Den älskade trädgården

Vid husknuten har jag ett gäng krukor och byttor med träd, buskar, perenner och lite annat. Det har börjat spira. Jag är och tittar där varje dag och ser till att de aldrig torkar ut.

Även idag, när orken egentligen inte finns för något, så har jag varit där och tittat. Jag gjorde t.o.m. en liten inspelning och la upp på Insta. Inte för att någon kommer bry sig men det är mer för min egen skull.

Jag har också gått förbi min äkta kvitten idag och noterade att den börjat grönska. Vilken glädje. Rapporterade till mamma.

Gick och tittade till mina andra träd. Inget verkar dött.

Trädgården ger mig glädje när inget annat gör det. Idag har jag legat i sängen till långt efter lunch för jag har inte orkat göra något. Samtidigt som jag ser fram emot att få prover tagna för att kunna utröna vad som är fel, helst så fort som möjligt, så vill jag å andra sidan inte alls få prover tagna. Det är så fruktansvärt skrämmande. Jag vill inte alls, men orkar inte vara så trött heller. Jag har massor jag skulle vilja göra men som inte blir av för att jag är trött. Det kan bli lite här och lite där på sin höjd. Entrerabatten är i alla fall rensad och gödslad. Jag har också börjat rensa lilla finrabatten, som inte är så fin längre sedan jag fick in kvickrot i den. Kommer gräva upp en del plantor och kasta för att bli av med kvickrotsrötterna.

Kommande vecka blir det i alla fall ingen provtagning. Jag har AFU både måndag och tisdag. På onsdag ska jag träffa min kontaktperson för första gången. Torsdag är visst röd dag. Har ingen aning om vad det är då. Fredag är klämdag och mitt boendestöd har semester.

Skulle vilja bli pigg nu på en gång.

 

[Wille]

Är det någon tröst för dig att höra hur andra i samma eller liknande situation har det eller tänker, eller är det sak samma för dig?

Nej, det är ingen tröst alls. Jag upplever ingen ensamhet i min situation. Endast problem med hur jag ska härda ut med tanke på mina problem som gör livet svårt för mig. Jag blir inte hjälpt av att veta att andra har samma problem. Det ökar snarare bördan.

 

[zinnia]

Men jag vill inte ta prov. Någonsin.

Har ju värk också som numera kommer p.g.a. ingenting. Det kommer jag inte att kunna göra något åt av flera anledningar.

Hypotyreos kan ge ont i leder och muskler som symptom. Sa läkaren något om det?

 

[Gnist]

Om du har hypotyreos, så kommer medicin hjälpa.

Det kommer bli lättare att gå ner i vikt
Magen kommer förmodligen att stabiliseras (vilket lär vara bra för hemorrojden)
Måendet blir hjälpt
Du kommer få mer energi
Förmodligen kommer värken att minska

Hypotyreos som är obehandlad under lång tid ger bland annat trötthet, nedstämdhet, mage i obalans, viktuppgång, låg energi, värk i kroppen och med rätt inställd medicin kommer kroppen att börja återhämta sig.

Det tar dock tid för kroppen att återhämta sig, så det är ingen mirakelmedicin på så vis och de problem som inte beror på ev hypotyreos kommer finnas kvar, men kanske blir de lättare att hantera/jobba med när kroppen är i bättre hormonell balans.

När man är rätt inställd och ligger stabilt på tsh, t3 och t4, så behöver man inte heller ta prov ofta.

 

[zinnia]

När man är rätt inställd och ligger stabilt på tsh, t3 och t4, så behöver man inte heller ta prov ofta.

Jag har lite ditt och datt, bland annat hypotyreos, och allt kollas med blodprov en gång om året. Behöver inte vara oftare @Wille .

 

[Gnist]

Jag har lite ditt och datt, bland annat hypotyreos, och allt kollas med blodprov en gång om året. Behöver inte vara oftare @Wille .

Behöver inte ens vara så ofta, för mig har (sedan länge) inte tsh, t3 och t4 kollats varje år.

I början kollas det ju mer frekvent för att ställa in rätt dos och sedan 1 gång per år under några år. Ligger man alltid bra, så utökas intervallet till slut.

 

[zinnia]

Det kommer antagligen krävas många provtagningar livet ut, särskilt nu och kanske under ett år framåt.

Det är som om jag klev över tröskeln och blev gammal när jag fyllde 50. Det är den ena krämpan efter den andra. Jag vågar ju inte ens gå promenader längre p.g.a. hemorrojden. Rädslan att blöda från rumpan förföljer mig. Jag går på toa ofta för att kontrollera om jag blöder.

Det verkar som om livet bara kommer bestå av krämpor framöver.

Förstår att det känns så, men det betyder inte att det måste bli så.

 

[zinnia]

Det finns inte mycket anledning att fortsätta kämpa faktiskt. Det enda jag har är katterna och trädgården. Men är de värda kämpandet och tortyren?

Ja! Dina fina katter och alldeles egna trädgård är en mycket bra grund för fortsatt kämpande. En sak i taget så kommer saker och ting ordna sig.

 

[Alexandra_W]

Nej, det är ingen tröst alls. Jag upplever ingen ensamhet i min situation. Endast problem med hur jag ska härda ut med tanke på mina problem som gör livet svårt för mig. Jag blir inte hjälpt av att veta att andra har samma problem. Det ökar snarare bördan.

Det var hur andra hanterar det frågan gällde. Jag förstår helt att höra om att andra t ex har ont är av noll värde. Men hur andra med tex kronisk sjukdom, värk, trötthet etc har gjort för att hantera det, förenkla vardagen osv osv. Skulle det hjälpa något? Endera genom att "bara" visa att det finns sätt, eller kanske till och med genom att kunna sno vissa tips?

 

[Wille]

Jag har lite ditt och datt, bland annat hypotyreos, och allt kollas med blodprov en gång om året. Behöver inte vara oftare @Wille .

Jag klarar knappt att läsa ordet. Det är skitjobbigt. Att ta prov en gång om året är för ofta. Jag vill inte ta prov alls.

 

[Wille]

Det var hur andra hanterar det frågan gällde. Jag förstår helt att höra om att andra t ex har ont är av noll värde. Men hur andra med tex kronisk sjukdom, värk, trötthet etc har gjort för att hantera det, förenkla vardagen osv osv. Skulle det hjälpa något? Endera genom att "bara" visa att det finns sätt, eller kanske till och med genom att kunna sno vissa tips?

Det finns inga sätt. Inga tips heller. Tycker jag gjort allt redan.

 

[zinnia]

Jag klarar knappt att läsa ordet. Det är skitjobbigt. Att ta prov en gång om året är för ofta. Jag vill inte ta prov alls.

Sorry, ska skriva så hädanefter. Tänk inte på framtida prov. Ta ett steg i taget.

 

[Wille]

Jag har precis pratat med vårdteamet och grinat ögonen ur mig.

Läkaren i vårdteamet hade pratat om att remittera mig till vc. Det blir ju ännu sämre.

Frågade om jag kunde få bli sövd. Nej, det var inte troligt.

Nån som vet om sedering såsom Midazolam eller Stesolid fungerar om man redan är uppjagad, stressad och panikslagen?

Jag kan verkligen inte fatta hur jag ska klara det här. Det känns som om mitt liv är slut. Vet just nu inte hur jag ska klara natten. Natten som var så vaknade jag av mardrömmar.

 

[Otherside]

Jag har precis pratat med vårdteamet och grinat ögonen ur mig.

Läkaren i vårdteamet hade pratat om att remittera mig till vc. Det blir ju ännu sämre.

Frågade om jag kunde få bli sövd. Nej, det var inte troligt.

Nån som vet om sedering såsom Midazolam eller Stesolid fungerar om man redan är uppjagad, stressad och panikslagen?

Jag kan verkligen inte fatta hur jag ska klara det här. Det känns som om mitt liv är slut. Vet just nu inte hur jag ska klara natten. Natten som var så vaknade jag av mardrömmar.

Jag tycker du borde kunna få en lätt narkos, verkligen! Människor med svår tandvårdsrädsla kan ju få det vid vanlig behandling hos tandläkare! Man tar dem på allvar och förstår. Orkar du stå på dig och kräva en lätt narkos?

 

[Wille]

Jag tycker du borde kunna få en lätt narkos, verkligen! Människor med svår tandvårdsrädsla kan ju få det vid vanlig behandling hos tandläkare! Man tar dem på allvar och förstår. Orkar du stå på dig och kräva en lätt narkos?

Ja, tandvårdsrädda har ju den möjligheten.

Vet inte om jag orkar stå på mig eller om jag bara grinar och får panik vid minsta försök.

 

[dobbis]

Jag tycker du borde kunna få en lätt narkos, verkligen! Människor med svår tandvårdsrädsla kan ju få det vid vanlig behandling hos tandläkare! Man tar dem på allvar och förstår. Orkar du stå på dig och kräva en lätt narkos?

Det är ju ett stick i armen + att vi som är så tandvårdsrädda antingen får bet narkosen själv eller få en remiss från sin tandläkare o dom skriver inte bara ut det hur som helst och utförs bara på ett fåtal kliniker, samma med blodprov, då blir det sjukhuset

 

[Alexandra_W]

Jag har precis pratat med vårdteamet och grinat ögonen ur mig.

Läkaren i vårdteamet hade pratat om att remittera mig till vc. Det blir ju ännu sämre.

Frågade om jag kunde få bli sövd. Nej, det var inte troligt.

Nån som vet om sedering såsom Midazolam eller Stesolid fungerar om man redan är uppjagad, stressad och panikslagen?

Jag kan verkligen inte fatta hur jag ska klara det här. Det känns som om mitt liv är slut. Vet just nu inte hur jag ska klara natten. Natten som var så vaknade jag av mardrömmar.

Glöm inte att du har alternativet att inte ta provet. Känns det helt omöjligt, och du hellre låter bli och har det som det varit innan så kan du säga nej. Skulle du senare ändra dig (du var ju bara förra veckan betydligt mer positiv till det hela, och kanske kommer tillbaka dit) så kan du be om det då.

 

[Wille]

Glöm inte att du har alternativet att inte ta provet. Känns det helt omöjligt, och du hellre låter bli och har det som det varit innan så kan du säga nej. Skulle du senare ändra dig (du var ju bara förra veckan betydligt mer positiv till det hela, och kanske kommer tillbaka dit) så kan du be om det då.

Valen jag har är att ta provet eller dö.

Den här sitsen är den absolut svåraste jag någonsin har varit med om. Det är outhärdligt och jag är fruktansvärt rädd. Tror inte ens narkos skulle hjälpa för jag måste ändå hantera problemet när jag vaknar. För mig är det inte över för att vården tycker det är över.

 

[Alexandra_W]

Valen jag har är att ta provet eller dö.

Den här sitsen är den absolut svåraste jag någonsin har varit med om. Det är outhärdligt och jag är fruktansvärt rädd. Tror inte ens narkos skulle hjälpa för jag måste ändå hantera problemet när jag vaknar. För mig är det inte över för att vården tycker det är över.

Varför skulle du dö om du inte tog provet?

Kan du försöka tänka tillbaka till förra veckan, och hur du kände för provet då - och vad som är annorlunda nu? Eller snarare kanske inte är annorlunda. Förra veckan var du positiv, rädd för provet absolut men med tillförsikt att du dels behöver ta prover men också ville få en ändring i hur det var. Dvs få den hjälp provet kan resultera i. Kan du hitta tillbaka dit?

 

[Wille]

Varför skulle du dö om du inte tog provet?

Kan du försöka tänka tillbaka till förra veckan, och hur du kände för provet då - och vad som är annorlunda nu? Eller snarare kanske inte är annorlunda. Förra veckan var du positiv, rädd för provet absolut men med tillförsikt att du dels behöver ta prover men också ville få en ändring i hur det var. Dvs få den hjälp provet kan resultera i. Kan du hitta tillbaka dit?

För att livet är outhärdligt som det är.

Jag kanske har hunnit tänka så mycket på provet att jag inte vet hur det skulle vara möjligt att genomföra. Det är ju jobbigt både före, under och efter. Och så är jag så osäker på Stesoliden. Vården anstränger sig heller inte tillräckligt för att det här ska fungera för mig.

 

[Otherside]

För att livet är outhärdligt som det är.

Jag kanske har hunnit tänka så mycket på provet att jag inte vet hur det skulle vara möjligt att genomföra. Det är ju jobbigt både före, under och efter. Och så är jag så osäker på Stesoliden. Vården anstränger sig heller inte tillräckligt för att det här ska fungera för mig.

Vari ligger det jobbiga efteråt? Är det oro inför resultatet eller tanken på proceduren som gjorts?

Resultatet kan ju betyda ett jättesteg framåt för dig, det kanske visar på något som enkelt kan åtgärdas och göra ditt liv enormt mycket bättre. Kolla upp hur Stesolid fungerar, det kanske gör all skillnad om du får det! Jag tänker (igen...) på folk som får lugnande hos tandläkaren (i USA framförallt) och inte minns ett smack av vad som hände, men varit hemskt fnittriga och lulliga på hemväg i bilen (du lär ju få stanna tills du är redig och redo!).

Undrar lite om du kunde ge nån annan typ av prov - urinprov, salivprov? Istället?