Passade på att rida på den ganska snöiga ridbanan, orkade inte ens stänga grinden.. Hästen kändes bra och var pigg, han tyckte det var jättekul att springa i snön så jag tänkte att vi vågar oss på en liten galopp idag. Och det gick fint! Sen skrittade vi lite ut mot vägen, men det var lite läskigt tyckte hästen. Första gången som ingen var med på marken. Tintin blev lite stirrig och ville inte riktigt gå fram, kändes spänd. Så då blev jag ju lite feg. Men vi kom oss ut till stallägarens infart (ett tiotal meter från ridbanan) och tillbaka till stallsplanen. Puh! Tillräckligt spännande för både ryttare och häst! för jag har inte träffat på någon galen sådan ännu.
. nu liknar hon sin mamma, racerhästen 
men det känns ändå som att vi har långt kvar. så fort det flyter på så är det nått som måste börja störa och då sitter jag där igen och kommer ingenstans känns det som . men min tränare tycker ändå att jag gör framsteg. även om det tar tid. och hon säger inget hon inte menar bara för att vara snäll så jag får väl tro på det. bra med brutalt ärliga tränare, man kommer inte undan när du lär dej hantera det så kommer det kännas bättre och roligare. däremot skulle jag nog säga att chansen att han blir mindre pigg är minimal. min 24 åring är fortfarande samma pigga och livliga häst som hon var när jag köpte henne som nybliven 6åring. fullt ös medvetslös. enligt mina hästar så är det inte farten som dödarHmm.. Undra om man kan vänja sig vid en pigg häst. Min tidigare kuse som jag hade i 7år var helt åt det motsatta hållet, tog allt med ro och hade aldrig bråttom. Här var problemet nästan motsatt, det var svårt att hitta riktigt bra framåtbjudning och vi fick jobba massor med det. Och han var ju den enda häst jag red dessa sju år och alltså det enda jag är van vid.
Nuvarande lillkillen är gudasnäll men PIGG, och mer blir det... Blir ibland stark (blir ju så klart ännu värre av att jag sitter och håller i honom) och vill hela tiden öka tempot. Det här låser ju så klart mig lite eftersom jag är både feg och inte van att hantera det. Jag hoppas så klart att det ska bli bättre när jag kommer igång och kan rida mer och framförallt rida mer för tränare. Men ibland känns det som ett oöverstigligt berg att vänja sig vid att rida en pigg häst när man själv egentligen trivs bäst med lite lugnare tempo.. Sen är han ju ung, kanske även är åldersrelaterat och att man kan hoppas på att han lugnar sig med åldern, men tror dessvärre att det här är så han är.
Än så länge har han inte kommit på nått fuffens att t.ex bocka(tror han haft för dålig balans/muskler för det) men är rädd att det kommer att komma när jag inte vågar släppa fram honom helt..
men jag håller med, det är jobbigt när det låser sig. man vet så jävla väl vad man ska göra men kroppen lyder inte
Vilken bra tråd!
Perfekt för mig. Jag har kämpat på länge nu med min rädsla. Det började med att jag ramlade av min häst, den jag red mest och som jag även ridit in själv. Det var första gången jag ramlade av honom och då blev jag plötsligt medveten om att jag KAN ramla av.
Han blev rädd för något framför oss när vi galopperade och gjorde en helomvändning så efter det fallet blev jag mer uppmärksam på saker som kunde skrämma honom och tog det mer försiktigt när jag skulle galoppera.
Ett halvår senare gick mitt sto omkull i galopp i mindre nedförsbacke. Vi slog oss rejält då hon slog runt helt.
Efter det blev jag jättenervös när det sluttade och om hästen snubblade när man red.
När det började kännas något bättre så började min häst (som jag nämnde först) snubbla/dyka i backen mer och mer. Jag blev gravid och fick barn.
Snubblandet fortsatte och efter graviditeten så gick jag från orolig till rädd.
Jag mår jättedåligt över det. Skäms och har dåligt samvete mot min häst.
Stoet somnade in för snart ett år sedan så det är bara valacken jag rider nu. Han behandlas för snubblingarna men dom finns fortf kvar och det gör att jag tycker det är väldigt obehagligt nerför.
Han är en busig kille som inte är så modig i alla lägen.
När jag rider ut tillsammans med någon går det jättebra. Vi är båda lugna.
När vi kommer ut själva blir det jobbigt. Han är tittig och jag blir spänd och nervös.
I paddocken går det också bra.
Jag är säker på att det är hos mig felet är. Jag är den enda som ridit honom (han är 10 år nu) och vi har haft så himla kul, galopperat och busat.
Nu har det låst sig helt för mig.
Jag tänker ibland att det bästa för honom hade varit att han fick komma till någon så han fick utlopp för sin energi och kapacitet men jag älskar honom så. Han är så himla underbar, rolig och speciell häst och jag vill verkligen inte skiljas från honom
Välkommen hit!
Precis som du känner jag också att min ponny egentligen skulle ha det bättre hos någon annan och hans kapacitet skulle komma till nytta. Men det är ju inte så himla lätt när man haft honom länge, ridit in själv och är hur fäst som helst
När ridningen inte fungerar så försöker jag tänka på att allt i hästägandet handlar inte bara om att rida(och framförallt galoppera), det finns ju så mycket annat som t.ex tömkörning, löshoppning eller bara ta en promenad. Men det dåliga samvetet kommer ändå krypande
. Tänker på ifall han skulle göra om det..
Här platsar jag.
Sålde min första häst efter jag trillade av när den skenade i ridhuset. Visade sig att den hade kissing spines och behövde en bättre och stabilare ryttare. Och har alltid varit rädd för hästar som sticker.
Letade länge efter min nästa häst då jag ville det verkligen skulle bli bra.
Hittade då min 6 åriga valack som jag har nu och allt har varit som i en dröm fram till den senaste månaden.
Han har börjat bocka lite grann i galoppfattningarna men då bara små små bockningar som inte skrämt mig så mycket då han gjort en sen inget mer.
Och vi har galopperat efter en häst som skenade och jag kunde sakta av honom till skritt utan problem.
Alltså vi har inte haft några problem fram till igår.
Han hade vilat 2 dagar och fick en varning av stallägaren när jag kom att han var pigg. Men red ut ändå och då med sällskap. Han är alltid värre med sällskap av någon konstig anledning. Mer tittig och så.
Första galoppen gick bra, lite okontrollerat men inga störa problem. Men sen ville dom vi skulle vända och galoppera tillbaka. Tänkte då att det kanske skulle gå bättre hem om vi låg först.
Ja det blev värre ... Han stack ordentligt och drog upp huvudet. Lyssnade för första gången inte på mina förhållningar och bara sprang snabbare.
Jag fortsatte att göra förhållningar och antagligen blev han väl trött på mig + pigg så han la av ett stoort bocksprång och jag flög som en vante.
Landade på huvudet och har nog skadat ryggen.
Och nu efter detta så kan jag inte låta bli att vara rädd
Men haft honom i 10 månader och detta är första gången han inte lyssnade.
Hade ett bett vi inte brukar rida ut på men men.
Sjukt tråkigt då han har varit super säker fram till igår
Försöker att tänka på det som att han bara var super pigg osv men rädslan finns där ändå.
Min fina trygga häst
Varför kan du inte träna för tränare?Hmm.. Undra om man kan vänja sig vid en pigg häst. Min tidigare kuse som jag hade i 7år var helt åt det motsatta hållet, tog allt med ro och hade aldrig bråttom. Här var problemet nästan motsatt, det var svårt att hitta riktigt bra framåtbjudning och vi fick jobba massor med det. Och han var ju den enda häst jag red dessa sju år och alltså det enda jag är van vid.
Nuvarande lillkillen är gudasnäll men PIGG, och mer blir det... Blir ibland stark (blir ju så klart ännu värre av att jag sitter och håller i honom) och vill hela tiden öka tempot. Det här låser ju så klart mig lite eftersom jag är både feg och inte van att hantera det. Jag hoppas så klart att det ska bli bättre när jag kommer igång och kan rida mer och framförallt rida mer för tränare. Men ibland känns det som ett oöverstigligt berg att vänja sig vid att rida en pigg häst när man själv egentligen trivs bäst med lite lugnare tempo.. Sen är han ju ung, kanske även är åldersrelaterat och att man kan hoppas på att han lugnar sig med åldern, men tror dessvärre att det här är så han är.
Än så länge har han inte kommit på nått fuffens att t.ex bocka(tror han haft för dålig balans/muskler för det) men är rädd att det kommer att komma när jag inte vågar släppa fram honom helt..
träna in halvhalter och att han lyssnar på förhållning så är det bara att gasa sen
Varför kan du inte träna för tränare?
Jag tänkte att vi hade för lite grundridning för att träna för tränare, men det visade sig att det var precis vad vi behövde.
Och angående att han är pigg, du kommer lära dig att uppskatta det
men som jag skrev så vill jag göra det MER. Har inte mått så bra senaste tiden så har inte kunnat boka in nått på ett tag nu. Dessutom är det ju betydligt smidigare när tränaren kommer hem till grannens ridbana än när jag måste ta mig till ridhuset nu när det är vinter Men snart hoppas jag att det vänder så att jag orkar lasta och åka iväg. Ekonomin är inte super heller efter sjukskrivning och snart ska vi dessutom bygga nytt stall så behöver hålla lite i kronorna Då förstår jagJag har självklart ridit för tränare
Jag hoppas att du har rätt med piggheten
jag är likadan, det är smidigare att gå till grannen än att åka iväg, blir så stort projekt då
samtidigt lär ni känna varandra och bygger upp eran relation.
