstigt att du hamnade HÄR på problemet med tanke på vad du hade DÄR borta på sårbarheter!".
Bingo!

Så jag är sjukt nöjd med mig själv, DBT:n och allt!
Nu har vi också flyttat in i "glashuset", vilket såklart inte känns helt bra - MEN naturligtvis fick vi prata om det och få inputs + att en tjej i gruppen sa så himla bra saker så det hela liksom lättade.


JAG KAN!
(och är rökfri sedan 6 veckor på söndag!)

 

[TinyWiny]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Vad glad jag blir av att läsa allt och grattis till din nya rökfrihet!

 

[athena_arabians]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Åh, fantastiskt! Superbra!

Instämmer också med TinyWiny, grattis till rökfriheten!

 

[GotAsecret]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Tack!
Dock har jag ett problem, jag ska formulera ett meddelande till en person som jag egentligen bara vill säga åt att dra åt helvete, och det helt enligt DBT:
Inte döma
Inte invalidera (dvs. du är en sådan jäkla idiot så blablabla...dumhuvud! "
Ska helt "enkelt" skriva ett snällt "tack och hej"-meddelande...
Hjälp?

 

[Cillaramsa]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Bra jobbat, kattfotografen! :-)

 

[athena_arabians]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Kanske sakligt informera personen i fråga att du inte tycker om dennes beteende och att du inte vill ha något mera med den att göra? Alltså inga invektiv eller "känsloyttranden" utan kalla fakta?

Lättare sagt än gjort, jag vet... har ett jävla humör själv så jag har lärt mig att hantera det (för det mesta *hmm*). Hoppas det går bra

 

[Sar]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

JAG KAN!
(och är rökfri sedan 6 veckor på söndag!)

Ja det kan du!!! Så himla roligt att höra! Kram

 

[Stollan]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Det är egentligen tragiskt att det tagit så lång tid för dig att få rätt hjälp.
Samtidigt är underbart att du hittat något som fungerar så bra för dig tillslut. Att du får verktyg att hantera vardag och känslor på ett konstruktivt sätt.
Att samtidigt hitta kärlek är ju en jättestor extra bonus.
Heja dig!!!
Du kan och upprepa det ofta så skall du se att när något inte fungerar så känns inte det som hela världen för ingen i hela världen kan allt.

 

[GotAsecret]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Suck.
Jag överväger att avsluta DBT:n.
Sedan vi flyttade till "glashuset" har allt gått utför, stämningen är dålig, miljön får en att må skit, personalen är missnöjd och ingenting fungerar längre

Jag har tappat koncentrationen helt på behandlingen, glömmer veckokorten, får inte hemuppgifterna gjorda, använder mig inte av verktygen eftersom jag glömt bort dem (inte de som jag lärde mig i början, men de som kommit nu) och jag hänger helt enkelt inte med längre.
Efter varje gång frågar de vad man fått med sig...jag har fått improvisera för att komma på något, det står liksom helt still.

I början, på gamla stället, såg jag fram emot sessionerna (både individual-och grupp) men nu vill jag bara vända och gå hem igen, hela vägen.
Jag går dit men mår så dåligt så jag kan inte koncentrera mig.
Jag får panik av besöksrummen...de är små, grå, övermöblerade och kameran syns inte vilket ger en känsla av att vara övervakad.
Dessutom går dörren i lås om terapeuten måste lämna rummet, där sitter man alltså ensam och inlåst.

Personalen vantrivs i sina pyjamasar och det känns inte avslappnat från något håll.
Min psykolog försöker verkligen se det positivt men jag tror inte hon är speciellt nöjd heller.

Jag vet inte hur jag ska göra

 

[MiniLi]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Prata med din psykolog om det så att ni tillsammans kan hitta en lösning

Nu är jag visselrigen psykodynamiskt utbildad men om min klient upplevde det som du berättar om skulle jag ta det på största allvar och hitta sätt att använda dessa känslor i behandlingen.

Terapi är inte en dans på rosor och det går sannerligen inte rakt uppåt. Man får ta sig igenom både toppar och dalar för att nå ändå fram

 

[labb]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Gör en kedjeanalys över situationen tillsammans med din psykolog!

 

[Lejonelle]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Efter varje gång frågar de vad man fått med sig...jag har fått improvisera för att komma på något, det står liksom helt still.

Får man inte säga som det är? I min värld behöver man utgå från verkligheten för att kunna förändra något.

 

[GotAsecret]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Får man inte säga som det är? I min värld behöver man utgå från verkligheten för att kunna förändra något.

Jo men...jag vet inte, kanske skulle jag se det som ett nederlag, som ännu ett misslyckande...
Och så känns det som att x antal veckor kommer gå åt till att terapia mig för att jag ska kunna gå i terapi...

 

[Lejonelle]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Jo men...jag vet inte, kanske skulle jag se det som ett nederlag, som ännu ett misslyckande...
Och så känns det som att x antal veckor kommer gå åt till att terapia mig för att jag ska kunna gå i terapi...

Nej men vännen, inte är det ett misslyckade. Du har gått in i någonting och valt att satsa på dig själv, att du ska ha rätt att må bra och försöka bygga upp en framtid. Att säga ifrån när du inte får den hjälp du behöver är ett sätt att respektera dig själv! Det är hela motsatsen till ett nederlag.
Stor kram till dig! Du gör ett fantastiskt jobb.

 

[GotAsecret]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Du har så rätt...funderar på om jag ska kontakta psykologen redan på onsdag och säga som det är...vi får se.
Det var ju så bra allting
Ok jag har fortfarande min underbara sambo, träningen har gått över förväntan, såpass att jag till och med klarat av några gruppträningar.
Och jag tror det är tack vare DBT:n, så jag vill ju inte sluta heller, men samtidigt mår jag verkligen inte bra i den miljön vi tvingas vistas i

 

[Lejonelle]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

samtidigt mår jag verkligen inte bra i den miljön vi tvingas vistas i

Vad är det med miljön som du mår dåligt av?
Kan ni få påverka miljön på något sätt, ta med er saker som ni mår bra av? Ljus, blommor, musik... Kan du ha bra "miljö" med dig, något som tillhör dig och som du känner ger trygghet? Symboler är inte alls barnsligt och fel om du har nytta av dem. De kan hjälpa till att fokusera tankarna.

 

[Ninnurur]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

Jag går också till samma byggnad för behandling och kan intyga att den är hemsk! första gången jag kom dit var min spontana reaktion att jag hamnat mitt i ett avsnitt av Doctor Who där de är på ett sjukhus 2000 år i framtiden. Det är en sån hård atmosfär i huset och de har verkligen tydliggjort skillnaden mellan vårdare och patient. Jag fick inte ens vara i samma rum som min sköterska utan fick vara på en övervakad toa med kameror och speglar för att lämna ett urinprov, och sen stå kvar där inne på toan och prata med sköterskan genom en lucka i en dörr. Inte ens en stol att sitta på fick jag, jag skulle ju bara lämna prov... Nä, psykiatrins hus var nog det värsta som kunde hända Uppsalas psykiatrivård!

 

[Lejonelle]

Sv: DBT - vad har jag gett mig in på?

psykiatrins hus var nog det värsta som kunde hända Uppsalas psykiatrivård!

Jag blir mörkrädd. Har landstingspolitikerna fått veta hur ni patienter ser på saken?