Bukefalos 28 år!

Gammal älskad katt mår inte bra efter att familjen utökats...

Nej, det är inte för tidigt. Du vet hur det fortsätter. Det är ingen frisk ung katt du ser, det är en multisjuk gammal katt. Enda frågan är hur fort hon blir sämre. Inte OM och inte NÄR. Utan hur fort.

Det är helt rätt beslut. Landa i det, även om det inte hjälper sorgen.
 
Hellre för tidigt än att flaggan hinner gå ner.

Jag tror inte det är för tidigt, hon har givit sina signaler

Får väl bara hoppas att jag tolkar signalerna rätt.

Nej, det är inte för tidigt. Du vet hur det fortsätter. Det är ingen frisk ung katt du ser, det är en multisjuk gammal katt. Enda frågan är hur fort hon blir sämre. Inte OM och inte NÄR. Utan hur fort.

Det är helt rätt beslut. Landa i det, även om det inte hjälper sorgen.

Det är bara SÅ svårt att se henne som sjuk. Allergin är symtomfri med rätt foder. Tänderna har vi hållit efter så förutom att vi fick dra en tand eller två i början har de aldrig orsakat några problem (men i perioder har vi fått ta tandsten med sju-åtta månaders mellanrum). Njurarna hann ju aldrig ge några symtom, de förhöjda värdena upptäcktes på seniorkoll och har hållits i schack med medicin. Jag vet att allt det här är bra grejer, men det gör ju henne till en till synes frisk katt. Det jag ser går inte ihop med det jag vet.
 
Du gör helt rätt, hon får ett värdigt slut utan att krämporna hinner synas mer på utsidan. Det gör ju dock inte det hela ett dugg enklare att gå igenom som människa, men det är oerhört stort av dig att ändå genomföra det :heart.
Skäm bort henne med extra gott godis, klappa mycket och ta bilder att ha som minne i framtiden
 
Jag tycker att du gör rätt. Inte främst pga hennes fysiska status, utan hennes psykiska. Det är hemskt när en katt mår dåligt av sin omgivning.

Jag lät avliva min mest älskade katt redan som tioåring. Han hade FORL, som dittills bara lett till utdragning av en tand. Hans njurvärden hade börjat svaja, vilket förmodligen var anledningen till att han börjat tappa lite i vikt. Inget av det var, som du ser, särskilt livshotande.

Men: psykiskt mådde han uruselt. Det hade kantrat mellan honom och hans kullbror flera år tidigare, osämjan hade accelererat och den här katten var den mobbade. Jag delade på deras matplatser, hittade fler och nya sovplatser, la en förmögenhet på flera års Feliway. När de var på kattpensionat under mina resor tog ägarna upp ett hål och satte en spång mellan under- och övervåning så att de skulle få mer yta och vara isär (kostnaden var högre än mina egna flygbiljetter).

Till slut var han bara trygg när jag var hemma, han tillbringade all min hemmatid i mitt knä. Varje gång jag kom hem från jobbet fick jag börja med att torka kiss. När jag kom hem från en resa visade det sig att han pinkat ner halva panget. Ägaren hade fått torka kiss på väggarna.

Då drog jag streck. Dels kunde jag inte ha en katt som inte klarade mina resor, dels blev jag tvungen att inse att ingen katt ska behöva må så uselt som han gjorde. Att omplacera var inget alternativ, han var tio år, hade svajig hälsa och var oerhört starkt bunden till mig. Så han fick åka till katthimlen. (Att jag valde honom istället för hans elaka bror berodde helt krass på att brodern hade bättre hälsa. Förmodligen hade han redan då den cancer som gjorde att jag fick låta avliva även honom två år senare, men det visste jag inte då).

Så long story men - jag tror att det kommer att ta flera år innan din lilla tös är tillräckligt stor för att Isola ska acceptera henne. Och risken är att hon kommer att må ännu sämre psykiskt under de åren.

Jag tror att den största tjänsten du kan göra henne är att låta henne få fara vidare. Men det kommer att kännas för jävligt. För mig har det gått fem år sedan jag tog beslutet men jag får se genom tårar när jag skriver det här.
 
Det är rätt beslut, hur hjärtekrossande det än är. :heart Jag avlivade min Dimma i våras, 11 år med FORL, trasslande mage som funkade på en sorts mat men aldrig något godis etc. När hon sedan fick juvertumörer och pga magen inte riktigt tål smärtstillande så valde jag att inte operera.

Fick nästan ett år till med henne innan tumörerna satte sig på lungorna. Matvraket ville nu inte riktigt äta ordentligt, blev låg och fick svårt att andas. Det är så svårt när det kommer gradvis, när ska man dra gränsen? När jag väl fattat beslutet fick jag en tid hos veterinären dagen efter. Tog semester och ägnade hela dagen tillsammans med henne, njöt i solen, gosade och åt godis. Hon spann och spann in i det sista.

Höll på att gå sönder när jag ringt samtalet och tårarna rann när jag tog farväl. Men inte en sekund har jag tvekat på att det var rätt beslut, och lättnaden efteråt var enorm.

Massa kramar till dig. :heart
 
Jag tycker att du gör rätt. Inte främst pga hennes fysiska status, utan hennes psykiska. Det är hemskt när en katt mår dåligt av sin omgivning.

Jag lät avliva min mest älskade katt redan som tioåring. Han hade FORL, som dittills bara lett till utdragning av en tand. Hans njurvärden hade börjat svaja, vilket förmodligen var anledningen till att han börjat tappa lite i vikt. Inget av det var, som du ser, särskilt livshotande.

Men: psykiskt mådde han uruselt. Det hade kantrat mellan honom och hans kullbror flera år tidigare, osämjan hade accelererat och den här katten var den mobbade. Jag delade på deras matplatser, hittade fler och nya sovplatser, la en förmögenhet på flera års Feliway. När de var på kattpensionat under mina resor tog ägarna upp ett hål och satte en spång mellan under- och övervåning så att de skulle få mer yta och vara isär (kostnaden var högre än mina egna flygbiljetter).

Till slut var han bara trygg när jag var hemma, han tillbringade all min hemmatid i mitt knä. Varje gång jag kom hem från jobbet fick jag börja med att torka kiss. När jag kom hem från en resa visade det sig att han pinkat ner halva panget. Ägaren hade fått torka kiss på väggarna.

Då drog jag streck. Dels kunde jag inte ha en katt som inte klarade mina resor, dels blev jag tvungen att inse att ingen katt ska behöva må så uselt som han gjorde. Att omplacera var inget alternativ, han var tio år, hade svajig hälsa och var oerhört starkt bunden till mig. Så han fick åka till katthimlen. (Att jag valde honom istället för hans elaka bror berodde helt krass på att brodern hade bättre hälsa. Förmodligen hade han redan då den cancer som gjorde att jag fick låta avliva även honom två år senare, men det visste jag inte då).

Så long story men - jag tror att det kommer att ta flera år innan din lilla tös är tillräckligt stor för att Isola ska acceptera henne. Och risken är att hon kommer att må ännu sämre psykiskt under de åren.

Jag tror att den största tjänsten du kan göra henne är att låta henne få fara vidare. Men det kommer att kännas för jävligt. För mig har det gått fem år sedan jag tog beslutet men jag får se genom tårar när jag skriver det här.

Det är rätt beslut, hur hjärtekrossande det än är. :heart Jag avlivade min Dimma i våras, 11 år med FORL, trasslande mage som funkade på en sorts mat men aldrig något godis etc. När hon sedan fick juvertumörer och pga magen inte riktigt tål smärtstillande så valde jag att inte operera.

Fick nästan ett år till med henne innan tumörerna satte sig på lungorna. Matvraket ville nu inte riktigt äta ordentligt, blev låg och fick svårt att andas. Det är så svårt när det kommer gradvis, när ska man dra gränsen? När jag väl fattat beslutet fick jag en tid hos veterinären dagen efter. Tog semester och ägnade hela dagen tillsammans med henne, njöt i solen, gosade och åt godis. Hon spann och spann in i det sista.

Höll på att gå sönder när jag ringt samtalet och tårarna rann när jag tog farväl. Men inte en sekund har jag tvekat på att det var rätt beslut, och lättnaden efteråt var enorm.

Massa kramar till dig. :heart

Tack till er båda.

@mandalaki Som du säger så är det ju inte bara den fysiska statusen som räknas. Litegrann hade jag glömt bort varför jag ens startade den här tråden, att det från början handlade om att Isola inte trivdes med hur familjen utvecklats och inte så mycket om den fysiska hälsan.

@Cheeserica Just nu kan jag inte se hur jag ska kunna låta veterinären ge henne de där sprutorna. För mitt inre ser jag bara hur jag skriker "NEJ!" och kastar mig över för att skydda henne. Jag vet att det inte kommer bli så när det väl är dags, men jisses vad jag inte kommit till ro med det här beslutet än... :(
 
Jag beklagar verkligen. Som flera andra redan varit inne på så låter det som att du gör det som är bäst för din Isola även om det inte gör sorgen och saknaden mindre :heart
 
När man skaffar djur köper man sig hjärtesorg; Det är priset för alla år av glädje.
Du får aldrig tänka att det du gör är elakt, för det du gör är att ta din sista uppgift som djurägare på allvar. Beslutet du fattat är det absolut värsta beslut en djurägare tvingas genomlida, men det faktum att du fattat det visar hur mycket du älskar din katt och vilken fantastisk djurägare du är.
Att hjälpa sin vän över till andra sidan, med värdigheten i behåll, när det är dags är det minsta man kan göra efter alla år av kärlek och vänskap. Den gåvan väljer du nu att ge henne.
Hon har visat dig att det räcker nu, och du lyssnar. Det är många som inte gör det. För det tror jag att hon kommer vara dig evigt tacksam.
Du gör rätt. Hur ont det än må göra och hur hemsk du än känner dig så gör du rätt och det måste du komma ihåg.
Gråt, skrik, låt hjärtat gå i tusen bitar men glöm aldrig att du lyssnade på din vän när hon behövde det som mest.
Mina tankar är med dig :heart


Det var något av det finaste jag läst! :cry::heart
 
Stor kram Tassen!
Du gör och tänker helt rätt.

Var gamla katt Tusse fick vara med oss alldeles för länge och det är jag ledsen för så här i efterhand. Han fick inte avsluta när han mådde bra, och det var själviskt av mig och mamma, men jag tror inte vi visste bättre, helt enkelt.
Idag hade jag tänkt annorlunda än jag gjorde då.
:heart
 
Stor kram Tassen!
Du gör och tänker helt rätt.

Var gamla katt Tusse fick vara med oss alldeles för länge och det är jag ledsen för så här i efterhand. Han fick inte avsluta när han mådde bra, och det var själviskt av mig och mamma, men jag tror inte vi visste bättre, helt enkelt.
Idag hade jag tänkt annorlunda än jag gjorde då.
:heart

Jag förstår att det så lätt kan bli så, tycker att jag ser det hela tiden. Det är därför jag är rädd att jag istället drar det för långt åt andra hållet, att jag klipper för tidigt. :(
 
Jag förstår att det så lätt kan bli så, tycker att jag ser det hela tiden. Det är därför jag är rädd att jag istället drar det för långt åt andra hållet, att jag klipper för tidigt. :(
Det gör du inte, det kommer ju inte bli bättre. Ju längre du väntar med tänderna desto större risk att hon börjar lida av det. Njurarna blir inte heller bättre. Att hon går utanför lådan betyder ju ändå att något är fel, det var likadant med min Dimma.

Vet att det är outhärdligt jobbigt dock. :( Men efteråt inser man hur mycket all oro, funderingar och väntan tär på en. Huruvida de annars skulle kunna må hyfsat bra ett par veckor eller månader till kommer man ju aldrig få veta, men vad som är säkert är att de inte lider av att somna in och inte känner någon rädsla eller ångest över att dö. Hon kommer bara somna in, och hon har fått ha ett helt liv att njuta av. :heart
 
Men efteråt inser man hur mycket all oro, funderingar och väntan tär på en.

Det där tror jag kommer bli rätt påtagligt om några veckor. Jag har mått skit över hur Isolas tillvaro utvecklats sedan ongen kom till världen, men det känns så himla ego att tänka på mina känslor i det hela.

INGEN som våndas som du gör klipper för tidigt. Däremot klipper en hel del försent.

Och en sån jävla vånda det är. Men jag försöker tänka att det här handlar om någon eller några veckors vånda, jag får ställa det mot att jag haft nästan elva fina år med tanten. Måste försöka ställa om fokus på rätt saker.
 
Det där tror jag kommer bli rätt påtagligt om några veckor. Jag har mått skit över hur Isolas tillvaro utvecklats sedan ongen kom till världen, men det känns så himla ego att tänka på mina känslor i det hela.



Och en sån jävla vånda det är. Men jag försöker tänka att det här handlar om någon eller några veckors vånda, jag får ställa det mot att jag haft nästan elva fina år med tanten. Måste försöka ställa om fokus på rätt saker.
Tillåt dig känna det mesta och få det bara gjort. Sedan kan du minnas och sörja.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattbilder #9
  • Shop to you drop, del 4
  • Katter med olika foderbehov

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp