Vi har fått ett samhälle där de som har arbete nästan jobbar ihjäl sig medan väldigt många samtidigt står utanför arbetsmarknaden av olika orsaker.
Vad kan det finnas för lösningar på det?
Jag för min del tycker att lösningen med RUT och ROT är bra.
Så att man kan dela på inkomsterna och belastningen.
Andra saker som skulle kunna göras är att fler arbetar med mindre betungande uppgifter.
Hur frisk måste man t.ex. vara för att hålla en gammal människa sällskap under en måltid som man lagar tillsammans?
Hur skall man definiera vad arbetsför är?
Arbetsför för vilket arbete?
Flera bra idéer? Någon?
Väldigt svår fråga.
De som har arbete "jobbar ihjäl sig" - eftersom personalen kostar pengar för arbetsgivarna i löner, sociala avgifter et c. Om man vill minska kostnaderna, är minskad personal ett sätt. Inom privat verksamhet verkar företagsledningen inse att man inte kan skala för hårt utan att kvaliteten/produktionen/resultatet blir lidande, men visst rationaliseras det och skärs ner.
Inom offentlig verksamhet verkar det inte ske på riktigt samma sätt.
Jag jobbar, som många av er vet, inom vården. Tittar man på en vanlig, "normal" sjukhusavdelning i Karlstad, som är min närmsta "sjukhusort" så springer sjuksköterskor och undersökterskor benen av sig. De förväntas göra allt samtidigt. De flesta av de inlagda patienterna är gamla och med stora hjälp-behov, behöver hjälp med mat, hjälp till toa, hjälp med av- och påklädning och så vidare.
Det går på gränsen när allt "flyter på" som förväntat. Om det sedan inträffar något oväntat, finns inte personal att ta hand om extra arbetsuppgifter.
Senast jag jobbade på sjukhuset var för knappt fem år sedan, då på onkologkliniken (cancerkliniken). De flesta av avdelningspersonalen hann då sitta i tio minuter för förmiddagsfika. De flesta hann inte med lunchrast (som faktiskt är ledig tid). De flesta hann inte gå hem när arbetsdagen enligt klockan tog slut - för det fanns för mycket som behövde göras.
Personalen inom vården har en stor lojalitet med patienterna - även om många trådar här på Buke handlar om hur illa "vården" och särskilt läkarna beter sig" och tänjer sig därför för att hinna med lite mer, lite fler vilket gör att arbetsgivarna "kommer undan" med att anställa för på personal för att utföra jobbet.
För att undvika "stressrelaterad ohälsa" behöver arbetsbelastningen och förväntningarna från såväl arbetsledning som arbetstagare läggas på rimlig nivå.
Till viss del kan det ske via vettigt datastöd och annat administrativt stöd som förenklar.
Till stor del skulle fler människor behövas för att göra jobbet. En del arbetsuppgifter är okvalificerade och behöver inte utföras av någon med utbildning.
Ta ett skitexempel: att kuvertera brev. Det tar inte många sekunder att vika ett papper dubbelt, eventuellt fästa samman ett par papper med ett gem först, stoppa i ett kuvert, kolla så adressen syns genom fönstret, klistra ihop kuvertet och vid tillfälle ta med det till poststationen. Men om det görs 20 gånger på en dag? Och om det är fler sådana småsaker som görs på en dag av "överkvalificerad" arbetskraft?
En annan sak som görs i rationaliseringens goda namn är att tidsutrymmet för varje arbetsuppgift skärs ner - vilket leder till extraarbete för många.
Exempel från vårdcentralen här igen: en person med akut sorgereaktion bokas på en 25 minuter lång tid. Omedelbart därefter är en annan patient bokad på samma utrymme för en komplex sjukskrivningsbedömning eller för utredning av långvarig huvudvärk. och så vidare resten av dagen.
Läkaren antingen stressar igenom alla patienter, gör ett halvtaskigt jobb där alla anser sig vara illa bemötta av en oförskämd läkare men det mest akuta blir bedömt. Eller så tar sig doktorn tid för alla patienter, vilket leder till att doktorn inte hinner ta hand om provsvar, röntgensvar, ringa de bokade telefonsamtalen.
Det vore antagligen mer rationellt att boka av tillräckligt lång tid på första besöket för att läkaren ska hinna sätta sig in i problemet. Patienten blir mer nöjd och jobbet blir färdiggjort.
Det går säkert att dra paralleller till många andra verksamhetsområden.
Gemensamt verkar vara att man skurit så pass hårt i bemanningen att det är svårt för de anställda att hinna med sina arbetsuppgifter på ett (för alla parter) tillfredsställande sätt.
Någon lösning har jag inte - eftersom jag inser att ekonomin sätter ramar för möjligheterna att anställa människor. Dessutom "hjälper" en del fackföreningar till genom att vilja värna om möjliga arbetstillfällen för sina medlemmar och hindrar därför att man tar in arbetslösa för enklare uppgifter som att mata gamla människor eller läsa tidningen för dem.
Sen att ag ställer högre krav idag på utbildning, arbetslivserfarenhet, är ju för att de kan göra det, det är jättemånga som är överkvalificerade för sina jobb.
