Framtidsval och ifrågasättande

Jag har bestämt mig för att utbilda mig vidare. De utbildningarna jag har sedan innan är inget att ha om jag vill kunna tjäna mer än 25K, dessutom väldigt svårt att få jobb utan att utbilda sig vidare inom respektive område.

Men det är SÅ svårt. Jag har typ bestämt mig för att satsa på något jag verkligen VILL och drömmer om, samtidigt som jag tänkt satsa på något mer realistiskt med lätt att få jobb - det ska väl gå att kombinera dessa två, är förhoppningen.

Jag ifrågasätter mig själv hela tiden, speciellt med VILL-jobbet. Är jag tillräckligt bra? Är det verkligen bra att satsa på något som där det är otroligt svårt att få jobb? Är jag rätt person? Jag = introverta, socialt inkompetenta jag? Skriver jag tillräckligt bra? Jag gillar att skriva, men är jag mitt ordförråd verkligen tillräckligt bra? Är mina idéer tillräckligt bra för svenska marknaden eller måste jag söka mig utomlands? Och om det sistnämnda, är mitt språk verkligen tillräckligt bra? Osv i all oändlighet.

Mycket ifrågasättande, och det är bara från mig.

Jag har dåligt självförtroende med att prata om framtidsplaner då detta alltid har ifrågasatts. I tidig ålder ville jag bli polis, och responsen blev; "Va? DU?! Nej, vet du vad, du passar inte som det alls! På grund av..." Det fick mig att stryka det yrket helt. Och så har det fortsatt, varje yrke, varje utbildning jag funderat på har ifrågasatta. VARJE. GÅNG.

Mina föräldrar kommer ibland med förslag på vad de tycker jag ska utbilda mig till. Min pappa har föreslagit vården; sjuksköterska eller inom äldrevård. Det tror hon hade passat mig. Eller varför inte förskolelärare? DET hade passat mig. Eller varför inte polis? Ja, precis. Polis. Något som de tidigare avrått å det starkaste. Min pappa har inte föreslagit lika mycket, men de saker han har föreslagit är saker jag sedan börjat fundera på - och då har han avrått.

Eller varför stannar jag inte bara där jag är nu? Trots att jag sagt att jag mår skitkasst och troligt kommer bli sjukskriven igen...


Nu har jag inte vågat säga min VILL-utbildning, men den realistiska utbildningen har jag nämnt för att det känts mer safe. Min mamma började direkt avråda, nej det går inte, nej hon kommer bli orolig, nej det är inget bra val ...

Nej, okej, inget är någonsin ett bra val liksom. Jag har motsatt mig hennes vädjan och fortsatt fundera, så nu är hon mest tyst när jag pratar om utbildningen.



Men VILL-utbildningen. De kommer båda tvärvägra på den. Alldeles för svårt att få jobb. Och ska jag slösa bort CSN på något som inte leder till något? Dumt val!

Antagligen kommer jag inte säga något förrän jag har blivit antagen till utbildningen, men det kommer också leda till en massa ångest. Samtidigt, om jag säger något kanske de får mig att känna mig dum igen som tänkt följa något jag vill göra?


Det här är typ mitt mantra inom allt som de ifrågasätter. "Säg ingenting förrän det är akut läge och det inte finns någon återvändo".

Vill köpa hund? VÄNTA med att säga något om det. Nämn inte funderingar, nämn inga hundraser, nämn ingenting förrän inköp. För det är ju samma sak där! När jag funderade på pudel; Pudel?! Nej, fy! Jag har mött en en gång och den var ilsken och bet!" Däremot går det jättebra att fundera på hundras om det är en ras de inte känner till så bra. Men Collie kommer inte gå bra. Ack och ve, vad fula och bla bla.

Jag skulle kunna göra ett eget dagboksinlägg om hund


Jag vet inte, ta tjuren vid hornen redan nu och berätta? Eller vänta tills jag sökt utbildningen och kommit in? Jag vet ju inte riktigt när det blir. Nästa år redan eller inom fem år?

 

[warg]

Varför lägger du så mycket vikt vid dina föräldrars åsikter? Dina föräldrar kan inte tvärvägra en utbildning som du ska gå! Berätta eller strunta i det, det du tror blir bekvämast för dig - men kom ihåg att det är ditt liv och din utbildning och det är något du bestämmer över, ingen annan. Det är du som tar konsekvenserna av dina val, ingen annan.

 

[Myrten]

För 35 år sedan tog jag hänsyn till mina föräldrar och började studera vid universitetet. Efter första terminen valde jag själv vilka kurser jag gick, men att jag valde en akademisk bana som faktiskt gav ett yrke var definitivt uppskattat hemifrån. Jag fick också ett yrke som jag har levt på i över trettio år och som jag tycker mycket om.

Men. Jag kan ändå tänka tillbaka och se mitt unga jag, som inte alls var den där skärpta och slipade akademikern. Som var mer kreativt intresserad, men som inte hade en aning om att det fanns sådana vägar att gå för att utbilda sig. Det var 1980-tal, det fanns inget internet. Vidgade världen gjorde man genom brevvänner, språkresor och tågluff. Jag kom från en småstad. Sport och musik var det enda man kunde utvecklas inom vid sidan av skolan. Vid universitetet var jag lycklig när jag hittade något inom humaniora som gav möjlighet till en yrkeskarriär.

Idag är allt annorlunda. Världen är större och mindre. Din VILL-utbildning kanske inte leder till jobb, men kanske ger den dig ett rikare liv? Eller så leder den till jobb. Ärligt talat är det många "säkra" utbildningar som inte heller leder till jobb. Jag kände många juridikstudenter när jag pluggade. Det skulle bli stora pensionsavgångar under 90-talet, så universiteten tog in fler studenter. Men något hände, jobben återinsattes inte, marknaden ändrades. Mina gamla juristkompisar jobbar på bank, försäkringsbolat, har flyttat utomlands - och några blev jurister. Jag blev arkeolog. Det får man inga jobb inom, men jag har varit arkeolog i över trettio år.

Man kan aldrig veta. Gör det du vill och bry dig faktiskt inte om dina föräldrar i det här avseendet. Det är inte de som ska leva ditt liv.

 

[Ullmerkott]

Om du går "vill-utbildningen" och sedan inte får jobb - kommer du då känna att utbildningen är bortkastad tid och pengar, eller att den varit en rolig erfarenhet som berikat ditt liv?

När jag sökte in på min "vill-utbildning" där prognosen då sa att den låg på topp 5 - listan över utbildningar man INTE skulle gå om man ville ha jobb efter examen resonerade jag så. Även om det inte finns jobb kommer jag få ägna flera år åt att nörda ner mig i roliga saker, och få kunskap som jag kommer ha glädje av oavsett vad jag sedan jobbar med.
Lagom till jag var klar med utbildningen hade marknaden dock svängt helt, och det var extrem brist på personer med just min utbildning. Arbetsgivarna mer eller mindre slogs om oss.

Det kan absolut vara bra att bolla med personer som känner en väl - men om dina föräldrar är väldigt negativa till allt och det begränsar dig kanske du kan hitta andra, mer positiva, personer att prata med istället?

 

[Nepenthe]

Förstår helt klart känslan
Nästan allt jag tagit upp med mina föräldrar bemöts negativt.
De är rädda för allt och det finns inget stöd där, därför kan de inte se positivt och jag kommer inte få det jag vill från dem tyvärr.

Skriv här, vad drömmer du om? Inget är fel, allt är möjligt! Om inte nu så i framtiden
Det kommer gå bra

 

[Sasse]

Varför lägger du så mycket vikt vid dina föräldrars åsikter? Dina föräldrar kan inte tvärvägra en utbildning som du ska gå! Berätta eller strunta i det, det du tror blir bekvämast för dig - men kom ihåg att det är ditt liv och din utbildning och det är något du bestämmer över, ingen annan. Det är du som tar konsekvenserna av dina val, ingen annan.

Jag vet inte? Jag vill nog vara mer öppen av mig som person och det är lättare att vara det med personer som jag känner mig bekväm med, personer som känner mig. Jag har inte så många runtom mig som står mig nära heller, det är typ mina föräldrar, syskon och ett fåtal vänner. Så de få jag har vill jag kunna vara öppen med. Men visst, jag får mer stöttning av mina vänner så kanske borde satsa på att bara berätta för dem.

För 35 år sedan tog jag hänsyn till mina föräldrar och började studera vid universitetet. Efter första terminen valde jag själv vilka kurser jag gick, men att jag valde en akademisk bana som faktiskt gav ett yrke var definitivt uppskattat hemifrån. Jag fick också ett yrke som jag har levt på i över trettio år och som jag tycker mycket om.

Men. Jag kan ändå tänka tillbaka och se mitt unga jag, som inte alls var den där skärpta och slipade akademikern. Som var mer kreativt intresserad, men som inte hade en aning om att det fanns sådana vägar att gå för att utbilda sig. Det var 1980-tal, det fanns inget internet. Vidgade världen gjorde man genom brevvänner, språkresor och tågluff. Jag kom från en småstad. Sport och musik var det enda man kunde utvecklas inom vid sidan av skolan. Vid universitetet var jag lycklig när jag hittade något inom humaniora som gav möjlighet till en yrkeskarriär.

Idag är allt annorlunda. Världen är större och mindre. Din VILL-utbildning kanske inte leder till jobb, men kanske ger den dig ett rikare liv? Eller så leder den till jobb. Ärligt talat är det många "säkra" utbildningar som inte heller leder till jobb. Jag kände många juridikstudenter när jag pluggade. Det skulle bli stora pensionsavgångar under 90-talet, så universiteten tog in fler studenter. Men något hände, jobben återinsattes inte, marknaden ändrades. Mina gamla juristkompisar jobbar på bank, försäkringsbolat, har flyttat utomlands - och några blev jurister. Jag blev arkeolog. Det får man inga jobb inom, men jag har varit arkeolog i över trettio år.

Man kan aldrig veta. Gör det du vill och bry dig faktiskt inte om dina föräldrar i det här avseendet. Det är inte de som ska leva ditt liv.

Tack! Jag behövde läsa det där. Min VILL-utbildning är nog sådan där det kanske behövs mer folk, men det är svårt att göra en karriär utan rejält med slit och jävlar anamma. Av någon anledning tror jag det är svårare att bo i ett land som inte är USA också. Men - det hade gett mig ett rikare liv att gå utbildningen eftersom det är något jag brinner för och verkligen vill göra. Det kanske inte leder till jobb, det kanske inte får mig att "slå igenom", men det kanske leder till att jag är glad över att jag läste utbildningen. Jag kommer antagligen ångra det om jag inte gör det.

Egentligen har jag bestämt mig ATT göra det. det ger mig bara ångest att berätta det för folk. Och såklart om jag är tillräcklig för det.

Om du går "vill-utbildningen" och sedan inte får jobb - kommer du då känna att utbildningen är bortkastad tid och pengar, eller att den varit en rolig erfarenhet som berikat ditt liv?

När jag sökte in på min "vill-utbildning" där prognosen då sa att den låg på topp 5 - listan över utbildningar man INTE skulle gå om man ville ha jobb efter examen resonerade jag så. Även om det inte finns jobb kommer jag få ägna flera år åt att nörda ner mig i roliga saker, och få kunskap som jag kommer ha glädje av oavsett vad jag sedan jobbar med.
Lagom till jag var klar med utbildningen hade marknaden dock svängt helt, och det var extrem brist på personer med just min utbildning. Arbetsgivarna mer eller mindre slogs om oss.

Det kan absolut vara bra att bolla med personer som känner en väl - men om dina föräldrar är väldigt negativa till allt och det begränsar dig kanske du kan hitta andra, mer positiva, personer att prata med istället?

Givet det senare alternativet. Jag har ångrat många gånger att jag inte t.ex. gått en författarkurs/utbildning. Det hade varit givande. Den här utbildningen är också en skrivarutbildning, men på annat sätt.

Jag har redan gått en annan VILL-utbildning, som var bortkastade pengar på så sätt att jag inte jobbat med det, men samtidigt världens roligaste utbildning. Verkligen inte bortkastad i ren tid. Jag hade kunnat gå en likadan utbildning igen, jag villhöver den erfarenheten jag fick där, men det är inte prioriterat.

Jag har börjat berätta för mina vänner, och närmre kollegor, om mina framtidsplaner. De är de bästa att prata med. Hade varit kul att hitta personer som delar intresset dock så att man kunnat prata mer, men kanske kan hitta någon likasinnad på en kurs.

Jag ska försöka tränga undan min ångest eller nåt. Det stör mig att jag inte kan prata med mina föräldrar om "allt". Jag känner mig som en mussla med mitt hårda skal där ingen egentligen vet hur det ser ut inuti.

Förstår helt klart känslan
Nästan allt jag tagit upp med mina föräldrar bemöts negativt.
De är rädda för allt och det finns inget stöd där, därför kan de inte se positivt och jag kommer inte få det jag vill från dem tyvärr.

Skriv här, vad drömmer du om? Inget är fel, allt är möjligt! Om inte nu så i framtiden
Det kommer gå bra

Det är jobbigt. De menar ju väl, men det blir så fel.

Buke är skitbra. Oavsett om man får svar eller inte på dagboksinlägg är det så skönt att kunna skriva av sig.

Jag tänkte jag skulle gå en manusförfattarutbildning. Har alltid varit intresserad av att skriva och har tidigare funderat på att gå en författarutbildning, men har lagt det på hyllan p.g.a. "orealistiskt". Nu har jag gått skrivarkurser och känner att jag vill mer med den biten av min hobby. Tänkte jag först skulle gå en kurs för just manusskrivande, men jag vill verkligen söka in till en längre utbildning också.