Göra sig hörd i större sällskap

[Lena Furberg]

Det här, lite off topic men...., är en av de detaljer jag ofta lägger märke till i TV-serier - där pratar alla artigt i tur och ordning, ingen avbryter, ingen pratar över den andre. Nåt annat vore väl orimligt men ändå....

 

[Lena Furberg]

Ibland hamnar jag i sällskap där det aldrig kommer några pauser i samtalet som öppnar upp för någon annan att ta över. Man tar istället ordet från varandra genom att helt enkelt prata i mun på varandra. Ibland händer det att jag vill ha något sagt och sitter och väntar och väntar på någon slags mikropaus, att någon ska dra efter andan för att jag ska kunna börja prata men det kommer aldrig. Så till slut kanske jag försöker mig bryta in ändå men ingen hör/bryr sig om att lyssna och då brukar jag ledsna, sluta försöka och tänka att det är deras förlust om dom är så ohyfsade. Särskilt om jag väl lyckas få ordet men blir avbruten för att någon börjar säga något fast jag håller på att säga något. Ofta tystnar jag då för jag hatar att prata i mun på folk fast det egentligen är dom som pratar i mun på mig. Och sen är man tillbaka på ruta ett.

Sen finns det dom som är raka motsatsen mot ohyfsade, som ser alla runt bordet och oavsett hur mycket folk pratar i mun på varandra så märker dom när någon försöker säga något men inte riktigt kommer in och hjälper till att styra över uppmärksamheten till personen som försöker göra sig hörd. Det tycker jag är social kompetens.

Haha, det där kunde ha varit jag! Den första delen, alltså. Jag undrar ofta hur folk bär sig åt för att så självklart bryta sig in i en livlig och kanske aningen högljudd konversation där alla är mer eller mindre auktoritära (på ett bra sätt! Spännande kanske är ett annat ord?) . Jag fixar det definitivt inte. Jag pratar gärna men har aldrig kunnat den där konsten att ta över i ett samtal med många. Å andra sidan tycker jag mycket om att lyssna också och tur är väl det!

 

[Atle]

Ja, jag kan inte säga annat än att jag håller med. Det finns liksom inget svart eller vitt. Därav min motfråga.
Men, jag tror inte TS kompisar varken menar att hålla TS utanför eller inte lyssna. TS blir själv tillbakadragen.
Så har jag tolkat det.

Desto viktigare med kompisar som låter alla komma till tals. Att bli sedd och lyssnad till är viktigt.

 

[Borttaget konto]

Privat försvinner jag nog helst i mängden, lyssnar och iakttar ofta hellre än pratar, det är kanske snarare så att andra blir irriterade av att jag är tyst.

I jobb eller andra sammanhang där jag av någon anledning måste göra mig hörd i en större grupp kan jag inleda med en kommentar som är svår att ignorera eller så tystnar jag helt enkelt inte förrän jag har ett antal människors uppmärksamhet, när man väl fångat de första är det enklare att behålla fokus hos hela gruppen.
Kroppsspråk nämndes tidigare i tråden och det kan vara väldigt effektivt, tillsammans med sådant som tonfall, sträck på dig, ta plats, se folk i ögonen, gestikulera lagom livligt (ibland lönar det sig att vara återhållsam, ibland är det ett plus att vara uttrycksfull), använd alla verktyg du har.

Idealt ska alla få komma till tals utan större ansträngningar, alla ska vara lyhörda och uppmärksamma, men i praktiken fungerar det inte alltid så. I en grupp man bara är tillfälligt del av kan man anpassa sitt beteende och på så vis genast ta plats i samtalet, i andra sammanhang där man ofta umgås kan det vara värt att säga att man upplever att man inte får utrymme att göra sig hörd och om gruppen är någorlunda tillmötesgående borde det ha effekt.

 

[Praeterea]

Jag upplever att det är väldigt olika i olika sammanhang, hur mycket en lite mer tystlåten person kommer till tals. Jag ses normalt sett som blyg, tyst, tillbakadragen, reserverad. Jag har ändå kommit på mig själv i vissa sammanhang med att vara den som för samtalet, som tar plats och hörs och syns. I mitt fall handlar det om att det dels är en grupp personer jag känner mig trygg med så jag vågar ta plats, dels tror jag att den gruppen faktiskt låter även de mindre framfusiga ta plats. Det lämnas utrymme, pauser och öppna frågor så att det är enklare att komma in i samtalet.

Om jag jämför det med situationen jag oftast är i idag, så väntar jag ofta på de där micropauserna och upptäcker alltför ofta att jag är en millisekund för långsam i starten. Och nästa gång ett tillfälle kommer har samtalet tagit en ny vändning, så jag har inte längre något att tillföra, eller åtminstone inte det jag hade i tankarna tidigare. MEN jag har hittat en teknik som funkar ibland: jag brukar se till att mitt minspel tydligt reagerar på det som sägs, antingen jag är skeptisk, kritisk eller håller med. Dels känner jag mig lite mer delaktig, dels uppfattas ibland min mimik av någon av de andra, som då lämnar en öppning och jag kan delta.