Jag har hört uttrycket att ett eget företag är ett halvtidsjobb, d.v.s. man jobbar 12 timmar per dygn.
Fullt applicerbart på somliga branscher, inte alls i andra.
Men det håller inte som generalisering.
Även om man då skulle jobba med något man verkligen gillar, tröttnar man inte om man jobbar så mycket jämt?
Den biten, hur väl man trivs med det man gör, spelar väldigt stor roll för hur man upplever arbetsbelastningen och för huruvida man tröttnar eller inte.
Blir man inte less på att aldrig kunna koppla bort jobbet?
Återigen - det beror på bransch. I somliga yrken, oftare när man riktar sig till konsumenter/privatpersoner än till andra företag, så kan gränsen mellan fritid och arbete bli störande diffus. I andra yrken finns öht inga sådana problem. Samtidigt ligger det nog litet i sakens natur att om man trivs och är engagerad i sitt företagande så finns jobbet ofta närvarande i medvetandet.
Kan man ens ta semester första åren? Och hur blir det om man blir sjuk, kortare eller längre tid?
<...>
Och hur stressad blir man av pressen att kunna dra in tillräckligt med slantar?
Semester - det beror också på bransch. Investeringar eller fasta kostnader kan göra att det inte finns så mycket utrymme för ledighet, samma sak om yrket naturligt kräver stor närvaro - som för en lantbrukare med djur t ex. Medan en annan egenföretagare i tjänstesektor utan större investeringar eller fasta kostnader kanske kan ta semester nästan när som helst.
Sjukdom kan ställa till det rejält, kanske inte främst på intäktssidan för det går fint att sjukförsäkra sig även som egenföretagare, men för att verksamheten kanske är av sådan art att den är direkt beroende av dig som person. Har du en specialist- eller konsultroll kan dina uppdrag vara svåra eller i praktiken omöjliga att lämna över till någon annan.
Pressen att dra in pengar menar jag beror till stor del på vad man har för kostnadsläge. Någon har stora fasta utgifter för t ex personal, fastigheter, maskiner etc medan någon annan är ensamföretagare med kontoret i köket och inte många andra utgifter än de rent privata.
Som du märker är det svårt eller omöjligt att generalisera kring "företagare". Förutsättningar, omständigheter och branscher är vitt skilda, och det som gäller för en företagare är helt irrelevant för en annan. I somliga branscher är t ex regelverk och myndighetspålagor oerhört snåriga och tidskrävande, i andra är det en icke-fråga. Somliga driver tillverkningsindustri medan andra säljer tjänster. Somliga har kontinuerlig verksamhet, andra arbetar i begränsade projekt. Somliga har anställd personal, andra inte.
En annan viktig faktor som skiljer är att somliga bygger sitt företagande kring en egen mer eller mindre unik affärsidé som man brinner för och är fullt engagerad i - medan andra praktiskt taget blir påtvingade en tillvaro som egenföretagare eller "konsult" i samband med en uppsägning eller omorganisation. Man kanske är specialiserad inom en viss verksamhet eller yrkesroll, och när möjligheten till anställning av en eller annan orsak upphör så blir man mer eller mindre tvungen att registrera bolag om man vill fortsätta inom sitt yrke. Den vägen har väldigt många bolag tillkommit de senaste 10-15 åren. Av de småföretagare jag har i min bekantskapskrets - och det är väldigt många - kan jag se att den första kategorin generellt både trivs bättre med sitt företagande och har bättre förutsättningar att driva det långsiktigt.
Jag själv har varit egenföretagare i 20+ år, periodvis som försörjning och periodvis som bisyssla, i en bransch som jag brinner för och har stort eget engagemang i.
