Fundersam och orolig+g-tester/sammanslagen tråd

[horsedream]

Fundersam och orolig

Finns det magiska gränser för vilken ålder mamman ska ha senast innan första barnet är fött??
Jag har hört vid trettiofem och känner mig orolig eftersom jag närmar mig den åldern med stormtakt och känns osäkert på fronten när det gäller när min pojkvän kan vara mogen för detta.
Jag älskar barn och längtar så fruktansvärt mycket att få ett eget knyte men min pojkvän verkar inte redo för varken det eller att pröva bo ihop!
BEhöver er hjälp och råd!!
TACKSAM för alla svar!!
*kramar av styrka*

 

[Humlan2]

Sv: Fundersam och orolig

Riskerna ökar ju med åldern, men på min föräldrautbildning fanns en tjej som skulle ha sitt första barn nu vid 37 års ålder.

 

[ameo]

Sv: Fundersam och orolig

Det finns förstföderskor som varit en bra bit över 40 - jag känner själv en sån.
Det finns vissa risker som ökar när man blir äldre, men vill man gärna ha barn så tar man dem också...
Och är du inte ens 35 än så kan du nog ta det lugnt!

 

[horsedream]

Sv: Fundersam och orolig

Att jag är orolig beror också på att jag i många år har haft oregelbunden mens och även ätit p-piller för att den ska bli regelbunden. Slutade med dessa i maj i år just för att p-pillerna kändes inte rätt för mig, samt de började krångla för mig. Läkaren som skrev ut första gången för snart fyra år sedan sa då att p-piller var min enda chans om jag en dag ville ha barn, men det kändes inte bra speciellt som jag pratade med flera kunniga i våras och ansåg motsatsen. Men min oregelbundenhet( inte lika kraftig än som tidigare) kommer eller kan att orsaka problem för mig den dagen när jag vill ha barn.
Det finns även känslan av att orka vänta. För ofta känns det som jag vill ha barn på sturt men pojkvännen verkar inte vara redo för det än. Ibland får jag en känsla av att det kan dröja många år och jag vet inte om jag orkar vänta så länge.
Visserligen har jag studier på universitet i några år som jag pendlar till, men studier går ju att kombinera med barn.
Känns bara så fruktansvärt svårt allt och jag vet varken ut eller in.
TACKSAM för era svar och er hjälp!
*kramar av styrka*
Magda

 

[kolarbokalle]

Sv: Fundersam och orolig

[
Jag har hört vid trettiofem och känner mig orolig eftersom jag närmar mig den åldern med stormtakt och känns osäkert på fronten när det gäller när min pojkvän kan vara mogen för detta.

Om pojkvännen också är i din ålder, kan man fundera på om han någonsin blir mogen.

Jag tror förresten inte att man blir mogen förrän man fått sitt barn, livet blir så pass annorlunda efter man blivit förälder, så det kan man inte vara riktigt förberedd på.

Nu menar jag inte att man ska skaffa barn för tidigt, men är man över trettio, så blir man nog inte mer vuxen!

 

[horsedream]

Sv: Fundersam och orolig

Han är i min ålder och jag har sett honom runt hans syskonbarn och han är alldeles underbar.
Men ibland känns det som han vill inte vänta förrän tills efter mina studier är klara och att flytta ihop inte förrän hans mellan syster är klar med sina lärarstudier, vilket hon blir ungefär samtidigt som jag.
Mellansystern bor hemma nu under sina universitets studier just för att slippa studielån. De har en lägenhet i familjen där pojkvännen bor, hans föräldrar och yngre systrar bor i ett hus.
Kanske jag har för bråttom också???
Vi har varit tillsammans sedan maj-2003 men officiellt sedan dec-2003 (tidpunkt han träffade min mor och jag träffade hans sida).
Kanske dessa två inlägg kan hjälpa till mer om mina funderingar.
Funderingar kring min pojkvän och alla dess känslor
Tryck på länken i inlägget och där sedan på kärlekslänkarna
TACKSAM för svar!!
*kramar av styrka*

 

[kolarbokalle]

Sv: Fundersam och orolig

Det där med studier trasslar förstås till det, har du många år kvar?

Hoppas att det ordnar sig för er, det är ju tyvärr så att rätt tidpunkt för saker och ting inte alltid dyker upp, det kan ju bli rätt fastän saker inte sker i den ordningen man har tänkt sig.
För hur ofta blir saker och ting som man tänkt sig?
Kanske ni vartfall skulle försöka flytta ihop, till att börja med!?

Men det är såklart eran sak, lycka till med hur du än gör och hoppas att du får några kottar, såsmåningom.

 

[horsedream]

Sv: Fundersam och orolig

Cirka 3½ år kvar på studierna.
Kolla de tidigare inlägg jag har skrivit, speciellt inlägget med länkarna.
Jag känner mig mogen för samboende men min älskade pojkvän verkar inte tiden vara mogen för det än.
*kramar av styrka*

 

[Sjalen]

Sv: Fundersam och orolig

Finns det magiska gränser för vilken ålder mamman ska ha senast innan första barnet är fött??
Jag har hört vid trettiofem och känner mig orolig eftersom jag närmar mig den åldern med stormtakt och känns osäkert på fronten när det gäller när min pojkvän kan vara mogen för detta.
Jag älskar barn och längtar så fruktansvärt mycket att få ett eget knyte men min pojkvän verkar inte redo för varken det eller att pröva bo ihop!
BEhöver er hjälp och råd!!
TACKSAM för alla svar!!
*kramar av styrka*

Detta med 35 år gäller inte bara första barnet utan även de följande. Det handlar om allmänna risker som ökar ju äldre man blir. Därför är just 35 satt som den ålder då alla får frågan om man vill göra fostervattensprov till exempel. Men oroa dig inte för mycket för det. Det finns massor av både förstföderskor och flerbarnsmammor som fått barn långt senare. I min egen bekantskapskrets har jag en som blev mamma första gången vid 42 t.ex.

Jag undrar däremot om din pojkvän någonsin kommer bli redo. På dina trådar efter den här så verkar det som om han alltid väntar på något annat - syrran osv. Kommer det inte helt enkelt en ursäkt till när syrran är klar...? Kanske får du tänka igenom om din längtan efter barn är större än din kärlek till honom om du nu inte tror att han ändrar sig...och ställ inte ultimatum...barn ska vara välkomna.

 

[Jane_Done]

Sv: Fundersam och orolig

Alltså, jag fattade inte riktigt vad syrran hade med ert eventuella barnaalstrande att göra?

Läser jag dina inlägg känns det spontant som om han inte alls är inne på barn och jag funderar på vad som är viktigast för dig, barn eller barn med HONOM?

/Jane

 

[horsedream]

Sv: Fundersam och orolig

Alltså det med syrran till min pojkvän.
Läget är så att inom familjen har de en lägenhet där han bor och systern ska ta över den sedan .... men förmodligen inte förrän hon är klar med sina universitetsstudier just för att slippa studielån.
Vi har också bara varit tillsammans officiellt sedan december och han vill väl också vara ordentligt säker. Jag vet inte om han kommer att ändra sig när det gäller lägenheten, det hoppas jag.
Han vill en dag ha barn för när jag lärde känna honom ibörjan så var han ledsen över detta när han hade brutit upp med sin förra. Men han vill nog vara säker. Jag hoppas bara att jag har styrkan att orka vänta ut honom ordentligt och att han inte känner sig pressad.
Jag älskar honom oerhört mycket och han är oerhört generös i övrigt! Det är en härlig myspys och det känns som jag har dragit en lyckolott när det gäller honom. Har haft oerhört otur innan. Han trivs med min släkt och de gillar honom. Jag gillar hans familj och de verkar gilla mig. Håll bara tummarna för mig!
Mest orolig är jag just att väntan kommer att orsaka att jag inte kan få barn, men jag vill inte heller förlora min älskade pojkvän.
*kramar av styrka*

 

[Sjalen]

Sv: Fundersam och orolig

Alltså det med syrran till min pojkvän.
Läget är så att inom familjen har de en lägenhet där han bor och systern ska ta över den sedan .... men förmodligen inte förrän hon är klar med sina universitetsstudier just för att slippa studielån.
Vi har också bara varit tillsammans officiellt sedan december och han vill väl också vara ordentligt säker. Jag vet inte om han kommer att ändra sig när det gäller lägenheten, det hoppas jag.
Han vill en dag ha barn för när jag lärde känna honom ibörjan så var han ledsen över detta när han hade brutit upp med sin förra. Men han vill nog vara säker. Jag hoppas bara att jag har styrkan att orka vänta ut honom ordentligt och att han inte känner sig pressad.
Jag älskar honom oerhört mycket och han är oerhört generös i övrigt! Det är en härlig myspys och det känns som jag har dragit en lyckolott när det gäller honom. Har haft oerhört otur innan. Han trivs med min släkt och de gillar honom. Jag gillar hans familj och de verkar gilla mig. Håll bara tummarna för mig!
Mest orolig är jag just att väntan kommer att orsaka att jag inte kan få barn, men jag vill inte heller förlora min älskade pojkvän.
*kramar av styrka*

Men kan de inte hyra ut lägenheten i andrahand till någon istället för att han inte ska kunna flytta förrän hon är klar???

 

[Jane_Done]

Sv: Fundersam och orolig

Med risk för att framstå som mer än lovligt gaggig.... du och han kan inte bo båda två i lägenheten? Och öht argumenetet att han ska bo där till syrran är klar med studierna? Eh.... vad händer om han vill flytta utomlands? Får han inte det då?

Och vad gäller dina studier, det GÅR alldeles utmärkt att föda barn och plugga. FAktum är att det egentligen är lättare att kombinera studier med barn än arbete. Tja, kanske inte ekonomiskt då, lite beroende på vilket SGI man har men tidsmässigt går det bra.

Hoppas att allt löser sig för dig!

/Jane

 

[kolarbokalle]

Sv: Fundersam och orolig

Har du pratat med honom om hur du tänker, rent biologiskt minskar chanserna, den biologiska klockan står tyvärr inte stilla...ska man vänta till allt är perfekt, det blir det aldrig.
Alltid är det något som händer runt ikring en, studier, jobb och barn går att kombinera, det blir lite bökigare, men det går.

Jag fick tre barn från jag var 21 till jag var 26 och började studera när minstingen var ett och ett halft, det går, även om det bästa är att studera tidigt och skaffa barn sedan!
Studiemedel kan man få fram till 48 eller 50 tror jag, men barn kan man som kvinna inte vänta hur länge som helst med, tyvärr.

Min mor var iofs nästan 42 när jag föddes, sist i syskoskaran och min makes mormor var 47 när hon fick sitt yngsta barn.
Jag tror att min mor tyckte det var lite jobbigt att få mig i den åldern och det var inte alltid roligt när människor trodde att mina föräldrar var mina mor- eller farföräldrar, men visst det gick det med, de var underbara människor.

En kompis till mig träffade en kille som sa att han inte ville ha barn, när hon var i trettioårsåldern, efter ett tag ville hon skaffa barn, så hon sa åt honom helt resolut att jag vill skaffa barn, så vill du fortsätta vara med mig så ska vi skaffa barn nu.
Han valde henne och de fick två barn.

Att han måste vänta på sin syster...ja, det har han väl ingen skyldighet att göra, han har väl ett eget liv.

Nu låter jag kaxig kanske, är man kär så är man, ingen lätt sits du sitter i, men du måste ta ett snack med honom.

 

[horsedream]

Sv: Fundersam och orolig

TAck för ditt inlägg!
Jag har pratat med honom och han vet om min längtan efter barn och att jag känner mig orolig att tiden kommer rinna iväg.
Men han verkar känna att tiden inte är mogen för det än. Att vi har varit tillsammans för kort tid. Han vill väl vara ordentligt säker först!
När vi är tillsammans så skyddar vi oss men ofta känner jag en önskan om att skyddet ska spricka etc så att ett litet knyte skulle bli, men det blir aldrig.
Han vill ge sin syster samma chans som han fick och de vill gärna behålla lägenheten inom familjen och inte hyra ut i andra hand.
Han vill också att lägenheten ska ha bra bredband (typ bredbandsbolaget) jag har det och i hans ska det bli installerat precis. Men det är svårt att hitta ställen där detta är. Sedan är det väl kanske min usla ekonomi som skrämmer honom också lite. Jag vet inte och är oerhört förvirrad. Vet bara att jag älskar honom oerhört!
*kramar av styrka*

 

[horsedream]

Sv: Fundersam och orolig

Det är en två han har och det skulle bli för liten för oss samt det vill han inte heller.
Han klagar ibland att lägenheten känns liten och vissa saker inte får plats, men han har också höga krav på nästa boende att det ska ha ordentligt bredband etc.
Det med systern handlar mycket om att han vill ge sin syster den chansen att vara utan studielån, som han hade när han var barn.
*kramar av styrka*

 

[Sar]

Sv: Fundersam och orolig

Nu låter jag säkert krass men jag tycker att du bordre tänka över om din kille verkligen är värd att väntas på. HAN kommer att ha möjlighet att skaffa barn hela livet, DINA möjligheter minskar med åren. Jag förstår samtidigt att han är skeptisk till barnalstrande då ni inte bor ihop och att han använder lägenheten som svepskäl (obs, min egen personliga åsikt) visar att han inte är redo att gå vidare i förhållandet.
Skulle du kunna förlåta dig själv om det visar sig att han aldrig blir redo utan att det istället blir slut och du kommit förbi barnalstrande ålder?
Det känns som att ni måste sätta er ner och verkligen kommunicera, vad vill han och vad vill du?! Kom ihåg att livet är för kort för att lägga ner tid på dåliga hästar och karlar...... Jag önskar dig all lycka och hoppas att det ordnar sig så att din dröm om familj uppfylls. Vill inte han så finns det säkert andra som skulle tänka sig ta chansen!

 

[kolarbokalle]

Sv: Fundersam och orolig

Lycka till hur du än gör!

Kanske du ska ge honom lite tid, eftersom ert förhållande är relativt färrskt och ni inte bor ihop ännu, men du ska väl inte behöva vänta mer än max ett år innan ni flyttar ihop.
Är man kär ska inte ekonomin behöva styra heller och att hyra ut i andra hand kan väl vara ett bra alternativ, till rätt person.

 

[horsedream]

Sv: Fundersam och orolig

JAg vet inte hur jag skulle reagera om det visade sig att jag inte skulle kunna få barn eller det skulle vara för sent för oss. Jag hoppas att den dag aldrig ska behöva komma.
Jag hoppas bara att tiden ska mogna för oss och att jag har styrkan att vänta ut honom.
För jag vet inte om jag skulle hitta finare kille än den jag har nu eller om någon verkligen skulle vilja ha mig som den jag är.
*kramar av styrka*

 

[horsedream]

Sv: Fundersam och orolig

Tycker inte heller att ekonomin borde styra när det gäller kärleken, men i våra dagar så styr den mycket.
Jag får hoppas på det bästa och bara be att jag har orken att vänta ut honom.
Vi har ju pratat en del, men han verkar inte känna att tiden är mogen än för det.
Vår första kontakt var via internet och sedan bor vi i samma stad så bestämde vi för att träffas först ute och sedan hemma hos varandra. Vi får bara hoppas på det bästa!!
*kramar av styrka*