Deppig

[Squie]

Det är mycket möjligt. Jag har kollat lite på det och det är en hel del som stämmer, men det finns också en del som inte stämmer. Men det väger väl mer åt att jag är det.

Du kan vara det även fast inte alla kriterier uppfylls. Jag anser mig vara det och allt stämmer inte in på mig.

 

[Molnet]

Jag skulle ju behöva sätt att hantera känsligheten, mina krav, mina önskemål, mina rädslor och oförmåga/förmåga att hantera livet och dess svårigheter.

Just idag har jag f.ö. faktiskt en lite bättre dag. Jag har städat/plockat undan lite och tänkte ta en sväng till stan.

 

[Squie]

Jag skulle ju behöva sätt att hantera känsligheten, mina krav, mina önskemål, mina rädslor och oförmåga/förmåga att hantera livet och dess svårigheter.

Just idag har jag f.ö. faktiskt en lite bättre dag. Jag har städat/plockat undan lite och tänkte ta en sväng till stan.

Tänker du på tankevurpor, att lära sig tänka på annat sätt? Att lära sig "se" när ens tankar börjar ta sin vanliga väg som slutar i samma slutläge som vanligt? Medvetandegöra sina tankebanor? Är det det som du vill ha ut av samtalskontakten? OM det är det, kan KBT vara en väg att gå.

 

[Molnet]

Tänker du på tankevurpor, att lära sig tänka på annat sätt? Att lära sig "se" när ens tankar börjar ta sin vanliga väg som slutar i samma slutläge som vanligt? Medvetandegöra sina tankebanor? Är det det som du vill ha ut av samtalskontakten? OM det är det, kan KBT vara en väg att gå.

Jag vet inte. Det är ju en sak att t.ex. tappa en gaffel och tänka "Jaha, där åkte gaffeln i golvet. F-n det ska bara jävlas hela tiden" men mitt skit känns mer komplicerat.

Jag har länge tänkt att livet känns som ett krig som måste utkämpas och jag har hela tiden känt att jag måste vara beredd att offra minst en arm eller ett ben för att nå ett visst mål. Och jag har offrat. Och det har kostat. Jag har stretat och kämpat. En dag kände jag bara att "Nä, nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte kämpa och jag orkar inte streta på längre. Jag skiter i det här. Det får bli hur det vill." Och samtidigt visste jag att jag inte var nöjd med nuvarande läge. Jag vantrivs. Det var där och då deppigheten ramlade över mig. Jag kände mig bara så trött och uppgiven.

Och jag vet inte hur jag ska göra för att kunna trivas bättre med mitt liv. Vilken sorts liv vill jag ha och hur mycket måste jag offra för att få det? Känslan av att jag offrar väldigt mycket bottnar i rädsla. Jag vet egentligen vad jag är rädd för, men saknar svar på vad jag kan göra åt det. Den svåraste av rädslorna har jag gått i kbt för, men problemet är olöst.

Det är som om ena sidan av myntet säger att jag måste kriga och den andra sidan är total uppgivenhet. Finns det någon annan valuta än det?

 

[Riru]

Jag har också ätit ett par olika SSRI-peparat, men dessa har inte botat mig.

Fast medicinerna är ju inte till för att bota något? De hjälper dig att klara av vardagen och få ork att ta tag i de bakomliggande problemen som gör att du mår dåligt. Har aldrig hört någon läkare utlova bot mot depression genom att bara ta antidepp men det kanske finns de som gör.

 

[Molnet]

Fast medicinerna är ju inte till för att bota något? De hjälper dig att klara av vardagen och få ork att ta tag i de bakomliggande problemen som gör att du mår dåligt. Har aldrig hört någon läkare utlova bot mot depression genom att bara ta antidepp men det kanske finns de som gör.

Jag klarar vardagen nu. När jag inte gjorde det åt jag medicin.

Vården har aldrig kunnat ge mig annat än medicin. För mig har det verkat som om vården anser att medicin är en lösning som ska användas livet ut. Jag är inte OK med det.

 

[starcraft]

Jag klarar vardagen nu. När jag inte gjorde det åt jag medicin.

Vården har aldrig kunnat ge mig annat än medicin. För mig har det verkat som om vården anser att medicin är en lösning som ska användas livet ut. Jag är inte OK med det.

Men då får du söka dig någon annanstans inom vården. Hos oss kan man gå direkt till psykiatrin, utan remiss från vårdcentral/husläkare. Så jag gick den vägen - det kanske kan vara ett alternativ beroende på var du bor ? Men är det en vettig läkare lär de vilja ta blodprov oxå. Det var jag tvungen till eftersom det kan finnas fysiska orsaker till deppighet.

Och antidepressiva och lugnande/ångestdämpande botar inte. De dämpar de värsta symptomen så att man med hjälp av annan behandling(kbt tex) kan bota. Men alla gör som de vill, vill man inte äta medicin så får man hitta andra vägar

 

[Rosett]

Jag klarar vardagen nu. När jag inte gjorde det åt jag medicin.

Vården har aldrig kunnat ge mig annat än medicin. För mig har det verkat som om vården anser att medicin är en lösning som ska användas livet ut. Jag är inte OK med det.

Jag fick/får både kuratorssamtal, medicin och senare psykoterapi. (På öppenpsyk).
Har du sagt till dem vad du behöver och vill? Får du inte det du behöver så kan du ju gå till en annan mottagning.

 

[Squie]

Jag vet inte. Det är ju en sak att t.ex. tappa en gaffel och tänka "Jaha, där åkte gaffeln i golvet. F-n det ska bara jävlas hela tiden" men mitt skit känns mer komplicerat.

Jag har länge tänkt att livet känns som ett krig som måste utkämpas och jag har hela tiden känt att jag måste vara beredd att offra minst en arm eller ett ben för att nå ett visst mål. Och jag har offrat. Och det har kostat. Jag har stretat och kämpat. En dag kände jag bara att "Nä, nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte kämpa och jag orkar inte streta på längre. Jag skiter i det här. Det får bli hur det vill." Och samtidigt visste jag att jag inte var nöjd med nuvarande läge. Jag vantrivs. Det var där och då deppigheten ramlade över mig. Jag kände mig bara så trött och uppgiven.

Och jag vet inte hur jag ska göra för att kunna trivas bättre med mitt liv. Vilken sorts liv vill jag ha och hur mycket måste jag offra för att få det? Känslan av att jag offrar väldigt mycket bottnar i rädsla. Jag vet egentligen vad jag är rädd för, men saknar svar på vad jag kan göra åt det. Den svåraste av rädslorna har jag gått i kbt för, men problemet är olöst.

Det är som om ena sidan av myntet säger att jag måste kriga och den andra sidan är total uppgivenhet. Finns det någon annan valuta än det?

Oj, så väl jag känner igen mig. Känns det som att det alltid är "special" runt dig? Att inget är normalt utan allt slutar med en speciallösning? Att det är du i slutändan som får betala, fast andra har fått det "gratis". O att du egentligen också skulle ha fått det gratis som alla andra men att det var just du, enbart du som fick betala?

Min erfarenhet av vården är också den att de bara vill ge piller. De tjatade sig blå om att med min diagnos skulle käka piller...o jag tjatade lika mkt tillbaka att det skulle jag inte alls. Jag visste vad min sjukdom berodde på och jag visste att piller inte var lösningen. Sen fick de tjata bäst de ville.

 

[Molnet]

Oj, så väl jag känner igen mig. Känns det som att det alltid är "special" runt dig? Att inget är normalt utan allt slutar med en speciallösning? Att det är du i slutändan som får betala, fast andra har fått det "gratis". O att du egentligen också skulle ha fått det gratis som alla andra men att det var just du, enbart du som fick betala?

Min erfarenhet av vården är också den att de bara vill ge piller. De tjatade sig blå om att med min diagnos skulle käka piller...o jag tjatade lika mkt tillbaka att det skulle jag inte alls. Jag visste vad min sjukdom berodde på och jag visste att piller inte var lösningen. Sen fick de tjata bäst de ville.

Det känns ju lite som om jag får kämpa hårdare än andra då jag saknat familj, vänner och inte har varit frisk. Jag har tappat +15 år då jag inte kunnat jobba. Sen är det en del annat skit som inträffat så jag har fått kriga för att hålla mig över vattenytan. Så ja, mina förutsättningar har väl varit under medel.

Jag har också hört rätt mycket tjat om piller och jag har ju också provat några sorter. Först Anafranil i många år, sedan Klomipramin som väl är samma sak och den sista jag käkade var Lyrica. De dämpade symptomen, men när jag ändå inte fungerade tillräckligt väl ville läkaren att jag skulle käka Sertralin. Där blev det stopp för mig. Ungefär vid den tiden hittade jag också alternativ behandling som fungerade så sedan några år äter jag ingen medicin alls.

Jag har ju under mina år som sjuk fått lite diverse terapi, men dessvärre fungerade inget som vården kunde erbjuda.

Som läget är nu behöver jag nog bara någon att prata med och kanske sväljer jag min fördom/åsikt om kyrkan och vädrar tankarna där. Annars vet jag inte riktigt.

 

[Squie]

Som läget är nu behöver jag nog bara någon att prata med och kanske sväljer jag min fördom/åsikt om kyrkan och vädrar tankarna där. Annars vet jag inte riktigt.

Ja, det kan du ju bara avgöra själv. Går ju alltid att söka kontakt för att sedan tacka nej.

 

[Gimlan]

Det känns ju lite som om jag får kämpa hårdare än andra då jag saknat familj, vänner och inte har varit frisk. Jag har tappat +15 år då jag inte kunnat jobba. Sen är det en del annat skit som inträffat så jag har fått kriga för att hålla mig över vattenytan. Så ja, mina förutsättningar har väl varit under medel.

Jag har också hört rätt mycket tjat om piller och jag har ju också provat några sorter. Först Anafranil i många år, sedan Klomipramin som väl är samma sak och den sista jag käkade var Lyrica. De dämpade symptomen, men när jag ändå inte fungerade tillräckligt väl ville läkaren att jag skulle käka Sertralin. Där blev det stopp för mig. Ungefär vid den tiden hittade jag också alternativ behandling som fungerade så sedan några år äter jag ingen medicin alls.

Jag har ju under mina år som sjuk fått lite diverse terapi, men dessvärre fungerade inget som vården kunde erbjuda.

Som läget är nu behöver jag nog bara någon att prata med och kanske sväljer jag min fördom/åsikt om kyrkan och vädrar tankarna där. Annars vet jag inte riktigt.

Det är väldigt du inte vill göra av olika skäl, och det är helt ok - men vad VILL du göra? För du lär ju inte må bättre av att inget göra.

De mediciner du räknar är det rejält bra skjuts i, inte alls jämförbart med Sertralin eller Citalopram som är det vanligaste att man får i första läget.

 

[Molnet]

Det är väldigt du inte vill göra av olika skäl, och det är helt ok - men vad VILL du göra? För du lär ju inte må bättre av att inget göra.

De mediciner du räknar är det rejält bra skjuts i, inte alls jämförbart med Sertralin eller Citalopram som är det vanligaste att man får i första läget.

Citerar mig själv som svar på det:

"Som läget är nu behöver jag nog bara någon att prata med."

För övrigt tycker jag att den moderna vita människan alltid har medicin som förstahandsval när livet skaver och det tycker jag är konstigt och onaturligt. För några år sedan hade jag en livskris. Gissa vad? Den skulle lösas med medicin. Nu är jag ledsen p.g.a. en del omständigheter och det ska visst också lösas med medicin.

Vad är det för fel på den moderna människan som inte kan hantera ledsenhet, sorg eller livskriser utan medicin?

Annars förstår jag nog inte riktigt vad det är mer jag säger nej till. Ja, det är ju blodprovet då, men jag tror ju inte att bristsymptom dyker upp över en natt när man plötsligt fått nog av allt kämpande.

 

[Gimlan]

Citerar mig själv som svar på det:

"Som läget är nu behöver jag nog bara någon att prata med."

För övrigt tycker jag att den moderna vita människan alltid har medicin som förstahandsval när livet skaver och det tycker jag är konstigt och onaturligt. För några år sedan hade jag en livskris. Gissa vad? Den skulle lösas med medicin. Nu är jag ledsen p.g.a. en del omständigheter och det ska visst också lösas med medicin.

Vad är det för fel på den moderna människan som inte kan hantera ledsenhet, sorg eller livskriser utan medicin?

Annars förstår jag nog inte riktigt vad det är mer jag säger nej till. Ja, det är ju blodprovet då, men jag tror ju inte att bristsymptom dyker upp över en natt när man plötsligt fått nog av allt kämpande.

Mediciner löser inget - men det kan vara en krycka på vägen. Behöver man inte kryckan så ska man självklart avstå. Och vad skulle det vara för fel att ta hjälp av medicin, oavsett om man är en modern människa eller ej. Det kan öka livskvalitén, kvalitén på den korta tid vi har på jorden.

Jag tycker mig se att du säger nej eller är skeptiskt till det mesta, och det får man absolut vara, men det kan bli svårt att må bra om man inte förändrar hur man tänker och/eller lever.

 

[Molnet]

Mediciner löser inget - men det kan vara en krycka på vägen. Behöver man inte kryckan så ska man självklart avstå. Och vad skulle det vara för fel att ta hjälp av medicin, oavsett om man är en modern människa eller ej. Det kan öka livskvalitén, kvalitén på den korta tid vi har på jorden.

Jag tycker mig se att du säger nej eller är skeptiskt till det mesta, och det får man absolut vara, men det kan bli svårt att må bra om man inte förändrar hur man tänker och/eller lever.

Medicin är inget godis. Det är fabrikstillverkade kemikalier som inte hör hemma i ekosystemet. Dessutom ger det biverkningar som kan undvikas om det går att använda alternativ behandling. Medicin kan ibland vara nödvändigt men bör inte överkonsumeras.

Den vita moderna människan använder rent generellt en massa osunda material och kemikalier, vars negativa effekter ignoreras. De finns i textilier, i byggmaterial, i mat och på en massa andra ställen. Jag tror t.ex. att vi inte skulle ha så många fall av adhd om maten vi åt var ren.

Jag nämnde ju redan i början av tråden att jag inte har så stort förtroende för vården. Anledningen är att jag blivit ignorerad, felbehandlad och den riktiga behandling jag trots allt fått, har varit ineffektiv. Som det känns nu så är det inte det första stället jag springer till. Dessutom är jag rädd att det börjar trugas med mediciner igen och så måste jag åter värja mig.

Jag tror att samtalskontakt när livet skaver är underskattat. Jag har ju ingen i min närhet som jag kan anförtro mig åt. Det finns ingen som tröstar när jag är ledsen utan jag måste trösta mig själv så gott det går. Jag saknar någon jag kan älta mina problem med, som kan ge mig nya infallsvinklar. Nu känner jag mig bara ensam mot hela världen och det bidrar till känslan av att livet är ett krig som måste utkämpas och just nu har jag tagit en time out från krigandet. Problemet är väl att jag inte riktigt vetat vart jag borde vända mig för att få stöd.

 

[Gimlan]

Medicin är inget godis. Det är fabrikstillverkade kemikalier som inte hör hemma i ekosystemet. Dessutom ger det biverkningar som kan undvikas om det går att använda alternativ behandling. Medicin kan ibland vara nödvändigt men bör inte överkonsumeras.

Den vita moderna människan använder rent generellt en massa osunda material och kemikalier, vars negativa effekter ignoreras. De finns i textilier, i byggmaterial, i mat och på en massa andra ställen. Jag tror t.ex. att vi inte skulle ha så många fall av adhd om maten vi åt var ren.

Jag nämnde ju redan i början av tråden att jag inte har så stort förtroende för vården. Anledningen är att jag blivit ignorerad, felbehandlad och den riktiga behandling jag trots allt fått, har varit ineffektiv. Som det känns nu så är det inte det första stället jag springer till. Dessutom är jag rädd att det börjar trugas med mediciner igen och så måste jag åter värja mig.

Jag tror att samtalskontakt när livet skaver är underskattat. Jag har ju ingen i min närhet som jag kan anförtro mig åt. Det finns ingen som tröstar när jag är ledsen utan jag måste trösta mig själv så gott det går. Jag saknar någon jag kan älta mina problem med, som kan ge mig nya infallsvinklar. Nu känner jag mig bara ensam mot hela världen och det bidrar till känslan av att livet är ett krig som måste utkämpas och just nu har jag tagit en time out från krigandet. Problemet är väl att jag inte riktigt vetat vart jag borde vända mig för att få stöd.

Jag säger inget annat än du - egentligen. Men på dina beskrivningar här i tråden så tolkar jag det som att du mår rejält dåligt och att du gärna vill att allt ska bli bra, men att du förkastar de flesta möjliga vägar dit.

Hoppas du hittar rätt väg för dig!

 

[Molnet]

Det som hjälpte mig med ångesten kan hjälpa mig även nu, men jag inser att det inte är helt enkelt att hitta någon vettig människa att prata med, för det behövs också.

Jag satt idag och googlade lite efter "person att prata med" och slogs av hur bisarrt det kändes. Vi är så isolerade från varann att vi bara kan få kontakt via nätet om ens det.

För några veckor sedan ringde jag jourhavande medmänniska och grinade, men jag vet inte om det gav så mycket. Hon satt bara och höll med i princip och min livssituation är fortfarande likadan. Inga nya infallsvinklar dök upp. Jag blir liksom inte riktigt klok på vem som kan hjälpa mig ur den här återvändsgränden jag sitter i. Att det ska vara så svårt att hitta någon att prata med.

 

[Galant]

Håller med dig att det är ledsamt och bisarrt att vi lever liv som är så separerade från andra att det blir stora problem att hitta någon att prata öga mot öga med. Jag har ingen lösning på det men när du uttryckte att du ständigt krigar dök en bok upp i mitt huvud som kanske kan ge nått; att leva ett liv, inte vinna ett krig. Anna Kåver som skrivit boken är en välkänd kbt terapeut och personligen gillar jag hennes sätt att se på människan mycket.

 

[Maoam]

Har du råd att söka psykolog privat så borde det vara något för dig? Dyrt men du kan å andra sidan välja vem du vill gå till. Meditiation eller yoga kanske också skulle vara något? Eftersom du verkar vara i behov av ngn som ger konkret hjälp så kanske du kan välja ngn psykolog med kbt inriktning. Det viktigaste är nog att du ser till att aktivt hitta en lösning som passar dig.

 

[Molnet]

Har du råd att söka psykolog privat så borde det vara något för dig? Dyrt men du kan å andra sidan välja vem du vill gå till. Meditiation eller yoga kanske också skulle vara något? Eftersom du verkar vara i behov av ngn som ger konkret hjälp så kanske du kan välja ngn psykolog med kbt inriktning. Det viktigaste är nog att du ser till att aktivt hitta en lösning som passar dig.

Jag ägnar mig redan lite åt yoga och går en klass i veckan. Jag försöker lite hemma också men det går så där...

Annars känner jag mig mest handlingsförlamad just nu och vet inte vart jag ska vända mig. Jag sitter på jobbet och har en deadline, men jag är fruktansvärt seg och vill helst bara springa härifrån. Känner mig dålig som får så lite gjort. Det känns som om jag är inne i en negativ spiral som jag inte klarar av att bryta och det tycks bara bli värre (utom korta stunder då jag kan lyckas lura mig själv att det är nog ganska bra egentligen). Jag vet inte hur länge jag klarar av att fejka mot omvärlden.

Privat psykolog kan ju vara något men jag drar mig för kostnaden som känns oöverstiglig. Jag har bara normal lön. Jag är inte rik.