Jag ropar på
@Lejonelle , jag tror nog hon kan förklara bättre hur det funkar med diakoni.
Hej
@athena_arabians här är jag.
Och Hej
@Molnet. Det här blir kanske ett lite långt inlägg.
Jag förstår att det kan kännas väldigt långsökt att vända sig till någon inom kyrkan om man inte själv är troende, och vad som är rätt för dig vet bara du. Jag vill bara komma med min infallsvinkel.
Jag jobbar som diakon i en församling och det betyder att jag har en kompetens som liknar en kurators. Många människor kommer till mig för att samtala, det kan handla om livskriser, sorg, personer som behöver någon som stöttar i myndighetskontakter, personer som står utan mat för dagen och mycket annat.
Visst pratar vi ibland om tro, meningen med livet, den kärlekskraft som jag kallar Gud men som man kan kalla något annat om det känns bättre så. Men i så fall gör vi det utifrån ett behov och önskemål som den som kommer till mig har. Jag har ingen dold agenda att försöka påverka någons livsåskådning. Det du tror är en sak mellan Gud och dig som inte jag behöver lägga mig. Sen kan jag vara bollplank om du så vill men i så fall på dina villkor.
Jag har inte alla svar i ditt liv. Hur ska jag kunna ha det? Jag har ju inte ens alla svar i mitt eget liv.
Jag gick in på
svenska kyrkans hemsida nyss. Där stod bl.a.
Diakonin vill hjälpa människor att hitta sin plats i livet i förhållande till Gud och till andra människor.
Jag fick lite dålig smak i munnen av det då det antyder att utgångspunkten är att varje enskild person är separerad från skapelsen och allt annat och andra.
Jag skulle påstå att meningen är tvärtom. Varje person är förenad med skapelsen och allt annat och andra. Så lär kyrkan, och så tänker jag. Diakoni är att gå kärlekens ärende och fråga en människa: hur är det fatt? Och bry sig om svaret. Sen blir det ofta väldigt taffligt när man försöker beskriva det. Att se varandra ansikte mot ansikte brukar vara bättre.
Om någon kom till mig och berättade ungefär vad du skrev i orginalinlägget så kan ett sånt samtal utveckla sig på olika sätt. Medicin.. är ibland bra. Nödvändigt. Det finns ingen motsättning mellan att prata av sig hos mig och samtidigt få medicinsk behandling inom vården. Kanske jag kan hjälpa dig hitta en vårdkontakt som fungerar för dig. Ibland är det något annat som behövs, att bryta isolering, se alternativ, att få vända och vrida på ett problem. Att spegla tankar och rädslor i någon annan. Få formulera sig utan att bli avbruten och utan att man måste ha "kommit någon vart" på tre fyra samtal.
Det som händer hos mig är inte psykiatrisk behandling, alltså KBT, psykodynamisk terapi eller liknande. Det ska vården erbjuda, inte jag. Däremot stödsamtal, avlastning, att vända och vrida på livet. Krisstöd, sorgestöd, att förhålla sig till besvikelse när något inte blev som man tänkt. Hitta lösningar, hitta utvägar.
Det kostar inget och det finns inga baktankar. Det förs inga journaler. Jag har tystnadsplikt.
Det här som du skriver:
Och jag vet inte hur jag ska göra för att kunna trivas bättre med mitt liv. Vilken sorts liv vill jag ha och hur mycket måste jag offra för att få det?
---
Det är som om ena sidan av myntet säger att jag måste kriga och den andra sidan är total uppgivenhet. Finns det någon annan valuta än det?
Ja, det finns en del andra valutor. Undrar vilken som är din?
Hoppas du går vidare med dina tankar, oavsett om du skulle finna att du lider av en klinisk depression eller inte. Du är värd att ha det bra.
Det händer ibland att någon bukefalist PM:ar mig för att bolla lite tankar eller hitta en kontakt inom kyrkan nära sig, och det får du gärna också göra om du vill. Jag känner kyrkfolk överallt.
Kram och lycka till.