Svarar alla.
Stort tack till er alla som bemödat er med att svara. Det är mycket värt för mig
.
Träffen gick utmärkt. När gästerna väl kom kändes det bättre och vi hade en trevlig stund med våra bebisar i fokus som sig bör. Självklart är det jag och ingen annan som tar på mig glasögonen och skärskådar mitt hem. Må ingen skugga falla över mina gäster.
Det var nog bra att jag formulerade detta i text och att jag nu läst era svar. Jag tror att det gett mig möjlighet till reflexion och hjälpt mig att sätta ord på mina känslor och konkretisera "det hela".
Precis som nämnts i tråden så kände jag bara ett par av personerna sedan tidigare. De andra är vänners vänner och det är vid sådana tillfällen som de kritiska glasögonen åler på direkt. När jag umgås med mina häst-/djurvänner har jag lättare för att slappna av och acceptera mig själv/boendet för då är jag bland likar som också prioriterar annat framför hemmet.
Om jag ska utöva lite amstörpsykologi på mig själv så tror jag att grunden till viss del finns i min barndom. Min mamma är av den husliga, pyssliga sorten och ett fint, prydligt och ombonat (inte pedantiskt) hem är normen för mig. Min mamma har vid något tillfälle uttalat att hon önskat att hon hade ett lika brinnande intresse som jag har, så hon har förståelse för mitt sätt att leva, men jag tror att jag litegrann dömer mig själv utifrån den normen trots att jag inte har samma ambition som hon när det gäller hemmet.
Sedan är det ju det där med vantrivseln. Där behöver jag ju få ihop det kognitiva med det emotionella (lättare sagt än gjort). Det här är ju RÄTT just nu. Vi har provat att bo på gård med två små barn, och flyttat pga. att logistik och underhåll höll på att kväva såväl mig som maken. Nu vet vi att den dagen vi flyttar ut på landet så är det ett mindre åtagande som passar oss; hus garage och stall. Inte sju byggnader, mark, väg och skog.
Kanske är jag en sådan person som längtar till något annat, som har svårt att leva i nuet. Jag självmedicinerar nog en del med hjälp av barnen och hästen; med dem njuter jag verkligen i nuet, så det är ju bra. Men jag behöver säkert träna på mindfullness inom mig själv så att säga.
Det är möjligt att jag behöver jag samtalskontakt. Jag har en del att bearbeta sedan tidigare utöver dödsfallet som skedde senast, men jag känner mig rätt trygg och jordad i övrigt... Jag har tidigare haft samtalskontakt vid några tillfällen och det är inget jag drar mig för, så det ska jag boka in igen om jag känner att det behövs. Jag känner mig låg ibland. Men jag är nog rätt lycklig också. Jag har en underbar familj och har ynnesten att få utöva mitt stora intresse...
Jag tar till mig av era råd och peppningar och ska vara så nöjd och stolt över mitt hem som jag vara kan och framförallt över människorna som bor där, mig själv inkluderad! Jag ska också försöka att lägga ribban lagom högt när det gäller förbättringar i hemmet. Om jag och maken gör något litet varje månad, så kanske det inte känns så oöverstigligt... Och jag instämmer, miss Piggy är ju rätt söt.
"Pustar ut efter bukes psykiatrikersoffa"
STORT TACK, ALLA FINA DÄRUTE!
