Deppig

[Maoam]

Nej det är ju tyvärr rätt dyrt att gå privat, det var därför jag första föreslog att söks via vårdcentralen då det är en helt annan prisnivå. Jag går i kbt och tycker att den jag går hos är bra, det är konkret och inte så flummigt som jag trodde det skulle vara. Den där uppgivenheten känner jag igen, där har sertralin gjort stor skillnad för mig. När man är deprimerad så känns allt som ett jättesteg vad det än handlar om, allt känns tungt och svårt och man har fullt upp med att hålla sig flytande.

 

[Molnet]

För mig är det ju inte helt nattsvart. Det finns saker jag gillar att göra och jag kan vakna till om jag har ett trevligt samtal med någon.

Min uppgivenhet har mest med livssituationen att göra. Jag har kämpat och kämpat men ändå inte löst situationen. Eftersom jag inte kommit någon vart har jag gett upp. Jag orkar inte ta de där besluten som jag vet kommer att kosta på. Jag ser inga bra lösningar utan bara mer kamp.

 

[Hermelin]

Du skriver flera gånger att du saknar någon att prata med. Någon som du har förtroende för och som du kan anförtro dig till. Du ska kanske börja med att nysta i den änden? Om du inte har förtroende för vården så är kanske kyrkan en bra start? Eller kan det finnas någon annan som du tror att du skulle kunna prata med? Kanske någon här?

 

[Lejonelle]

Jag ropar på @Lejonelle , jag tror nog hon kan förklara bättre hur det funkar med diakoni.

Hej @athena_arabians här är jag.

Och Hej @Molnet. Det här blir kanske ett lite långt inlägg.
Jag förstår att det kan kännas väldigt långsökt att vända sig till någon inom kyrkan om man inte själv är troende, och vad som är rätt för dig vet bara du. Jag vill bara komma med min infallsvinkel.

Jag jobbar som diakon i en församling och det betyder att jag har en kompetens som liknar en kurators. Många människor kommer till mig för att samtala, det kan handla om livskriser, sorg, personer som behöver någon som stöttar i myndighetskontakter, personer som står utan mat för dagen och mycket annat.

Visst pratar vi ibland om tro, meningen med livet, den kärlekskraft som jag kallar Gud men som man kan kalla något annat om det känns bättre så. Men i så fall gör vi det utifrån ett behov och önskemål som den som kommer till mig har. Jag har ingen dold agenda att försöka påverka någons livsåskådning. Det du tror är en sak mellan Gud och dig som inte jag behöver lägga mig. Sen kan jag vara bollplank om du så vill men i så fall på dina villkor.

Jag har inte alla svar i ditt liv. Hur ska jag kunna ha det? Jag har ju inte ens alla svar i mitt eget liv.

Jag gick in på svenska kyrkans hemsida nyss. Där stod bl.a. Diakonin vill hjälpa människor att hitta sin plats i livet i förhållande till Gud och till andra människor.

Jag fick lite dålig smak i munnen av det då det antyder att utgångspunkten är att varje enskild person är separerad från skapelsen och allt annat och andra.

Jag skulle påstå att meningen är tvärtom. Varje person är förenad med skapelsen och allt annat och andra. Så lär kyrkan, och så tänker jag. Diakoni är att gå kärlekens ärende och fråga en människa: hur är det fatt? Och bry sig om svaret. Sen blir det ofta väldigt taffligt när man försöker beskriva det. Att se varandra ansikte mot ansikte brukar vara bättre.

Om någon kom till mig och berättade ungefär vad du skrev i orginalinlägget så kan ett sånt samtal utveckla sig på olika sätt. Medicin.. är ibland bra. Nödvändigt. Det finns ingen motsättning mellan att prata av sig hos mig och samtidigt få medicinsk behandling inom vården. Kanske jag kan hjälpa dig hitta en vårdkontakt som fungerar för dig. Ibland är det något annat som behövs, att bryta isolering, se alternativ, att få vända och vrida på ett problem. Att spegla tankar och rädslor i någon annan. Få formulera sig utan att bli avbruten och utan att man måste ha "kommit någon vart" på tre fyra samtal.

Det som händer hos mig är inte psykiatrisk behandling, alltså KBT, psykodynamisk terapi eller liknande. Det ska vården erbjuda, inte jag. Däremot stödsamtal, avlastning, att vända och vrida på livet. Krisstöd, sorgestöd, att förhålla sig till besvikelse när något inte blev som man tänkt. Hitta lösningar, hitta utvägar.

Det kostar inget och det finns inga baktankar. Det förs inga journaler. Jag har tystnadsplikt.

Det här som du skriver:

Och jag vet inte hur jag ska göra för att kunna trivas bättre med mitt liv. Vilken sorts liv vill jag ha och hur mycket måste jag offra för att få det?
---
Det är som om ena sidan av myntet säger att jag måste kriga och den andra sidan är total uppgivenhet. Finns det någon annan valuta än det?

Ja, det finns en del andra valutor. Undrar vilken som är din?

Hoppas du går vidare med dina tankar, oavsett om du skulle finna att du lider av en klinisk depression eller inte. Du är värd att ha det bra.

Det händer ibland att någon bukefalist PM:ar mig för att bolla lite tankar eller hitta en kontakt inom kyrkan nära sig, och det får du gärna också göra om du vill. Jag känner kyrkfolk överallt.

Kram och lycka till.

 

[athena_arabians]

@Lejonelle:

Du verkar ha samma inställning som diakonen i församlingen här

 

[Lejonelle]

@Lejonelle:

Du verkar ha samma inställning som diakonen i församlingen här

 

[Molnet]

Jag har funderat och funderat, men tycks inte komma någon vart. Det sitter väldigt långt inne att vända sig till en diakon. Aversionen mot det religiösa är nog för stor och jag gör inte så stor skillnad på olika religioner. Senast här om dagen hörde jag om de stolligheter som frikyrkofolk har för sig. Sen vet jag inte ens hur man gör för kontakta någon.

Sen funderade jag på om kurator kunde vara något, men då antar jag att jag måste gå via VC och både den kontakten och kuratorskontakten måste ju ske på dagtid och det funkar inte så bra för mig. Jag jobbar då och blir jättestressad om jag måste ta ledigt och sen jobba in förlorad arbetstid på annan tid, t.ex. på lunchen, före ordinarie jobb eller på kvällen.

Jag har ju redan nu strukit en del ur mitt liv för att orka/hinna på de 24 timmar som man har till förfogande varje dygn.

Men något behöver jag ju göra. I morse var jag åter på bottennivå humörmässigt och jag orkade inte gå upp förrän efter 10.

Jag försöker orka städa för jag trivs inte i skiten som blivit, men det blir mest att jag suckar och stönar över hur jobbigt det är.

Det är liksom bara en massa hinder överallt: jag kan inte, vill inte, orkar inte.

Förr har jag liksom bara mosat på och krossat allt motstånd. Det verkar inte funka så bra nu.

 

[starcraft]

Jag har oxå varit en sån som kört på och funkar det inte direkt försöker man lite till. Men det går inte för mig längre. Jag ville inte bli sjukskriven, jag jobbade på och blev sämre och sämre. Och nu sitter jag här, sjukskriven. Så innan det blir värre är det bra att ta tag i. På en del ställen finns det kvällsmottagning/tider och behöver inte gå ut över jobbet. Måste du till varje pris jobba in de timmar du ev missar? När jag var till kurator förut och jobbade, så förklarade jag att jag kommer behöva vara borta för terapi samtal (man behöver inte berätta exakt varför) och det gick bra. Jag fick betalt per timme och jag behövde inte jobba in något. Det ligger ju i arbetsgivarens intresse att du mår bra och kan utföra ditt jobb på ett bra sätt. En sjukskrivning och ev rehab efter kostar så mycket mer än att dra ner din arbetstid ett par timmar.

 

[netia]

Sen vet jag inte ens hur man gör för kontakta någon.

Men Lejonelle skrev ju att du kan pm:a henne så hjälper hon dig med en kontakt.

 

[Molnet]

Men Lejonelle skrev ju att du kan pm:a henne så hjälper hon dig med en kontakt.

Jo. Men jag vill nog tyvärr inte ändå.

Jag har oxå varit en sån som kört på och funkar det inte direkt försöker man lite till. Men det går inte för mig längre. Jag ville inte bli sjukskriven, jag jobbade på och blev sämre och sämre. Och nu sitter jag här, sjukskriven. Så innan det blir värre är det bra att ta tag i. På en del ställen finns det kvällsmottagning/tider och behöver inte gå ut över jobbet. Måste du till varje pris jobba in de timmar du ev missar? När jag var till kurator förut och jobbade, så förklarade jag att jag kommer behöva vara borta för terapi samtal (man behöver inte berätta exakt varför) och det gick bra. Jag fick betalt per timme och jag behövde inte jobba in något. Det ligger ju i arbetsgivarens intresse att du mår bra och kan utföra ditt jobb på ett bra sätt. En sjukskrivning och ev rehab efter kostar så mycket mer än att dra ner din arbetstid ett par timmar.

Jag dessvärre väldigt plikttrogen och skulle få dåligt samvete om jag inte jobbade mina timmar (har månadslön, ej timlön). Sen skulle jag faktiskt skämmas om jag sa att jag skulle på terapi. Förra hösten gick jag på terapi för en helt annan sak och det kändes mer okej att gå på då det problemet alltid funnits och min ag vetat om det redan innan jag anställdes. Går jag på terapi nu skulle jag nog inte kunna dölja orsaken då det är ett litet företag och vi jobbar tätt ihop. Dessutom "borde" jag klara av det här själv.

Alltså, ni hör ju vilken jävla motvallskärring jag är...

 

[Rosett]

Måste du säga att du ska på terapi då? Det räcker väl att säga "jag ska på ett sjukvårdsbesök". Om det sen är läkare, psykolog eller sköterska måste väl inte kollegorna veta.

 

[Gimlan]

Jo. Men jag vill nog tyvärr inte ändå.



Jag dessvärre väldigt plikttrogen och skulle få dåligt samvete om jag inte jobbade mina timmar (har månadslön, ej timlön). Sen skulle jag faktiskt skämmas om jag sa att jag skulle på terapi. Förra hösten gick jag på terapi för en helt annan sak och det kändes mer okej att gå på då det problemet alltid funnits och min ag vetat om det redan innan jag anställdes. Går jag på terapi nu skulle jag nog inte kunna dölja orsaken då det är ett litet företag och vi jobbar tätt ihop. Dessutom "borde" jag klara av det här själv.

Alltså, ni hör ju vilken jävla motvallskärring jag är...

Vad vill och kan du göra då?

 

[Squie]

Måste du säga att du ska på terapi då? Det räcker väl att säga "jag ska på ett sjukvårdsbesök". Om det sen är läkare, psykolog eller sköterska måste väl inte kollegorna veta.

Jag håller med dig. Ge kollegorna en halvsanning. Att ljuga brukar synas igenom, halvsanningar syns inte.

 

[Molnet]

Jag håller med dig. Ge kollegorna en halvsanning. Att ljuga brukar synas igenom, halvsanningar syns inte.

Jo, jag vet, men hur trovärdig blir jag om jag "besöker vårdcentralen" varje vecka? Jag vet inte vilken halvsanning jag skulle kunna leverera. Det måste ju vara något som är nästan sant för jag är skitdålig på att ljuga.

 

[starcraft]

Jo, jag vet, men hur trovärdig blir jag om jag "besöker vårdcentralen" varje vecka? Jag vet inte vilken halvsanning jag skulle kunna leverera. Det måste ju vara något som är nästan sant för jag är skitdålig på att ljuga.

Fast det gjorde jag nu senast - sa att jag måste gå på en massa läkarbesök, vissa veckor hade jag både läkartid och samtal. Det var ingen som sa något om det.

Om man mår dåligt är det faktiskt inget man "borde" klara själv och samtal kan hjälpa dig att inse det och hantera din plikttrogenhet. Jag är också plikttrogen och med extrem "arbetsmoral", men det hjälper faktiskt varken dig, din arbetsgivare eller dina kollegor om du kraschar på riktigt. Lönen går oxå att fixa även när man har månadslön.

Ett annat alternativ kanske kan vara att gå på yoga, yin eller någon meditativ variant för att hjälpa dig på vägen.

 

[Molnet]

Fast det gjorde jag nu senast - sa att jag måste gå på en massa läkarbesök, vissa veckor hade jag både läkartid och samtal. Det var ingen som sa något om det.

Om man mår dåligt är det faktiskt inget man "borde" klara själv och samtal kan hjälpa dig att inse det och hantera din plikttrogenhet. Jag är också plikttrogen och med extrem "arbetsmoral", men det hjälper faktiskt varken dig, din arbetsgivare eller dina kollegor om du kraschar på riktigt. Lönen går oxå att fixa även när man har månadslön.

Ett annat alternativ kanske kan vara att gå på yoga, yin eller någon meditativ variant för att hjälpa dig på vägen.

Jag går redan på yoga. En klass i veckan som friskvård. Försöker göra lite hemma också men har sällan tid för ett helt pass. Det är på det viset jag bemästrat andra problem och det är med det jag menar att jag "borde" klara av det här också. Och det kanske skulle fungera om jag bara orkade upp tidigare på morgonen så jag hann göra det, men tyvärr brukar jag vara rätt hjärndöd vid den tiden. Jag kanske skulle vara piggare om jag slapp gå på toa minst en gång per natt. Det är väl dags att gå till vc för det. Synd bara att jag då blir medicinberoende för vad jag vet är det den enda behandling mot nokturi som finns.

 

[Squie]

Jo, jag vet, men hur trovärdig blir jag om jag "besöker vårdcentralen" varje vecka? Jag vet inte vilken halvsanning jag skulle kunna leverera. Det måste ju vara något som är nästan sant för jag är skitdålig på att ljuga.

Fast egentligen, vad spelar det för roll?

Allt du gör handlar ju om att du ska må bra, att du ska bli bättre. Bli ego.

 

[Molnet]

Liten uppdatering: Jag har kommit upp ur gropen.

Och det krävdes inte så mycket heller. Jag såg till att ordna mer plats i mitt liv för yoga. Energin började återvända och med den hittade jag också lösningen på det praktiska i mitt liv. När jag startade tråden kändes det som om jag satt fast i en situation, framtiden såg rätt mörk ut och jag kände mig uppgiven. Men med det extra tillskottet av energi orkade jag hitta lösningen. Den lösningen hade ju funnits där ändå bara jag hade haft lite tålamod, men när jag var energilös och deppig orkade jag inte ens se mig om efter den.