Ensamma människor.

[Inte_Ung]

Likväl handlade det inte om dig! Varför kände du dig tvungen att igen framhäva "jag jag jag"?

Som något sorts tack till den befrielsen.

 

[Dentaku]

Jag har sett fenomenet på andra.
Men aldrig förut så väl beskrivet.
Beskrivningen var så träffande att det känns skrämmande att människor hamnar där i tanken.
Det är absolut dåligt.

Det är framför allt viktigt att ha i åtanke när man kommer i kontakt med personer som man spontant inte känner någon riktig lust att umgås med på grund av den typen av beteenden. De kanske är helt annorlunda när de känner att de kan slappna av.
Och med umgås menar jag inte att man behöver bli bästisar eller hitta på massa saker med. Men sitta och snacka lite med, ta en kaffe eller något annat som faller sig naturligt.

 

[Inte_Ung]

Åh, sabbade citatet, @Inte_Ung Ja det är nog den slutsats som man kan dra av denna mycket spännande och intressanta diskussion.

tror ärligen inte det är ämnet som berör utan ditt sätt att spruta ur dig förutfattade meningar och dömande. Så är det i alla fall för mig. En sådan pågång mot utsatta får inte stå oemotsagd av mig. Det är likvärdigt att titta på en misshandel utan att lyfta ett finger, något som inte ingår i min repertoar och buke levererar som vanligt i lägen där utsatta behöver stöd.

Men då så är det ju bra att du agerar.
Jag läser dessutom gärna vad du skriver.

 

[tott]

Som något sorts tack till den befrielsen.

Jamen det handlade inte om DIG!! Förstår du inte det?

 

[Dentaku]

Men där ser jag skillnad på social samvaro och bjuda in till vänskap.
Om alla skall vara med så finns det ett värde för alla i sällskapet att just alla är med.
För att bygga gemensamma minnen.
Så i det läget ser jag att det finns något för alla inblandade.

Tiden för tillställningen är ju redan avsatt.

Återigen - du ser den skillnaden. Andra gör det inte. För många är det inte alls självklart att alla ska vara med när man går ut och käkar lunch om inte alla tillhör kompisgänget. Då ligger värdet snarare i att umgås med sina vänner. Och en AW behöver inte vara planerad så noga.

Social samvaro behöver inte handla om att bjuda in till vänskap, men utan social samvaro skapas ingen vänskap.

 

[Inte_Ung]

Det är framför allt viktigt att ha i åtanke när man kommer i kontakt med personer som man spontant inte känner någon riktig lust att umgås med på grund av den typen av beteenden. De kanske är helt annorlunda när de känner att de kan slappna av.
Och med umgås menar jag inte att man behöver bli bästisar eller hitta på massa saker med. Men sitta och snacka lite med, ta en kaffe eller något annat som faller sig naturligt.

Ja jag skall verkligen ta med mig det från den här tråden.
Att även ett otvunget umgänge kan göra skillnad.
För egen del så pratar jag gärna bort en stund över en kopp kaffe i stället för att sitta ensam och dricka den.

 

[Skralt]

Jag har en vän i min egen ålder (35+) som utöver mig och sin syster helt saknar umgänge. Vi pluggade ihop på högskolan för många år sedan, men efter examen blev hon sjuk och kom aldrig ut i arbetslivet. Innan dess var hon aktiv kårmedlem och gick på sittningar, var med och drev studentpuben mm. Åren har gått och vännerna har blivit färre och färre. Hon orkar sällan vara med på kalas och är fysiskt begränsad i vad hon kan göra, så inbjudningarna har slutat komma och hon har själv inte ork att vara den drivande partnern i en vänskapsrelation. Det är fullt förståeligt att hennes tidigare vänner gett upp, det kan hon själv uttrycka (hon är smart och rolig, på inget sätt en "dålig" kompis i övrigt), men ensamheten är jättetuff för henne, särskilt som hon inte har några arbetskamrater och därför kan vara rent praktiskt ensam flera dagar i rad när hon inte kommer ur och handlar eller liknande. Jag har som rutin att bjuda henne på fika en gång vartannat vecka som minst och då kommer jag oftast hem till henne med fika som jag köpt eller bakat. Vi har det supertrevligt varje gång och jag blir ofta kvar i flera timmar, men jag har tyvärr knte mer tid än så att erbjuda och det är svårt att se henne så isolerad. Jag tänker att människor kan vara eller uppleva sig vara ensamma av mängder av olika anledningar, men att en av dessa kan vara som för min kompis, att man blivit sjuk och inte själv har ork eller kapacitet att skapa nya, hållbara relationer.

 

[Inte_Ung]

Jamen det handlade inte om DIG!! Förstår du inte det?

Mitt tack till dig för innehållet i ditt kloka och allmängiltiga inlägg handlade om just mig, som tackade, och dig, som fick ett tack.
Inlägget däremot handlade om alla människor.

 

[manda]

Men då så är det ju bra att du agerar.
Jag läser dessutom gärna vad du skriver.

Det svaret är ju som att säga ”vad bra att du reagera på min misshandel, jag uppskattar att du säger till”. Men var är empatin? Inte mot mig, men om du nu uppskattar att höra att du stövlat på i ullstrumpor så är en vänskaplig eller åtminstone vänlig reaktion inte att tacka mig som försöker avbryta ”misshandel” utan att be om ursäkt till de som varit utsatta; de ensamma som du säger dig vilja förstå.

Det blir ju lätt att vara väldigt plump med dig då du inte själv skräder orden, men detta är framför allt inte sagt för att vara plump utan för att knyta an till dina tankar om empati och vänskap och kanske kunna uppmuntra om att flytta dem från teori till praktik just inom denna tråd.

 

[athena_arabians]

Det är lugnt för pappa har redan läst allt i denhär tråden och detenda han säger är att han är stolt över mig

Det är vi flera som är

 

[yennork]

Då så är du nog inte tillräckligt spännande eller så mår vederbörande dåligt och orkar inte riktigt med folk.

Det här påminner om min skoltid när jag kände mig utanför och fick höra: "Varför kan du inte vara lite mer som de andra flickorna?"

Jag försökte! Men kunde inte.

Nu vid 60+ har jag förstått att jag har lindrig Aspergers. Den diagnosen fanns väl inte ens på 60- och 70-talet.

 

[Inte_Ung]

Det svaret är ju som att säga ”vad bra att du reagera på min misshandel, jag uppskattar att du säger till”. Men var är empatin? Inte mot mig, men om du nu uppskattar att höra att du stövlat på i ullstrumpor så är en vänskaplig eller åtminstone vänlig reaktion inte att tacka mig som försöker avbryta ”misshandel” utan att be om ursäkt till de som varit utsatta; de ensamma som du säger dig vilja förstå.

Det blir ju lätt att vara väldigt plump med dig då du inte själv skräder orden, men detta är framför allt inte sagt för att vara plump utan för att knyta an till dina tankar om empati och vänskap och kanske kunna uppmuntra om att flytta dem från teori till praktik just inom denna tråd.

Jag har en annan uppfattning om sådant.

Om någon uppför sig illa så skall den vara uppmärksam och tacksam mot dem som försöker ändra på det.
Det är ju så att det inte är bra för den som uppför sig illa eller misshandlar heller att den gör så.
Så all hjälp till att uppföra sig bättre skall tas emot med tacksamhet.

Och De Högre Makterna skall veta att jag har Bukefalos att tacka för oerhört mycket där.

 

[Lillo]

Angående att ha social skills, veta hur man fungerar i sociala sammanhang och kunna umgås med andra måste jag bara tillägga något. Under den period jag upplevde extrem ensamhet gick det rätt fort för mig att tappa mycket av det där. Jag blev osäker på mig själv och mitt beteende, rädd för att bli ännu mer bortstött, smått paranoid över att folk kanske snackade skit om mig...

Det blev en ond cirkel och jag har sett andra drabbas på samma sätt. Det händer säkert inte alla. Men för många riskerar det att bli en självuppfyllande profetia. Om de blir uteslutna, utstötta och behandlas som icke önskvärda börjar de bete sig på sätt som riskerar att befästa deras utanförskap ännu mer - undvikande, klängigt eller rentav avvisande.

Har en kompis som säger detsamma, hon var socialt geni förr, kunde prata med allt och alla och gå på dejter och sa helt lugnt att det finns alltid något att prata om när man frågade om hon var nervös.

Nu efter att varit hemma med barn är hon bara en skugga av sitt forna jag, hon blir nervös över folk och vet inte vad hon ska prata om, hon säger att hon tappat allt.

 

[Inte_Ung]

Har en kompis som säger detsamma, hon var socialt geni förr, kunde prata med allt och alla och gå på dejter och sa helt lugnt att det finns alltid något att prata om när man frågade om hon var nervös.

Nu efter att varit hemma med barn är hon bara en skugga av sitt forna jag, hon blir nervös över folk och vet inte vad hon ska prata om, hon säger att hon tappat allt.

Läskigt.
Och ett starkt argument till att dela lika på föräldraledigheten.

 

[Mineur]

Tråden har varit tveksam sedan början och ännu mer så de senaste sidorna. Jag låser medan jag tar en ordentlig titt & rensar, får se om jag öppnar den sen igen.

/Mod