Sv: Föräldraledighet
Av ren nyfikenhet, hur löste ni det med matningen? Frågar med tanke på att alla andra svar har fått det att låta omöjligt/extremt krångligt.
Man måste inte amma, men väldigt många vill göra det eftersom det de facto är det optimala om det fungerar. Jag och många med mig har försökt förklara för dig att det är enklare och smidigare för mamman att vara hemma först om hon ammar (vilket är det vanligaste), är det så svårt att förstå det resonemanget?
Att inte alla gör precis likadant och att det finns de som av olika anledningar väljer att inte amma är väl en annan sak. Om man ändå inte ammar kan precis lika gärna pappan vara hemma i stället den första tiden (är nog bra att som nyförlöst hålla sig lugn ett par veckor, dock), men eftersom amningen har många fördelar så väljer de flesta att amma eller försöka amma (om det sedan inte funkar när man väl är där, så har man ändå redan bestämt hur länge man ska vara hemma, och båda föräldrarna har ställt in sig på det).
Att många spädbarn är mammiga beror ju såklart bland annat på amningen, samt på att de känner igen mamman sedan de låg i magen. Frågan är dock varför du verkar tycka att det, och liknande fenomen, är så farligt? Barnet har ju två föräldrar hur som helst, och pappans tid kommer den med. Spädbarnstiden är kort, och återigen; varför är det så himla farligt att det är en viss skillnad på män och kvinnor- trots att vi lever i Sverige år 2010?
Och för att knyta an till det du skrev om ifall
Jerseyko hypotetiskt skulle ha dött: Självklart hade barnet klarat sig med bara sin pappa! Men om nu barnet som nyfött föredrar mamma och gråter hysteriskt, så varför inte låta henne vara hos sina mamma i den mån det fungerar praktiskt? Så små barn går inte att "uppfostra", och jag lovar dig att ingen förälder vill att ens nyfödda barn ska vara hysteriskt förtvivlat, varesig man är mamma eller pappa. Som Jerseyko skriver har oxå det allra mest mammiga vuxit bort när barnet blev lite äldre. Det gör det, jag lovar!
